Etikett: Snöbohm

Af A. T. Snöbohm.

Om spåkonst, trolldom och andra mysterier, som ansågos vara den grå hednaålderns aldra högsta lärdom, tyckas följande gårdsnamn påminna: Wala i Stenkyrka -(spåqvinna), Galls, När (»galdr» trollsång), Gandarfve (af »gand» spåqvist), Alfva, Dalhem, Sproge, Vänge och Gand fordom en socken, Tula i Ganthem (af »tula» sång, och »thylia> framsäga, bedja till gudarne, i allmänhet hemlighetsfulla ord och besvärjningar). Bland ortnamp, som erinra om det hemlighetsfulla, det öfvernaturliga ilängesedan hänsvunna tider, vill jag nämna Trull halls, d. v. s. öfvernaturliga väsendens sal. Huru denna s. k. sal eller hall var beskaffad år 1799, när fornforskaren Hilfeling besåg densamma, det må hans egen beskrifning omtala. Den lyder sålunda: »Wi hade ett godt stycke. (från Bendes i Anga) innan vi hunno vårt önskade mål.
Ändtligen presenterade sig inne uti skogen, strax vid vägen och 900 till 1000 steg från hafsstranden, ett hittills på Gotland osedt och ovanligt monument, det förut nämda Trull hallsy — — — bestående först af 10 stora och i lika afstånd från hvarannan stälda graniter, hvilka utgjorde en cirkel af 24 alnars diameter utom kretsen, (lär väl menas innanför stenarna). Dessa 10 stenar voro hvar för sig stälda på 3:ne mindre, som mest af de förras tyngd genom tiden voro nedtryckta i jorden. Hölden af de förra var vid pass 2 alnar och vidden rundt omkring mätte 6, 7 till 8 alnar. Midt på planen af cirkeln var en större granit upprest, vid hvars fot en något mindre granitsten var liggande. Den förra var omkring 3 alnar hög ofvan jorden och 7 1/2 till 8 alnar omkring uti tjockleken. Utanför tätt vid stenarna, som utgjorde cirkeln, lågo många hoplagda stenrör, hedna grafsar eller kummel, först 1 för hvarje af de 10 stenarna, af 14 till 16 alnars diameter och 4 till 5 alnars höjd. Åter tätt utomkring dessa en cirkel af lika sådana rör, kontinuerande sedan i samma ordning på södra, sydöstra och sydvestra sidorna, 5 till 6 hvarf vid hvarandra, men åt norr, nord vest och nordost endast 2 till 3 hvarf, dock längst frånliggande voro mindre än de närmaste. De flesta af dessa rören voro upprifna i midten af skattsökare, hvaruti stenkistorna på kant af sammansatta. kalkflisor nu i flere voro synliga. Vidare observerades vid afvägen, som löper norr ut, flere å båda sidor i skogen varande monumenter, såsom rör, uppresta bautastenar, mindre cirklar, äfven stenar lagda i 3, 4 och 5-kantiga figurer, hvilkas. stenar alltid ligga på 3:ne mindre. På ett ställe till höger om vägen stodo 4 i rät linie uppresta stenar helt nära hvarandra. Dessa monumenter funnos samlade inom en längd af vid pass 200 alnar och 100 till :120 alnars bredd, Sejd. hjaller : Troll hall, hvarpå trollqvinnorna eller prestinnorna stodo, när de offrade.»
Så långt Hilfeling. Besynnerligt att denna urgamla fornlemning, en af de aldra märkligaste på Gotland, aldrig, så vidt jag vet, blifvit granskad och beskrif ven af någon annan: Det är högts sannolikt att Gutarne. aldra först bosatt sig på öns östra sida, för hvilken åsigt åtskilliga talande skäl kunna andrågas. Jag håller troligt, att den af Hilfeling beskrifna offer-och begrafningsplatsen, äfven varit landets äldsta tingställe… Såsom tingsplats, offer- och begrafningsplats trån urminnes tid har den säkert hållits istor helgd; de många här begrafna, på sin tid ansedda, och de många här åt gudarne offrade menniskornas andar, äfvensom de gudamakter, åt hvilka här blotades, hafva tvifvelsutan af folktron ansetts bruka emellanåt visa sig på denna dem tillhöriga och åt dem helgade, af mången kanske med rysning och rädsla betraktade plats. Häraf namnet Trull Halls, eller de öfvernaturligas sal. Jag har nu fullständigare redogjort för en namnflock och vill nu, vida kortare, vidröra en annan.
