Genom justitieombudsmannens förut i denna tidning meddelade skrifvelse till landfiskalen, i hvilken skrifvelse äfven redogjorts för det inför kronofogden hållna förhör, torde denna märkliga händelse för allmänheten vara till sina hufvuddrag väl bekant. Vid södra häradsrättens sammanträde i onsdags förekom målet till. behandling, hvarvid flere ganska vigtiga, nya omständigheter kommo i dagen under den sju timmars långa ransakningen. Som bekant har lansfiskalen på justitieombudsmannens förordnanden väckt åtal mot t. f. länsman Valter Eneman, hvarjämte Anders Petterson, Smålandspelle kallad, och postföraren Jakobson, Halsarfve, framstält ansvarsyrkanden å länsman A. M. Eneman, t. f. länsman V. Eneman, fjerdingsman Vahlberg samt postexpeditör Lagergren och kontorsskrifvaren Lagergren. Såsom ombud för Petterson, som i söndags afrest från Gotland, uppträdde tingsskrifvaren V. Broström.
Vid början af ransakningen inlemnade åklagaren en från Petterson ankommen skritvelse, bvari han säger sig hafva af oförståndighet, obetänksamhet och till följd af andra personers illvilja hafva väckt åtalet; att anklagelseskrifterna varit uppsatta af andra personer, ej af P. granskade och delvis icko af hohom förstådde; att han djupt ångrade sina lättsinniga angifvelser och frikallade de åtalade från allt ansvar för deras förmenta förseelse; att han ej varit underkastad någon som helst våldsam behandling och att anklagelseskrifterna vore stridande mot sanningen; att hans bättre vetande förbjöde honom att vidhålla dem samt att punkt för punkt af denna skrifvelse blifvit för honom uppläst och af honom godkänd.
Denna skrifvelse var af P. egenhändigt underskrifven och bevittnad af stationsinspektor Lokrantz och apotekare Svenson i Hemse. Om nämda skrifvelses tilkomst intygade hr Lokrantz följande:
Petterson kom till L. 29 April och sade det vara bra, om förlikning mellan honom och hrr Eneman kunde åstadkommas; särskildt sade han sig ej vilja den yngre Eneman något ondt, Oaktadt L. sade sig ej vara villig att vara honom behbjelplig härutinnan, besökte P. honom tre olika gånger följande dag och tramförde samma begäran. På aftonen 2 dennes kom P. åter, då skrifvelsen uppsattes och upplästes punkt för punkt för P., som follkomligt förstod den och handlade frivilligt, hvarvid apotekare Svenson, som var närvarande, bevittnade den. P., som vid alla dessa tillfällen varit fullständigt nykter, sade sig ämna lemna Gotland och fordrade såsom ersättning för de kostnader, han haft i saken, 150 kronor, hvilka af L. ötverlemnades till honom. Då L. vid bevittnandet af skrifvelsen frågade, om man ej borde tillkalla ett par af köpmännen i Hemse, utropade P.: »Nej, för Guds skull, då blir jag olycklig». Men vid förfrågan, om han hade något emot att hrr handlandena Melin och Vittberg tillkallades, sade han: »Nej, men ej de två andra».
Härvid anhöll hr A. M. Eneman att få till protokollet antecknadt, att det ej finnes mer än 4 handlanden i Hemse och att de två öfrige voro bröderna Bokström. Genom sitt ombud förklarade deremot P. skriftligen, att han vid ofvannämda tillfälle 2 dennes blifvit frånlockad stämningarne; att han ej kom ihåg, huru. det tillgick och ej kunnat fatta den förstnämda skrifvelsen, emedan han varit öfverlastad, hvarför han vidhölle sina ansvarspåståenden. Han yrkade derför fortfarande ansvar å A. M. Eneman för fängslandet och beskyllningen för stöld samt emedan Eneman gripit polismakten i embetet; äfven å Vahlberg yrkade han laga ansvar samt å hr Lagergren för mot honom utslungade beskyllningar och emedan de qvarhållit honom å postkontoret. Postföraren Jakobson hade enahanda yrkande mot A. M. Eneman samt yrkade ansvar å V. Eneman för tjenstefel, emedan denne ej förhindrat häktningen, samt å Vahlbeg.
