anteckningar af Alf.
It skal at minum mana mipan min lifa
(Hällen skall mana till hågkommst,
så länge min lefva).
Runristad minnessten i Sverige.
Ära i lifvet, hedradt minne efter döden voro föremål, som nordbon ifrigt eftersträfvade. Att de redan i gråa forntiden ansågos värda att lefva och dö för, framgår af ett ganska gammalt fornqväde, som säger att ryktet skall aldrig dö för den sig ett godt förvärfvat. För att till efterkommarde öfverföra den på sin tid berömde frändens eller vännens hågkomst restes öfver honom eller henne minnessten, på äldsta tiden ohuggen och oristad (bautasten), mot slutet af hednatiden och under kristendomens tre första århundraden (omkr. 1050—1350) utarbetade och försedde med minnesskrift, först af runor, sedan med s. k. Munkbokstäfver. Det var merändels barnen, som till föräldrarnes minne läto uppsätta dessa minnesvårdar invid allmän väg eller ställe, der folk brukade samlas.
»Sällan bautastenar
Stånda vid vägen månde,
reser dem icke son efter fader.»
förmäles i ett fornqväde; men stundom reste ock föräldrar vårdar efter barnen.
Ett särdeles märkeligt och långt mera sällsynt slag af hällristningar äro de, som, i stället för eller tillsammans med inskrift, hafva bilder. De tyckas vara mycket gamla och afse att föreviga minnet af myter eller ock af händelser, som varit af den vigt och betydelse, att hågkomsten deraf borde bevaras för efterkommande. Sådana historiska minnestaflor tyckas Bohuslänska hällristningarna, mytiska åter Sigurds-ristningarne i Södermanland och det märkliga Kiviksmonumentet i Skåne vara; men, så vidt jag försport, har man ej på svenska fastlandet upptäckt några flera dylika taflor. På Gotland har man påträffat åtskilliga gamla bildverk, af både mytiskt och historiskt innehåll utarbetade i halfupphöjda figurer i stenhällar, hvilka tyckas varit uppresta minnesstoder. Vi vilja i korthet omnäm na desamma och först de så kallade
Alskogs-stenarna.
(Efter professor K. Säve.)
Vid Tjengvide gård i Alskog påtråaffades, när man år 1844 skulle undanrödja en liten sten- och grusbacke för att anlägga en källare, fast murverk i kalkbruk och vid fortsatt brytning en stenhäll, 5 fot 8 tum i längd samt i ena ändan 4 fot 5 tum bred, i den andra något smalare. Hällen, 1 fot tjock, var halfrund i ena ändan, något skadad i den ändra; ena sidan skroflig, den andra prydd med bildhuggeri uti halfopphöjdt arbete. Kanterna siras med flätverk liknande kantband med valknutar. Ett dylikt band går ock tvärt öfver stenen och afdelar den i 2:ne fält, ett öfre och ett nedre. I det nedra föreställes ett drakskepp med höga spiralprydda stammar samt mast med tvänne vant och rutigt segel. I bakstammen en man med styråra och flere män stå på däcket. En rad med runor går på ena sidan om skeppet och har sannolikt äfven sträckt sig till den andra, men detta ställe har lidit så betyligt af förvittring att runorna ej synas. Öfra fältet visar en stor, åttafotad häst (förmodligen Sleipner) och på den en liten ryttare. Framför hästen, 4 menniskor (en större och 3 mindre) samt ett fyrfotadt djur (hund, varg ?). Öfver ryttaren en liggande man med utsträckta armar. Äfven på detta fält synas å ena sidan runor, men mycket förvittrade. Tyvärr kan ej något med säkerhet utredas af inskriften.
