Etikett: Väder

Det är nog att säga så. Intet vidare förtydligande af dag behöfs ännu så länge.
Stormen — det är den som kom tarande på dånande vingar i måndags afton och under natten till tisdagen, lemnande spår efter sig, som det behöfes månader att utplåna, anställande en förödelse, som kräfver tiotusentals kronor att bota.
Klart var att man i måndags kunde vänta svårt väder. Barometern hade sjunkit ned ända till 718 millimeter, pågot som väl näppeligen förut iakttagits här. Himlen var mörk och sjön var orolig och de vinterhvilande sjömännen nere vid hamnen sågo allvarsamma ut, talade om att när de redo ut den stormen i Bisksayaviken eller den stormen på atlanten, hade barometern inte stått så lågt. Nu kunde man vänta hvad som helst: orkan, öfversvämning, jordbäfning!
Ja, hvarför inte jordbäfning?
De hederliga sjöbussarne skrämde riktigt upp somligt folk. Det fans de som trodde, att yttersta dagen var i antågande.
Det mörknade. Vinden ryckte och slet i hvarje föremål som gjorde den motstånd.
Ute på vidderna norr om staden svepte den med makt och luften fyldes af dån.
Molnväggarne blefvo allt tätare i sydvest, men rundt horisonten gick der ett orangegult band mellan de dystra skyarne. Det blef än bredare, än smalare, men allt jämt fans det der. Ibland flammade det riktigt till som af eld.
Men ännu hade stormen ej kommit.
Det blåste bara. Visserligen gick sjön bra hög och fartygen inne i hamnen lägo och sleto, så det gnisslade, på sina förtöjningar. Det var bara blåst ännu. Man kunde dock märka hur den arbetade upp sig.
Så der vid 9 tiden på aftonen var dess styrka ganska aktningsvärd. In öfver den tysta staden susade nu sydvesten så att fönsterrutorna skallrade, väggarne suckade i sina fogningar och tegelpannorna på taken fattades af en viss oro.
Hur skönt kändes det nu inte att få vara inne! Man kusde genom fönstren i mörkret skönja hur hafvet var ett enda hvitt skum, och man bad en stilla bön, att ingen denna afton måtte befinna sig ute på den vreda Östersjön.
Alltmera piskade orkanen i. Vid tiotiden var den förfärlig. De voro väl få i staden, som ens försökte att få en blund i ögonen.
Då ljuder plö sligt i kvällen ett hemskt bölande nere från hamnen. En gång, två gånger, längt utdragna signaler, korta, afklippta signaler — nödsignaler!
Man lyssnade. Jo, ou ljödo de igen. Hvad var å färde? Hade Klintehamn slitit sig loss, eller kanske något annat af fartygen i hamnev? Var det måhända en i dagarne väntad ångare, som olyckligtvis var utanför? Gud hjelpe den då.
De ängsliga sigvalerna fortforo att tjuda och fylla alla bröst med skräck.
Nej, man kunde inte sitta inne. Ut trots stormen, ner till hamnen. Man måste ha visshet.
Det var inte långt ifrån att man tappat andan, då man kom ut. Men så var det också att gå nästan rakt mot orkanen, Men många sträfvade den vägen — till hamnen, bort emot badhuset, hvarfrån just nu syntes ett hemskt sken.
Förbi Klintehamn, som låg vid kajen våldsamt rullade för dubbla förtöjningar. Det frestade på dem, der behötdes vaksamhet.
Se ru! Nu sleto sjön och aggan ut ångaren, kettingen förut spändes, och med en knyck, så lätt som om dena varit en tråd, ryckes den af och gör ett elastiskt hopp i luften, för att strax rasslande falla ned mot kajen.
Det var ej att betänka sig länge, Nya förtöjningar ut. Sjön ligger ju in midt genom gattet.
Ånyo de ängsliga nödsignalerna.
— Hvad står på?
— Det är den stora tegelångaren Tua i yttre hamnen, som slitit förtöjningarne och ligger och drifver. Se, se!
Hamnbassängen lyses upp af ett väldigt petroleumbloss som tändes i dea nödstälda åogarens för. Man ser icke dess skrot, det är insvept i vattenskum som i skyhöga kaskader rusar upp rundt om kring der stenkajerna bjuda motstånd. Men genom det fräsande skummet lyser blossets fladdrande låga. Det är som man såge en eldsvåda på afstånd genom de stigande molnen af ljus rök.
Ångaren har legat strax innanför pieren. Nu har den slitit förtöjningarna, svängt med vinden och löper fara att drifva ned till den midt emot liggande Holmen.
Vi vända om, låta oss af stormen nästan viljelöst föras framåt. Bara se noga upp att det inte bär för nära kajerna!
Ut på vågbrytaren. Ja, hvar fins den? Der synes bara en hvit, kokande vattenmassa vräkande öfver den plats, der man vet, att vågbrytaren bör ligga. Men icke är det värdt att att försöka sig genom detta vatten. Det vore en omöjlighet.
Men ut på Holmen kan man komma. Der är det litet lä bakom de stora magasinen. Vi skynda dit. Hvilket skåde spel! Det kan näppeligen skildras. Sådant måste ses, upplefvas.
Holmens mark ligger ej bögt, men nu, med det oerhörda högvattnet i hamnen — högre än någonsin sedan 1852 — är det som stode man midt i hafvet, Randt omkring endast hvitt saltskum i väldiga kaskader. Det slås upp mot Holmens stenskoning och föres af stormen bort som slagregn. In genom gattet rulla vågorna som hvita jättevältar och hvar helst de råka på något hinder, rista de sig — och då ryker det af skum. Fyren på vågbrytarens pierbufvud är ej skönjbar, men genom vattenmolnen, som gå alldeles i hop öfver den samma, ser man blänkskenet med vissa mellantider lysa upp och färga vattnet rödt.
Som en jättegryta ligger yttre hamnen.
En sådan agga och sjö derinne kunde man ej minnas som i tisdags natt.
Och midt i denna kokande gryta ligger knogaren Tas. Det är ett stort skrof af den vanliga laståogaretypen med högt uppspringande för och skorstenen långt akter öfver.
Den blossar, den låter sin ånghvissla med bastimbre ljuda oupphörligt. Hvad är det fatt?
Ja, man ser att den ligger der och svajar med aktern mot vågbrytarn, sackande ned mot det norr om liggande vinterförtöjda skeppet Moya, ridande mot den stenkista, ligger midt i hamnen. Om akterförtöjningarne ännu hålla, vet man ej, men det ser så ut.
Det är spännande ögonblick. Skall åogaren slitas fallkomligt loss och drifva på land eller skall den lyckas rida utistormen mot Moyas kettningar och stenkistan?
— Tänk om det varit nordvest i stället! — säger en kraftig sjöman, i det han lägger in en frisk buss. Adjös med den då! Då hade hon allt redan legat nere på Skutrefvet.
— Hon går ötver på nordvesten nu — säger en annan.
Han har rätt. Vinden har dragit sig så småningom öfver åt norr. Man ser det, ty bränningarna tycks aftaga i väldsamhet, då de nu hejdas af vågbrytaren, man känner det, ty det begynner frysa på. Det käns också som hade orkanen bedarrat något.
— Ja, det är rätt — säger den tobakstuggande sjömannen, — men vänta bara till hon riktigt stadgat sig på nordvesten, skall herra få känna på.
Och man fick verkligen känna, Det var som om stormen velat endast för ett ögonblick hämta andan. Så kom den ånyo susande med nästan fördubblad kraft. Det var svårt att hålla sig upprätt.
Faran för den drifvande ångaren tycktes emellertid vara öfver. Den blossade ej längre, den bölade ej mera. Den låg der och slog mot stenkistan. Det fans ingen annan råd än att vänta tills stormen lagt sig. Det var klart, att ångaren. låg fast med någon akterförtöjving.
Lifräddningsbåten hade emellertid, för alla sventusliteter, satts i sjön och manskapet vakade på sin post. Lyckligtvis behöfdes ej dess arbete denna gång.
Under flere timmar fortfor stormen att rasa med oförminskad styrka. Mot morgonen ändtligen bedarrade den. Men när man i natten sträfvade bewåt tänkte man med vemod på, hvilka skador den måste bafva anstält. Nu syntes de ej, men af alla de plankstycken och stockar, som flöto in i hamnen, kunde man förstå, att det ej längre månde vara så helt med kajer och — badhus.
Och när sol gick upp — då såg man

