Då genom Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse af den 26 Sept. 1879 flere ändringar och tillägg till nu gällande jagtstadga blifvit gjorda med afseende på fridlysning af vildt, har Gotlands Skarpskytte- och Jägaregille, till hvars uppgifter det hör att verka för upprätthållandet af en lagenlig jagt och åstadkommande af jagtvård inom provinsen, ansett sig böra erinra om dessa förändringar, hvilka under nu ingångne år komma att tillämpas, samt meddela några upplysningar och utdrag ur jagtstadgan.
Sålunda må i första hand erinras om, att Morkullan, som förut icke varit fridlyst under någon tid af året, numera är förbjuden från och med 1:sta Februari till och med 10 Maj.
Jagt å Hare och Orre får numera bedrifvas från och med 11 Augusti endast till 15 Februari.
Fridlysningstiden för Svan, dubbel Beckasin, enkel Beckasin (Russgauk) och And är densamma som förut eller från och med 16 Mars till och med 10 Juli, men bemärkas bör, att under benämningen »And» innefattas icke blott den vanliga gräsanden (Storand) utan ock alla andra arter af detta slägte, hvaraf hos oss följande mer eller mindre talrikt förekomma: Grafand (Jugås) Skedand, Spjutand, Arta, Krickand (Arrte) och Bläsand (Brunkopp) samt att den af flere jägare bland allmogen såsom särskild art ansedda »Isanden» icke är något annat än den vanliga gräsanden i vinterdrägt, hvars yfvigare fjäderklädnad och i allmänhet mörkare färger hafva gifvit anledning till denna åtskilnad.
I fråga om Rapphönsens fridlysning hafva inga förändringar vidtagits, men med hänsyn till den inom provinsen fortfarande klena tillgången på denna fogelart, hvilken oaktadt de bemödanden, som för dess förökande och tillväxt under senaste åren blifvit gjorda, likväl icke i någon nämnvärd grad tilltagit i antal, torde all jagt å dem äfven under innevarande år inställas. Önskligt vore äfven, att åtgärder vidtogos för underlättande af rapphönsens näringsomsorger under vintermånaderna, hvilket synnerligast är af nöden, då genom omvexlande köld- och mildväder och dervid inträffande snöfall flere af hårdfrusna skorpor skilda lager bildas i snötäcket, hvilka försvåra eller rent af omöjliggöra rapphönsens bemödanden att gräfva sig ned till den gröna brodden, af hvilken de hemta sin föda. För att härvid vara dem behjelplig fordras endast att man på några qvadratalnars rymd skottar undan snön, så att brodden med lätthet kan åtkommas. Om man dertill emellanåt utströr litet små-säd, och på de platser, der rapphönsen företrädesvis uppehålla sig, sätter ut några gran- eller enruskor, beredes dem såväl tillgång på föda som ock skydd mot roffoglar och andra fiender.
Äfven för Ejder (Ad) är fridlysningstiden densamma som förut (eller från och med 24 April till och med 10 Juli) och synes härigenom denna fogelarts bestånd hos oss vara fullt betryggad, såvida vid häckplatserna nödiga försigtighetsmått iakttagas, neml. att fogeln under liggtiden lemnas i ro och frid, samt dess ägg och späda ungar skyddas för angrepp af kråkor, korpar och hafstrutar (Gjausar), hvilka kunna anses lika förderfliga som både hök och örn, åtminstone med afseende på ejdern och flera andra sjöfoglar.
Vidare må ur Kongl. Jagtstadgan följande meddelas:
Ägg af fridlysta eller andra nyttiga foglar må icke ur bona tagas eller förstöras.
Giller eller snaror få icke begagnas till fångande af fridlyst vildt.
Grop, sax eller förgiftadt lockbete få icke utläggas, innan kungörelse derom blifvit uppläst i närmaste kyrkor och aldrig under sommarmånaderna Juni—September.
Jagthund får icke drifva lös i skog och mark under fridlysta jagttiden, 15 Februari—11 Augusti.
Katt, anträffad i skog och hage må saklöst dödas.
