Ur C. J. Bergmans efterlemnade papper.
Utdrag och bearbetningar
af
A. S—g.
5.
En julafton på Visborgs slott år 1523.
Vespern var till ända i Sankta Maria. Klockorna ljödo ut öfver staden i den kalla, månklara kvällen, då borgare och kvinnor drogo hemåt för att fira julen vid sprakande brasor och talgljussken.
Inne i domkyrkans sakristia stod dominus Peder och frös i kylan. Han syntes tveksam och hans panna låg i djupa veck och han dröjde så länge, att dörravårdaren till sist sade:
— Det blifver sent, domine. Folket har redan lemnat templet.
— Ja ja, jag vet — svarade herr Peder — men man hastar icke, då man har tunga fjät att vandra.
— I denna afton, domine? Ja ja, jag kan fuller väl förstå, att ensamheten skall kännas svårare en afton som denna.
— Ack, jag skulle gerna vara allena såsom jag är van, gamle Lars — svarade kyrkherren. Men, ser du, det är så, att jag i kväll är kallad till herr Severin på slottet.
— Heliga Guds moder! — utropade Lars och knäppte händerna. — Skall domine deltaga i all den gudlöshet, som der försiggår!
— Jag lärer icke kunna undgå det, Lars, och det är derför mina gamla ben töfva. Ack ja, vore detta regementet blott till ända. Det är min dagliga bön till Herren.
Herr Peder axlade sin kaftan, Lars släckte ljuset, som brann ensamt på sakristibordet, och följde kyrkherren genom dörren, som ban stängde efter honom.
Så gick den gamle presten genom gatorna, der snön knarrade under hans becksömsbottnade skor. Han vandrade långsamt och hans blickar gingo in genom de små fönstren till korsvirkeshusen, som på bägge sidor kantade de trånga, krokiga gränderna. Der lyste ljus emot honom, och han hörde barnaröster sjunga. Då suckade han, och i hans hjärta steg en önskan om julefrid åtminstone för alla dessa — i hans sinne rådde endast bekymmer och oro.
Han gick förbi Sankta Katarina klosterkyrka, som nu låg mörk med remnande murar. Under hvalfbusen på Sankt Hansgatan tog han vägen och nedåt hamnen innanför muren. Det blåste från hafvet genom gluggarne, så att han svepte kaftanen tätare omkring sig, helst som himlen hbeynte öfverdragas med moln och yrande trindsnö började falla.
Så kom han hän emot slottet, hvilket reste sig lik en mörk massa med gärdande murar och hotande torn. Innanför på krönet gingo skiltvakterna. Han såg i halfdagern deras stormhattar och han hörde dem sjunga sina visor med gudlösa omkväden.
Slottsbryggan var fäld, och han var nu icke längre ensam, ty små skaror af folk vandrade samma väg som han, öfver vindbryggan, der vaktposterna stodo med fälda bardisaner, in i slottet, der riddaren Severin Norrby gaf gästabåd i julaftonskvällen.
Som ett näste för förtryckare och folkets plundrare hade Visborgs slott rest sig i öfver hundrade år. Icke så mycket tidens frätande tand som fast mer kriget hade gifvit det ett delvis förfallet utseende till det yttre, och detta förfall skvallrade också salar och kamrar om i dessas tider. Severin Norrby var icke den, som stort fäste sig vid glans och ståt i sin boning, hvilken han mera betraktade som ett herberge, en station på sina vidstäckta härnadståg, ett fäste, der han kunde sluta sig inne, när hetsjagten en gång riktigt begynte. Och det skulle nog icke töfva så länge. Konung Fredrik af Danmark hade nog icke makten att hålla honom ryggen mot den svenske Göstaff. Var Severin Norrby född med segerhufva, var bondekungen det ock, och ho visste hur det blefve gångandes, då de på allvar spände hårdt emot hårdt.
