Etikett: Tofta

Tofta socken ligger vid västra kusten av Gotland, sydväst om Visby.
Gårdsnamn: Annexen, Ansarve, Bjärs, Dyple, Fättings, Kroks, Krokstäde, Licksarve, Nasume, Norrgårde, Rangvalds, Sallmunds, Smågårde, Östergårde.

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

Norra häradsrätten.
(Hösttingets första sammanträde å Alleqvia i Endre 5—6 Sept.)
Djurplågerimålet mot hemmansägaren Gardell Boters i Anga, var vid detta tilltälle åter före. Ett vittne, Arvid Martell, infann sig icke, hvadan åklagaran begärde och erhöll uppskof med målet.

Barnaföda. Pigan Maria Elisabet Österdahl, Gannarfve i Hall, hade instämt husbonden Alfred Bjersander, Austers med yrkande om 75 kronor årligen till 15-års åldern för ett af henne 31 Mars i år födt barn, hvartill Bjersander vore fader. Denne nekade och hade genstämt Österdahl för beskyllning som ginge på heder och ära, Som han emellertid icke, såsom han blifvit ålagd, iakttagit personlig inställelse dömdes Bjersander att utgifva försutet vite med 20 kronor samt förständigades vid 50 kronors: vite att vid nästa rättegångstillfälle — företa dagen af andra sammanträdet — komma tillstädes, — I samma syfte som här ofvan nämts i fråga om ett 24 Dec, 1891 födt barn hade pigan Selma Johansson, Smiss i Sjonhem, instämt maskinisten Karl Magnus Juhansson, Tuale i Ganthem. Tre vittnen hördes, af hvilka det ena, arb. Fredr. Jako.sson från Ala, hade för svaranden mycket besvärande omständigheter att meddela, Uppskof till första dagen af tredje sammanträder.
— Äfven Helena Matilda Andersson, Gerungs i Rute, hade instämt Gustaf Oskar Pettersson, Vatlings i Fole. Parterna infunno sig ej.
— Med fria sig från att vara fader till ett af Anna Angusta Rosvall, Risungs i Rute födt barn, skulle vid detta sammanträde drängen Johan Lindqvist, Lina i Hörsne. Han hade ej infunnit sig. Då ej upplyst vore om svaranden besvärat sig ötver den ådömda elgången, sku!le härom bevis infirskaffis och ville rätten meddela yttrande vid tredje sammanträdet.

Ett högvigtigt mål. Bonden Anders Petter Andersson, Lilla Bjers i Stenkyrka hade instämt skräddaren Johan Carlsson, Tune och enkan Sjösten med yrkande om skadestånd af hvem det bäst gälda gitte för det Carlesoa vedhuggit några björkar, som svarandena ansett stå på af enkan Sjösten sedan gammalt arrenderad mark, då deremot käranden påstod att de stått på hans mark, Icke mindre än 8 vittnen hördes i målet. Svarandena begärde och erhöllo uppskof till tredje sammanträdet för att visa värdet af de nedhuggna björkarae, som kärandea värdsrat till 64 kronor, samt för att ådagalägga, att enkan Sjösten verkligen halt rätt att nedhugga dem.

För förfallolös utevaro från tingssammanträder dömdes K. H. Anderssov, Kams i Lummelunda, J; N. Badin och Maria Budia, Kyrkljufves i Vänge, att böta hvar och en 5 kronor.

För olaga ölutskänkning hade kronolänsman Boberg instämt husbonden Olof Johansson, hvilken förestod Magnuse skjutsstation i Gothem. Svaranden, som icke hade rätt att skänka ut öl åt andra än vägfarande, genmälde å stämningen att han såsom vägfarande ansett hvar och en som vore berättigad att taga skjuts. Dock bestred han att sådant ägt rum på sön- eller helgdag. För att styrka detta, erhöll åklagaren uppskof.

Såsom kronoombud hade länsman Boberg instämt Erik Petter Olsson, Hammars i Kräklingbo, angående rätt till släketägt, Saken rörde sig derom, att, ehuru Hammars vid laga skifte fått sig tillskiftad jord från Tjengvide länsmansboställe icke derå befintlig släketägt medföljt, utan fortfarande skulle tillhöra Tjengvide, hvilket ock var den uppfattning af saken, som t. f. förste landtmätaren i en lemnad utredning visade sig äga. Kronoombudet yrkade, att svaranden dels skulle ergätta den släke, som han sålunda ondandragit länsmansbostället, räknadt under preskriptionstid, dels mot skälig ersättning lemna väg till dyan och plats för släkeps uppläggande. Svarande bastred käromålet. Uppskof erhölls till andra sammanträdet för utredning.

Misshandel. Åklagaren hade instämtj drängen Johannes Pettersson för våld mot Oskar Jacobsson, båda vid Granskogs i Dalhem, Målsägaren berättade: En dag hade han och avaranden gått på en åker och plöjt. Svaranden hade då velat tvioga Jacubsson att använda en oduglig plog, och då han vägrat detta, med storändan af ett jernskodt piskskaft tilldelat honom ett slig öfver venstra ögat, så att detta svullvat till och blodvite uppstått. Målsägaren hade genast gått hem och tvättat blodet af sig samt derefter gå:t till Kräklingbo och för länsmannen anmält missbandelv. Han hade haft men af den i 14 dagar.
Svaranden deremot hade följande att förmäla: Vid den omnämda plöjoingen hade han, som körde med bästar, en liten stålplog, då deremot Jakobsson, som hade oxar, af dessa en »unger stäut», en tung plog. Pettersson, som sade sig ha yttrat att det var »djäurplaugerei» att låta oxarne gå med den tunga plogen, hade då föreslagit ett byte, då hästarne bättre orkade med den tyngre plogen. Då Pettersson böjt sig ned föratt byta om plogarne, hade Jakobsson dängt honom i hufvadet så att två blåa svullnader uppkommit, af hvilka ban haft men i 14 dagar. Han hade då gifvit Jakobsson ett slag med sin piska, som dock icke var jernskodd, utan bade Jakobsson sjelf med fiograrne »krattat upp» såret för att få det stort. Målsägaren begärde 25 kronor för sveda och värk, men svaranden ansåg ej det hela värdt mera än 3 kronor. Åklagaren yrkade ansvar för misshandel. Utslag vid tredje sammanträdet.

Oskar Nyström, Helvigs i Fole, hade instämt landtbrukaren Karl Larsson, Bondarfve, med yrkande att utfå 2,500 kr. i skadestånd derför att svaranden som blifvit utsedd till syssloman för det under exekutiv försäljning liggande 1/4 ma tal Lilla Helvigs, hindrat käranden att sköta egendomen, hvadan förlust för honom uppstått. Svaranden bestred; uppskof till första rättegångsdagen af andra sammanträdet.

En svarande, som medger. Samme kärande som i förra målet hade instämt hemmansägarne Lars Nordström, Lilla Råby i Hejdeby, och E. H. Fagerlund med yrkande att hvem bäst gälda gitte måtte till honom utbetala en summa af 3,257 kr. på grund af en köpeskillingsrevers, som, efter det han köpt 1/4 mantal Lilla Helvigs af Fagerlund, befannits häfta vid egendomen. Nordström hade i sin ordning sålt hemmanet till Fagerlund, men då det utröntes, att hen ej hade med saken att skaffa, skildes han från målst. Fagerlund påstod att han underrättat Nyström om köpeskillingsreversen vid köpet, hvilket bestreds af käranden.
— Nå medger Fagerlund att betala den omstämda summan?
— Jo, naturligtvis betalar jag bvad jag är skyldig.
— Jaså, vill Fagerlund verkligen betala köpeskillingsreversen ?
— Ja, det kommer inte på fråga.
— Såå? Då skrifver jag i protokollet att Fagerlund medger att betala 3,257 kronor?
— Ja, för all del;
(Nordströms -rättegångsbiträde hviskar: »Förstår inte Fagerlund, att häradsböfdingen frågar, om ni vill betala till Nyström?»)
Fagerlund: Jaså, nej för tusan, det vill jag visst inte;
Hans bestridande togs nu till protokollet och domaren frågade:
— Nå, hvad säger Fagerlund vidare?
— Ja, 25 kronor från Garda och hit kan väl inte vara för mycket.
Emellertid uppsköts målet till första dagen af tredje sammanträdet för vidare bevisning.