En dylik häll med bildhuggeri upptäcktes år 1850 uti Alskog kyrkas golf. Denna sten, stympad i kanterna, är 3 fot 7 tum lång, 3 fot 4 tum bred, slät å ena sidan och å den andra prydd med bildhuggeri i upphöjdt arbete. De oskadade kanterna prydas af likadana flätor, som förekomma å den förut beskrifna Tjengvidestenen. — (Öfverensstämmelsen i ornamentteckning gifver anledning förmoda, att båda bildhuggerierna äro från samma tid och kanske af samma konstnär samt att de höra tillsammans). Denna stenen har blott ett fält. De bilder här framställas äro följande : Nederst en vagn med en förspänd häst. Uti vagnen 2 personer, framför densamma gå 3 män (månne här föreställes att en person, kanske en qvinna, bortföres?). Öfver de äkande synas 2 med hvarandra stridande män, förande sköldar och spjut. Bakom den ene 2 kämpar i handgemäng, bakom den andre en man med lyftad yxa. Öfver männen en rundbågig port, hvarifrån en person synes utgå och nti hvilken två personer stå vända emot hvarandra. Ötrverst, nära midten, en oregelbunden femkant med framspringande rundlar (säkerligen föreställande en befästning). Under femkanten fem fåglar — (korpar på ett slagfält?) — på sidorna nedhänger ett bågformigt flätverk.
Å båda stenarna äro figurerna orediga och tyckas lidit mycket af vittring.
Det är ganska sannolikt att de höra tillsammans och att de afbilda tilldragelser under ett vikingatåg med kamp och strid utanför vallarna af ett fäste samt bortförandet derifrån af en eller tvänne perso: ner eller af kostbart byte. Ingenting hos bilderna häntyda på kristendom, men väl kan åtskilligt (Sleipner, korparne m. m.) anses häntyda på hedniska myter.
I sammanhang med dessa bildliga föreställningar bör uppmärksammas, att den ansenligaste skeppssättning, som finnes på Gotland, den kanske ståtligaste vikingagraf i norden, förekommer just i Alskog å Gål eller Gud-rum. En flotta af ej mindre än 7 skepp synes här segla fram. Hufvudstyrkan består af 5 fartyg. Höfdingaskeppet går i spetsen och följes af 4 andra skepp, två och två i bredd, de efterstas framstammar sammanbundna (tängga) med de föregåendes bakstammar. På half skeppsläng bakom går det 6:te fartyget och ett godt stycke fram för hufvudstyrkan går det 7:de såsom spejareskuta.
Är det blott en slump att just i samma bygd, der dessa märkliga vikingagrifter finnas, de båda minnestaflorna, som tydligen afsett att föreviga minnet af ett ärorikt vikingatåg, påträffats? Är det ej troligt, att de bildliga framställningarne skolat förhärliga tappra idrotter af dem, som sofva den långa sömnen i fosteröns jord, att minneshällarna blifvit resta för att mana till hågkomst af deras bedrifterså länge män lefva och att på sitt tysta språk för efterkommande antyda detsamma som en ädel svensk skald nära vår tid sagt: att
»böljorna sjunga åter sin sång
och vinden vexlar sin Jekande gång,
men den tappres minne det blifver.»
Detta ändamål hafva minnesstenarna säkerligen ock uppfylt i lång tid. Den förvittring de lidit intyga, att de i flere årbundraden, kanske ett halft årtusende (vi anse dem härröra från 9 eller 10 hundratalet) varit utsatta för luftens och väderlekens åverkan. Men af hvad orsak hafva de slutligen blifvit undangömda, den ena i kyrkans golf, den andra i en grushög? Förklaringen derå torde böra sökas just i bildernas innehåll. Detta antyder ingenting om kristendom, om kristen tro, men: väl om hedendom och vikingalif. Allt, som erinrade derom, voro presterna angelägna att undanrödja, isynnerhet runeinskrifter, som ej voro af kristligt innehåll, ty runorna ansågos för ett trolldomsmedel och på trolldom trodde presterna lika mycket som folket. Sedan minnet af de för flere århundraden tillbaka afsomnade sjöhjeltarne förbleknat, har det väl lyckats någon nitisk prest att få borttaga och undandölja deras minnesvård.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 22 December 1880
N:r 102