förödelsens styggelse,
och man häpnade. Var det möjligt att en enda storm på en enda natt hunnit utföra alla dessa våldsdåd!
Man skyndade till hamnen för att skåda och man bara stirrade. Det var oerhördt! Och någon gaf slutligen ord åt allas tankar:
— Den här natten kostar oss, fattiga stackare, femtiotusen kronor.
Värst åtgången hade vattenkurinrättvingens egendom blifvit. Alla dess stenoch träkajer voro alldeles uppbrutsa och ragerade. Gångbroarne voro vräkta högt upp i Inften, biljettkontoret hade af stormen flyttats långt från sin plats. Af kallbadhusen återstod endast ett skelett. Väggar och luckor voro lösryckta. Icke stort mer än dörrkarmarne funnos kvar och i dem sutto dörrarne och slängde på sina gångjern. Uppe på tomten lågo hopade de lösbrutna bräderna och plankorna, allt i en hög. Det kunde lika gerna ha varit en rasande vådeld som härjat. Det skulle ej ha sett mycket annorlunda ut efter den.
Från brohufvudet hade det gamla Vinbergska badhuset alldeles slitits bort. Dess spillror lågo långt uppe i Katträngen. Det fans knappast en spik kvar af hela det gamla huset.
I hamnarne såg det bedröfligt ut. Över allt spår af stormen. Och strandpromenadea sedan! Der hade sjön farit fram förfärligt. Vägen var underminerad på flere ställen. Jord och grus hade ryckts bort på långa sträckor. Hela denna vackra väg gaf en sorglig anblick. Och all denna förstörelse på en enda natt.
Mer än något annat talar om stormens sorgliga härjningar den uppgift om de skador den anställt, som af hamndirektionens ordförande igår öfverlemnades. till stadsfullmäktige. Förman Törnqvist hade efter en hastig undersökning uppgjort förteckningen, men angaf, att säkerligen änno flere skador funnos, som först efter noggrant efterseende kunde utrönas.
Förstörelsetablån lyder i all sin talande enkelhet sålunda:

Inre hamnen.
Landfästet vid södra brohufvufvudets yttersidor nedragsadt omkring 15 meter.
Fördvallen utdragen vid strandskoningen för ändan af södra kajen.
Träkajen å norra ändan af hamnen alldeles nedrasad.
Nordöstra kajen i prånhamnenr har delvis satt sig, hvarigenom hammarband och följare blifvit rubbade ur sina lägen.
Barlastkajen skadad genom att bakom densamma befiatlig jordfyllning utdragits, och träkajen, som: består af gammalt virke, delvis skadad och ur sitt läge rubbad.
Norra brohufvudet: sprickor synbara i stenkajens öfversida.

Yttre hamnen.
Jordvallen för ändan af strandskoningen delvis utdragen.
Kajen å vågbrytaren invid brohvalfven underminerad af vågorna och nedrasad på ungefär 10 meters längd.
Remna synlig å platformen å vågbrytaren långs med jernvägsspåret.

Strandskoningen.
långs strandpromenaden söder om fiskläget till största delen nedrasad oeh har hafvet gjort betydliga inskärningar i jordvallen såväl söder om nämda fiskläge som ock norrut, hvarest strandskoniogen, efter hvad man kan se, i mindre grad skadats, men hvilken dock är alldsles för låg för att skydda landet mot vågorna.

Vattenkuranstaltens tomt.
Kajerna på bägge sidorna om detta etablissement äro totalt ramponerade.

Göteborgsångaren Tua hade under några dagar lossat en del af sio tegellast, men hade ännu inne mellan 30 och 40 tusen tegel. Redan under dagens lopp hade be: fälhafvaren tillsagts att förtöja fartyget väl, ty man väntade på stormen. Etter några om och men utfördes ock dubbla kettingar föröfver och akteröfver två smäckra trossar, två vireropes och en svår manillakabel.
Nära nog i första anloppet sletos ketttingarne och ångaren började drifva. Troende sig kunna gå till sjös, lät vederbörande befäl kapa aktertrossarne. Vireropen höll dock och säkerligen var detta kogarens lycka jämte det att de afhuggna trossarne slagit sig in i propellern, Hade den blifvit klar och ångaren sökt hålla sjön hade den säkert i detta nu legat sönderslagen invid stranden. Nu lyckades den rida af stormen på sin virerope, mot skeppet Moyas kettingar — Moya blef något ramposerad -— och stenkistan i hamnen. Några vidare skador har ångaren ej tagit än att delätt kunna repareras. Det talades visserligen igår om att den sprungit läck, men lär icke detta vara öfverensstämmande med verkliga förhållandet.
I öfrigt togo de i hamnarne liggande fartygen ingen nämvärd skada. Deras förtöjningar höllo.

Klintehamn kvarlåg här under hela gårdagen. Stormen var visserligen ej längre så våldsam, men sjön vräkte otäckt. Ångaren afgick i natt kl. 12 till Vestervik.

Telegrafen siets sönder af stormen redan kl. 7 på måndags aftonen. Tråden befans vara afsprungen först vid Vible och sedan påträffades nedåt Klintehamn på en half kilometers sträcka nedbrutna stolpar. Mindre fel funnos dessutom på flere ställen. Äfven å Öland var ledningen ramponerad, men med ovanlig raskbet var den åter kart vid 3-tiden i går e. m.
Äfven telefonerna ledo mycket. Största delen af landtledningarna blefvo otjenstbara. Linierna till Klinte och Vestergarn äro ännu ej klara.

Från landthamnarne ingå dess bättre ej några underrättelser om olyckor, icke heller ifrån det inre af ön, om man undantar att stormen tagit med sig ett och annat tak här och hvar.
Nu är stormen ett dystert minne blott, i går tömde den ut hela sin kraft — för tillfället — barometern steg stadigt och i dag är himlen klar och blå och solen lyser. En lindrig, uppfriskande köld har efterträdt den förut rådande kulna väderleken.
Stormen har rensat luften tycks des.
Men, som förnt är sagdt, den rensningen kommer att kosta mycket penningar.
Ensamt badinrättningens iståndsättande torde kräfva ett tiotusental kronor, och hvad hamnen och strandakningen beträffar, hänvisa vi till det på annat ställe förekommande referatet öfver stadsfullmäktiges förhandlingar.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 14 Februari 1894
N:r 24

ha vi haft det senaste dygnet. I går var vädret emellertid mycket vackert, men i morgse uppstod snöstorm som varade några timmar. Snön är emellertid nu på middagsa åter borta.
Klintehamn anlände, trots blåsten, hit kl. 3 i morgse.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 12 Februari 1894
N:r 23

har man i dag kunnat observera härstädes eller 718 millimeter.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 12 Februari 1894
N:r 23

har termometern visat här i dag.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 3 Februari 1894
N:r 18