Fyrmästartjänsten vid Närs fyrplats

sökes av fyrvaktarna T. Rosenberg, Rönnskär, K. A. E. Augustsson, Bjuröklubb, K. A. H. Lindström, Östergarn, F. E. I. Wallin, Stora Karlsö, och C. H. Envall, Hävringe fyrplats, samt fyrbiträdet vid Landsorts fyrplats J. A. Sjögren. Lotskaptenen förordar Lindström till befattningen. (P.)

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 1 september 1943
N:r 200

Stort intresse för gotlandsradion.

Fågelprogram från Stora Karlsö, när det blivit fred?
Hur är det att vara Gotlands förste hallåman, frågar St. T. D. redaktör Valton Johansson i Visby, som ju är den färskaste medarbetaren i landets alltmera vittförgrenade radionät.
Det är en mycket angenäm och intressant syssla, och särskilt kan man glädja sig åt ett enormt intresse för de gotländska programmen hos gotlänningarna själva.

Och hur går det med Visbystudion?
När vi hade vårt invigningsprogram den 28 mars fick vi ännu hålla till i läroverkets aula, men nu börjar den nya studion bli färdig. Den ligger störningsfritt och bra i hampfabrikens f. d. kontor i Gahneska huset vid Donnersplan.

Uppslag till gotländska program saknas väl inte?
Nej, här finns mycket att ösa ur, och jag har föreslagit en lång rad sändningar. Gotlänningarna själva vill ju helst höra dem som talar gotländska. Förutom invigningsprogrammet har vi bl. a. haft utsändning om föreningen Gnistan, en märklig 56-årig studiecirkel vi har här i Visby, så har biskop Ysander medverkat vid en andaktsstund. En Vet ni att serie om Gotland har vi haft med, ett gotländskt slåtteröl har skildrats i ord av den mångsidige konstnären David Ahlqvist, som både författar, målar, graverar och komponerar, och i musik av spelmännen Emil Dalström och Karl Hägg. Slåtterölet rymde också en beskrivning av ett äkta gotlandsänge och av gotländska idrottslekar. På midsommardagen sändes det andra programmet från Visbystudion, ett barnprogram, ”Rosor och akvileja”, som fru Barbro Svinhufvud gjort. Fru Svinhufvud är fastländska men en varm vän av vår ö. Hon talar f. ö. utmärkt gotländska.

Och när får vi höra från ert specialområde, det gotländska fågellivet?
Ett fågelprogram från Stora Karlsö vore ju något att få göra. Först måste det nog bli fred och vi få hit en radiobil till ön. Men det kommer …

Gotlands Allehanda
Måndagen den 5 juli 1943
N:r 150

Hararna på Stora Karlsö utrotade.

Omöjligt få död på rävarna. — Även örnar härja därute.
Fjolårets stränga vinter medförde bland andra tråkiga följder, att rävar togo sig över till Lilla och Stora Karlsö och att harar från Stora Karlsö över isen togo sig över till både Lillön och Storlandet. Gotlands Allehanda har interpellerat inspektor J. Nordström på Stora Karlsö om hur det är med hararna där ute nu.
— Det finns inga harar, säger hr Nordström. Vi ha både i fjol och i år gjort allt vad vi kunnat för att få död på de återstående rävarna här ute, men förgäves. I fjol hade vi bland annat en av landets mest erfarna och framstående jägare här med utmärkta jakthundar, grythundar bl. a., men den expeditionen fick en enda rävunge som. byte. Däremot ha vi då och då mera av en händelse lyckats fälla en och annan räv, inalles ha sålunda sex rävar fått släppa livet till, men vi ha nu i år kunnat konstatera, att det ännu finnes tre rävar kvar. Så mycket snö har det varit att vi kunnat se detta, men nu senast när jag var ute var det åter barmark och man ser då inte att skjuta. Men förr eller senare skall vi väl kunna ta kål på rövarna. Nu finns det i alla fall praktiskt taget ingen hare kvar på Stora Karlsö.
— Det har sålunda inte varit själva hårdvintern i fjol som decimerat harstammen på ön?
— Nej då, vi ha hållit dem med foder så för den delen har det inte varit någon fara. En del harar tog sig över till Lillön, där man tidigare icke hade några sådana, och en del fortsatte också, till Storlandet. Nu i år har även ett par örnar hållit till på Stora Karlsö och stulit en hare då och då.
— Men de stanna väl inte på Karlsö?
— Nej, det är två havsörnar och de bruka härja där ett par månader på året för att sedan åter draga sina färde. Vi kunde ju skjuta dem, men det gör vi inte ur ren naturskyddssynpunkt, och om de taga några harar på vintern spelar detta mindre roll.
— Hur skall det nu bli med harstammen på Storön i fortsättningen?
— Ja, det är inte så farligt, harar kan man åter inplantera och det ordnar sig kanske kvickt, men värre är att rävarna härja bland andfåglarna, som bygga sina bon på stränderna. Blir detta fågelbestånd illa åtgånget tar det flera år att reparera den förlusten och det vore ju beklagligt. Men jag skall snart ut igen, säger hr Nordström och jag får nog jägare i sällskap så vi skall se om vi inte en vacker dag kan knipa de återstående micklarna.
— Är det annars något nytt från fågelön?
— Nej inte annat än att tördarna kommo den 15 febr. och det är ungefär normal tid, möjligen något tidigare än i genomsnitt om åren. De hålla ännu så länge till på sjön vid stranden.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 25 februari 1943
N:r 46