Men änvu satt han som herskare på Gulland, ärnu var bans ord bjudande lag, ännu brandskattade han landet och tog tull till gods och lif af de sjöfarande, som drogo ön förbi. Och nu iafton — julaftonen — hade han »befallat» Visby borgerskap äldste med »frugor och kärälskeliga döttrar samt provstar, kaniker och rådsherrar» att tillsammnns med honom fira julen i slottsgemaken. Så hade då hängtapeter plockats fram ur .kistorna och hängts på väggarne, från Helgeandshusets tempel hade hämtats blankskurade kronor till vaxljusen och från köpmännes visthusbodar och allmogens gårdar hade kräfts matvaror till festen, så att de tunga borden tycktes skola digna under rätternas mångfald.
Riddar Severin stod i den stora gästabudssalen, iklädd en lysande rustning, men gyllene skärp och gyllene sporrar. Stålhatten låg bredvid bonom med den röda och hvita fjäderbusken. Han likade helst gå i krigaredrägt, att höra stålringarne i brynjan slamra i takt till sporrarne, då han gick. Han stod der, omgifven af riddare och svenner. Der var den blondskäggige dansken Åke Jepsen, den gamle Axel Bradhe, den knappt sjuttonårige Waldemar Tygheson Krabbe, en son till Danmarks. rikes marsk Tyghe Krabbe, och många andra lysande ädlingar och lyckoriddare samt damer tillhörande den okrönte konungens hof. Och med nedlåtande skick tog han emot de bugande borgarne, hvilkas hustrur och döttar med nedslagna ögon nego för den bålde riddaren, som i afton var vid strålande humör och hade ett galant ord till en och hvar af kvinnorna.
Så kom då dominus Peder i sakta gång. Hans svarta underkaftan och hvita, burrade krås stack af motröd sammet, brokad och glänsande stål. Han stannade på något afstånd oeh böjde djupt sin rygg.
— Goder afton och välkommen till mitt hus, domine! — ropade Severin Norrby gladt. TI ser, att geistligheten är talrikt samlad här i kväll och den fick ingalunda sakna sin prydnad, Sankta Marias vördige provst. Så så, nu lägga vi den heliga minen åt sidan, vespern är undanstökad, och här skola vi vara glada. Se der, nu bära tjänarne in välkomman. Ärade fruar och välvise och välaktade herrar, låten den nu gå laget rundt, så dricka vi in julen med fröjd och gamman.
Severin Norrby tog den stora, snidade välkomman af tjänaren och bjöd den åt rådsherre Holger Gregerssons vördiga husfru, som rodnade djupt öfver äran. Sedan gick drycken laget rundt och en hvar, som satte den till munnen, bugade sig för värden, som sist tog den och drack i botten.
Väl ett hundrade gäster rörde sig om hvarandra i den väldiga, ljusskimrande salen. Någon feststämning låg dock icke öfver dem. De flesta sågo beryckta ut, och då herr Severin talade någon till, var det med ansträngning, som leendet kom på läpparne. Severin Norby märkte nogsamt tvånget, men han hade föresatt sig att denna afton skulle hans gäster känna sig glada och derför var han älskvärdheten själf. Då man kom till matborden, som voro dukade både på längden och tvären, och satt sig ned på de med hyenden helagda bänkarne, gick han från sin högkarmade stol, trugande än den ena, än den andra. Tjänare skyndade ut och in med nya fat, ölet sinade aldrig i stånkorna och i skinande silfverkannor skummade det eldiga vinet. Herr Severin tycks tes så småningom lyckas i sin föresats, ty den goda maten och all dryckjom kommo så småningom kinder att färgas röda och ögon att plira och munnar att le.
Dominus Peder i Sankta Maria satt vid bordets andra ända midt emot herr Severin. Han deltog föga i samspråket, åt litet, drack ännu mindre, medan den öfriga geistligheten icke försummade guds gåfvor.
— Hvi sitter I så tyst, domine? — ropade herr Severin öfver bordet till honom. Här skall glädjen råda i afton. Vi lägga bort alla tankar på verldsliga bestyr. Vi sitta här ensamma på ön i hafvet. Jag vill att vi som här äro skola känna oss som en enda stor familj. Jag dricker eder till, välläcde herr Peder.
Och herr Severin höjde sin bägare mot presten, som nästan skyggt besvarade hedern.
— Så ville vi bedja eder — fortfor värden — att I gunstigst ville vid denna måltid hålla festetalet för belgen och dess betydelse samt med mera, som kan vara att säga och kan falla eder på läpparne.