Gothemsmålen. Husbonden Oiof Olofsson, Nybingers i Gothem, hade instämt kyrkoherde G. H. Tilén derstädes med yrkande om ansvar för ärckränkping. Som konsistorieombud var förordnad kyrkoherde Friberg i Källunge. Stämningen innehöll, att svaranden inför kyrkorådet, der äfven andra personer voro närvarande, sagt att Oiofsson vore en dålig husbonde, act på grund af bans dåliga ex:mpel man ej kunde begära bättre af hans tjenstfolk, att han lefvat ett osedligt lif i fira år, att han ej vore värd att bära byxor, att han vore sämre än en mindre vetande menniska, att Olofssons hus i flere år varit ett otuktshus m. m.
Svaranden förklarade, att detta vore osanDing hvart enda ord, hvilket kunde bevisas med kyrkorådets justerade protokoll.
Kärandeombudet, sakföraren Stenmark, anmärkte: Ja nog har det förts underliga protokoll i Guthem, men så galet vore det nog ändå inte, att sådant som stämningen innehöll finge inflyta.
För att inkalla vittnen uppsköts målet till första dagen af andra sammanträdet.
— Kyrkoherde Tilén å sin sida hade instämt Olof Olofsson för det denne med hot i ord och åtbörder velat tvinga honom tilländriug af mot bonom beslutad kyrkorådsåtgärd.
Kyrkoherde T. berättade: Den 2 Juli på morgonen hade han mött O.ofsson i närheten af prestgården i upprördt tillstånd. Han hade då frågat:
— Vill Olofsson mig något?
— Jo, det kan hända det. Vill ni ta tillbaka det der kyrkorådsboslutet.
— Det beror ej på mig utan på kyrkorådet.
Under det de sedan följts åt till prestgården hade Olofsson upprepat sin anhållan häftigt och knutit näfven tätt intill kyrkoherdens ansigte.
— År ni ej nykter? — hade kyrkoherden frågat, hvilket uppretat Olvfss,n än mer. Då ban sagt sig ssola processa med kyrkoherden, hade denre yttrat:
— Det kan bli ganska dyrt.
— Det har jag råd till,
— Den råheten skall jag föreöka ta bort.
— Det duger pastorn ej till.
lär hade Olofsson varit så ursinnig, att kyrkoserdea befarat handgripligheter, derest ej skolläraren i detsamma kommit till. På grund af allt detta gjorde kyrkoherden mot svaranden olvannämda yrkanden.
Svarandeombudst, det samma som i förra målet, förklarade kyrkoherdens framställning i allt väsentligt vara falsk. Olofsson hade visaerligen varit upprörd, men ej hotat, och hade endast bedt, att kyrkoherden måtte borttaga hans namn från en kallelse, som kommit två hang tj-nare till del att inställa sig för kyrkorådet på grund af osediigt lefverne. O.ofsson hade aldrig, såsom pastor i skrifvelse sagt, angifvit tjenarne härför. Svaranden yrkade ansvar för obefogad rättegång. Uppskof till andra sammanträdet första dagen tör bevisning.
— Likaledes hade kyrkoherde Tilé i instämt samme Olofsson för beskyllning mot honom i sittande kyrkoråd att ha brutit sin embetsed. Då de omnämda tjenarne kommit för kyrkorådet, bade Olofsson nekat att ha angifvit dem samt yttrat: »Om jag sagt något eller inte gör det samma, ty pastorn bar i alla fall brutit sin embatsed».
Svaranden förklarade: Om Olofssons yttrande varit sådant hade han varit straffvärd.
Men förhållandet var ett annat. När käranden först kommit till Gothem, hade förhåll ndet varit mycket vänskapligt mellan honom och O:ofsson. Denne hade då i förtroende mellan fyra ögon sagt mycket åt kyrkoherden, som denne sedan, när förhållandet blef spändt dem emellav, bragt till offentligheten. Olofsson hade ansett sina yttranden fälda under tystnadens helgd, och hans mening med yttrendet inför kyrkorådet hade varit, att pastor Tilén svikit detta förtroende.
Kyrkoherde Tilén bestred denna uppfattning. Uppskof för vittneus hörande beviljades till första rättegångsdagen af andra sammanträdet.

För ärekränkning, bestående deri, att svaranden skulle beskylt honom för att ha förorsakat den eldsvåda, som i Mars månad timade vid Sojvide i Sjonhem, hade muraren S. Johansson i Visby instämt arbetaren Lars Jakobsson Åkarfve i Sjonhem. Denne nekade, Uppskof för bevisning till nästa sammanträdes första dag.

Södra häradsrätten.
(Höstetingets första sammanträde vid Skogs i Levide 5—6 Sept).
Ärekränkning. Karl Nilsson, Nygårds i Vesterhejde, hade instämt Lars Andersson för att denna skulle en dag förliden månad beskylt honom att ha stulit två fläskskinkor. I skadeersättning ville han ha 100 kronor. Svaranden nekade och yrkade å sin sida ersättning för sin ioställelse med 15 kr, Målet uppsköts på kärandens begäran till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

Utfående af en fordran på omkring 230 kr. yrkade nämdeman O. R. Pettersson, Liffride i Stånga, af L. N. Lagergren, Gumbalde, Svaranden företedde qvitto å 202 kr, af det omstämda beloppet. Kär. ville ej neka för namnteckningen, men visste säkert att han aldrig fått några pengar. Förattstyrka detta fick han uppskof till andra dagen af 3:e sammanträdet.

Jordstvist. August Andersson, Mickels i Silte, ville att Lars Larsson, Snovalde, skulle till honom ötverlemna en jordlapp, hvartill A. tror sig ha bättre rätt. Svaranden genmälte, att den omtvistade lotten befunnit sig i Larssons och dessförinnan i fars och farfars oqvalda ägo sedan storskiftet 1814, då den tilldelades hemmanet såsom vederlag för annan jord. Utslag afkunnas vid tredje sammanträdet,

Olof Olofsson hade instämt Alf. Lundqvist, Hemse, för att få 96:50 för en ko, som L. köpt på en aukt. Svaranden hade uttagit genstämning å O. för att denne sålt kon under uppgift att hon snart skulle kalfva, hvilket dock ej blef sf. Han hade måst sälja kon för 65 kr. och ville nu ha skilvaden jämte åtskilligt i rättegångskostnader.

Johan Ansin, Tofta, hade instämts för det han skjutit en rapphöna på förbjuden tid. Ansin erkände.

Bråkig hade en dag i somras K. P. Jönsson varit å lägerplatsen Visborgs slätt, hvarför han instämts af länsman Svallingsson. Han erkände.

För olaga ölutskänkning hade kronolänsman J. A. Lindström åtalat handelsbiträdet Oskar Rakazinsky. Han försvarade sig med att han ej kunde veta hvart de ölköpande kunderna gingo för att förtära varen. Så ofta han sett dem stanna inom lägenheten hade han kört af dem. Nekade för öfrigt för anklagelsen.
Uppskof för vidare bevisning.

Barnaföda. Anna Bokström, Klinte, yrkade att af Jakob Hägg, Loggarfve i samma socken, årligen tills barnet fylt 15 år eller kan sig sjelft försörja utfå 96 kr. årligen i underhåll för att 22 Juni d. å. födt fickebarn. Svaranden nekade till faderskepet. Uppskof för bevisning förebringande.

För olaga ölutskänkning hade kronolänsman Lindström instämt värdshusidkaren i Hemse Louis Münrer och värdshusidkerskan i Burgsvik Fredrique Krokstedt, Den förre nekade för förseelsen, hvadan målet uppsköts till andra sammanträdet för vittnens anskaffande. Den senare, som har rättighet att utskänka maltdrycker åt spisande gäster, medgaf att hon låtit äfven andra gästar få maltdrycker. Utslag afkunnas å första dagen af nästa sammanträde.

Återgång af köp. Det af oss förut omnämda målet mellan Stånga kommun och L. N. Lagergren, Gumbalde i Stånga, angående öfverlemnandet af 10 tunnland myrjord, afsöndrade från Stånga annex, hvilken jord Lagergren skulle ha köpt å kommunens vägnar och efter uppdrag af kommunalstämman, men sedan vägrat att lemna kommunen och la farit den i eget namn, behandlades vid detta sammanträde. Kärandeombudet företedde åtskilliga intyg, af hvilka framgick, att Lagergren på stämma 1886 verkligen fått ett sådant uppdrag, ehuru blott muntligt. Svaranden nekade härtill, alldenstund ingenting härom finnes i något stämmoprotokoll. Målet uppsköts på båda parternas begäran till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

I målet för olaga utskänkning af maltdrycker och vin mot Josefina Österberg, Klintehamn och Fr. Kahl, Ljugarn, förut af oss omnämda, afkunnas utslag vid nästa sammanträde.

I hundskattemålet mellan T. V. Hellerström och Olof Malmros hördes 3 vittnen, som skulle intyga, att H. under året haft 2 hundar. Utslag afkunnas vid tredje sammanträdet.

Oskar Jakobsson, Garda, erkände skriftligen att ban gjort sig skyldig till olaga utdelning af punsch och konjak. Utslag aftunnas v.d nästa sammanträde,

För underlåten väghållning var arrendatorn af Vestergernsholm K. O. H. Karlsson instämd af kronolänsman Svallingson. Förseelsen skulle bestått deri, att Karlsson efter starkt snöfall 13 mars i år ej skottat upp vägen, utan hade fjerdingsmannen i distriktet måst låta andra personer verkställa arbetet. Vittnen intygade att vägen 14 Mars varit igensnöad och ofarbar. Utslag afkunnas vid tredja sammanträdet.

Ansvar för bedrägligt förfarande hade på angifvelse af f. nämdemannen Engström yrkats af kronolänsman Svallingson å Karl Karlsson, Mafrida i Vestergarn, för hvilket mål vi förut redogjort. Protokoll öfver hållet polisförhör hos Karlsson uppl stes, hvaraf framgick att K. sagt sig förlorat de båda reverserna och ej vetat hvar de befannit sig tills han fått höra att grannen G. Bolin innehade dem. Tre vittnen hördes nu och skulle intyga att Karlsson innehaft reverserna tills kort före Bolins lagsökning på grund af samma. Emellertid visste de ingenting om den saken. Käranden begärde uppskof för inkallandet af af flera vittnen, hvilket bestreds af svaranden. Beslut afkunnas å första dagen af nästa sammanträde.

I länsman Svallingsons mål mot Jonas Nilsson, Nasume i Tofta, för forslande af rapphöns under förbjuden tid, hördes ett vittne, som visserligen meilhaft till staden en Nilsson tillhörig korg, men ej vetat hvad gom fans deri. Åklagaren yrkade att svaranden måtte åläggas mel ed fria sig från åtalet om han gitte. U:slag vid tredje sammanträdet.

Ärekränkningsmålen mellan Alfr. Pettersson, Kyrklasse i Atlingbo och hustru Annu Söderberg samt muraren Job. Fagerström, flere gånger behandlade, anmäldes i dag förlikta.

I afverkningsmålet mot Karl och Job. Karlsson, Qvie i Löjsta, förekom ingenting nytt. Karl Karlsson var personligen närvarande och sade sig endast på kyrkoherdens anmodan ha användt en del stubbar till tjärvränning. Ett par vittnen hördes. Utelag vid tredja sammanträdet.

Erhard Larsson var i dag närvaranda att svara på anklagelsen att ha misshandlat en Johan Pettersson å Burgsvik. Han nekade för alltihop. Utslag vid tredjesammanträdet.

Julia Procopé i Hemse erkände sig ha olofligt utskänkt maltdrycker. Utslag vid nästa sammanträde.

