Etikett: Stora Karlsö

Af J. N. Cramér.
År 1830 14 Januari afgick från Klinte Gotlands ordinarie postbåt. Besättningen utgjordes af Anders Wallin, Jonas Hasselqvist och Niklas Mårbeck. Färden var snabb och lycklig, och samma dag aflemnades den medförda posten på Öland.
En vecka senare afgick åter post från Klinte i en vanlig fiskarbåt, hvars besättning utgjordes af Peter Wahlgren, dennes dräng Jonas Karlson och Peter Magnus Fagerström.
Ankomna till Karlsö, sågo dessa hafvet åt Öland täckt med is. Färden ville de ej öfvergifva, men för att draga båten öfver is behöfde de vara åtminstone fyra. För att förstärka båtens besättning med ännu en man, vände de således åter till Klinte, dit de hunno på aftonen. Här satt då i armod en enka med sex barn. Hennes man hade år 1828, tillik; med fyra andra postförare och trenne passagerare, under en postfärd ömkligen omkommit. Hennes hopp och stöd var en son, som i hög grad åtnjöt och förtjente sin arma moders kärlek. Hans namn var Karl Löfqvist, Den 20-årige ynglingen, som mera tänkte på de sinas nöd, den han ville lätta, än på sin egen fara, anmälde sig till delta:are i den vådliga färden; men hans klädesförråd var föga lämp dt för en sådan färd. Han erhöll derför till låns af Wahlgren ett par storstöflar och af Fagerström en stortröja.
Morgonen derpå begaf man sig i väg arbetade sig igenom ett band af is och sörja och kom lyckligt till Stora Karlsö. Hafvet var nu tämligen isfritt, vinden frisk, och på eftermiddagen samma dag upphans Enggjerdsudden, der man dock, ett ansenligt stycke från land, fastnade i issörj n. Men de med förra båten öfverkomna gotländingar, jämte ett antal öländska kustboar, ilade till hjelp, och medels raskt och ihärdigt arbete och med tillhjelp af trossar, som dels i båten medhades, dels från land utfördes, lyckades man svart nog att få post och båt i land.
Under de följande dagarne hopade sig isen utanför Öland, så att derifrån intet öppet vatten syntes Men vinden sprang om på sydvest, och isen skar ut från Enggjerdsudden.
De bägge båtarnes besättningar fattade snart det hoppet, att hafvet skulle blifva isfritt, åtminstone till Stora Karlsö, och öfverenskommo om en gemensam återfärd. Till de sju postförarne slöt sig en passagerare, Wilhelm Måg, sadelmakaregesäll från Berlin, som någon tid vistats i Sverige och talade svenska språket obehindradt.
Den 26 Januari anträddes färden från Enggjerdsudden sålunda, att den större båten stäldes på slädar för att, öfver den landfasta isen, af två par hästar fortskaffas. Den mindre båten släpades af besättningarna. Man ville i det längsta fortsätta sålunda. Men isen brast under de främsta hästarne. De räddades dock. Hästar och slädar återsändes, Båtarne framfördes till iskanten och sattes i sjön. Men snart blef vinden mattare, och isen började åter hota. Man vände derför och lade på aftonen till vid Grankulla.
Den 27 Januari kl. 4 på morgonen gaf man sig åter af. Den mindre båten, ehuru ock nyttjande sina egna segel, var medelst en tross förenad med den större båten, som sköt hårdare fart. Med frisk kultje styrdes kurs på Stora Karlsö, dit man hoppades hinna innan aftonen Allt tycktes lofva det bästa, oc man talade om att få dricka sin morgonhalfva i hemmet. ”Till följd af det flere dagars vistandet på Öland hade proviantförrådet sammankrympt, och i hopp om lycklig och snabb öfverresa hade man ej velat anlita krediten för att på Öland förstärka det samma Det var nu beräknadt för knapt två dygn.
Hvad särskildt bränvin angår, så medhades omkring tre qvarter 3/8 kanna) visserligen ett ringa förråd för åtta man; men man hoppades, som sagdt, snart ersättning i hemmet.
Så fortgick färden under glada samtal emel lan de båda båtarnes besättningar. Mot aftonen kallade Wallin, som i den -törre båten satt vid rodret, sina båtkamrater akter ut och visade dem tre ljus, dem han och äfven de tyckte sig se brinnande i vattnet under den tross, som förenade begge båtarne. Det är bekant att umgänget med det hemlighetsfulla bafvet föder benägenhet för öfvertro. Likväl fäste våra resande ingen vigt vid den omtalade synen. Af det, som sedermera hä de, fick densamma betydelse nog.
I skymningen började man erfara den obehagliga känslan af snärjande is eller sörja.
Man hoppades likväl att detta ingenting särdeles skulle betyda, och att man snart åt r skulle komma i :fritt vatten. Detta hopp försvann så småningom. Omkring kl 8 sutto båtarne fasta i sörjan. Vinden gick från sydvest och på sydost. En dyster vinternatt, höljd i mörka moln och allt mera blåsig, sänkte sig öfver dagens glada förhoppningar. Under hela natten arbetades för att genom sörjan och isstyckena komma närmare land eller åtminstone hålla sig uppe. Detta arbete skulle blifva förgäfves
Daggryningen till 28 Januari öppnade åt alla sidor utsigten ö’ver ett isbetäckt haf.