Sillgrisslan och tordmulen på St. Karlsö.

I ett radioföredrag häromdagen meddelade Folke Thörn rikets förundrade åhörare på tal om de senaste hårda vintrarnas härjningar bland viltet bl. a., att av 40,000 tordmular på. Stora Karlsö hade t. ex. bara omkring 5,000 överlevat strapatserna. Vi ha med anledning av detta vänt oss till inspektören på St. Karlsö J. E. Nordström, Klintehamn, vilken som få känner till fågellivet på Karlsö, och han framhåller att uppgiften är något, felaktig. Visst har tordmulen minskat i antal, men detta har skett undan för undan och orsaken är den, att sillgrisslan i ännu högre grad ökat i antal och p& sätt och vis ”trängt ut” tordmulen, dock inte av någon medfödd konkurrensavund eller dyl. Sillgrisslan lägger nämligen sina ägg en hel vecka före tordmulen, och när den. sistnämnda kommit har hans boplats befunnits vara upptagen, varför han måst söka sig annat hemvinst. Att tordmulen inte skulle klarat de stränga vintrarna är en felaktig slutsats. Den är ju en arktisk fågel och har sydbarligen ej tagit skada av vinterklimatet.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 9 februari 1943
Nr: 32

Till fyrvaktare vid Stora Karlsö fyrplats

från den 1 februari har utsetts fyrbiträdet på fyrskeppet Almagrundet F. E. I. Wallin.
Fyrbiträdesbefattning på fyrskeppet Sydostbrotten sökes av extra tjänstemannen A. J. O. Ekman, Stora Karlsö.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 29 Januari 1942
N:r 23

Revisionen av de gotländska Ortnamnen.