Misshandel. I uppskjutna målet mot Joh. Löfgren, Tass i Hejde, om misshandel mot hustru hördes ett vittne, som till en del sett Löfgrens våldsamheter. Åklagaren yrkade ansvar å L. för våld mot hustrun och en annan qvinna samt för hemfridsbrott vid Medebys.
Utslag vid nästa sammanträde.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 September 1892
N:r 137

Publicerat

Åt stadens folkskoleungdom

har skolläraren L. V. Andersson i Tofta under sommaren lemnat simundervisning. Den började 1 Juli och har pågått i badhusbolagets simbassäng hvarannan dag kl. 8—10 f. m. samt afslutas med i dag. Anmälda deltagare voro 148 gossar, af hvilka dock 17 genom vistelse på landet eller andra skäl uteblefvo.
Sommaren har varit högst ogynsam för badning i allmäohet och simning isynnerhet. I början af Aug. var vattnets temperatur mellan + 5,5 och 12 grader under flera dagar. Do dagar vattnet varit under + 10 grader har simundervisningen instälts. Vid kursens början voro 5 elever simkunniga. Af 131 gossar ha 97 hvarje gång infunnit sig. Antalet undervisade hvarje halftimme har varierat mellan 30 och 11. Vid kursens slut voro 93 simkunniga, deraf 37 lärt sträck- och ryggsimning, flytning och dykning på min: dre djup. 56 ha lärt sträck- och något ryggsimning, sålunda 70 proc. af det undervisade antalet mer eller mindre simkunniga.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 31 Augusti 1892
N:r 133

Publicerat

Visby stifts skolläraremöte

har i dag öppnats härstädes med predikan i folkskolesalen af kyrkoherde Olofsson i Levide, som dervid till text bade valt 2 Kor. 4: 6—7 hvarvid han utvecklade ämnet »Gud såsom den sanna upplysvingens ljus».
Kl. 1/2 12 tog sedan sjelfva mötet sin början. Å bestyrelsens vägnar helsade skoll. Dahlström i Follingbo de talrikt församlade mötesdeltagarne välkomna, hvarp& till ordförande att leda förhandlingarne utsågs biskop von Schéele, hvilken härpk höll ett kort inledningstal hvari han vidrörde den ej oberättigade klagan, som hos skollärarekåren höjts på ökad lön och ökådt erkännande för sitt arbete. Och detta kraf fick större betydelse genom att samfäldt uttalas, men vore dock af underordnad betydelse. Vigtigare vore att kåren visade sig känna det ansvar, som ligger på kåren och att den anda, som derinom verkar, är sådan, att den kan göra kåren förtjent af hvad den fordrar, För sin del ansåg talaren att kåren på ett aktningsvärdt sätt lagt i dagen dessa egenskaper. Måtte Gotlands lärarekår fortgå på denna väg. I samma mån som menniskan bestämdes af höga ideer, blefve hennes verksamhet större. Kärleken till Gud, till fosterlan:det och till medmenniskorna, till. barnen, till sanniogen och naturen voro oeftergifliga vilkor för ett framgångsrikt arbete i upplysningens tjenst. Måtte Herren gifva oss alla denna kärlek i rikt mått.
Härpå valdes till mötets v. ordförande kyrkoherdarne Uddin och Odin, till sekreterare skollärarne Gardell i Lye och Andersson i Tofta med skoll. Pettersson i Vestergarn till ersättare.
Företogs härefter till behandling den första på mötesprogrammet stående frågan: »Huru böra frukterna af svenska folksk.lans 50-åriga verksamhet rättvis ligen bedömas?»
Frågan inleddes af folkskollärare Fredin, Linde, hvilken till en början betonade att folkskolans frukter ej borde vara endast de bibringade kunskaperna, utan i främsta rummet en uppfostran i anda och sanning till gudsfruktan, tukt och rena seder. Under skolans första årtionde hade jordmånen varit hård att bearbeta, skörden derför ej heller stor. Nu vore det bättre. Men då folkskolan endast skötte sådden och sällan hade tillfälle att följa växten till fruktens mognad, kunde denna förderfyas at mångt och mycket, hvartill skolan ej vore skulden. Såge man på hur vårt folk i vår tid vore beskaffadt, måste medgifvas, att på såväl timligt som andligt område det vore bättre stäldt än för 50 år sedan och det torde kunna sägar, att den enskilde nu bättre än då fyller sin plats isamhället. Detta hade folkskolan stor del i och derför borde dess frukter bedömas såsom välsignelsebringande. — Skollärare Pettersson, Vestergarn, framhöll att folkskolan ej alltid haft så goda krafter att förfoga öfver samt att lärarekåren länge nog saknat det anseende den behöfde för att kunna föra sitt arbete till ett godt resultat. Nu började såväl i det ena som det andra fallet bättre förhållanden inträda. I betraktande af arbetets, arbetsmännens och arbetsmaterialets art kunde med fog folkskolans frukter betraktas såsom goda, om ockeå ej lysande. — Folkskoleinspektören Uddin ville rättvisligen erkän a, att folkskolan ej ensam hade heder af framåtskridandet. Dertill hade samverkat kyrkans större lifaktighet, den kristliga lekmannaverksamheten, spridningar af goda böcker och tidningar. Dock hade skolan varit en alldeles nödvändig faktor. Orättvist vore det att påstå, att den burit äfven onda frukter. Man förbisåg då, att källorna till tidens lyten ej äro folkskolan. Sådana voro deremot den dåliga, upproriska tidsandar, dåliga böcker och tidningar, dåliga hem och splittrade religiösa förhållanden. Kunskapens träd vore alltid på godt och ondt. Skrifkonsten vore förträfflig och finge ej fördömas derför att man tack vare densamma kande fabricera falska växlar. Folkskolans frukter med hänsyn till själsförmögenheterna vore, att folkets förstående blifvit uppodladt, omdömet sundare och skarpare, iakttagelseförmågan större, lika så färdigheten att uttrycka sina tankar. Den sedliga känslan bade blifvit ömtåligare; stöld bedrefves oj så ofta nu som förr, processystnaden hade aftagit. Med hänsyn tillkroppen hade skolan haft det goda med sig, att man blifvit renligare, börjat förstå värdet af den friska luften, Nu hade man ej längre fönstren i stugorna tillspikade, Nu brukade man sin jord bättre än förr, hade bättre redskap, bygde bättre hus. Råheten i sederna hade ock försvunnit, snperiet, oförskämdheten voro betydligt förminskade. Att folkskolan kunnat bära sådana frukter, berodde derpå att den hvilat på kristlig grund. Utan kristendom skulle folket fostras till barbari. — Folkskoleinspektör Odin ansåg, att folkskolan under sin 50-åriga verksamhet gått stadigt fram mot sitt mål: kristlig uppfostran och duglig medborgarlik uppfostran, isynnerhet sedan kompetensfordringarne på lärarne blifvit skärpta och seminariekursen satts till 4 år. Som ett stort steg framåt kan man också nämna inrättandet af ökadt antal småskolor, hvilket i så hög grad underlättar folkskolans arbete, samt slöjden, som sedan 1877 införts i skolorna.
— Biskopen sammanfattade i ett kort anförande den förda diskussionen. Han ansåg, att i det hela hade folkskolan utvecklats, det vill säga gått framåt i anslutning till det föregående, det måste tacksamt medgifvas. Och ser man på den andliga delen af folkskolans arbete, nämligen undervisning, organisation och föredöme, så kan man ej neka att bjertat fylles med tacksamhet. Men vänder man blicken till den kroppsliga delen af utvecklingen, så återstår ännu mycket att önska. Slöjden och gymnastiken har ej kommit till sin rätt. Dessutom bör vid betraktandet af folkskolans resultat ej glömmas att förberedandet till skolan är utomordentligt vigtigt. Det goda kan med många medel af hyfsning förbättras, det onda förmildras.
Andra frågan: »Då strafflagen så tillämpas, alt den kommer i strid med folkskolestadgan och gällande skolregle menten rörande kroppsagan i skolan, hvad har då lärarekåren att inför detta faktum iakttaga?» inleddes af kyrkoherden Uddin. Han ansåg att man kunde fordra, att folkskolestadgan och strafflagen skulle öfverensstämma, då de gifvits af samma myndighet. Att så icke alltid är förhållandet ha vi sett af tidningarna i ett par notiser, den ena från Gotland, der en lärare för aga af en gosse, af hvilken aga ringare skada följt, dömts att böta bortåt 70 kr., den andra från Kalmar, der en lärare för en ännu mindre förseelse i angifna riktning fick böta 20 kr. Men skall förvildningen bland de unga stäfjas, då får läraren ha något friare händer och ej utsättas för möjligheten att för en småsak dragas iuför domstol och man skall ej skatta åt den dåliga tidsandan, som vill att slynglar och kanaljer skola gå fria.
Att lagen låter tolka sig olika synes af ett domsmål i Norrland nu i dagarne, der en lärarinna af öfverrätterna frikänts för en förseelse lika stor som den, för hvilken de ofvanstående fått sota.
Innan diskussionen började belyste biskopen värmare ett par af referentens yttranden.
Derefter begärdes ordet först af skoll. L. W. Andersson i Tofta, som ville, för att nå got skydda läraren, göra skolrådets besök i skolan obligatoriska, eller rättare att rådet helt enkelt gjorde sin plikt. Man får icke vara för len. Det heter: böj vidjan medan bon är grön, så blir hon både fager och skön, — F. skoll. L. N. Enderberg tackade inledaren för hans utmärkta anförande och ville att alla lärare skulle skaffa sig en afskrift deraf. Han blott ville i st. f. inledarens käpp använda riset, såsom mera verksamt. — Skoll. Hartman instämde och ville att man skulle laga, att tidningarne intogo inledarens anförande, — Notarien Max Wedburg gaf mötet pågra upplysningar i fråga om tolkningen at lagens yttranden i denna fråga.
Skoll. Herlitz i Halla ansåg att man bör låta agan följa så omedelbart efter förseelsen som möjligt och ej vänta tills man kunnat få ihop skolrådet. Hj heller delade han inledadarens uppfattning att afstraffningen aldrig bör appliceras på barnets hufvud, ty ett kraftigt slag på kinden är stundom af stor verkan. — Inspektör Uddin replikerade ett par af da föregående talarne. — Skoll. Bäckström, Tingstäde: Det är nog lärarens moraliska rätt att betala, om han t. ex. agar så, att sjukdom deraf blifvit följden, ty vanligen är det så, att de varartigaste barnen äro de fattigaste. — Skoll. L. W. Andersson, instämde med skoll. Herlitz att agan är nödvändig, men skiljde sig från honom deruti, att han ansåg, det agan ieke bör ske snart. Lärarens sinne uppröres stundom af barnens tredska, han blir vred. Har han då att göra förberedelser till straffet, så hinner han dervid lugna sig. Ett slag på kinden är dessutom aldrig lämpligt. Bättre då rottingen. — Kyrkoh. Olofsson ansåg att skolrådet aldrig kunde handla på annat sätt än se till att skolstadgan följes. Skolläraren bör laga så, att han ej kommer i strid med straftlagen. Läraren får ej vara för het, han får förat lugna sig. Barnen böra dessutom agas hemma och ej vänjas att strax efter agan springa hem och tala om det.
Skoll. Stengård, Klinte, höll före, att det ej blott var de fattigare barnen som voro ostyriga, utan låge adamsnaturen lika pa hos alla. Ansåg att kroppsaga är nödvändig, då det endast sällan händer, att läraren här en så öfverlägsen personlighet att ej aga behöfves — skoll. Gardell, Lye: nog bshöfs det att läraren har i sin hand ett aktivt medel att göra sig åtlydd. Han borde ilagen skyddas för att t. ex. blifva förolämpad af oförståndiga föräldrar, då han varit nödsakad att straffa deras barn. Föreslog att mötet ville anmoda någon riksdagsman väcka motion vid riksdagen om lag till skydd för läraren mot föräldrarne. — Skoll. Herlitz utvecklade närmare sitt föregående anförande, som han faun blifvit i någon grad missförstådt.
Inspektor Uddin påpekade att reglementet innehölle bestämmelser om att vissa förberedande åtgärder måste företagas, innan kroppsagan får gifvas. Detta ansåge han vore en brist i lagstiftningen och borde ändras.
Likaledes borde lagen förbjuda föräldrar att komma upp i skolan och inför alla lärjungarne förebrå läraren en aga. Kunde ej öfverensstämma med hr Olofsson i att barnen borde tiga med hvad som försiggår i skolan, I stället skulle man önska- att barnen omtalade allt, som försigginge i skolan och att föräldrarne ville så sympatisera med skolan, att då ett barn fått aga i skolan, det äfven skulle få sig en afbasning hemma.
— Skoll. Qviberg, Garda, Sjelfva kärnpunkten i frågan är ännu icke vidrörd, nämligen hur långt man enligt Igen får gå. Skulle önska att någon sakkunnig person nu ville gifva de närvarande upplysning om denna sak, så att ej frågans behandling lemnar lärarne ävnu mera tveksamma än förut, — Skolföreståndaren Ljungberg ville mot en föregående talares yttrande invända, att skolan ej bör gå för långt in på hemmets område, ty då förrycker man hemmets verk, Läraren bör ej åläggas att öfvervaka barnet då det icke till.
hör skolan, t. ex. under ferierna; då han ej kan öfva någon kontrol!, bör han heller ej bestraffa. Instämde med herr Herlitz att straffen bör följa så fort som möjligt, ty allt, som har utseende af juridisk procedur, försvagar barnets ambition.
Kyrkoherde Odin sammanfattade det sagda, och apgaf som sin åsigt att icke skolrådet bör meddela agan och ej heller bör den gifvas ioför de andra barnen. Den bör gifvas af läraren enskildt, men alla barnen böra derom ha vetskap; och agan bör ske så fort läraren känner sig så lugn att han kan straffa i kärlek. Ty det är vår rätt, ja, vår plikt att aga de felande barnen om vi än skola möta motstånd och trakasserier öfverallt, blifva dragna för domstol eller hvad som helst. (Allmänt rop af: instämmer!) Och så länge öfverrätt så ofta upphäfver hvad underrätt dömt kunna vi ha rätt att utan Sveriges domarekår uttala oss såsom vi i dag gjort. — Skydd mot vredgade föräldrar har läraren nog, men dertill fordras skäl och bevis, här som alltid.
Mötet beslöt att låta den förda diskussionen utgöra svar på frågan.
Mötet är talrikt besökt. Omkring ett 100-tal af lärarekåren och presterna deltaga. Gemensam middag intages kl. 3—5.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Augusti 1892
N:r 117

