De senaste bidragen därtill.
Den af d:r E. Ekhoff redigerade tidskriften Fornvännen, hvilken utgår som meddelanden från k. vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, har nu utkommit med häft. 2, 3, 4 för 1912 i ett band.
Uppsatsserien börjar med en afhandling af T. J. Arne: Rysk-byzantinska målningar i en Gotlandskyrka.
Det var just inte i förgår som doc. O. Almgren och undertecknad klättrade i toppen på Garda kyrka och just inte i går som d:r Ambrosiani klef efter och besåg det gamla »fritak», hvaraf där än finnes spår.
Gubbarna nere i tornbågen såga nog så lockande ut och kamerorna fingo arbeta på dem. Men att dessa gubbar voro så non plus, som i d:r T. J. Arnes uppsats antydes — ja inte hade jag tänkt det. Och jag tror att det för lite hvar, som oftare har tillfälle att se dessa, skall bli ien glad öfverraskning att få veta, att vi här ha fullständiga minnen från dem konst, som kommit från det nuvarande Turkiet, från det gamla Byzans. Upp öfver Ryssland gå dessa målningar hit. Jämförelsepunkter äro gamla Ladoga, Psekow och Novgorod. Slut af 1100- eller början af 1200-talet blir daton.
En af Vår aflidne landsman A. Björkander utgifven alhandling: »Till Visby stads äldsta historia» understryker enligt framlagda dokument att vi hade två ryska kyrkor på ön. En i Visby, den andra vistades på obekant ort. Men hvarför, frågar d:r Arne, skulle ej den just kunna vara Garda? Garda erinrar ju för öfrigt om namnet Garda-rike. Hypoteserna huru målningarna hitkommit ära roliga och intressanta nog: en rysk eller kanske grekisk mästare, som åtföljt novgorodske köpmän (detta sannolikast), eller en gutnisk man sam lagt en sådan — det skulle jag vilja vara med på eller ock en efter gamla Ladogas härjning 1214 af svenskarna här strandsatt person. Den sista hypotesen tycker d:r Arne själf vara ful.
Uppsatsen n:r 2 har äfven till författare d:r T. J. Arne: Dan rör »Viktdosan från Sigtuna».
Vi kunna ej underlåta att särskildt nämna denna, betydligt korta, man desto mer för Gotlands forskare innehållsrika uppsats, då den refererar en hel del gotlandsfynd af snarliknande art och af största betydelse för historien om våra samfärdsförbindelser under viss tid.
Komma vi så i tur och ordning till E. M. Hermelin: »Knackstenar och deras användning.»
Så föga rubriken kan synas ha något att göra med Gotland och Gotlandsforskning och i samband därmed synas, vara af föga intresse för gotländingar, tillåter jag mig dock till en början söka tilltvinga mig uppmärksamhet genom att ordagrant referera författaren. Kanske jag sedan erhåller den utan bön.
Vi börja med några rader ur Hermelins uppsats:
»Såsom ett bidrag till lösandet af det spörsmål för hvad ändamål de mångsidigt kantiga eller nästan rundslitna s. k. knackstenarna varit använda, som derestädes hittas i Sveriges jord, beder jag få framlägga några synpunkter.
Det material, på hvilket mina slutledningar grunda sig, utgöres af ett tjugutal sådana stenar, som äro funna i Björkviks s:n i Södermanland. De flesta har jag själf upptagit från åkern; en del äro hela, andra sönderslagna. Ett par äro nästan runda, stora som krocketklot; andra äro mångsidiga med större eller mindre plana ytor och afrundade kanter och hörn; alla bära tydligt spår af nötning. Försänkningar å stenens ursprungliga yta nafva ej berörts af samma nötning, som de öfriga delarna. Stenarnas diameter mellan 7 och 9 cm., en liten är dock endast 5 cm. Vikten å de hela stenarna är 0,9-1,1 kg. pr styck. De bestå hufvudsakligen af följande stenarter, välvilligt bestämda af professor Törnebohm: rödgnejs, järngnejsartad, granit, röd, medelgrof; granit rödlätt, småkornig; kvartsitrundsten, röd, dala.
Af folket på trakten kallas de »stankulor» och ställas i förbindelse med det fältslag, som enligt traditionen skulle utkämpats i dessa traktar mellan svenskar och danskar, möjligen under unionstiden. För visso håller ej denna hypotes streck, utan är att söka på annat håll.»
Efter att ha granskat huruvida dessa stenar kunde varit afsedda för tillverkning af stenåldersredskap och efter att ha förkastat detta förslag, öfvergår författaren till en nog så rolig bevisföring, enligt hvilken dessa stenar skulle varit hammare för förfärdigande af järnåldersverktyg, och, han har själf låtit förfärdiga en järnknif med sådana redskap.
Det är ej första gången användandet af dessa stenar dryftats 1907 behandlade Sophus Müller dem i Aarbøger for nordisk oldkyndighed och hade där sin egendomliga teori om dem.
Under arkeologmötat i somras framlade direktör H. Hansson, stödd på af undertecknad lämnada uppgifter, en helt annan — den att vi i dessa stenar i de flesta fall ha att se kägelklot.
Såsom sådana skulle man ock ha lätt att förklara dels deras talrika förekomst i samband med våra fornlämningar, dels ock den stenarne emellan afvikande storleken.
Åtminstone från romersk järnålder upp till för knappt en mansålder sedan synes kägelspelet hafva här på ön intagit en plats i rang jämbördig med pärken och varpan.
Af de i häftet följande uppsatserna: M. Åmark om Sveriges äldsta kyrkklockor; O. Rybeck. Undersökning af bronsåldershögar i Köpinge; O. Almgren En upländsk bronsåldershydda och ofvannämde Rydbeck Ett graffält under flat mark från sten- och bronsåldern, är det blott Almgrens, som i någon mån berör Gotland.
Häftet afslutas med ett bihang omfattande handlingar rörande förslag till ny fornminneslagstiftning.
W sten.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 7 februari 1913
N:r 31