Etikett: Träkumla

försiggick i torsdags morgse. Under några veckor hade han, såsom bekant, beredts till döden af fångpredikanten O. A. Westöö. Hans hustru hade besökt honom under en kortare tid, och återvändt till sin tjenst på fastlandet kort före afrättningen. Behandlingen i fängelset hade icke blott varit mild, utan det hjertligaste deltagande för hans öde lades der i dagen. Afven från aflägse håll visade man sitt deltagande, hvarom de ända in i hans sista stunder talrikt anlända telegrammen vittnade. Detta allt sammanlagdt hade åstadkommit, att brottslingens styfva sinne veknat och hans själ intagits af fruktan och bäfvan för den annalkande dödsstunden. Att Tektors sinnesförfattning var sådan kunde man bland annat se, då han i onsdags afton anammade nattvarden. Denna akt, som hölls i cellfängelsets lilla, kapell, bevistades af omkring 70 personer. Den inleddes med ps. nr 185 v. 6, 7 och afslutades med ps. nr 160. Synbarligen djupt försagd åhörde den dödsdömde i sittande ställning det kraftiga och gripande tal, som affångpredikanten hölls, Hela menigheten erfor af den enkla, men högtidliga akten ett djupt intryck. Då han efter dess slut medföljde fångdirektören och sin själasörjare till cellen, syntes det mest allvarliga lugn hvila öfver hans anletsdrag. Dock måste vi erkänna, att detta lugn föreföll oss vara icke så mycket följden af en undergifvenhet, förorsakad af att han genom att ständigt hafva dödens bild för ögonen hunnit göra sig förtrogen med densamma, utan fastheldre ett rädslans, fördomningens och medvetslöshetens lugn.
I torsdags morgse kl. ½ 6 f. m. skulle fången färdas från fängelset, och redan vid 4:tiden på morgonen förspordes rörelse på gatorna. Utanför cellfängelset hade en mindre menniskohop samlats; dock vilja vi skynda, att genast häruttala vår aktning för och lifliga belåtenhet med våre gotländingars förhållande vid denna afrättning. Nyfikenheten hade i märkvärdigt hög grad besegrats; hvarken utanför fängelset eller på landsvägarne eller vid afrättningsplatsen fann man åskådare i tusental, såsom förhållandet alltid plägar vara annorstädes — och detta fastän myndigheterne visst icke fördolt dagen och timmen för afrättningen. Från de närmast belägna socknarne hade nemligen till afrättsplatsen, Stenkumla backe, inkallats mellan 400 och 500 landtmän (4 från hvarje helt hemman), hvilka skulle bilda spetsgården och sålunda nödgas åse halsbuggningen. Mången kan tycka, att ej en så stor hop menniskor behöft uppbådas och till skada för sig sjelfva och landet förspilla en arbetsdag, för att härvid, med eller mot sin vilja, närvara; men det såg ut som om vederbörande haft en aning om, att detta sätt vore det enda, för att få ihop något större antal åskådare, hvarmed den högtidliga akten borde illustreras. Man kan nämligen icke beräkna åskådarnes antal till mer än 800 och på sin högsta höjd till 1000 personer, spetsgården inberäknad, ett i sanning ringa tal, då man betänker, att Visby stad ligger på endast en mils afstånd samt att väderleken på morgonen var den mest lockande. Sedan spetsgården vid 6-tiden blifvit bildad och ordnad af de närvarande kronofogdarne och länsmännen, upplästes för menigheten domen öfver Tektor. Bönderne voro synbarligen rörde och mången fällde tårar.