Publicerat

Till ledamöter i pröfningskomiten,

som sammanträder i Visby 19 September har länsstyrelsen utsett: vagnmakare K. Lindell, fabrikör P. A. Hellgren och konsul Björkander i Visby, kyrkoh. Eneqvist i Roma, nämdeman J. Arvidsson, Glammungs i Akebäck, skollärarne G. A. V. Ljungberg, Fole och L. Mörrby i Boge, hemmansägare M. P. Broström, Broa å Fårö, kyrkoherde G. H. Tilén i Gothem; hemmansäg. O. Larsson, Norrbys i Hörsne och J. V. Smedberg, Möllbos i Halla, orgelbyggaren A. Cedergren, Bringes i Vänge, handl. H. Rondahl, Katthammarsvik, bankdirektör V. Åkerman i Stånga, hemmansägare O. Pettersson, Hallute i När, handl. J. T. Jacobsson i Öja, hemmansäg. L. Hansson, Snefvede i Hafdhem och O. Pettersson, Lerdarfve i Ejsta, handl. G. Cramér, Ronehamn och R. Snöbohm, Klinte, hemmansäg. J. Johansson, Gardarfve i Fardhem och O. Gahnberg, Kroks i Tofta samt skoll. J. R. Lindahl i Atlingbo.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 20 Juli 1892
N:r 109

Publicerat

Styrelsen för Gotlands södra härads brandstodsförening

har vid ordinarie sammanträde den 30 nysslidne Maj handlagt och beslutat i följande ärenden:
1:o Faststäldes de sedan föregående sammanträden inlemnade försäkringshandlingar. Enligt deröfver fördt protokoll ökades föreningens försäkringsbelopp med 26,661 kronor;
2:o Ersättning för under tiden timade brandskador tillerkändes åt nedannämda delegare:
a) hemmansägaren Oskar Anderson Mickels i Silte 784:50
b) enkan Johanna Henriksson Tenglings i Etelhem 7:c) hemmansägaren Jakob Jakobsson Maldes i När och dennes dotter Sofia Öström 53:75
d) hemmansägaren Jakob Olsson Bringsarfve i Eskelhem 16:e) smeden Kristoffer Lindgren Halor i Rone 15:f) arbetaren Oskar Pettersson Tass i Hejde 631:92
g) hemmansägaren G. Göransson Bredqvie i Fide 15:h) arbetaren Olof Ledin Stenhuse i Sanda 1,057:25
i) hemmansägaren Fr, Johansson Tjengvide i Alskog 7:50
Summa brandskadeersättningar 2,587:92
3:o Till betäckande af förenämda brandskadeersättningar och andra föreningen tillkommande utgifter beslöts att sammanskott, två (2) öre pr 100 kronor försäkringsvärde, skall at socknarnes värderingsmän i stadgad ordning uppbäras och till föreningens kassaförvaltare, A. Lagergren, Kyrkebols i Garda, aflemnas lördagen den 2:dra nästkommande Juli. — Med stöd at brandstodsreglementets 19 § och med hänsyn till de vid ersättningsfrågans behandling antydda giltiga skäl affordrag at Oskar Andersson Mickels i Silte och bang hustru, Josefina Andersson, bevis om aflagd vådaed innan ersättningen utbetalas.
4:o På grund af dagens bolagsstämmobeslut, inkomna ansökningar, lokala förbållanden samt gällande försäkringsvärden placerades de reserverade brandsprutorna sålunda: Hogrän socken 2, Eskelhem 4, Tofta 3, Hejde 3, Väte 3, Fröjel 3, Ejsta 1, Linde 1, Garda 2, Etelhem 1, Alskog 1, När 1, Lau 2, Burs 3, Rone 3, Hafdhem 5, Näs 3, Grötlingbo 3, Vamlingbo 4. — Genom brefkort, som tillsändas sockenvärderingsmännen, lemnas underrättelse hvarest och när ifrågavarande brandsprutor få afhämtas.
Burs den 4 Juni 1892.
På brandstodsstyrelsens vägnar:
C. H. Löfveberg.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 13 Juni 1892
N:r 89

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

Södra häradsrätten.
Oloflig vinförsäljning. Kronolänsman E. Eneman åtalade handl. J. V. Jakobsson i Garda för att hafva under de två sista åren till afhämtning försålt vin i mindre qvantitet än 10 liter, ehuru han dertill saknat rättighet. Svaranden erkände genom ombud. Utslag afkunnas vid tingets slut 15 Juli.

Handl. Oskar Jakobsson i Garda hade instämts af länsman E. Eneman för olaga utdelning af spirituösa drycker — punsch och konjak — i öppen salubod. Åtalet afsåg de båda sistförflutna åren. Svaranden genmälde i inlemnad skrift att han endast en gång bjudit en person, »som han trodde inte begagnade något sådant», på litet punsch, och detta hade skett i dörren mellan boden och kontoret. Nog kunde det hända att han sedan en eller annan gång på kontoret bjudit en bekant ett glas, men hade han ej trott detta vara lagbrott. Det hade skett i okunnighet. Åklagaren begärde och erhöll uppskof till andra rättegångsdagen af höstingets första sammanträde för att styrka anklsgelsen.