Men först, ärade vänner och gäster, skola vi, medan vi vänta på vårt helstekta rådjur, höra vad junker Waldemar har att för oss sjunga. Han är slängder både dertill och på lutan, skolen I veta.
Junker Valdemar, den unge dansken, steg upp, fattade lutan, som hängde på väggen, ställde sig midt emot herr Severin och sjöng.
Han sjöng om sköna damer, om älskog och kärleksmöten i mörka boklundar under näktergalsslag, om älskog, som ger lycka, och älskog, som ger sorg, och de unga borgaredöttrarne sågo med ömma blickar på den vackre svennen, som så konstrikt knäppte sin luta till de smäktande tonerna af en sonor stämma.
— Se så, se så — sade herr Severin, då junkern slutat — nu tänker jag att rätta humöret är tillfinnnandes för polskan och de andra danserna. Men först skola vi nu höra hvad vår vördige provst herr Peder har att säga oss till uppbyggelse.
Herr Peder satt blek nere vid bordet och hans kropp syntes genomfaras af en darrning, då herr Severins röst träffade honom. Riddaren fick upprepa sin begäran, som vid dröjsmålet fick något befallande öfver sig, och nu reste sig dominus Peder.
Det blef tyst vid gästabudsbordet och allas ögon riktades på presten. Han andades djupt, hans gestalt tycktes plötsligt växa, det kom lif i de förut skygga ögonen och hans stämma klang fast, då han sade:
— Ja, herr Severin Norrby, jag skall hålla ett juletal för eder att I icke skolen det glömma så lätt. I denna afton tror i måhända att jag skall komma med smickrerier och honungslena ord. Nej, herr Severin, Herrens straffande ande känner jag fläkta öfver mig, det är den som talar ur min mun, och den ropar högt till eder: ve, ve, du stolte man, du som trampar lag och rätt under fötterna, du som roffar de rike, förtrycker de fattige, du, som…
En och annan af gästerna reste sig förskräckt från bordet och såg på herr Severin. Denne log hånfullt.
— Vid Sankte Örjan, börjar du icke bra, prest, fortsätt!
… Ja, hånle du — vidblef herr Peder — men den dag varder kommande, då också du skall få böja din stolta nacke, då du i helvetets eld skall vrida dig som en matk. Ty det säger Herran, att det skall varda mördares, girighukars och kvinnoskändares ändalykt.
Nu hade herr Severin rest sig, och hans ögon flammade af vrede.
— Hör upp nu, prest, du drifver det för långt.
— Nej, nej, nu skall jag tala. Du löftesbrytare, du menedare, du tempelskändare, du gudsförnekare, du…
Herr Peder fick icke tala till slut.
Herr Severins stora, tuvga silfvertumlare träffade honom midt i pannan. Riddaren hade slungat den med säker hand, herr Peder föll tungt till golfvet.
Fasans rop ljödo från kvinnorna, som rusade upp, så att fat och skålar tumlade om hvarandra. Då lugnade sig herr Severin åter.
— Intet oväsen, mina ärade vänner, presten var drucken.
Och han gick bort dit, der kroppen låg. Vid ena tinningen syntes ett blått märke och blod rann ur högra örat. Herr Severin sparkade till kroppen.
— Han är visst död — sade han — fören bort kadavret.
Alla stodo tysta och rädda kring salens väggar. Men ur dörren, genom hvilken den döde herr Peder bars bort, kommo piparena och narren med sin bjällerkåpa in. Han skrattade fånigt och gjorde några krumbugter.
— Åhå, lif åt de lefvande, död åt den döde — sade han. Vän Sören, du har icke något emot att jag börjar dansen?
Och han fick fatt i en af flickorna, som med ett skrik ville draga sig undan.
Då stampade herr Severin i golfvet och skrek:
— Dansa, säger jag, dansa, Juledansen skall gå. Blåsen upp, pipare!
Och på befallning gick ringdansen, och piparnes toner hördes ut ijulnatten. Men de dansande voro bleka och tysta. Herr Severin gick omkring och der han såg någon stå stilla, befallde han:
— Dansa, säger jag, dansa.
Och dödsdansen gick tills juldagsmorgonen bröt in.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 23 December 1896
N:r 198
