(Insändt.) En dröm.
Jag lade mig nyårsaftonen attsofva och genomgick då i tankarne alla de nyttiga inrättningar och industriella företag, som under det flydda året gjorts på vår lilla ö. Jag frågade mig sjelf, hvad nytt som på .det om några timmar inträdande året ställe inträffa, då jag inslumrade, Jag drömde, att jag körde till staden med mina russ. När jag kom till Österport, stannade jag som vanligt, steg af lasset och tog ned min släpsko samt satte den under hjulet för att bromsa vagnen och sedan begifva mig nedför delifsfarliga backarne (der mången till lif och lemmar blifvit skadad) till torget, en färd som är min fasa till följd af svårigheten att med åkdon komma dit på de krokiga och backiga gatorna. Då jag kom dit, röt den nitiske ordningens upprätthållare herr Pettersson åt mig: Kör till höger bonde, ser du inte det nya torget? Jag såg mig omkring. Hvilken syn mötte mig ej! Jag kände knapt igen mig, jag tänkte, att jag var på andra sidan Oceanen, der nya städer på så kort tid uppstå. Jag såg ett nytt, vackert och rymligt salutorg, der varor i mängd vöro hopade, deribland hundratals famnar ved och andra trävaror, och prisen voro så billiga, att jag undrade deröfver. På torget såg jag flere lyktor med elektrisk belysning, och midt på saluplatsen var anbragt en pump, som gaf ett kristallklart och välsmakande vatten. Hvad nu invånarne utanför Österport äro lyckliga! tänktejag. »Förr ha de fått gå långa vägar för att få drickbart vatten, nu behöfva de ej längre klaga.» Och solen lyste och sken så varmt och klart öfver det nya torget. Jag vände mig om och upptäckte då, att från stationshuset i söder ett jernvägsspår var draget till torget. Man sade mig att det blott kostat en obetydlig summa och man yttrade äfven (men man får ej tro sqvaller) att köpmännen i öster sammanskjutit den lilla summa som behöfdes för detta spår, emedan de derigenom hade lätt att från sinaspanmålsmagasin transportera säden till jernvägen. Bäst jag stod och såg mig omkring, frambrusade ett lokomotiv, dragande flere vagnar, lastade med alla slags förnödenheter, och stannade vid sidan af torget. Landtmännen stego ur och behöfde blott flytta sina varor från vagnarne, så voro de genäst på den nya saluplatsen. »Så beqvämt och bra!» utropade jag för mig sjelf och gick sedan att fråga efter prisen på varorna. De voro ovanligt billiga, beroende på att transportkostnaden var så ringa, och att inga afbränningar ifrågakommo, enär tåget framgick ända till torget, och landtmännen sade sig, fastän prisen voro så låga, förtjena mycket mer än förr. Ett, tu, tre fick jag se en hemsk syn: en bataljon gamla månglerskor stodo med tomma korgar på torget och gräto, och tårarne trillade som hasselnötter utför deras skrumpna kinder: De voro ledsna öfver att de ej nu som förr kunde springa ut på landsvägarne och köpa hvad bönderna skulle föra: till staden samt sedan me det i husen till fördubbladt pris. Jag vände dem ryggen och mötte min granne och vi kommo i samspråk. »Kors så väl att vi lefva ett sådant år som 1879», sade han, »folket på landet tacka och prisa de män som sträfvat för detta nya torg och deras minne kommer sent att blekna.»
Köpmännen i Öster lassade emellertid spanmål på jernvägsvagnarne, och tåget satte sig derefter i gång mot stationen (fortare än mina russ) och derifrån till Skeppsbron, der lasten förflyttades på fartygen i hamnen. Jag kastade ännu en förtjust blick på det nya torget och tänkte med tacksamhet på dem som åstadkommit denna nyttiga anläggning, då jag — vaknade. »Ack» utropade jag, »det vär blott en skön dröm»! Jag tröstade mig dock, troende att vederbörande i ein tid skola genomdrifva, att en dylik saluplats inom kort blir verklighet.
Jag har nu här upptecknat min dröm och tror att den kommer i åtanke hos mer än en samt slntar med den förhoppningen, att Visby stad och hela Gutaön i all god och nyttig utveckling må inom kort kunna mäta sig med moderlandet — Gotland ärjn Östersjöns perla ; må vi också sträfva för, att denna perla lyser i sin rätta glans!
Gotlands Allehanda
Lördagen den 25 Januari 1879
N:r 8