Bedrägligt förfarande. Kronolänsman Svallingsson yrkade på angifvelse af f. nämdeman Engström ansvar enligt 22 kap. 1 paragrafen strafflagen å hemmansäg. Karl Karlsson, Mafrids i Vestergarn, för bedrägligt förfarande, Angifvaren var personligen tillstädes, svaranden företräddes af sakförare C. E. Björkegren, Vestergarn. Anvgifvaren uppgaf, att han blifvit lagsökt och tvingad att betala två reverser å hvardera 50 kronor, hvilka innehafvaren, G. Bolin, Mafrids, erhållit af svaranden. Reverserna voro visserligen försedda med Engströms namn, men saknade borgen och vittnesunderskrifter och hade aldrig utgifvits såsom skuldförbindelser; de voro i sjelva verket endast skuldsedelsformulär, som Engström i oförstånd undertecknat med sitt namn, Han antog att de genom något misstag kommit i Karlssons ägo på samma gång som en mängd andra papper, åtkomsthandlingarne till Ragnvalds i Tofta, hvilken egendom Engström vid tiden för reversernas tillkomst, 1884, sålt till svaranden. — Svaranden bestred på det lifligaste att han på oärligt sätt kommit i besittning af de omstämda papperen; käranden visste allt för väl genom hvilka transaktioner de kommit i hans hand. I stället för vittnens namn voro de försedda med utställarens sigill. Han yrkade ansvar för falsk angifvelse och ville ha 200 kr. i skadeersättning. Målsägaren yrkade att hr Björkegren skulle frånträda sitt ombudskap, enär han vid målets fortsatta handläggning ärnade påkalla honom som vittne. Engström ville till sist ha hörda en tre, fyra vittnen, »som inte visste att han var skyldig någon menniska något». Åklagaren yrkade uppskof och att svaranden skulle ålägges personlig inställelse.
Rätten resolverade efter enskild öfverläggniog att målet uppskjutes till andra rättegångsdagen af första sammanträdet med hösttinget och att svaranden då skulle vid 25 kronors vite iakttaga personlig inställelse.
Svarandeombudet anmälde häröfver missnöje.

För underlåtenhet att skotta bort snön på ett vägstycke inom Vesterhejde socken var arrendatorn af Vestergarnsholm C. O. H. Karlsson instämd af kronolänsman Svallingson på angifvelse af fjerdingsmannen i distriktet. Förseelsen skulle ha skett 12 Mars. Svaranden genmälte, att han genom domänstyrelsens resolution blifvit arrendator af Vester garnsholm först 12 mars och att han dessförinnan ej kunde åläggas någon väghållnings skyldighet. Åklagaren påstod att svaranden under hela vintern innehaft egendomen och der verkstält arbeten, ehuru det formliga tillträdet skedde 14 Mars. Svaranden bestred alla kärandens yrkanden och begärde 30 kr. för sin inställelse. Målet uppsköts på kärandens begäran till första sammanträdet af nästa ting.

I barnuppfostringsmålet mellan Maria Pettersson, Sanda, och Johan Lyberg, Vestergarn, öfverlemnade käranden målet och yrkade att sv. skulle åläggas edgång. Svaranden har, som vi förut nämt, afrest till Amerika.

Testamentsklander. Lars Wahlqvist, Vestergarn, m. fl. yrkade upphäfvande af ett af snickaren Georg Sandelin i Vestergarn gjordt muntligt testamente, hvarigenom tillfallit P. Sellin och hans hustru en sparbanksbok på omkring 600 kronor. Klandret skedde på den grund, att muntligt testamente gäller endast ifall testator haft så liten tid på sig, att skriftligt testamente ej hunnit upprättas. Här hade en tid af ett och ett halft år förflutit mellan det muntliga testamentet och Sandelins hastig inträffande död (han blef nämligen vådaskjuten). Testamentet hade förut bevakats vid rätten, hvarvid ena vittnet C. Cedergren, hördes personligen; det andra, hustru Helena Kristina Cedergren hade på grund af sjukdom afgifvit skriftligt vittnesmål. Detta sistnämda vittnesmål godkändes först af käranden, men sedan han fått reda på att qvinnan aflidit återtog han sitt godkännande. Svarandena bestredo klandret emedan den aflidnes önskan genom vittnena var bevisad och man ej hade något skäl antaga att han sedermera ändrat beslut. Atthan ej lemnat skriftligt affattadt testamente kunde förklaras deraf; att han ej trodde sitt slut så nära.
Utslag afkunnas 15 juli.

Jordatvist. Vi ha förut nämt, att handl. Viktor Hansén på Burgsvik instämt enkan Bina Danielsson samt Johan Pettersson och hans hustru, Strands i Öja, Pettersson i egenskap af förmyndare för enkan Danielssons son, med yrkande att de skulle dömas skyldige afträda en lägenhet afsöndrad från Bobbenarfve i Öja. De nuvarande ägarne hade fått den i egenskap af sterbhusdelägare efter Jakob Öjedal, Mårtens, som i sin ordning bekommit den genom byte med en viss Cnasseur i Visby vid århundradets början. Käranden yrkade idag att få målet afgjordt på anförda skäl, men svaranden begärde uppskof för att styrka, det nära nog urminnes häfd finnes å lägenheten. Uppskof beviljades till andra dagen af första sammanträdet med höstetinget.

Misshandelsmålet mot Gustaf Östman, Tjengdarfve i Träkumla, förevar ånyo. Svaranden hade till rättegångsbiträde utsett Lars Jakobsson, Mårtens i Garda. Denne blef emellertid — figurligt taladt — »vägd på ena våg och befunnen för lättan», ty han stod sjelf tilltalad för misshandel. Båda par erna öfverlemnade målet, svaranden vidhållande sitt bestridande. Utslag 15 juli.

Oredlig hästhandel. Grälet om hästkraken emellan Petter Persson, Vesterväte i Väte, och Jakob Hjorter, Grogarns i Gammalgarn, för hvilket vi förut redogjort, anmäldes förlikt.

Kriget mot skyttarne i Tofta. Kronolänsman Svallingsson yrkade ansvar å f. hemmansägaren Petter Persson, Nasume i Tofta, för oloflig rapphönsjagt under de två sista åren. Svaranden nekade. Åklagaren erhöll uppskof till höstetingets fjerde sammanträde för att få som vittne hörd en sjöman, som för närvarande är ute och seglar.
— Samme åklagares mål mot Jonas Nilsson, Nasume i Tofta, förevar ånyo. Denne är anklagad för att under förbjuden tid hafva innehaft och forslat rapphöns. Svarandennekade ilsket; det var »nagg och afund» alltihop. Ett vittne hördes, som berättade, att en dag i vintras svaranden fått åka med vi tnet till Visby, hvarvid han omtilat, att han med en annan skjuts till staden hade sändt en korg innehållande fåglar. På fråga hvad sorts fåglar det var, hade han svarat rapphöns. Svaranden bestred vittne-målet. Han hade nog sändt fåglar till Visby den dagen, men inga rapphöns — gamla vanliga bondhöns. Å svaranden, som hade mycket svårt att hålla sig lugn, yrkades af åklagaren ansvar för oskickligt beteende inför rätta.
Uppskof till andra dagen af nästa sammanträde.

Skogshygge. I målet mellan J. Olsson, Kyrkby Etelhem, m. fl. och P. Pettersson, Smiss i Garda, m. fl., om olofligt hygge af undantagsträd, hvarom vi förut bsrättat, yrkade käranden, att edgång måtte svaranden ådömas, derest ej bevisniogen fioge anse full. Utslag afkunnas 15 Juli.

Ärekränkning. Alfred Petterssons, Kyrklasse i Atlingbo, uppskjutna mål mot hustru Anna Söderberg, Väte, behandlades. Stämningen innehöll, som bekant, att 9. skulle om käranden utspridt rykte, att denoe stått i brottsligt förhållande till en sin piga och bebållit henne i tjensten för att brottet fortsätta. Svarauden företräddes äiven denna gång af samme skarpsinniga ombud som förra gången. På kärandesidan hördes ett vittne, Nils Vestergren, Väte, som berättade en hårresande historia: »I höstas när jag arbetade hos Alfred Pettersson med slåttern, skulle vi en dag sofva middag och lade oss på logen. Men när jag höll på att somna, då kommer Anna Söderberg krypande bort till mig och tar mig i foten och säger: »Kom skall du få se något roligt», Jag sparkade till käri gen, förstås, men sen tyckte jag det kunde vara roligt få veta hvad det var, så jag gick dit. Och då fick jag se Alfred Pettersson stå kapprak i båset med tröjan på armen och — ta sig en pris snus». Både rätt och menighet funno historien dråplig, och kärandeombudet begärde betänksamt uppskof för att få tag i styfvare vittnen, Målet kommer för igen andra dagen af nästa sammanträde.

Samme kärande hade stämt muraren Joh. Fagerström, Väte, för ärekränkning. I detta mål hördes samma vittne som i det föregående, och berättelsen vardt ungefär lika upplysande.
Äfven här uppskof.

Misshandel. I dag var Lars Jakobsson, Mårtens i Garda, tillstädes att svara för misshandel, Han nekade för att ha slagit sin far trettondedagen. Hålet i pannan Hade väl gubben fått när han ramlat iku!l någon gång Inte hade svaranden varit full vid det omstämde tillfället heller. Han ville ha 50 krose för sin inställelse. Utslag afkunnas 15 Juli.

Skogsåverkan å Löjsta annexhemman. Till i dag var instämd utom Joban Karlsson äfven dennes far, C. O. Karlsson, såsom varande rätte arrendator af den mark, hvarest åverkan skett. Svarandena, som företräddes af ombud, nekade, Åklagaren begärde upp skof, samt att C. O. Karlsson måtte åläggas personlig iaställelse. Målet uppsköts till andra dagen af höstetingete första sammanträde och skall då C. O. Karlsson personligen infinna sig, vid vite at 25 kr.

A. A. Johansson, Hesselby i Linde, var åtalad för öfverträdelse at skogsförbud, Han erkände i dag förseelsen, men hade den helt och hållet skett på grund af okunnighet om tillvaron af något förbud.