Granskning och vidräkning av K. Örg.
Dock har icke alla namn på -u förvandlats, ett 20-tal ha lämnats oberörda huru nu det förklaras; så läser man alltfort Aklu (Silte), Baju (Anga), Gylpu (Fårö), Kupru (St. Karlsö), Köjdu (Lärbro), Träcku (Hogrän), Päjku (Gammalgarn) o. s. v. Sistnämnda avser en ängsmark i socknen, om vilken de humoristiska sockenbor.na ha en gåta, som skall få belysa Ortnamnskommissionens visdom, ty namnet Päjku måste ju byta ändelse, alltså Päjkan, redan det rätt obegripligt, men där är ju sekundär diftong som bör bannlysas alltså ta vi Pikan, in värre obegripligt, då kasta vi oss helt i armarna på svenska språket (hellre än att söka försvenska gotländskan!) och ta det simpla Pigan med fara för att ställa till förtret för mor Hugreivs. Gåtan lyder så: ”Va jär de? Vör ha nå bäre a aindaste päjke i sokni, ha klippar si en gang pa Are men kämbar si täu gangar u tvättar si hail var ivlien gang de regnar; när hausten u vintan höjtar da lagar ha si ei säng u hyllar pa si ett bräunt u vitt täcke, men när ladingen brautar in da steigar ha upp u kämbar si fyst gang u kleir si ei bladar u blommar; u aldri bötar ha plass va mik di än slar na u lukar ei håre.” — Tydligtvis en av den gamla stammen!
Efter att nu ha tagit en översikt av de båda förslagen till deras särart och inbördes förhållanden torde sammanfattningsvis böra sägas:
1) Språkmännen söka de äkta gutniska namnformerna i åldriga namn, om vilka man icke alltid vet om de nutida åsyfta dem, medan Överlantmätaren utgår från de förhandenvarande och i regel ändrar där klara grunder nödga därtill.
2) Språkmännen begagna allmogeuttalet såsom nyckeln till namnets rätta förstånd och fastställa namnformen i ljuset av anteckningar från 1700- o. 1800-talen (eller någon gång en runinskrift), då Överlantmätaren endast sällan låter allmogeuttalet fa ett avgörande och blott i tvistiga fall rådför sig med äldre skattelängder.
3) Språkmännen nystava alla namn reservationsfritt efter den av K. Maj:t anbefallda ordlistan, men överlantmätaren nystavar endast k-, f- och v-ljuden och håller före att ordlistan icke kan eller bör tillämpas i den gutniska diftongen ai.
4) Språkmännen söka anpassa vissa gutniska namn för svenskt språkbruk genom att förse dem med svensk ändelse, men överlantmäta ren förkastar alldeles, i den mån han behandlat sådana namn, varje slikt ingrepp, förmenande att om anpassning bör ske, hel försvenskning måste äga rum, enär varje mekanisk ”korsning” av språkelement blir — missfoster.