Hoppet att nå Karlsö var ute. Is n dref åt norr och förde båtarne med sig. I samma mån som faran ökades, ökades ock ifvern att genom den af större och mindre lösa stycken bestående isen arbeta sig närmare land, för att sålunda i förbifarten åtminstone nå Vestergarns utholme, Dagen var kall, men svettperlorna i pannan vittnade om arbetets ansträngning. Isen var falsk och man» bedrog sig ofta på de flytande isstyckenas fasthet och sammanhang, men båtens närhet och vissheten, att hvar oc) en var redo att offra sitt lif för den anire, gjorde en hvar trygg. Modet var orubbadt, krafterna sveko icke heller. Det ena lifvades, de andra stärktes genom åsynen af den vä kända stranden. Man kunde se de större byggningarna i Klintehamn; men deritrån kun !e ingen räddning väntas, det insåg man väl. Nät Gud var det egen omtanke, egna .ansträngringar som skulle bringa räddningen. Och nistlöst, rastlöst fortgick arbetet, till dess åter en hemsk vinterna omsvepte de härdiga kämparne och för deras syn gömde de kära bygderna. Natten fick ej afbryta arbetet, men försvårade det. Vakaroa, remnorna, hålorna doldes af mörkret.
Vidden at den fara, i hvilken våra postförare redan nu sväfvade, inses endast af den, som sjelf erfarit eller sett, huru svårt eller omöjligt det är för en båt att arbeta sig igenom djup issörja eller flytande isstycken. Att i sådant fall medelet rodd framsksffa en större båt är ogörligt, och söker man med båtshake eller stänger fäste på något isstycke, så viker detta undan, utan att någon framfart tillskyndas båten. Är båten ej för långt aflägsen från land, så plägar bjelpen stuniloni gifvas sålunda, att några raska karlar bege sig ut från stranden eller den landfasta isen med en liten flatbottnad båt eller »flat-täska», hvilken sedermera öfver den svagare eller styckade isen fortskaffs:s med tillbjelp af medhafda bräder, hvilka växelvis utläggas på isen för att berela bärning åt flat-täskan och på sidorna om densamma, gifva säkrare fotfäste åt dem, af hvilka flat-täskan på detta sätt långsamt och mödosamt framsläpas. När flattäskan kommit nog nära den i issörjan fastsittande båtev, kastas till denne senare eve änden af en i flat-täskan medhafd tross. Vid trossens andra ände, som är fastgjord på stranden eller den landfasta isen, spännas hästar, och sålunda, medelst trossep, drages båten mot landet. Sådana och likoande tilldragelser förekommo unde vintern esomoftast vid Klintehamn.
Men vi återtaga vår berättelse.
Proviantförrådet, som under gårdagens lofvande utsigter obetänksamt anlitats af våra postförare, var nu slut. Det sista, en kaka, den Hasselqvist af sin på Öland bosatta syster erhållit såsom sändning till hemmet, var utdeladt och förtärdt. Äfven förrådet af vatten eller dricka var slut. Törsten släcktes med sjövatten eller med vatten, fom samlat sig i hålor på isen.
Den 29 Januari visade våra isvandrare omöjligheten att nå Vestergarns utholme. Man bade redan drifvit förbi den och fäste nu sitt hopp vid någon punkt, nordligare, närmare Visby. Under natten hade det frusit. Isen vann under dagen allt mera fasthet och sammanhang. Man kunde ej mera tänka på att arbeta sig igenom den, och att på den samma framskaffa den större båten var ogörligt. Man baslöt derför att öfvergifva denne. Da nödiga sakerna lades i den mindre båten. Den större båten drogs in på ett stort isstycke och ankrades med draggen, som sänktes ned genom ett uti isen hugget bål. Tvärt öfver den mindre båten fastgjordes masten, och trenne man på hvardera sidan satte sina bröst mot mastens utöfver båten utskjutande ändar för att sålanda framskjuta den upprättstående oåten. Gesällen hade stundom varit villig att deltaga i arbetet, men förmådde föga uträtta, Han satt nu stilla i båten. Äfven Wallin hade sparat sig och gick ej oftare ur båten, än man var på säker is. Till en början väckte detta missnöjs, men snart vande man sig dervid. Han var den äldste, erfarnaste, rådigaste och gjorde i alla fall nytta, der han stod i båten, spanande den säkraste kosan och bevarande för onödiga omvägar. Han hade tillika från Klinte afgått såsom skeppare på den större båten och hade således någon rätt att öfvertaga ledningen af det hela.
Men innan dagens vandring under sålunda förändrade förhållanden anträddes, var man betänkt på att högtidligt cch gemensamt innesluta sig i dens beskydd, utan hvars hjelp alla ansträngningar skulle vara förgäfves. Med blottade hufvuden gjordes bön. Fagerström läste bönerna och tog upp psalmen 419, versa 6, i hvilken de öfriga instämde. Klockan var mellan 3 och 4 på eftermiddagen. Besinnar man, att de åtta för sin rädd ing kämpande deltagarne i denna bön ej befunno sig längre från land, än att de kunde se byggningarna i Vestergarnshamn, ja, tyckte sig kuona sköpoja å landsvägen vid stranden framilande åkdon, och att de ändå för närvarande måste anse all bjelp från den nära stranden omöjlig, så fattar man högtidligheten af denna enkla gudstjenst.

För den nu lefvande generationen är denna gripande skildring ur verkligheten mestadels okänd. Gotlands Allehanda har derför trott sig bereda sina läsare ett nöje med att höra den berättas, helst vi lyckats till densamma skaffa teckningar af Jenny Nyström-Stoopendahls präktiga ritstift.

Gotlands Allehanda
Måndagen 23 December 1889
N:r 151