Af
Karl Johan Bergman.
(Ur Skildringar ur Svenska folklifvet af Herm. Hofberg.)
(Forts. fr. nr. 7.)
(5.)
Qvällen före bröllopet, hvilket vanligen hålles på hösten, då skörden är inbergad samt visthusen fylda, och på en fredag — på Freja’s, den nordiska kärleksgudinnans dag — är naturligtvis i bröllopsgården utomordentligt »amberåd»): »brådtom hafva alla husets hjon». Ungmansdrängarne uppresa midt på gården ett ungt, med undantag af toppen afqvistadt och afbarkadtgranträd, den s.k. ungmansstången, som af de i toppen qvarsittande qvistarne äfven plär kallas ungmanstrysan); de pryda posterna kring alla dörrar med löf och blommor, de förvandla inkörsporten till en grönskande äreport, och inärmaste »tunar» (gärdesgårdar) infläta de granruskor — stundom sätta de på sidorna af landsvägen rader af unga granträd. Att äfven på vägen, der brudgummen skall draga fram, äreportar vid byar och gårdar uppföras af vänner och bekanta, må här i förbigående nämnas. Brudpigorna städa och pynta rummen, kläda brudhimmeln, bädda brudsängen. Allt röjer, att en högst betydelsefull fest förestår. De yttre anordningarna äro uttryck af den allmänna, inre högtidsstämningen. Att qvällen före brölloppet fira svenoch mö-gvällen med dess sven- och mögröt brukas på några ställen. En mandel eller böna plär läggas igrötfatet, och den ungmansdräng eller brudpiga, sområkar få den på sin talrik, helsas såsom den, hvilken nästa gång skall stå blank såsom brudgum eller brud. Aflägset boende slägtingar och föraren af värningskistan anlända redan denna qväll, hvarigenom uppståndelsen i gården blir ännu större. På bröllopsdagens morgon rider en af ungmansdrängarna åstad för att hämta och beledsaga bruttöfverskan, som skall klä’ bruden. På flere ställen sker klädseln, under det att en spelman sitter i en. vrå och filar på sin fiol. — För längre tid tillbaka var det i vissa trakter vanligt, att bruden bröllopsdagen på fastande mage åt en romströmming (»brudströmmingen»), hvarigenom hon, enligt forntida vidskeplig tro, under vissa i och genom äktenskapet sig infinnande omständigheter, skulle undgå afsmak för mat. Omkring kl. 10 börja gästerna samlas. De undfägnas genast med öl och bränvin. Vid pass kl. 11 är bruden färdig, och brudgummen snart att förvänta. Emellertid hafva ungmansdrängarne, spelmännen samt »brudriddarne» (de yngre manliga gästerna, som samlats i bröllopshuset,) ridit åstad för att hämta eller möta brudgummen, och när de sedan,: i sällskap med honom och bruttebonden nalkas bröllopsgården, spränga ungmansdrängarne i fyrsprång förut, och sedan de, alltjämt klatschande med sina läderpiskor, ridit omkring granstången, förkunna de med hög stämma brudgummens välbefinnande och hans snara ankomst. Skaffaren skyndar att bjuda dem en bägare öl, som de tömma, qvarsittande på sina hästar, hvarefter de, efter en ny sväng kring granstången, hals öfver hufvud ila tillbaka till brudgummen för att uppträda i hans följe vid det högtidliga intåget. I sluten trupp och prydlig ordning, med spelmännen främst, brudgummen och bruttebonden dernäst samt ungmansdrängarne flankerande vid sidan af dem, rider nu skaran in på gården och omkring granstången, under det att en hurtig marsch klingar från spelmännens fioler, ackompanjerade af ungmansdrängarnas pisksmällar och gevärsskott, som smattra till höger och venster. Från socknen hafva talrika åskådare och åskådarinnor af alla åldrar samlats på gården för att se bruden. Sedan tåget stannat framför bröllopshusets dörr, visar sig bruden i all sin ståt, åtföljd af bruttöfverskan, svaromannen och brudpigorna. Innan bruden framträder i dörren, har- hon alltid lagat så, att hon fått se brudgummen innan han får se henne, hvarigenom hon tror sig komma att få väldet i det blifvande hushållet. — Vid åsynen af bruden blotta alla karlar sina hufvuden, och under djupaste tystnad håller nu bruttebonden, sittande till häst, ett tal, som sällan förfelar att göra ett lifligt intryck på åhörarne och att frampressa tårar hos bruden och hennes omgifning. På detta tal svarar svaromannen å brudens vägnar, och slutar med att bedja brudgummen och dennes följe att träda in och vara välkomna. De stiga nu af sina hästar. Brudgummen fattar brudens hand, och företrädda af spelmännen och brudpigorna samt åtföljda af bruttebonden, bruttöfverskan och gästerna, inträda de unga tu i festrummet, taga plats framför kullerstolarna på den blomsterströdda mattan, och maka sig intill hvarandra så tätt som möjligt, för att