Slagsmålet på Burgsvik. Då målet mot sjömännen Erhard Larsson och Ferdinand Jakobsson påropades var den förre frånvarande, Men då han genom intyg styrkte giltigt förfall blef han ej bötfälld. Tvänne vittnen hördes, hvilkas berättelser i hufvudsak öfverensstämde med förut aflagda vittnesmål. Sakens fortsatta behandling uppsköts till nästa rättegånogstillfälle.

Norra häradsrätten.
Frikänd från ansvar för ötverdådig framfart å landsväg blef husbonden Petter Karlsson, Sudergårda i Stenkyrka.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 Juni 1892
N:r 87

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

Visby rådhusrätt.
Värjemålsed ådömdes i dag enkan Anna Blom i det mot henne anhängiggjorda måletfrörande olaga ölutskänkning.

Tjufligan af minderåriga pojkar dömdes i dag. Knut Eugen Stillman, som uppnått 15 år, dömdes att böta 25 kronor för första resan snatteri, de öfriga dömdes till aga i hemmet.

Petter Timoteus Hammarherg, den på senare tider genom polisens annaler ökände förolyckade existensen hade härom dagen från en Sofia Dahlberg i Lybska gränd stulit ett par glasögon med silfverbågar. I lördags inzom han i stadsfiskal Jonzons tambur för att bettla, dervid han tillgrep ett par handskar samt inne på stadsfiskalens privata kontor en knif, hvarpå ban begaf sig in iköket, fortsättande med sitt tiggeri. Här blef han emellertid anhållen. I dag stod han tilltalad för rådhusrätten. Målet uppsköts förinhändigande af prestbetyg, och skulle Hammarberg träda i häkte.

Södra häradsrätten.
I redovisningsmålet mellan O. N. Alander och Lars Jakobson i Sanda dömdes den senare att vid 50 kronors vite inom 6 veckor afltemna fullständig redovisning.

För oloflig rapphönsjagt dömdes Karl Mårtensson Krokstäde i Tofta att böta 25 kronor.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 Maj 1892
N:r 70

Publicerat

Rättegång- och polissaker.

Norra häradsrätten. (Länsfängelset).
Ransakning hölls i går med ynglingarne Ludvig Melker Daniel Norman-Hejdlund, född 1873 i Endre, och Oskar Alfred Fardelin, född 1875 i Follingbo. Enligt egen bekännelse hade de natten mellan 17—18 sistlidne Oktober madelst inbrott genom ett fönster i manbygningen å Stora Vede i Folliogbo tillgripit omkring 80 liter päron och 3 burkar sylt värderade till omkring 20 kr.
De dömdes hvardera till 4 månaders straffarbete.

För uppsåtlig misshandel å sabbatstid, hvarå ringare skada följt, dömdes drängen O. Bolin att böta 25 kronor. Åklagarens talan mot i samma mål instämde E. Björkander nedlades.

Södra häradsrätten. (Fjerde sammanträde, ordf. e. o. hofrättsnotarien M. Vedberg.)
Misshandel. Kronolänsman Svallingsons mål, å tjenstens vägnar, mot arbetaren Gust. Östman, Tjengdarfve i Träkumla, för misshandel å Avders Byström, Träkumla, förevar ånyo. Svaranden företrädde personligen. Han bade ingalunda våldfört sig å Byström utan denne hade i stället rusat på Ö. utan anledning, dragit honom i håret, svurit mot boaom och slagit honom med en enstör på skuldran »så att hufvet hade epricket om de träffna, och för resten var inte Byström 80 år, som folk påstod, utan bara litet öfver 70. Käranden hade inkallat tre vittnen, hustru Fredrika Grefberg och bustru Emma Bäckström, båda från Träkumla, samt Oskar Nordström, Mikels i Vall. Mot vittnet Grofberg framstälde svaranden jäf på den grund att hon skulle vara mivdre vetande — hon skulle visa betyg, ville han. Jätsanmärkningen lemnades af rätten utan afseende. Nordström berättade, att han vid förbifarandet af Grefbergs stuga blifvit ditropad af hustru G. för att skilja ett par kämpar åt. Vid framkomsten till valplatsen hade han funnit Östman lutad öfver den på marken liggande B., troligen hållande honom i kragen; vittnet hade uppmanat Ö. att följa med derifrån och fått till svar: »Kan inte, för gubben håller i mitt bean», Emellertid hade de skilts, hvarefter de nöjt sig med att träta på hvarandra, Vittnet hade iakttagit en blå fläck i B:s ansigte. Det återstående vittnet, hustru Gretbers, berättada, på tillfrågan, att Bäckström bor hos henne »i aine änden, i aignes rum». Östman bade kommit in för att få låna en yxa, hvarvid hustru Grefberg passat på tillfället att be Ö. ta vara på sina getter, annars måste vittnet och Byström stänga in dem. Då hade Ö. i vredesmod svarat: »Jag skall dj-—n anamma hbjelpa den gubben, jag», hvarefter han gått ut. Vittnet följde efter och såg Ö. draga B. i ena kinden så att blod rann, och slå honom ett slag under ögat, hvaraf en blå fläck uppkommit, -kasta omkall honom oh trycka honom på bröstet. Byström sjuknade efter det der och måste hålla eig till sängs i12 dagar. Han var nu frisk, men klagade stundom öfver smärtor i bröstet. På fråga upplyste de båda sista vittnena att Östman besökt Byström och bjudit förlikning med 10 kronor, men att detta blifvit afslaget af B., som i stället fordrat 25 kr. Östman medgaf att börja med att han bjudit 3 kronor, men ändrade sig sedan till 10. För öfrigt bestred han helt och hållet hustru Grefbergs vittnesmål. Målet uppsköts till andra rättgångsdagen af sjette sammanträdet, då svaranden skall sig inställa vid vite af 25 kr., käranden med den bevisning, hvaraf han vill sig begagna.

Förmyndareredovisning. Karl Franzén i Stockholm är förmyndare för Hildur Diewenkorn och har blifvit ålagd i denna egenskap afgifva redovisning; men då han ännu ej erhållit någon sådan från sina företrädare i förmyndareskapet, Joh. Gardell, Martille i Stenkumla, och fru Dina Diewenkorn i Stockhulm, har han för utfående af dylik stämt till häradsrätten. Ingen af svarandena infunno sig och käranden öfverlemnade målet med yrkande om redovisning inom 3 månader samt att den af svarandena, som bäst gälda gitter, skulle åläggas betala rättegångskostnaderna.

En hårdnackad kamp. Från ett föregående sammanträde var uppskjutet ett mål, hvari P. Persson, Westerväte i Väte, yrkade ansvar å Jakob Hjorter, Grogarns i Gammalgarn, för bedrägligt förfarande i det att H. skulle på torgdagen i Hemse 7 Okt. till kär. för 150 kr. sålt en häst, som visat sig istadig och omöjlig att begagna, om hvilka fel säljaren skulle ha varit medveten, Att svara i detta mål jänte Hjörter var nu instämd Joh, Gardell, Svartdal i Gammalgarn, emedan vid förra behandlingen af målet vittnesberättelserna antydt, att Gardell varit egentlige ägaren till hästen och Hjorter tjenstgjort endast som mellanhand, Detta visade sig bli ett inveckladt mål. Gardell försvarade sig förtvifladt och kämpade tappert om hvarandra fotsbredd grund; han bestred riktigheten af de) förut aflagda vittnesmålen (ett af dessa intygade, att Gardell bjudit vittnet 5 kronor, om han kunde sälja stoet åt honom); han hade förut på dagen 7 Okt. sålt stoet till Hjorter och visste ej om Hjorters transaktion förr än senare. Till att börja med tycktes det som han sålt kampen på kredit till Hjorter, men efter en stund medgaf han att han fått 130 kr. kontant och revers på 20 kronor. Sjelf bade han betalt kreaturet med 75 kronor och 50 valar strömming. Efter band som det blef svårare att klarera sig fick han allt värre och värre att förstå ordförandens frågor, och nekade till slut alldeles att ingå i svaromål »för stämningen var odräglig». Efter enskild öfverläggniog ålade rätten Gardell att svara, hvaremot G. anmälde missnöje. Rättens ordförande hade äfven sedermera rätt svårt att förklara för G. hvad det ville säga att svara på frågor. Hjorter blef under förhöret allt döfvare och döfvare.
Ett vittne å kärandesidan, Nils Närström, Gammalgarp, berättade att vid ett tillfälle efter första förhöret, då vittnet till Hjorter yttrat denj förmodan, att Hj. nog skulle klara sig, sagt sig veta att detta ej blefve så lätt, ty Gardell skulle nog höras som vittne. Några dagar förut hade G. sagt, att han sålt hästen till en Vätebo. Hjorter och Gardell i förening hade en gång berättat för vittnet, att Hjorter på torgdagen fått i uppdrag att sälja märren för 160 kronor, men kommit till. baka till Gardell med besked, att det ej stod till att få mera än 150 kr. Härpå hade G. svarat: »Nå så få vi väl ta det då».G. bestred alltihop och Hjorter gjorde likadant. Nytt uppskof till andra rättegångsdagen af sjette sammanträdet beviljades för slul påståendes angifvande. Kärandens yrkanden äro icke få eller små: återbärande af de 150 kronorna, ränta derpå sedau 8 Okt., 50 öre om dagen sedan 8 Okt. till underhåll af hästen tills återlemnandet eker, ersättning med 10 kronor för en resa till Gammalgarn i ändamål att få köpst att gå tillbaka, samtliga rättegångskostnader samt till sist lagligt ansvar för bedrägligt förfarande.
Målets behandling upptog en tid af nära tre timmar.

Beedigad konkursstat. Handlanden E. R. Söderlund i Hejde och hans hustru Julia Söderlund beedigade sin konkursstat, som upptog tillgångar 351 kr. 28 öre och skulder 911 kr. Till god man valdes Aug. Nordstedt, Klintehamn; till rättens ombudsman utsågs kronolänsman M. E. Svallingson, Klinte, och till god man för hustrun dennas fader f. skol lären C. H. Löfveberg i Burs.

