Fole socken, på Gotland 1).
I olikhet med andra forntida borgar såväl på Gotland som i hela det öfriga Sverige, hvilka oftast äro förlagda omkring spetsen af ett berg 2), är denna borg 3) förlagd på en af naturen alldeles jemn plats. En följd häraf har blifvit, att man för vinnande af största möjliga säkerhet, måst omkring den egentliga borgen draga löpgrafvar och vallar, något som gör denna borg intressantare än de vanliga.
Trakten, i hvilken borgen är belägen, är en af de mest beglända på ön. Högsta punkten ligger dock några tusen fot derifrån. Från denna punkt har man en särdeles vidsträckt utsigt öfver den fruktbara dal, som går snedt öfver ön. Man ser i fjärran de blå konturerna af öns högsta berg, Torsburgen. Också lär man från hvardera höjden kunnat se vårdkasen, som tändes å den andra vid fienders annalkande.
Det förefaller underligt, att borgen icke blifvit lagd på denna höga plats, som dominerar största delen af omgifningen, utan i stället på den långsträckta sluttningen, ett stycke derifrån. Orsaken dertill torde vara den att på det förra stället någon tvärbrant eller brant sluttande bergspets icke finnes, på hvilken borgen skulle halva kunnat förlagts, samt att det som skulle ersätta denna brist nämligen löpgrafvar med mellanliggande vallar ej varit möjligt att medelst gräfning åstadkomma på detta ställe, alldenstund kalkhällen här skjuter upp i dagen.
Borgens läge afsides i skogen har äfven gjort, att den hittills undgått forskares uppmärksamhet. Hög tid var det också, att undertecknad blef uppmärksammad på dess tillvaro, ty innan kort skulle den antagligen varit jemnad med marken. En del af utanverken har redan gått förlorad genom odling. Samma öde lär äfven, såsom det påstods af den person, som gaf mig anvisning på denna storartade fornlernning, riksdagsman Larsson i Lilla Fole, vänta den öfriga delen snart nog, i det att egaren, hvilken, såsom det upplysningsvis anfördes, ”ej är rädd för sten”, har för afsigt att inom en ej så långt aflägsen framvid skaffa bort denna ofantliga stenmassa och förvandla stället till en bördig åker.
Den inom borgen liggande planen har utseende af en oregelbunden femhörning, Väldiga vallar af kullerstenar 20-30 fot breda, 3-5 fot höga omsluta närmast denna plan, hvars areal är omkr. 36,700 qvadratfot.
På tre ställen är vallen af bruten, i sydrest, der ett litet röse at kullerstenar upptager en del at mellanrummet, i sydöst, der en annan cirkel. formig obetydlig upphöjning i marken, i midten nedsänkt, märkes, samt i nordöst.
Egendomligt förefaller det, att en liten smal och låg vall, afvenledes af kullersten, blifvit dragen hån nordöstra hörnet in öfver midten af norra vallen, egendomligt likaledes att en bred och hög vall af samma material blifvit lagd från sydöstra hörnet rakt ut åt vester hvilken vall helt tvärt slutar utan vidare spår till fortsättning.
Utomkring dessa de egentliga borgvallarne löpa på östra sidan tre smala löpgrafvar med mellanliggande äfvenledes smala jordnallar. Det tyckes, som man från denna sida väntat de svåraste anfallen, eftersom graf varnas och vallarnes antal här är störst. De fortlöpa regelbundet mellan hörnen i sydöst och nordöst. I sydöstra hörnet upphöra både vallarne och graf varna tvärt, för att efter ett litet mellanrum ett stycke fortsättas. På detta mellanrum är marken alldeles jemn. En skogsväg går fram deröfver.
I nordöstra hörnetåter sammandragas de tre löpgraf varna till två, samt de två jordvallarna till en, hvilka alla småningom utvidga sig till en ansenlig bredd, böjd och djup, ett stycke fortgå de regelbundet hvarefter de närmare nordvestra hörnet oregelbundet utvidga sig och derpå sammanlöpa samt småningom försvinna.
På den vestra sidan synas ej de minsta spår efter vallar eller grafvar. På södra sidan är en del qvar, en del har gått förlorad genom odling.
Sammanlagda längden af de fyra stora hufvudvallarne, som närmast omsluta platsen inuti, är omkr. 800 fot, omkretsen deromkring ungefär 1000 fot.
Fr. Nordin.
1) Denna berättelse jemte en noggrant utförd planritning har af hr studeranden Fr. Nordin blitvit till Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademien öfverlemnad, och det är med förf:s tillåtelse vi ur akademiens månadsskrift här återgifva densamma.
2) H. Hildebrand. De förhistoriska folken i Europa s. 130.
3) Hagen, uti hvilken borgen är belägen, bar efter densamma blifvit kallad ”Burgaren”.
Bihang till
Gotlands Allehanda
Lördagen den 9 Januari 1875
N:r 2