En stor mängd gäårds- och socken-namn bestå af personal: och slägtnamn. Dessa äro stundom sådana, som med kristendomen inkommit, såsom, Anders, David, Jakob, Matias, Mickel, Peter, Påvel; men största delen förråder ett långt äldre ursprung, äro rent nordiska och klinga som svärdshugg mot sköld. Jag vill exempelvis nämna blott en del: Alf, Ane, Angul, Atle, Bard, Bjarke, Björn, Bo, Bose, Bruse, Bryngel, Buzx, Budle, Dan, Domar, Drake, Ejnbjarn, Ejpur, Endrid, Esbern, Folke, Gannor, Gardr, Gejrvaldr (spjutkämpe) Grym, Gute, Gunnhild, Griotgard, Hafder, Hagbard, Hake, Hane, Harald, Harding, Helge, Hjalte, Humble, Ibbe (.Ebbe), Inae, Ingvar (Yngvar), Kjell, Lejf, Ragnar, Rangvaldr, Rane, Bing, Roar, Rodbjarn, Romundr, Rovaldr, Sigar, KSigdjerf, Sigfrid, Sigmund, Sigtryg, Sigulf, Sigurd, Sigvard, BSikling, Snö, Tyrvaldr, Tungel; Ugge, Watling, Wige, Åke, Östen. Alla dessa urgamla namn, mån ga af dem frejdade i sång och saga och mer än dubbla antalet af de här uppräknade, påträffa vi i gutniska ortnamn. De äro i sanning värda att uppmärksammas, ty så hafva de hetat de män, som först brutit bygd på gutarnes land. Gårdarne hafva fått namn antingen efter läget, efter jordwånens beskaffenhet eller åbygnaden, eller ock efter gårdens äldste ägare, från hvilken den gått i arf till hans ätt, hvarför också efter personalnamnet oftå förekommer: arfve, vide (skogsmark beteckuande att zsården legat i en sådan) eller gård, hem, bo. Ej sällan har ock gårdsnamnet, efter en i det högt ansedda smedyrket berömd ägare, blifvit Smiss, Smissarfve, Smedegårda. Ej mindre än 21 gårdar hafva namnet Smiss, Vid Smiss i Eke har i jorden påträffats forntida smedsaker och gjutformar af brons. De förvaras i Nationalmuseum. Stundom förekommer i ortnamnen en utbildningsändelse »ing». Om denna ändelse följer på ett personalnamn, så häntyder den på härkomst från en, som haft det namnet och som varit en så frejdad person, att hans efterkommande: ansett för en heder att härstamma från honom; men följer ändelsen ing på ett adjektiv, ett egenskapsord, så bildar den af adjektivet ett namnord eller substäntiv, såsom än i dag brukas, till exempel sjukling af sjuk, brottsling af brottslig, galning af galen, m. fl. Uti gårdsnamnet Welinge (Buttle) är adjektivet vél, som betyder konstfärdig, slug, stammen, Velingr alltså den sluge, den i konst förfarne; uti gårdsnamnet Watlings (Fole) är stammen adjektivet hvatr, som betyder snabb, rask, skarp, modig, Watliogr således den snabbe, den raske, Uti gårdsnamnen Amlings, Allings m.fl. samt sockennamnen Wamlingbo, Gröttlingbo (af Griotgard, namnet skrifves i katolska registret Grotlingbo), Hablingbo (i katolska registret Hagbardlingabo), Atlingbo, Follingbo, Barlingbo (i\’katolska registret Bardlingaboe) och Kräklingbo häntyder ing på en ätt, som härstammar från en Atle; en Griotgardr, en Hagbard, en Bard, en Fole (ty ett mansnamn Fole har funnits), en Amal, hvilket namn erinrar om Amaloniska konungaslägten, som styrde Ostgotarne i Södra Europa och hvars sköldemärke var detsamma som Gotlands: den behornade starka väduren. När personalnamnet slutar med vokal och efterföljes :af arfve, är en konsonant, d eller n, inskjuten melJan båda vokalerna. Så till exempel i gårdsnamnet Libbe-n-arfve. Namnet Libbe är sammandraget af Lille och Ibbe, som är en äldre form af Ebbe, således lille Ebbes arfvejord. Äfven ett par andra gårdsnamn hafva praefixet Lille sammandraget med ett mansnamn nämligen med Inge. Gårdsonamnen äro: Lingsarfve och Lingvide, det förra i Eskelhem, Näs och Gröttlingbo, det