Den, som köper, säljer eller blott innehar fridlyst, under förbjuden tid taget, viidt, pliktar likasom för dess fångande eller dödande från 10—200 kronor. Två tredjedelar af böterna tillfalla åklagaren, och är enhvar berättigad att till domstol instämma mål, angående jagt i förbjuden tid eller andra öfverträdelser af jagtstadgan, hvilka icke allenast beröra enskild persons rätt.
I sammanhang härmed må nämnas, att till förebyggande af ett fullkomligt utrotande af våra jagtbara djurarter en verklig jagtvård måste komma till stånd, hvilken härstädes är så mycket mera af nöden påkallad, som ingen annan provins inom Sverige torde i förhållande till folkmängden och ytinnehållet kunna uppvisa ett så stort antal jägare. Och till en ordentlig jagtvård hör icke allenast ett noggrannt efterlefvande af jagststadans föreskrifter med afseende på fridlysningstiderna utan ock respekterandet af jagträtten, så att icke, såsom hittills varit fallet inom många kommuner, jagt får bedrifvas af personer, som dertill icke ega den ringaste rättighet, och hvilka personer oftast draga vida större fördel afjagtmarkerna än dessas egare eller innehafvare sjelfve, då för dessa fribytare inom jagtverlden hvarje tanke på att spara och skydda vildnaden är fullkomligt främmande, i det de endast ledas af begäret att taga allt hvad tagas kan. Det torde inom provinsen finnas få eller inga innehafvare af fiskvatten, hvilkas afkastning må nu vara stor eller liten, som icke med noggranhet bevaka sin rätt i detta hänseende, och hos befolkningen i allmänhet är medvetandet om det brottsliga i kränkandet af fiskerätten fullt lefvande, då deremot ett brott mot jagtlagen i allmänhet och särskildt det att utan vederbörligt medgifvande idka jagt på annans mark merendels betraktas såsom en obetydlighet och ingalunda anses straffvärdt. Att denna senare uppfattning är fullkomligt oriktig och att den såsom sådan bör försvinna torde af hvarje rättänkande samhällsmedlem erkännas och behjertas.
Men för åstadkommande af en verklig jagtvård är det icke nog att endast iakttaga dessa lagens föreskrifter, utan hvar och en, som vill bibehålla en villebrådsstam på sina jagtmarker för att sålunda äfven fortfarande kunna bereda sig de njutningar och fördelar, jagten skänker, måste se till att under den för jagt tillåtna tiden icke för stort antal villebråd nedlägges utan att en tillräcklig stam lemnas qvar för fortplantningen, och framförallt måste denna stam skyddas för sina fiender, rofdjuren, hvilkas utrotande eller hållande inom behöriga gränser är ett nödvändigt vilkor för all vildafvels bestånd. Detta har också af Länets Landsting behjertats, då genom dess försorg medel äro stälda till Jägaregillets förfogande för att användas till premier för utrotande af rofdjur; och utbetalas sålunda fortfarande premier för räf, örn, dufhök, sparfhök och kråka, hvilka djurartar, i anseende till den mängd, i hvilken de ännu förekomma här på landet, böra i första hand efterhållas, och torde dessutom hvar och en jägare äfven utan utsigt till en direkt penningebelöning söka inskränka antalet korpar och hafstrutar (Gjausar) på grund af den skada, som af dessa båda fogelartar göres på ungarne af ejder, svärtor, skräckor och andra sjöfoglar.
Slutligen må här erinras om, att skyddandet af småfoglarne bör ligga hvarje jagtvän om hjertat, ty om än deras betydelse i naturens stora hushållning icke är så synnerligen i ögonen fallande, utföra dock många, ja de fleste af dem ett nyttigt arbete både i ett och annat afseende, och då det icke för någon verklig jägare kan medföra hvarken nytta eller nöje att döda dem, finnes heller icke något skäl att endast af rå mordlust tillintetgöra en lefvande varelse, som, om den också icke synes vara af någon direkt nytta för jagten, likväl icke kan utöfva någon skadlig inverkan på densamma.
Jagttalbell,
utvisande årstiden då på Gotland förekommande villebråd är fridlyst och lofgifvet.
Visby i Januari 1880.
Gotlands Skarpskytte- och Jägaregille.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 28 Januari 1880
N:r 8