III. Resultatet.
Av det föregående detaljarbetet torde nu med tillräcklig tydlighet framgå att det icke varit lyckligt om Lantmäteristyrelsen i Stockholm haft blott språkmännens förslag att tillgå, när den skulle lämna Allmänna Kartverket äskat besked i namnfrågorna, ty båda förslagen äro ägnade att komplettera varandra. Oen det må vara tillåtet förmoda att om revisionsärendet tagits upp utan alla praktiska hänsyn och efter behöriga arkivforskningar, skulle språkmännens frimodiga försök ha lyckligt parats samman med Lantmäterikontorets reserverade och försiktiga förslag till ett gotländskt ortnamns skick som bestått i oöverskådlig tid. Nu stå de båda många gånger rätt så oförmedlade mot eller bredvid varandra och ha säkerligen var för sig, om ock av olika skäl, sina meningsf ränder bland alla gutar.
Det är intet tvivel om att Språkmännens förslag är ett duktigt arbete, här har med omsikt bearbetats icke mindre än väl 10,000 ord, och man kan bara förvånad fråga i vilket format den kartan skall bli som skall rymma alla dessa uppgifter, på samma gång man säger sig att hembygdsforskningen där månde få en för all framtid i alla avseenden oskattbar hjälp.
Om ock Överlantmätaren från sin givna ståndpunkt icke kunnat befatta sig med så många ortnamn, förtjänar dock även hans förslag det bästa vitsord, präglat som det är av samvetsgrannhet och moderation, vilket val också var meningen mea hans inlägg, och är att i högsta måtto rekommendera, när det gäller ett ännu så föga bearbetat fält. Framtiden får väl utvisa vad av det ena eller andra bäst passar gutarna.
Med det anseende, som all redbar vetenskaplighet med rätta har hos oss, kan det icke förvåna, om Lantmäteristyrelsen vid sin behandling ofta givit språkmännens förslag före träde och helt godkänt deras principer. Dock har tillämpningen därav ibland varit skiljaktig, i det bygdeuttalet i somliga fall ytterligare fått dominera, vilket nogsamt får betraktas som en av resultatets nackdelar. Det ’kan väl även för bildat folk ga an att säga Kauparve och Snausarve och Smiss, men alla de där namnel med aj i början — Ajmuuds, Ajpe, Ajvide o. s. v. — verka som en nypning i skinnet, och än värre är det med dem som ha aj i sista stavelsen — Botrajvs, Hugrajvs, Sigrajvs o. s. v. — de verka med sitt långa j ohistoriskt och mycket stötande. Och alla de där namnen som ovillkorligen skola heta äkta gutniska, när de fått ändelsen a utbytt mot e, bara därför att ”bönderna tala så i vardagslag”, är att alltigenom betrakta som ett beklagligt missförstånd och misstag.
Men Lantmäteristyrelsen har vid sitt avgörande långt ifrån låtit sig binda uteslutande av språkmännens förslag, prövning har uppenbarligen skett, därom vittnar mångt och myc ket, icke minst den självständighet som präglar de olika besluten och kanske framstår starkast, när avgörandet visar sig falla tvärtemot de båda förslagen, även då när dessa äro fullt överens, något som icke sällan är fallet såsom av den föregående granskningen torde framgått. Därmed bör då också stått klart, att endast anspråk på vetenskaplighet icke under alla omständigheter kal få sista ordet, vetenskapen är ingen ofelbar påve!
Som exempel på vad här ovan sagts må först anföras följande som går helt emot båda förslagen: Backsarve (Levide, Öja) skriver Lantmäteristyrelsen i st. för förslagens Boxarve, Gasmora, Sudergarda och Verkegards (Fårö) för Gåsemora, Sudergårda och Verkegårds, Haugstajns och Massarve (i Gammelgarn, sistnämnde = i Barlingbo) för Högstens och Mattsarve, som hittills varit det enda i alla 7 socknar, Uppgarde (Vallstena) för Uppegårde (-a) m. fl., alla i enlighet med ortsuttalet.
Men självständighet visar sig även, när förslagen icke äro ense, t. ex. Alvne (Eskelhem, Vallstenar och Norrgarde (Vallstena), båda enl. sockenuttal för Alvene ell. Alvena och Norrgårde eller N—da (sistnämnda namnform dock godkänd föl Hamra och Sproge!), Väller (Roma) för Vällare, språkmännens förslag enligt allmogeuttalet mot Lantmäterikontorets Vällarve enl. kultiverat uttal. Östryftes (Fole) för Austryftes och österryftes å samma linje, Öjars (Ekeby) efter fornsvenska mansnamnet Oiar, för Ojars enl. ut-tal och ()jers o. s. v. Men exempel finns även på att Lwntmäterikontorets förslag följts mot språkmännens,
t. ex. i Bertelsmessa (Hamra) för Bartmässe (sockenuttalet är Bortmässe), Lingvide (Havdhem) enl. uttal för Lindvide som står kvar i Hemse (trots sockenuttal!), Rudvier (Öja = för Alskog) för Rudaje enl. uttal, Österby (flera socknar) för Austerby, där uttalet är Austarböj, m. fl.
Om möjligen vid den verkställda prövningen något förbisetts, så kan det icke så mycket förvåna vid tanken på ett så omfattande material och så skiftande uttalsformer. Ett par exempel: Lukase i Hablingbo, men Lukse i Burs, Sigfride står i 4 socknar, mon Siffride i 1 näm.ni. Fide, ehuru ortsuttalet är lika i alla och namnet ett och detsamma, Tjuls får stå i Eskelhem, men Tjauls skall det heta i Lummelunda med troligen samma namn! Som ett förbiseende får man nog också räkna att icke språkmännens förslag Rudaie i Öja enl. sockenuttal blivit stadfäst, utan fortfarande får stå likriktat med Rudvier i Alskog (uttal där Rudvide) såsom nyss ovan sagts. Ty det är omöjligt att icke sådant sockenuttal avser ett helt annat namn än Rudvier (som trol. är ett namn på -vidher, = skog) nämligen det fornnordiska kvinnonamnet Rudaid och icke kv, namnet Rudvi.
Ävenså kan man beklaga att Lantmäteristyrelsen funnit nödigt att ändra det från äldsta tider kända namnet på lanthamnen Katt-hammarsvik (”viken vid den katiga udden” C. J. Bergman) till Katthamrevik efter ändringen av Katthamra till K-e. Ty så långt mar vet har gårdarna där hetat Hammars, icke Hamre och Katthammars, ehuru först själva Neogard i socknen (1700-tal) skriver Katthambra. som sedan dess brukats. Ha namnen varit oberoende av varandra i 200 år, så bör det duga alltfort, med ändringen har heller icke något nytt eller mera äkta vunnits åt namnet eller orten. Men det är sådant som skadar en god sak och lätt kan få sken av — klåfingrighet!
En om möjligt ännu mindre önskvärd förändring möter i namnet på en annan lanthamn — Kylley, som nu skall skrivas Kyllaj efter allmänna uttalet. Någon mening kan man få av formen Kyll-ey, belägen som platsen är i den djupa säckliknande viken, men vad förnuft är det i Kyll-aj!
Revisionens största skada är att uttalet, som kunde vara vägledande till namnens rätta: gestaltning, har — även i mindervärdiga former —
fått ersätta stammar och härledning.
Härmed kan översikten av Lantmäteristyrelsens åtgöranden i den gotländska ortsnamnsrevisionen vara avslutad. Dock — ännu en sak.
Vad som i det föregående sagts gäller företrädesvis gårdsnamnen, till antalet inemot 900. Men hur har det gått med alla de andra — avsöndrings- och naturnamnen — där gutniska ord skulle prydas upp med svenska ändelser för att bli presentabla för offentligheten? Jo, de äro alla, förutom ett hundratal, lämnade åt sitt öde — att självdö, det blev för mycket konstandning! Ett klokare beslut i en vansklig sak har icke kunnat fattas Må de aldrig uppstå. Svenska ord kräva svenska ändelser och gutniska ord gutniska. Det blygsamma antal, som tagits med, representeras av Gurphajd (Ganthem), Hajden (Fole), Krämpkviar (Follingbo) och för övrigt av ord på -holm, -myr, -rum, -skog, -tomt, -torp, -äng o. dyl. där ingen språkblandning just kan ske. Inställningen i denna del gör väl ock att listan över namn å området Visby stad, omkring hundra, för övrigt ofullständig, icke alls medtagits.
Ortnamnsrevisionens första omgång är till ända, den andra kan börja! Vad som är åstadkommet kan utgöra ett lämpligt underlag för det följande. Det är det bästa som därom kan sägas!
Slut.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 26 Januari 1942
N:r 20