senare i Burgs och Hafdhem. I Lill Atlings, Lilla Rone och några andra gårdsnamn har detta Lill icke sammanflutit i ett ord med sjelfva namnet. Benämningarna Stora och Lilla förekomma vid många gårdsnamn. De utmärka då 2:ne gårdar med lika namn, men i de nu anförda gårdsnamnen hafva de betecknat personer. Bland alla gotländska ortnamn är Siklings (i Klinte) det stoltaste. Med namnet Siklings betecknas i skaldeqväden från forntiden hjeltar och sjökonungar. Efter någon sådan måtte gården blifvit uppkallad, ty en s. k. skeppssättning d. v. s. en grafvård af stenar, som bilda ett vikingaskepp, har i min barndom funnits nära intill gården; i en annån gården tillhörande äga, ej långt från gården, funnos bautastenar: Om de ännu stå qvar, dessa vackra fornlemningar, vet jag icke.
Till slut vill jag nämna ett namn, som bör af hvar redlig landsman hållas i vördnad. Namnet är Wallstena rum. Enligt en grafsten i socknens kyrka af år 1350 och katolska registret heter socknen Wallstena Wal gu stein, d. ä. de fallne gutarnes minnesstenar. Många bautastenar stå på Wallstensrum, många forngrafvar täcka slätten, vittnande tillsam mans med namnet, att en hård strid kämpats bär i hedentid och att våra tappre fäder offrat lifvet för att skydda hus och hem, frihet och oberoende. Man kunde nästan tycka att de mossiga, urgamla minnesstenarna till yngre slägter hviska fram de stolta orden i Gutasagan på forngutniskt, d. v. s. våra förfäders eget mål:
»Mangir kunungar stridu a Gutland, midan hadit var, tbau hieldu Gutar e jemlika sigri ok ret sinum».
(Många konungar stridde mot Gotland, medan det var hedniskt, dock behöllo gutarne för jämnan seger och sin rätt, (d. v. s. sitt oberoende).
(Slut.)

*) Uti den i föregående nummer inrymda afdelningen af detta föredrag förefannos några meningen störande tryckfel. Der stod plaut för hlaut, prodr för thruder, varpr för vardr, Rupul af Ronaru för Rudul af Ronum.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 11 September 1885
N:r 73.

Af A. T. Snöbohm.

(Forts, från föreg. nr.)
I sammanhang med tingen stodo blo tandet och trosläran, ty de:större och högtidligare tingssammankomsterna voro förenade med: blot, blodsoffer, de mindre tiogen med oblodiga offer; men icke alla de ställen, der offringar skedde, vorc tingsplatser. Ganska många gutniska ort namn häntyda på ställen, som voro helgade åt gudamakter, voro ett wvé eller vi, d. v. s. ett heligt ställe, hvarest blotande brukade anställas. . Dessa blotsplatser tyckas mest varit under bar himmel, på höjder, i lunder, inom inhägnade platser. Stafgardar (enl. Gutasag.) dock finnas ortnamn, som synas häntyda på att ett och annat tempel ock måtte funnits. Ordet Ahls betyder tempel, ordet Hall en sal, äfven tempelsal, ordet stall altare,*) vé stall är belgedomens altare. Dessa ord återfivnas såsom rotord i namnen: Ala, Alstäde, Halla, Hallfrede, Hallegårda, Stale. Ortnamn, som utmärka att stället varit vigdt åt gnodamakter, helgadt genom den heliga offerelden och offrens blod plaut, äro många. Jag vill anföra några. Vi hette det ställe, der öns enda stad under kristendomens första tid på Gotland uppstod och som då fick namnet Visby (staden uti Vi); Viby och Vis äro gärdar i Gothem och Veskinde, Visnäs en udde på Fårönv, Hellvi en socken, hvars namn i det gamla registret från katolska tiden skrifves Helga wi, Eldstäde backe ett ställe, som varit en ungdomens lekplats af gammalt i Hablingbo, Hlauters en gård på Fårön och Röstäde (det af blod röda stället) en i Ekeby, Heligholm är en liten holme vid Vamlingbostranden.
