Till redaktionen af Gotlands Allehanda.
Med anledning af en i eder tidning för den 21 dennes under rubrik »det går för långt» intagen notis, får jag härmed, på det allmänheten icke måtte allt för mycket vilseledas af edra oriktiga uppgifter, anhålla, att bilagda polisprotokoll tillika med denna skrifvelse måtte i eder tidning in extenso intagas, och får jag tillika till allmänhetens lugnande meddela, att intet öfverfall här i staden, hvilket blifvit i polisvaktkontoret anmäldt, lämnats utan beifran.
Visby 22 Februari 1898.
Wilh. Remén.
Protokoll hållet vid polisförhör å stadsfiskalskontoret i Visby 29 Februari 1298.
För: utrönande af huruvida en person, med hvilken löjtnanten, grefve Karl Cronstedt åsyftas, nästliden fredag blifvit, såsom i en af stadens tidningar deu 21 dennes meddelas, här i Visby utan anledning af några för honom okända personer okvädad, hotad och misshandlad, så hafva, sedan det befunnits, att cementarbetarne Rudolf Sandgren, Adolf Bäckström och Oskar Ekvall varit de personer, med hvilka bemälde Cronstedt kommit. i delo, dessa arbetare till förhör inkallats, hvarvid de, hvar för sig hörde, berättat:
Rudolf Sandgren: att han, Ekvall och Bäckström i fredags ettermiddag vid 4 tiden stodo samspråkande å gångbanan utanför Söderport i närheten af ölgrogen, då grefve Cronstedt kom vägen fram, hvarvid Bäckström sträckte ut ena foten, hvilket kom Cronstedt att snafva utan att denne likväl föll omkull; att Cronstedt med anledning häraf knuffade till Bäckström för bröstet, hvarpå Sandgren gick fram och ville afstyra vidare våld, tillsägande Bäckström att icke bråka; att Cronstedt omedelbart därpå med knuten hand tilldelade Sandgren ett slag i ansigtet samt sedan fortsatte åt järnvägsstationen till, då Sandgren och Bäckström, sålunda förfördelada, tillsammans med Ekvall på något afstånd följde efter Cronstedt, hvilken de först upphunno, sedan denne inkommit å järnvägsperrongen; att Cronstedt, nu tillfrågad, hvarför han förgripit sig mot dem, svarade, att han först blifvit förolämpad; att Cronstedt efter ömsesidig ordväxliog gick in i en kupé af ett tåg, som stod färdigt attafgå till Hemse; att Sandgren, Bäckström och Ekvall stälde sig utanför kupédörren, men att de därifrån på inspektorens tillsägelse aflägsnade sig; tilläggande Sandgren, att de icke i Adelsgatan förut sammanträffat med än mindre förfördelat Cronstedt.
Adolf Bäckström och Oskar Ekvall berätta i likhet med Sandgren, med tillägg af den förre, att han icke i ond afsikt sträckte fram foten för Cronstedt, den senare att han icke vare sig förolämpat eller blifvit förolämpad af Cronstedt, utan endast varit kamraterna följaktig.
Följande vittnen hafva blifvit hörda och afgifvit dessa berättelser:
Cementarbetaren Lars Niklas Kristiansson: att han nästliden fredag strax före klockan 4 e. m. från cementfabriken begaf sig till staden; att han, kommen till Söderport, i sällskap med här nedan omnämda vittnet och en broder till ofvannämde Bäckström vid namin Axel gick in på ölkrogen, då han märkte, att Adolf Bäckström, Sandgren och Ekvall uppehöllo sig å vägen utanför och där kvarstannade, under det han med sällskap vistades å krogen; att han efter 1/4 timme lämnade denna, då han fick se en lång herreman, som, efter hvad sedan upplysts, var grefve OCronstedt, slå till Sandgren med knuten hand, hvilket slag träffade denne i ansiktet eller å halsen, så att han ryggade ett par steg tillbaka; att Cronstedt därpå fortsatte mot järnvägsstationen samt Sandgren, Bäckström och Ekvall följde denne efter på ungefär 8 famnars afstånd, utan att vittnet från någondera sidan hörde något oväsen eller närmare gaf akt på. huru långt de följde efter.
Cementarbetaren Jakob Edvard Hedin: att han och Axel Bäckström vid ofvannämda tid kom till mötes med Kristiansson, hvarpå dessa tre omedelbart gingo in på krogen; att Hedin vid ingåendet icke gaf akt på. om Sandgren, Adolf Bäckström och Ekvall befunno sig i närheten eller ej; att Hedin lämnade krogen något före Kristiansson och vid utträdet såg de nämda 3 personerna stående å gångbanan; att en lång person, som uppgifvits vara grefve Cronstedt, nu passerade platsen och, kommen midt för Bäckström, knuffade till denne för bröstet under yttrande är det ni, som ofredar folk; att Sandgren nu närmade sig Bäckström, hvarpå Cronstedt åt honom måttade ett slag med knuten hand, hvilket antagligen, enär han förmärkte, att Sandgren vacklade ett par steg baklänges, träffade denne i hufvudet; att Hedin icke såg någon sätta krokben för Cronstedt ej heller såg denne snafva; att Cronstedt omedelbart etter slaget å Sandgren fortsatte vägen åt järnvägsstationen, följd af Sandgren, Bäckström och Ekvall, den förre på ungefär 5, de senare på ungefär 8 famnars afstånd; att vittnet, som en stund stod kvar å vägen utanför krogen. ibland följde dem med blicken, till dess de kommit midt för järnvägsstationen; tilläggande Hedin, att de under aflägsnandet förhöllo sig fullkomligt tysta.