Stora Karlsö fyr.

Till fyrvaktare vid Stora harlsö fyrplats förordar lotskaptenen i mellersta lotsdistriktet ende södanden nämligen fyrbiträdet på det upplagda fyrskeppet Almagrundet F. E. I. Wallin, bördig från Katthammarsvik. (TT Spec.)

Gotlands Allehanda
Fredagen den 23 Januari 1942
N:r 18

Gotländska telefontrafiken ökar.

Rekordanslutning 1941.
Minst 8 miljoner samtal på ön i fjol.

Så anlitad som telefonen nu för tiden är hade man anledning vänta att telefonväsendet även på Gotland skulle ha utvecklats under fjolåret och vid Gotlands Allehandas förf rågan hos telegrafkommissarie G. Dahlin bekräftas också att så är fallet — ökning förekommer både Ifråga om apparater, samtal och telegram.
Utvecklingen av telefonväsendet på Gotland har under det gångna året varit livligare an någonsin. Sålunda uppsattes under år 1941 824 telefonapparater mot 475 år 1940 595 år 1939. ökningen under år 1941 med 824 apparater år den största som förekommit på Gotland och utgör 12,7 proc. av apparatbeståndet vid 1940 års slut. Denna ökning ligger dock långt under det svenska rekordet, som i år torde ligga betydligt över 20 proc. Orsaken till den starka apparat- resp. abonnentökningen beror på god penningtillgång hos den stora allmänheten eller kanske mest på den låga inträdesavgift å 20 kr., som telegrafverket nu hållit under en lång följd av år.
Växelstationerna ha under det gångna året undergått en del förändringar. Sålunda indrogs Sylfaste station den 1 januari och abonnenterna överflyttades till Barlingbo. 2-kilometers frikrets har utbyggts vid Barlingbo, Eskelhem, Gotlands Tofta, Havdhem, Lokrume, Roma och Vall. Samtidigt med införande av taxa I har telegrafverket helt övertagit bekostandet av driften vid stationerna i Gotlands Ala, Hejde, Hellvi, Lokrume och Othemars samt från 1 jan. i år även Fide.