sedan såsom makar vinna innerlig samdrägt och trefnad. Presten förrättar nu vigseln och en psalm sjunges, hvarefter först karlarne och sedan qvinnorna till brudparet frambära sina lyckönskningar. Detta om hemvigsel. Skull vignings-akten ske i kyrkan, så bryter hela skaran upp; så snart brudgummen anländt och några förfriskningar kringbjudits. Vagnarna köra fram, ridhästarna framledas. Brudgummen och bruttebonden ledsaga artigt bruden och bruttöfvergkan till deras vagn, och bestiga sedan sina hästar, som hållas af ungmans-drängarna. I äldre tider plägade äfven bruden och hennes följe rida, och på ön qvarlefva några dystra sägner om brudar, hvilkas hästar i bröllopstågets ofta vådliga vimmel och buller blifvit skrämda, och hvilka på väg.till kyrkan ridit sig i grafven. Bröllopsskaran ordnar sig. Först komma alla de ridande, två och två, och sedan vagnarna med qvinfolket i en lång rad. Musikanterna, vanligen till häst, spela oaflåtligt under hela färden, och skott lossas här och hvar till brudparets ära. (I stället för att rida, som hörde till äldre tiders mer karlavulna lynne, åka flerestädes äfven karlarne) Och under hela tiden »kimmes» det i kyrktornet): en egendomlig, landskyrklig och idylliskt mild musik, som åstadkommes genom att med två små runda stenar anslå kyrkklockan. För denna uppmärksamhet blir klockarfar alltid atbröllopsgästerna hugnad med penninggåfvor.
Äfven vid kyrkan, på kyrkbacken eller på prestboställets gård (ifall vigseln skall ske i en moderkyrka) är vanligen af klockaren en granstång upprest, och kring den rider och åker den långa skaran både vid ankomsten och återfärden. Efter ett kort besök i prestgården, der förfriskningar pläga bjudas, begifver man sig i ordnadt tåg, två och två, in ikyrkan, allt under musik, hvilket heter att brudskaran spelas in. Före bruden gå brudtärnorna och öfriga flickor, ej blott de som äro bröllopsgäster, utan alla, som äro närvarande: detta kallas att hofva (ståta) för bruden.
Vigseln förrättas. Spelmännen ackompanjera psalmsången, hvarunder sker insamling i håf till kyrkan, och derefter, der så seden är, offring till presten, och dervid hela skaran tågar upp till eller omkring altaret och der nedlägger sin gåfva. (I vissa socknar förekommer offring till presten äfven vid hemvigsel.) Slutligen faller brudparet på knä vid altardisken : ungmansdrängarna och brudpigorna hålla öfver dem brudpellen, enhvar i sitt hörn af den stora duken, under det att presten sjunger eller läser brudmässan.
Sedan brudparet utkommit ur kyrkan, utdelar bruden åt kringstående barn och qvinnor hvetebullar, kringlor, m. m., ur stora knyten, som brudpigorna hålla henne tillhanda.
Och under återvägen till bröllopshuset utdelar hon små penninggåfvor och bullar åt fattigt folk, som kommit| henne till mötes. Och sedan bröllopsskaran tillryggalagt ett stycke af vägen, rida ungmansdrängarna i flygande fläng tillbaka och upprycka den i närheten af kyrkan uppresta granstången, hvarefter de, med stån&enpnellen sig, återvända för att så fort som möjligt komma framför tåget. Ju förr de komma, desto större heder för dem. Sedan de nu kastat stången från sig, rida de i fullaste fart till brudhuset, för att bebåda brudparets ankomst, hvarefter de vända om för att ännu på vägen intaga sina platser vid tåget. Hinna de ej detta, så kan bruttebonden döma dem, så ungmansdrängar de äro, till sakerskål. Om vigseln sker i brudens hem, så försiggår vid ett annat tillfälle ett dylikt uppryckande och bortförande af den på bröllopshusets gård befintliga ungmansstången, hvarom nedanför skall berättas.
Sedan man i samma festliga ordning, som vid afresan, återkommit, sjungas ett par pslamverser, och presten läser öfver det knäböjande brudparet den vid hemkomsten från kyrkan öfliga bönen samt välsignelsen.
*) Amberåd, gotl. = stor tillrustning. Jfr. det franska embarras.
**) Trysä, gotl. = ruska. — Anledning till uppresandet af ofvannämda träd antydes kanske af några ord hos en gammal dansk författare, Nicolaus Heldvaderus (1624): Stedet, der Bruden oc hendis Fsestemand skulle Copuleris, war i Begyndelsen under it grönt Maytrme, som war opreist uden for Brudehuset. — Skulle det vara en erinran om våra första föräldrars vigsel under träden i paradiset?
***) Jfr. det gotl. »kimmä» med det engelska »to chime» (uttal tjim) — låta klockor, m. m., klinga harmoniskt, och substantivet »chime» = klockspel, samklang.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Januari 1879
N:r 9