Landsfiskalen anhöll, att det af honom mot hr V. Eneman instämda mål måtte särskildt utan sammanblandning med de öfriga målen företagas till behandling, hvarjämte hr A. M. Eneman yrkade ansvar å Jakobson, emedan denne såsom postförare gjort sig skyldig till ett i hög grad tadelvärdt slarf, i det han, som vore ansvarig för posten, låtit frånstjäla sig väskan och sedan i brottslig afsigt undandolt densamma.
Efter enskild öfverläggning förklarade sig rätten ej behörig att handlägga det mot Jakobson väckta åtalet, som hörde under rådhusrätten, samt resolverade, att för sakens utredning det vore nödvändigt att samtlige målen handlades gemensamt. Mot hrr Lagergrens invändning, att de, som ej i laga tid erhållit stämning, ej ansågo sig behöfva ingå i svaromål, förklarade domstolen att, enär saken var af brottsmåls natur, de voro skyldiga att i målet svara.
Förhören togo dermed sin början, hvarvid följande berättelser afgåfvos:
Jakobson: Postens förande vore på entreprenad öfvertagen af J., som är ensam ansvarig för densamma. Brukade låta personer mot betalning åka med sig (länsman A. M. E. betviflade, att J. härtill hade någon rätt); utom Petterson och garfvaregesällen Lundberg (inkallad som vittne, läkarebetyg företeddes, att han för närvarande var intagen å kurhuset i Visby) åkte en person vid namn Magnus Johanson från Grötlingbo med ettstycke, hvilken dock lemnat skjutsen före väskans mottagande vid Gudings; P. ämnade sig till Hemse station för att derifrån begifva sig till Visby för inköp af dynamit samt Lundberg hade för afsigt att följa J. hem. Då postväskan öfverlemnades af Vahlberg, som bad J. vara rädd om den, enär den innehölle 800 kronor, yttrade P: »Är det så mycket, då stjäla vi dem». J. hade stält väskan i åkstolen mellan sig och L., men vid detta P:s yttrande hade han tagit väskan och nedstuckit den inom fotsacken i akt och mening att få den ned på vagnsbotten bredvid de öfriga väskorna samt sagt: »Nej, det skall du slippa». (Vid förhöret inför kronofogden uppgaf J. deremot, att han ej flyttat väskan från åkstolen). P. vore öfverlastad och &L. ej fullt nykter. Vid framkomsten till värdshuset vid Högby kastade sig P. ur vagnen och ramlade omkull på vägen, hvilket J. ej genast märkte. Sjelt hade J. förtärt endast en jungfru bränvin. Då de framkommit till postkontoret och kört in vagnen i ett öppet skjul, märkte J., att Enemanska väskan var försvunnen, J. gick genast in på postkontoret och anmälde det för postmästare L., som bad honom genast resa till Gnudings och underrätta om förhållandet, hvartill J. vägrat, emedan hästen ej vidare tålde vid att köras. J. sprang då framåt Högby för att söka få reda på P. men fann honom ej. Då J. om en stund jämte L. inkom på postkontoret, sade postmästaren sig skola resa till Eneman och tillsade oss att stanna på kontoret ; strax derefter ditkom äfven P. för att få sin nattsäck, som J. från vagnen inburit på kontoret, då J. yttrade, att det ej kunde vara någon annan än P. som stulit väskan, hvartill P. skrattande nekade. Postskrifvare Lagergren hade emellertid ditkommit och vägrade dem att aflägsna sig samt bad dem bekänna hvem som tagit väskan. Vid åtta-tiden på morgonen inkom länsman A. M. Eneman och fjerdingsman Vahlberg; den förstnämde gick mot J. och kallade honom posttjuf samt pålade honom och P. handbojor, i det P:s venstra och J:s högra hand insattes i samma boja; hr V. Eneman kom då ungefär samtidigt in. Först uppgaf J., att han haft handbojor på sig i tre timmar men sade sedan, att det endast varit 2 timmar. Angående den smärta J. erfor af fängslandet afgaf han olika uppgifter; han sade dels att »det kändes liksom ovanligt», dels att det efterlemnat »en liten ömhet» och »att det gjorde ondt». På J:s begäran aftogs bojan från hans hand en timme innan P. befriades från densamma, Nämde att Vahlberg med jernkedjan ledde dem fram på golfvet och bad dem skämmas och sade, att de stulit väskan ihop, då folk var inne på kontoret. Då P. ensam var i handbojan stod han och lekte med skrufven, som han lossade ett halft slag, hvarvid hr V. Eneman framgick till P. och skrufvade till bojan men deva kuapt så mycket som förut. Då V. inkom med väskan, blefvo de genast lössläpte.