Skogsåverkan. Till förnyad behandling företogs f. nämdeman Olof Olofssons, Ventinge i Hejde, åtal mot godsägaren W. Wöhler, Klintebys i Klinte, för olaga åverkan af skog i en skogsmark, Branden kallad, hvilkens skog Olofson i slutet af 1888 sålt till Wöhler för afverkning intill I Januari 1892. Härifrån hade reserverats 200 fröträd, som ej fiogo röras. Dessa vilkor hade enligt kärandens mening öfverträdts, derigenom att W. låtit efter 1 Jan, bortforsla förut huggen skog och att en del af fröträden äfven tagits. Härför yrkades en ersättning för 100 lass mestadels grenved med 300 kronor, jämte godtgörelse för en förstörd tun och en sönderbruten( grind, som efter 1 Jan, hindrat inträdet i Branden. W. Wöhlergs inspektor Hellmuth Wöhler skildes från målet. Käranden hade inkallat 6 vittnen, som berättade: Vittnet Nils Qvarnstedt: Hade varit närvarande då kontraktet skrefs och fick då den uppfattningen, att såväl köpare som säljare menat att allt skulle vara. bortfördt före 1 Jan. 1892. På af svaranden framstäld fråga kunde han likväl ej tega på sin ed att annat menats än hvad som nämts i kontraktet (hvilket stadgar, att afverkningsrätten intill I Jan, var åt Wöbler öfverlåten). Vittnet Ferd. Jakobsson: var närvarande vid kontraktets uppställande. Olofsson ville ej sälja skogen på mer än 2 år, men ingick till sist på köparens önskan att få 3 år, då Wöhler fruktade att ej hinna forsla bort allt på 2 år, om blidvinter skulle inträffa. Vittnets mening var, att kontraktet gålde äfven det atverkade virkets bortförande inom loppet af de treåren. Vittnet Herrman Ramberg: I början af förlidet år hade han varnat svaranden för att hugga fröträd på Branden, alldenvstuvd han sett W:a folk göra så Wöbler hade dervid frågat hvem som gjort detta, hvilket vitinet ej velat uppgifva, alldenstund han ej velat ställa sig ovän med någon. Dessutom hade han sett öfver 100 lass grenved och fröträd köras från Branden efter 1 Januari, hvarjämte han sett en 4 eller 5 kastar grenved tagas från Olof Olofssons bredvid liggande mark. På fråga uppgaf han sig veta, att alla tagna fröträd varit s. k. vindfälda. Vittnet Johan Ramberg, den föregåendes gon: Hade varit med att bortföra öfver 100 lass grenved och delvis fröträd, allt efter 1 Jan. 1892. Hade sett att det huggits på ägan efter nyåret och hade han känt igen arbetarne såsom tillhörande Klintebys. Han hade räknat 88 afverkade t:äd, hvilka delvis användts till kälkstafvar. — Efter detta vittnesmåls afläggande yrkade kärandecs ombud ansvar å Wöbler äfven för huggving af skog sedan kontraktet utlupit. — De två återstående vittnena Vilhelmina Ramberg och Olof Pettersson hade i sak detsamma som de föregående att förmäla.
Svaranden hvarken bejakade eller förnekade det faktum, att skog huggits, men bestred att något ansvar kunde drabba svaranden, alldens\’und sv:s folk mot hans vilja och uttryckliga befallning vidtagit de omvittnade åtgärderna. Käranden yrkade ansvar å Wöhler för att han olofligt afverkat skog och skiljt annan från hans egendom, samt ersättning med 300 kronor för efter 1 Jan. bortförd skog, och ifall detta yrkande ej bifalles, att svaranden måtte ådömas erlägga 25 kronor för trån Olof Olofssons skog bortfördt virke samt 50 kr. för från Branden bortförda fröträd. Utslag atkunnas å andra rättegångsdagen af sjette sammanträdet.
Käranden anmälde missnöje äfven att hans begären om förnyadt uppskof för skrittligt ansvarsyrkandes aftgifvande ej bifölls af rätten.

Mycke skrik och lite ull. Om en obebygd jordägendom, mätande å ena leden 50 fot och å den andra icke mindre än 37 centimeter, tvistade husbonden Petter Karlsson, Dyple i Tofta, med sin granne Lars Kristoffersson. Sakan är nämligen den, att de båda gubbarnes ägor åtskiljas medels en hundraårig tun och till yttermera visso ett par råstenar som ändpunkter. Käranden upptäckte en dag att ett afstånd af 35 centimeter skiljer stenar och fun och bums skulle det bli mål af saken. Målet har varit före en gång förut, en idag hade käranden framfört sitt tunga artilleri, fyra vittnen, förste landtmätaren i länet och tre hemmansägare. Landtmätaren antog, att stenarne voro att rätta sig efter, ty de hade tydligen stått orubbade sedan storskiftet 1820, emedan rundt om dem stora träd uppskjutit, De andra tre vittnena voro inkallade för att. värdera det hö, som möjligen kunnat växa på jordremsan samt att intyga, det de flesta stötestörarne stodo på kärandens mark (!). Samtlige vittnena värderade höet till 50 öre öm dagen. Allting i detta härliga mål var litet — utom kostnaderna. Vittnens ersättningar uppgingo till 92 kr. Käranden yrkade i slutpåståendet att svaranden skulle betala: 20 kr. för hvarje inställelsedag, alla rättegångskostnader, vittnesersättningarne och kostnaderna för deras kallelse m, m. — Utslag afkunnas första rättegångsdagen af sjette sammanträdet.

Samme kärande yrkade åläggande för Nils Jakobsson, Öfvide i Eskelhem, att fortsätta en tun. Deras ägor stöta till hvarandra och käranden uppgifver sig ha tunat sin del, hvilket deremot svaranden underlåtit, hvarigenom kärandens tun blifvit utan nytta. Svaranden genmälde deremot att emellan de båda ägorna går en skogsväg, uttagen från ägorna gemensamt, och att således ingen skyldighet kunde honom åläggas att tuna, aldra helst som han stängt mot vägen, Målet öfverlemnades och utslag afkunnas första rättegångsdagen af sjette sammanträdet.

Öfvorträdelse af jagtstadgan. Kronolänsman Svallingson hade å tjenstens vägnar instämt f. hemmansägaren Petter Pettersson, Nasume i Tofta, med yrkande om ansvar för oloflig rapphönsjagt under de 2 sista årens vintrar. Svaranden nekade och målet uppsköts till andra rättegångsdsgen af sjette sammanträdet, hvarvid svaranden vid 25 kronors vite skall vara tillstädes.
— Samme åklagare hade samma yrkand för samma föreseelse under samma tid mot bondesonen Karl Mårtensson, Krokstäde i Tofta. Denne erkände genom ombud. Utslag afkunnas första rättegångsdagen af femte sammanträdet.
— Samma åklagare yrkade ansvar å Jonas Nilsson, Nasume i Tofta, rör att han under förbjuden tid innebatt och försålt skjutna rapphöns. Han nekade genom ombud. Uppskof till andra rättegångsdagen af sjette sammanträdet, då svaranden vid 25 kronors vite skall vara tillstädes.

För olaga utskänkning af maltdrycker under sabbat var handelsidkerskan Josefina Österberg, Klintehamn, instämd af kronolänsman Svallingason. Svaranden erkände. Utslag afkunnas å första rättegångsdagen af sjette sammanträdet.

Skifteskrångel. Johan Olsson, Kyrkeby i Etelhem, m. fl. hade till tinget instämt Petter Pettersson, Smiss i Garda, med yrkande om ansvar för att P. skulle ha afverkat 30 st. undantagsträd å en skogslott, som genom laga skifte i Garda socken öfvergått till Frendarfve hemman från Smiss, Smiss hade bytt om ägare, och nye ägaren hade afverkat 30 st. träd, ehuru han vetat att förre ägaren redan låtit afverka de undantagna träden.
Svaranden medgaf att han verkstäldt afverkningen, men bestred att han haft kännedom om den förut skedda trädfällningen. Sedan tre vittnen hörte, som intygade, att svaranden ägt vetskap om förhållandet och som värderade de fälda träden till 30 kronor, uppsköts målet på kärandens anbållan till andra rättegångsdagen af sjette sammanträdet.

(Tredje rättegångsdagen.) Ärekränkningsmål. Husbonden Alfred Pettersson, Kyrklasse i Atlingbo, hade uttagi: stämning å hustru Anna Söderberg och muraren Fagerström, båda från Väte, för att de skulle hafva otspridt rykte att käranden stått och fortfarande står i brottsligt förhållande till en ännu i hang tjenst befintlig piga. Hustru Söderberg hade till ombud utsett sin herre och man, sem i ett grannt tal upplyste om, att ärekränkniogen inte skett ännu, »men kummar sen när det blir vittnesmål». Käranden erhöll uppskof till andra rättegångsdagen at sjette sammanträdet för att med vittnen styrka åtalet.
Muraren Fagerströms ombud bestred att hufvudmannen i ringaste mån utspridt förklenande rykten, men medgaf att han inför några socknebor afgifvit ett skriftligt intyg att F. vid tillfälligt arbete hos Pettersson iakttagit omständigheter, som förefallit honom misstänkta, hvilket intyg af sockneborna användts att styrka en af dem till domkapitlet ingifven anmälan att P. begått horsbrott. Svar ndeombudet sade sig tro, att denna stämning tillkommit för att hindra Fagerström att höras om vittne i den till domkapitlet anmälda saken. Kärandeombudet bestred att något afseende måtte fästas vid denna omständighet, alldenstund i fall af kär:s brottslighet hustrun vore rätta åklagaren, och denna påstod att ryktet vore tull omlig lögn. Sakens fortsa ta behandling uppsköts i liknet med föregående.

