Af J. N. Cramér.
Efter den förrättade bönen anträddes vandringen med friskt mod och ännu obrutna krafter. Men med de redan förat fåordiga samtalen var det från denna stund slut. Intet ord växlades, som ej hade afsende på det för hand varande räddningsarbetet. Liksom genom en tyst öfverenskommelse gömde man sorgfälligt inom eget bröst sina irrande tankar, sina känslor af hopp eller fruktan.
Der isen var fast och säker, der gick färden raskt framåt; men stundom var isen så svag, att den brast, stnndom påträffades vakar, der man måste inskeppa sig i den lilla båten och taga till årorna. Isen tycktes få allt starkare fart, och snart hade man drifvit förbi äfven Vestergarnshamn, På aftonen var man likväl nära Toftastranden, möjligen knapt en ,sjömil aflägsen derifrån. Man kunde se folket i land köra upp släket (hafstång) från sjöstranden. Men nu var det slut med isen, Båten sattes ut i sörjan. Den var tämligen liten för att bära åtta man jämte de trenne medhafda posterna, hvilka man med vanlig, osviklig trohet och samvetsgrannhet bevargde. Sörjan var dock så omedgörlig, som sökte man att ro i en sandhög. Den stelnade ock allt mera i den allt starkare kölden.
Allt flere stjernor tände sitt ljus i den kalla vinternatten. Då upplyfte gesällen, som hela dagen suttit tyst och sluten, sitt hufvud. Hans öga riktades på de tindrade himlaljusen. »Se hur ljust och härligt det är der uppe i salen! Låtom oss gå in, hellre än att sitta här ute och fara, illa!» Så yttrade han i yrsel, men med klar och redig stämma. Sakta sänkte hag åter sitt hufvud och satt stilla qvar på toften.
Nu dog gesällen, underrättade Wallin, seende sig till baka. De öfriga ville ej tro det. Wallin hade rätt. Gesällen hade inträdt i den ljusa salen. Han satt ej mera der ute och for illa. Hans efte lemnade reskamrater utsträckte hans lik i båtens framstam. Men i den stora salen här nere, der dessa ännu väntade räddning eller döden, blef det allt kallare. De gnistrande norrskenen, de, dallrande stjernorna veko så småningom. Det blef mörkt.
Kölden hade varit så stark, att man redan kort efter midnatt kunde gå omkring båten.
Man trodde sig vara nära Gnisvärds fiskläge, och fråga väcktes om att lemna båten och på den nybildade isen bege sig åt landet. Men tanken på de tunga postväskorna och de möjliga faror, dem man i dunklet mindre kunde förutse och värja sig emot, föranledde det beslutet att blifva stilla till dagningen. Wahlgren likväl, som hade slägtingar och bekanta i Tofta, skulle emellertid söka att uppnå stranden för att skaffa mat. Han gaf sig af, allt jämt med en båtshake pröfvande isen framför sig, Löfqvist följde honom. Wahlgren hade i gått långt, förrän han af båtshakens nedglidande fann, att han stod vid randen af en vak. Ropande, underrättade han sina kamrater derom och vände åter till båten. Den äfven återvändande Löfqvist kastade sig ned jämte båten. En hemsk aning genombäfvade de öfriges hjertan, men intet ljud gick öfver deras läppar. Från ynglingen deremot hördes några orediga, osammanhängande ord om hans Syskon, hans arma moder. Snart reste han sig dock åter och steg utan hjelp in i båten.
Efter få ögonblick och, som det tycktes, utan plågor slutade den unge Löfqvist sitt lif. Hans lik lades jämte gesällens. Det bäfvande modershjertats, de värnlösa syskonens böner för den kärleksfulle sonens, för den älskade brodrens räddning hade blifvit hörda, men på detta sätt.
Efter en lång och mörk vinternatt började dagen, 30 Januari, gry. Otåligt riktades den spanande blicken mot den, såsom man säkert trodde, nära stranden.
Och det blef full dag. Men intet land syntes — intet! Vind och ström hade fört de kämpande fjärran derifrån. Man tyckte sig se en skymt af Stora Karlsö, men var ej säker derpå. Och likväl hade man trott sig den räddande stranden så nära! Det var förfärligt att så svikas af denna förhoppning. Den fasaväckande upptäckten helsades dock med tystnad. Intet ord af tvifvel eller förtviflan, ingen klagan!
Men till hemmet, till fäderneön, fick man ej ställa sin håg. Man vände sig mot vester för att hinna Öland eller fastlandet. Och i denna riktning fortgick vandringen hela dagen. Men vid dagens slut kände man emellanåt behofvet af hvila. Man lade sig då i båten, tätt och trofast slutna till hvarandras sida, för att sålunda i den isande kölden likasom meddela hvarandra lifskraft och lifsvärme.
Och åter bredde en stjernströdd natt sitt iskalla dok öfver den tysta, men modiga kampen. Under en hvilostund lågo Wahlgren, Carlsson och Fagerström jämte hvarandra Carlsson låg emellan. Med ens började denne att häftigt röra armar och ben. Hans förtviflan och hans smärta utbröto i bittra, bannande ord mot en husbonde, som fört honom ut att svälta och frysa ihjäl. Hemska obesvarade förklingade Carlsons ord i den suckande vinden. Man var ej van att höra någon tala eller att se någon sofva annat än dödens sömn.
Carlson var en stark och högväxt yngling om några och tjugu år. Några ögonblick förut hade han deltagit i arbetet med båtens framskjutande; några ögonblick derefter lades äfven han, ett stelnadt lik, ofvanpå de båda andra liken, hvilka ännu medfördes i båten, Intet ord yttrades af de qvarlefvande. Man var ej derför känslolös. Men hvilket språk skulle hafva ägt ord för de känslor och tankar, som i denna stund arbetade inom de tysta vandrarnes bröst?
En ny dag, 31 Januari, gick upp öfver isvandrarne. Så långt ögat nådde syntes blott is, ett oöfverskådligt isfält, enformigt och ändå växlande. Endast afbruten af korta hvilostunder, hade vandringen fortgått under hela natten. Så fortgick den allt jämt. Men hvilstunderna måste återkomma något oftare.
Under mer än tvänne dygn hade man ej haft någon mat. Från Klinte hade den större båten, för händelse af isning under seglingen, medfört en påse salt. Denna saltpåse var nu våra vandrares dyrbaraste egendom. Man högg alltemellanåt ett hål i den ojemna isen, tog några korn salt i munnen, fylde munnen med sjövatten, och lät så saltkornen smälta.
Man kände sig deraf förunderligen styrkt.
Tobaken hade till en början, under bristen på föda, varit de flestes ersättning och tröst.
Den tog så mycket snarare slut. Derefter sönderskuros och utdelades de västfickor, i hvilka man plägat gömma sin tobak. De utgjorde tills vidare någon ersättning. Men af de samma hade man numera ej ens de hvita trådarne qvar.
Gotlands Allehanda
Fredagen 27 December 1889
N:r 152