Pettersons ombud: nämde, att P:s ord vid Gudings varit yttrade på skämt och att P. vid tillfället varit rusig; att P., sedan han hoppat ur åkdonet gått till stationen och derifrån begifvit sig till postkontoret för att hämta sin nattsäck, hvarvid han ej gått öfver gården, der postvagnen var. (Gjordes uppmärksam på att någon annan väg än den öfver gården ej finnes mellan stationen och postkontoret). Hr. V. Eneman inkom just då handbojan påskrufvades. P. var fängslad till något öfver kl. 12. Då han lossade på skrufven för att få lindring, tillskrufvades bojan af hr V. Eneman och det skulle ha varit hårdare än förut, hvarjämte hr V. E. kallat honom tjuf. P. blet genast fri, då väskan återfans.
Länsman A. M. Eneman: Postmästare L. ankom till honom något öfver kl. 7 på morgonen 4 November och anmälde, att väskan försvunnit och att postföraren sagt, att P. stulit den. Eneman jämte sin son och Vahlberg åkte då genast till Hemse, dit de anlände närmare kl. 8. Under resan öfverenskommo de att noga betrakta hvar sin sida af landsvägen, för att efterse om väskan möjligen kunde finnas liggande någonstädes efter vägen. Vidare öfverenskoms emellan fader och son, att fadren såsom mer erfaren skulle förrätta undersökningen och å sonens vägnar vidtaga de åigärder, hvartill saken kunde föranleda. Eneman erkände, att han vid sin ankomst till postkontoret varit uppbragt och frågat efter väskan, hvarvid haufkallat J. posttjuf. J.hänvisade då till P. och kallade honom tjutven samt sade sig vara vskyldig. J. och P. fortforo emellerud att beskylla kvarandra för stölden. Eneman hade då gjort J. uppmärksam på, att J. vore ansvarig för posten och emedan J. erkänt sig hafva mottagit våskan men ej nöjaktigt kunde redogöra för dess försvinnande, så förklarade han honom häktad. Vidare häktades äfven P., enär han enligt J:s angifvelse var tjufven samt emedan han drifvit omkring här på Gotland sedan 1877 utan att hafva varit eller ännu vore någonstädes mantals- eller kyrkoskrifven och emedan han vore känd såsom en vildsint slagskämpe (hade varit tillställare af ett vildsint slagsmål i Öja).
Dessutom voro både P. och J. vid tillfället berusade. Båda belades med handbojor. På åklagarens fråga om handbojor pålades för att tvinga till bekännelse svarade Eneman att detta ingalunda varit förhållandet utan att detta skett, emedan han ausåg det vara nödigt för att försäkra sig om deras personer. Saken föreföll desto misstänksammare som J. och. P. gjorde hemliga tecken till hvarandra. På grund af allt detta ansåg Eneman, att det varit hans rättighet att föra dem fängslade till k. m:ts befallningshafvande. Efter häktandet anmodade Eneman genast Vahlberg och kontorsskrifvare L. att företaga noggrann undersökning af postvagnen, hvilket ock skett, hvarjämte manskap uppbådades och undersökte vägen mellan Hemse oeh Gudings. J. hade ej haft handbojan på sig mer än högst 11 timme. J. erkände, att han sagt att, om Vahlberg ej omtalat, att det varit pengar i väskan, hade den aldrig kommit i fotsacken. Då väskan återfans, lössläptes, genast P. och J. P. haft handbojor på sig högst 23 timme.