Kl. 7 anvlände en öppen droska, inuti hvilken Tektor, samt fångpredikanten och cellfängelsevaktmäst. sutto. Bredvid kusken satt en fångkoekt. Droskan körde raskt fram till spetsgården, Tektor, nära nog fullkomligt medvetslös, satt med en blomsterbukett i handen och iklädd sina egna kläder; hans näsborrar voro starkt utspärrade men i blicken fanns föga lif. Sedan hans ögon, på hans egen begäran, förbundits, under det han änvu satt i vagnen, fördes han, till utseendet mera död än letvande, derifrån in genom spetsgården fram till stupstocken, som bestod af ett alnslångt block, som det syntes, illa och i hast tillyxadt. Sedan fången fallit på kvä i den ditförda sanden, läste själasörjaren ett par psalmverser samt \”Fader vår\” och välsignelsen, hvarefter han, sedan Tektor knäböjt vid stocken, aflägsnade sig. Den bredvid stående skarprättaren (hvars namn var Steinick, hemma i Wadstena) fattade derpå straxt bilan och sedan Tektors ställning blifvit något ändrad, höjde han bilan ……
Hon föll, döden syntes genast hafva följt men hugget var — snedt. Ännu ett måste göras; detta träffade bättre men för tredje gången måste bilan höjas och sänkas, innan hufvudet var fullkomligt skildt från bålen. Qvinnorna greto och svimmade, åtskilliga karlar, till och med bland dé yngre, svimmade äfvenledes, alla syntes gripna af den vidriga scenen. Vid undersökning af den döda kroppen kunde i ansigtsuttrycket — intet — spår efter smärta varsnas, men å halsen saknades icke märken efter bilan. Sedan den döde med kläder och allt lagts i en enkel kista, fick äfven allmänheten taga liket i närmare skärskådande. Spetsgården upplöstes, pojkarne klättrade ned från träden, man kastade en blick på den döde, hvarpå hästarne åter förspändes och åskådarne bastade mot hemmet.
Liket nedsattes i norra hörnet af den närbelägna Stenkumla kyrkogård.
En kort stund efter afrättningen började stora snöflingor i riklig mängd falla, och brottslingens graf fick ett täcke af oskuldens färg.
Mycket kunde nu vara att, i sammanhang härmed, säga dels om sjelfva executionen dels om anstalterna derför. Obestridligt är, att det första hugget icke fullt lyckades, icke blott genom skarprättarens oskicklighet eller kanske indisposition, utan äfven derat, att fången fick behålla såväl rock som halsduk, något som alltid måste inverka hinderligt. Äfven mot anstalterna kunde åtskilligt vara att anmärka, men vi afstå härifrån.
Slutligen blott ett par frågor. När skall detta råa och barbariska straft, värdigt ett folk som står på upplysningens lägsta trappsteg, försvinna ur Sveriges lag? När skall svenska folket blifva så civiliseradt att det varder en sanning af de ord, som en af vårt lands störste rättslärde redan 1844 uttalade:
\”Min innerliga öfvertygelse är, att i samma mån som staterna under medvetande af sitt rätta mål, fortgå på den rätta humanitetens bana, d v. s. i samma mån som de kristnas i detta ords stora och sanna betydelse, i samma mån, skola alla straff, som kräjva, icke menniskors förbättring, utan menniskors blod blifva en styggelse äfven på jorden. Med denna ötvertygelse går jag i grafven, fullt förvissad, att dödsstraffen icke i något samhälle med verklig kultur skola ett halft sekel öfverlefva mig.\”—

Från afrättningen.
En referent från D. N. anlände hit torsdags morgon. Som han, ombord på \”Wisby\”, insåg att omöjligt skulle vara hinna fram till afrättningen, om han skulle afvakta ångarens framkomst (våra ångbåtar \”vända\” nämligen alltid, innan de \”lägga till\”), så lemnade han i en lotsbåt fartyget, rodde raskt i land, hoppade i den i beredskap stående droskan, och framkom nära nog samtidigt med fången. Menige man undrade mycket, hvem personen var. Somlige trodde honom vara skarprättaren, men andre invände att dertill såg han alltför hygglig ut. En del höll honom för den mördade Upmarks son, då deremot andre voro öfvertygade om att han var — kusin till Tektor.

Gotlands Allehanda
Lördagen 20 Maj 1876
N:r 40