Våld mot fader. Tvänne vittnen, hemmansägaren Anton Pettersson, Bota i Garda och hans hustru hördes i dag i det förut omnämda målet mellan Jakob Larsson och hans son Lars Jakobsson, Mårtens i Gurda, angående misshandel. Vittnena berättade, att gubben hyr rum i deras bus och att de trettondagen på aftonen från Larssons kammare hört oväsen och till sist sågo Jakobsson springa sin väg ifrån huset. Anton Pettersson bade då gått in och funnit målsäganden i mycket lätt drägt och med ett större sår i pannan, från hvilket blod rikligt flöt. Larsson uppgaf att Jakobsson slagit honom med ett paraply. Vittnena intygade, att stridigheter ofta rådde mellan parterra och att Jakobsson brukade helsa på gubben endast när han, Jakobsson, hade varit i staden och blitvit litet full. Målet uppsköts för svarandens hörande till andre dagen af sjette sammanträdet, då svaranden vid hämtnings äfventyr skall vara tillstädes. För förfallolöst uteblifvande i dag dömdes svaranden att utgifva försutna vitet, 25 kronor.

Skogsåverkan. I det till i dag uppskjutna målet mot Job. Karlsson, Qvie i Lojsta, för oloflig åverkan å Lojsta annexhemmans skog förekom ingenting egentligt nytt. Svarandens ombud inlemnade en skrift, hvari anhölls att Joh, Karlsson skulle blifva från målet skild, alldenstuad kan blott i egenskap af tjenare hos fadren och på dennes bud verkstält buggningen. Åklagaren begärde uppskof för att äfven instämma fadren, som uppgafs vara den verklige arrendatorn af annexet, och för att åvägabringa bevisning. Uppskofvet beviljades till andra dagen af sjeite sammanträdet.

Jordatvist. Vid förra sammanträdet hade Stånga kemmun genom tre å kommunslstämma utsedde personer instämt hemmansägaren L. N. Lagergren, Gumbalde i Stånga, med yrkande att Lagergren skulle åläggas mot ersäftning till kommunen ötverlåta 10 tunnland jord från Ståvga myr, hvilken jord Lagergren på kommunalstämma 1 November 1886 skulle fått i uppdrag att för kommunens räkning inköpa för att användas till torftagning för skolans m, fl:s behof, men hvilken jord Lagergren sedermera låtit lag ara i eget namn. På stämma 4 Maj 1891 utsågos 3 personer för att förmå Lagergren öfverlåta jorden, eller, ifall detta ej skulle lyckas, sätta sig i förbindelse med juridiskt ombud f.r att på laglig väg tvinga L. dertill. Som nämdt hade dessa stämt till förra sammanträdet, men målet kunde ej då till behandling upptagas, enär de tre komiterade ej fått stämmans fullmakt att väcka åtal. Vid detta sammanträde hade åtalet väckts af kronolänsman E. Enaeman, på fullmakt af de vid kommunalstämman utsedda 3 personerna, Svaranden nekade äfven denna gång att ingå i svaromål på deh grund att de fullmakten utfärdande personerna ej haft lagligt bemyndigande dertill. Häremot protesterade käranden, yrkande att rätten måtte ålägga svaranden att genast ingå i svaromål. Efter enskild öfverläggning förklarade rätten att målet ej kunde till pröfning upptagas, på den grund att kommunalstämmobeslutet ej vunnit laga kratt. Käranden anmälde sig bäremot vilja erlägga vad. Svarandeombudet begärde för sin hufvudmans två inställelser 15 kr. och tillerkändes af rätten 10 kr., hvilket bestreds af käranden.

Qfverträdelse af skogsförbud. Kronolänsman E. Eneman instämde hemmansägaren A. Johansson för att han skulle borthuggit skogen i s. k. Hedhagen vid Hesselby i Linde i trots af k. befhdes förbud af 14 Oktober 1885, utfärdadt tillh:smmansägaren Firnhaber, Hesselby, att hugga i hagen annat än till husbehof. Åklagaren yrkade utgifvande af försutna vitet, 300 kr. Svaranden bestred, och käranden erhöll uppskof till andra dagen af sjette sammanträdet, för att åklagelsen styrka.

Vinhandel. Å tjenstens vägnar yrkade kronolänsman Eneman ansvar å handl. Fritiof Kahl, Alskog, för olaga försäljning af vin.
Svaranden erkände; öfverträdelse hade skett emedan han trott att han på grund afrättighet att sälja vin å norr äfven ägde denna rättighet i Alskog. Utslag afkunnas vid sjette sammanträdet.

Slagsmål. Till kronolänsman Lindström i Öja hade af hemman äg. J. P. Pettersson, Sibbjens i Vamlingbo, anmälts att sjömännen Fred. Johansson och Erhard Larsson, båda från Burgsvik, qvällen 12 sistl. Mars gjort försök att »mörda honom» genom att bl. a. kasta en full ölbutelj på P. så att den träffat foten och der åstadkommit en svullnad samt genom att tilldela P. slag på slag så at P. måste fly till sin släde och köra i väg allt hvad tygen höllo för att undkomma sina plågoandar, som likväl ett långt stycke förföljt honom med stenkastning. Dessutom hade våldsverkarne utslungat de rysansvärdaste hotelser mot Pettersson, såsom att de skulle »ta strupen af honom», »qvärka och plocka honom i stycken». För alltihop det der ville han nu ha 100 kronor.
Af på stellet för öfvervåldet, gästgitvare gården Domerarfve i Öja, hållet polisförhör, hvars protokoll upplästes inför rätten, framgick af vittnens utsago, att Johansson och Larsson befunnit sig i köket, då Peitersson också kommit dit. Larsson hade gäckats med Pettersson, hveröfver denne bitfvit förargad och sagt några hårda ord. Till svar hade en full ölbutelj kommit flygande mot P., som dervid frågat »hvad det var för busar han hade att medgöra.» P. hade dervid gått ut på gården, men Jakobsson följt efter, hvarefter båda tyckas ha t-umfat på. hvarandra. Striden slutade med P:s flykt och stenkastning af sjömännen.
Jakobsson var personligen närvarande och erkände delvis hvad som lad s honom till last, men hade vid tillfället varit så berusad, att han nu ej kunde påminna sig hur bataljen tillgått eller att han hotat P. till lifvet.
Gästgifvaren C. J. Andersson, Domerarfye i Öja, och hans piga Amanda Gyllström hördes nu som vittnen och vidhöllo sina vid polisförhöret afgifna berättelser. Målet uppsköts.

Gotlands Allehanda
torsdagen den 14 April 1892
N:r 57

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

Visby rådhusrätt.
Ärekränkning. Kringvandrande handlanden Markus Behrman hade instämt kriogvandrande handlanden Markus Zackarias med yrkande om ansvar för det det denne skulle ha titulerat honom »rackere», »schkojere und ferpannete fähunt», Zackarias bestred detta. Käranden hade i stället mot honom användt dessa snygga benämningar och, vid åhörandet häraf, hade Zackarias »höjt den käpp unter hans nese, det ville han iche förneke». Ett vittne hade emellertid hört Zackarias oqväda Betkrman samt yttra hot om att vid tillfälle »schlage honnem på den käft».
Zackarias fick böta 10 kronor.

För olaga färghandel, d. v. s. förseelse mot den förordning som stadgar att å färgpaket skall vara anbragt påskrift om innehållets giftiga beskaffenhet voro i dag instämda handlandena K. Stenberg, J. Munthe, K. A. Kjellblad, R. V. Moléra sterbbus, K. Degerman, J. L. Kahlquist, Aug. Johanason, R. Wallér och Axel Sjöström. Hr Aug. Johansson förnekade stämningens riktighet hvad på honom ankom, målet mot hr Axel Sjöström uppsköts, enär han af laga förfall var hindrad iakttaga inställelse, likaså målen mot K. Degerman och R. V. Molér för att få utrönt, om dessa eller deras biträden voro skyldiga till den omstämda förseelsen. I öfriga mål, der svarandena erkände, blefvo böterna 25 kronor.

I barnuppfostringsmålet mellan Karolina Andersson och Karl Lindahl blef uppskof till 28 dennes för utslag.

Södra häradsrätten. Följande utslag ha i dag afkunnpats:

För oloflig rapphönsjagt ha August Vestberg, Mårten Thomson och Hjalmar Vestberg i Tofta dömts att böta 25 kronor hvardera.
För samma; förseelse dömdes drängen T. Martell, Unghanse i Öja att böta 30 kronor samt att utge vittnesersättningar.

För olofligt stentag hade kyrkoherde Hulteman i Klinte instämt godsägare V. Vöhler. Vöhler frikändes och tillerkändes 10 kr. i ersättning för hvarje inställelse.

För barnuppfostrlagshjälps erhållande hade instämts hemmasonen Öskar Pettersson från Etelhem. Frikändes efter gångerv ed.
Karolina Ronander från Rone hade i liknande syfte instämt A. P. Andersson i Rone; han dömdes utt utbetala 50 kr. om året tills barnet fyllt 15 år.

Hustru Katarina Lovisa Larsson från Visby hade med yrkan om äktenskapsskilnad instämt sin man Olof Oskar Larsson. Häradsrätten dömde till 1 åre skilnad till säng och säte.

För innehafvande af rappköns under förbjuden tid dömdes fjerdingsman Cederlund att böta 25 kronor.

I lördags införpassades af kronolänsman Boberg till härvarande cellfängelsa pigan Anna Jakobson från Kräklingbo, 29 år, misstänkt för fosters läggande å lön.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 14 Mars 1892
N:r 41

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

Visby rådhusrätt har i dag, årets första sessionsdag, haft att handlägga endast två mål af civil natur.

Södra häradsrätten.
Frikända på grund af bristande bevisning ha blifvit landtbrukaren Lars Duse och Teodor Nilsson Davide i Rone, i det bekanta, flere gånger omtalade hundmålet.

För oloflig jagt dömdes Johan Andersson, Ansarfve i Tofta, samt Axel Pettersson dersammastädes att böta hvardera 25 kropor.
För samma förseelse å sabbat fick Lars EkIund å Gnisvärd böta 40 kronor.

För oloflig grustägt dömdes Mårten Stenström, Botreifs i Sproge, att böta 50 kronor.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 4 Januari 1892
N:r 2

Om Oss Drivs med WordPress