Ingen af dem nämde, att bojorna orsakade dem smärta. På landsfiskalens fråga om P. vid tillfället varit våldsam och om handbojorna voro hårdt tillskrufvade svarade Eneman, att P. ej varit våldsam och att med lätthet ett finger kunde stickas emellan.
P:s ombud medgaf att P. lössläpptes före kl. 11.
T. f. länsman V. Eneman: Vistordade fadrens uppgifter samt nämde, att han inkört sin egen skjuts i samma skjul der postvagnen stått samt att han då undersökt vagnen utan att finna något. Fotsacken var då knäpt vid åkstolen men från bakre delen af den öppna vagnen kunde man se fram öfver hela vagnsbottnen, hvilket J. medgaf; öfver J:s häst rygg var då en rock kastad. Då V. Ebeman inkom på postkontoret, voro handbojorna redan pålagda, hvarvid han låtit bero. P.,som var berusad, visade sig mycket upprymd samt lekte med skrufven, som han vred fram och tillbaka, då V. Eneman gått fram till honom och bedt honom ej göra så samt tillskrufvat den dock ej hårdare än den förut varit tillskrufvad. Hvarken P. eller J. beklagade sig öfver någon smärta. På landsfiskalens fråga om bojornas tillskrufning svarade V. Eneman, att de hängde lösa på händerna.
Fjerdingsman Vahlberg: P., J. och L. voro mycket druckna, då V. öfverlemnade väskan och L. syntes sofva; då postvagnen aflägsnat sig några alnar från V., hörde han P:s förut anförda ord och blef då orolig. Han jämte hrr Eneman aukommo närmare kl. 8 på f. m. till postkontoret, der P. och J. beskylde hvarandra för stölden. Vid undersökningen af vagnen märktes ingen öppning i fotsacken. Högst 2 timmar hade J. varit fängslad; P. blef fri före kl. 11. Ingen af dem beklagade sig öfver någon smärta. Hade ej på något sätt förfördelat de häktade; endast bedt dem bekänna. Vitsordade för öfrigt länsmännens uppgifter.
Postmästare Lagergren: Ankom vid 6-tiden på morgonen till kontoret; J. körde sin vagn inpå gården i motsats till hvad han annars brukar (stannar annars utanför trappan) och uppgaf att väskan försvunnit och att P. stulit den. J. fick då tillsägelse att efterforska väskan, men inkom åter om en stund jämte P. och L., då J., ej fullt nykter, och P., mer drucken, beskylde hvarandra för stölden. L. sade, att han skulle resa med J. till Fardhem, hvilket emellertid ej blef af. Då Lagergren sjelf skulle afresa till Eneman, emedan J. vägrat att resa dit, bad han sin son att hålla dem qvar på kontoret, och förklarade de sig ej hafva något emot att stanna; vidtog för öfrigt inga som helst tvångsåtgärder. Då Lagergren (Enemännen hade nämligen före L. kommit till Hemse) inträdt på postkontoret, voro P. och J. redan fängslade; bojorna mycket lösa; ingen beklagade sig öfver smärta och ingen begärde blifva lössläpt. Ansåg för öfrigt ej som sin skyldighet att undersöka postförarens vagn.
Kontorskrifvare Lagergren: Hade vid häktningstillfället frågat P., om han återstält de verktyg, som ryktet förmälde, att P. tagit med sig från Sigdes i Burs; hade ej beskylt honom för någon stöld, men eftersett, att de ej fingo lemna kontoret före länsmannens ankomst. Undersökte jämte Vahlberg åkdonet. P. och J. beskylde hvarandra för stölden; P. var synbarligen öfverlastad. De voro högst oroliga innan länsmännens ankommit och ville begifva sig ut. Ingen af dem klagade ötver någon smärta.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 13 Maj 1881
N:r 38