Automatiseringen fortsätter.
Automatisering har påbörjats av stationen i Hejde och arbetet med den nyanlagda automatstationen i Endre har fortskridit så långt, att den väntas kunna intagas i trafik i slutet av mars. Den myckna snön och även kylan har här verkat avsevärt hämmande på arbetet i all synnerhet som en hel mängd nya stolplinjer åt olika håll måste resas. Dndrestationens kapacitet blir på högst 90 abonnenter och redan vid starten komma omkring 60 st. att inkopplas.
Av automatiska abonnentväxlar har Gotland fått ytterligare en, nämligen på Sockerfabriken i Roma, vadan hela antalet automatiska abonnentväxlar på ön utgör 5 st.
Av nya mellanortsledningar ha tillkommit ett antal, som mer än väl motsvarar abonnentökningen.

632 abonnenter pratade för mycket i fjol.
Abonnenternas kvartalsavgifter äro ju alltid underkastade en del jämkningar, både uppåt och nedåt. Under fjolåret ha justeringar verkställts för 1,194 abonnenter. Av dessa höjdes 632 och sänktes 562. Det övervägande antalet av dessa omtaxeringar gällde de båda lägsta abonnemangsklasserna på resp. 17:50 och 22:50 kr.
Trafiken å de olika avdelningarna har även visat en stadig tillväxt. Lokalsamtalens antal vid Visby telefonstation uppgick till 4,443,000 mot 4,202,000 år 1940. För Gotland i dess helhet föreligga ännu inga siffror, men antalet torde försiktigtvis kunna uppskattas till omkring 8,000,000. Härvid hör bemärkas, att en del större abonnenter skaffat sig egna växlar och därmed ej behövt anlita telefonstation för en stor mängd av sina samtal.
Den avgående rikstrafiken har ökat från 543,000 samtal år 1940 till 565,000 år 1941, alltså med 22,000. Av dessa 565,000 utgjordes 1/3 av samtal till fastlandet och 2/3 av rikssamtal inom Gotland. Ökningen, som endast utgör 4 proc., verkar ju mycket blygsam men får under nuvarande förhållanden anses synnerligen tillfredsställande.

Telegramtrafiken har ökat med 15,000.
Telegramtrafiken slutligen har ökat ganska kraftigt i det antalet telegramexpeditioner stigit från 98,000 år 1940 till 113,000 år 1941, alltså med 15,000 expeditioner.
Av de större arbetena i 1942 års arbetsplan må nämnas utbyggandet av 2-kilometers frikretsar i Etelhem, Hablingbo, Hangvar, Kappelshamn, Källunge, Ljugarn, Rosendal, Stora Karlsö och Stånga. Därjämte skall – som förut nämnts – automatiseringsarbetena i Endre och Hejde avslutas.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 22 Januari 1942
N:r 17

Jaktvården på Karlsö.

Karlsö jakt- och djurskyddsförenings aktiebolag anhåller Hos k. m:t om anslag för innevarande år med 2,000 kr. ur jaktvårdsfonden. Vidmakthållandet av det djurliv, som till båtnad för hela landets fauna vunnits under de 60 år bolaget bedrivit sin verksamhet på Stora Karlsö, kan betecknas som ett riksintresse. Fullgoda skäl synas därför föreligga att erhålla fortsatt anslag ur jaktvårdsfonden.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 14 oktober 1940
N:r 238

Fyrmän på Karlsö bärga örn i sjönöd.

När två fyrmän voro ute på fiske öster om Stora Karlsö i går morse, märkte de, att en stor fågel låg och flöt på vattnet. De rodde dit och funno, att det var en örn, som av någon obekant anledning kommit ned på vattnet och var genomblöt.
Som den ännu hade liv, så omhändertogs den och stängdes in i en ladugård på fyrplatsen, där den senare på eftermiddagen repade sig efter det fjäderskruden torkat. Örnen mätte 243 cm. mellan vingspetsarna. .Den åt med frisk aptit upp den mat, som gavs den.
I dag kl. 11,30 släpptes örnen ut i det fria. Först slog den ned i toppen av en ask vid Hien och efter några minuter flög den ut och gjorde sina svängar i luften över Norderhamn och försvann sedan senare ur sikte öster om Storön.
Fyrmästaren på Stora Karlsö, som Gotlands Allehanda haft ett samtal med angående den märkliga fångsten, kunde icke avgöra, om fågeln var en kungsörn eller en havsörn. Troligen är det dock fråga om det sistnämnda alternativet. Det kan vidare nämnas, att fyrmästaren redan den 15 september iakttog en örn över Lillön — troligen rör det sig om samma fågel.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 8 Oktober 1940
N:r 233