Statronsinspektoren Lundahl: att personerna i fråga inkommo å platformen kort före tågets afgång; att ordväxling där uppstått dem emellan; att Cronstedt sedan gått in i en 1:a klassens kupé, då Sandgren, Bäckström och Ekvall följt efter honom och öppnat kupédörren, men genast på tillsägelse af vittnet begifvit sig från stationsområdet.
Som ofvan. In fidem
Wilh. Remén.
Den första regel man har att iakttaga, då man vill beriktiga andras uppgifter, bör gifvetvis vara att själf se till, det man icke kommer med oriktiga uppgifter, och så mycket mera hör man naturligtvis akta sig därför, då beriktigandet tager formen af en officiel handling. Det är därför ägnadt att väcka en viss förvåning, när stadsfiskal Remén vid refererandet af den omskrifna notisen antyder, att . den vid tillfället i fråga ofredade personen enligt vår uppgift äfven skulle blifvit »misshandlad»; hvar står det att läsa i notisen?
Efter att hafva förutskickat denna anmärkning, vilja vi till vederbörande framföra vår och allmänhetens tack, för att den undersökning, hvartill vår notis borde gifva osökt anledning, så snart blef verkstäld; men på samma gång kunna vi icke underlåta att uttala vår förvåning — och vi äro förvissade, att den kommer att delas af de allra flesta — öfver den riktning, hvaruti sagda undersökning blifvit ledd.
I stället för att begagna det uppslag, som här blifvit gifvet, som en ledtråd för att om möjligt komma de slynglar på spåren, som nu en tid gjort våra gator och vägar osäkra — om någon ansats i denna riktning lämnar åtminstone icke protokollet öfver polisförhöret den minsta antydan — i stället härför synes det anstälda förhöret hafva blott och bart gått ut på att få konstateradt, att den af oss åsyftade fredlige vandraren visst icke blifvit af sina vederdelomän ofredad, utan att han tvärtom varit den som ofredat dem, allt naturligtvis i syfte, medvetet eller omedvetet, att bibringa allmänheten den – uppfattningen, att tack vare polisens trägna tillsyn och fostran gossarne här i staden i regel blifvit så exemplariska, att man omöjligen kan tilltro dem något slyngelstreck. Ett rent af rörande uttryck tager sig denna polisens goda tanke om våra unge män, då stadsfiskal Remén i protokollet härofvan låter Adolf Bäckström förklara, »att han icke i ond afsigt sträckte fram foten för Cronstedt». Ty hvad fans väl för anledning att låta ett sådant nonsens inflyta i protokollet, om icke stadsfiskalen själf tagit förklaringen för god?
För att nu icke allmänheten skall få en alltför ensidig uppfattning af hvad som vid tillfället tilldragit sig, vilja vi till sist meddela hvad den af o0ss åsyftade personen, som riktigt antagits hafva varit löjtnanten grefve Karl Cronstedt, haft att därom berätta, och äro vi förvissade att åt depna berättelse skall af allmänheten tillmätas fullt ut lika stor tilltro, som åt hrr Sandgrens, Bäckströms, Ekvalls, Kristianssons och Hedins berättelser tillsammantagna.
Löjtnant Cronstedt var på väg till järnvägsstationen och hade mycket brådtom, enär tåget om några ögonblick skulle afgå och han dessförinnan hade ännu ett och annat att uträtta, såsom att köpa biljett m. m. Strax utanför Söderport hade han att passera tätt förbi en grupp af tre personer, af hvilka en, just som löjtnant C. gick förbi, sträckte fram ena foten, så att löjtnant C. snafvade och höll på att falla omkull. Han föll dock icke, utan vände sig om och fattade den person, som sträckt fram foten, i armen och sporde: »Hvad är ni för ena, som inte låter folk gå i fred?» Då löjtnant C. märkte, att i det samma en annan afde tre steg fram och måttade en spark åt honom — en spark som dock endast träffade löjtnant C:s öfverrock, som nedsmutsades, — släppte löjtnant C. genast sitt tag i armen på n:r 1 och måttade åt nr 2 ett slag, som äfven träffade. Han vände därpå om och fortsatte vägen till stationen, dit alla tre personerna följde honom på något afstånd, utan att vare sig under vägen eller efter framkomsten till stationen bära hand på grefve C.
Man är, när man hör löjtnant C. berätta om detta lilla intermezzo, nästan frestad att beklaga, att tiden icke tillät honom att gifva de personer, som sålunda ofredade honom och som enligt eget erkännande befunnits vara ofvannämde Adolf Bäckström och Rudolf Sandgren, en välförtjänt läxa, som bättre skulle lärt dem att för framtiden låta folk gå oantastade, än den, som vi misstänka, skäligen ringa respekten för vår tyvärr alltför fåtaliga och mindre yrkesmässigt utbildade poliskår.
Redakltionen.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 25 Februari 1898
N:r 31