I närmaste samband med offren stå: dels gudamakterna, åt hvilka offren gjordes, dels de, som förestodo offren, offerpresternå, Diarne och tempelhofvens föreståndare, Godarne, Gudarnes tjenare, stundom äfven ansedda för ättlingar af Gudarre och slutligen spåkonst, trolldom eller förmågan att med öfvernaturlig hjelp verkställa hvad man önskar, galdrar, sejd, runkaflen (runkäbben). Många gutniska ortnamn hänvisa på Asarne i allmäpvhet och på särskilda gudamakter, äfven ett och annat på gudarnes tjenare och på spådom.
åtOm Asar eller Äsir, (som den plurala formen urspruugligen heter) erinra Asa gård i Löjsta, Asarfve gård i Hemse, Ejsarfve, rättare Asarfve, gård i Levide, Asaburgen, ägotrakt i Hablingbo, i närheten: af Eldstäde backe, Asabro öfver Gothemsån mellan socknarie Gothem och Boge, Gotlands betydligaste vattendrag, Åsunden (Asa-vågen, afisländska ordet unr, bölja).
Om dunderguden, Asa Tor, hvars äldsta namn var Auka Tor, d. v. s. den åkande, den på åskans dånande vagn framrullande Tor, erinra namnen Torsburg, den väldiga urgamla borgen, Gotlands betydligaste borg, gårdsnamnen Tore (Sundre) och Tors (Bro) samt sockennamnet Akebäck, som i det gamla registret från kåtolska tiden skrifves Aku-beck. Det: forntida ordet »bekk» (plur. bekki) betyder egentligen säte, men äfven hemvist, bostad, Akubekk alltså den åkande gudens, Tors, hem. Tor ansågs för den starkaste af gudarne. Bland hans tillnamn äro den starke, samt Atle och Lorrida (Hlorrida); prudr betyder stark, prudna, prudn, den store, den starke, hage betyder inhägnad, skogspark, helgad åt vågon gudamakt, en offerlund t. å. Balders hage. Namnen Lohage, gård i Stenkyrka och Tronhage, gård i Rone, tyckas hafva till rotord Lorrida och prudn samt bäntyda på fornna, åt Tor helgade, offerställe. – Tor har säkert varit den äldsta gudmakt, som dyrkats här.
Odin, den visaste, den högste bland Asarne, blef. senare än Tor känd och dyrkad af de götiska stammarne. Odinskulten förmådde ej helt och hållet undantränga Tor, som derför upptogs bland Asarne och blef Asa Tor. Odin benämdes med många namn. Sjelf yttrar han i Grimnesmål: »Med samma namn nämdes jag aldrig, alltsedan jag. for omkring bland folken». Ett af hans namn är Härfader. Gårdsnamnet Härfars i Lye erinrar derom. Ett annat är Hroptra Tyr, så kallas Oden i Hakonar drapa och i ett annat fornqväde kallas Vallball »Ropts segersalar». Namnet Ropt kan vara stamordet i gårdsnamnet Roppsarfve (Fröjel). Oden kallas ock »Hanga drottin», »Hanga Tyr», de hängdas drott eller herre; ty de menniskor, som offrades åt honom, hängdes i offerlunden, eller åt: minstone upphängdes deras döda kroppar sedan blodet flutit för offerknifven. Märkligt är, att sockennamnet Hangvar skrifves i det gamla registret Hangwerj. Verj eller var tyckes komma af Varpr (isl. vördr) som betyder vårdare, försvarare, sålodes de hängdas försvarade, hvilket tydligen syftar på Odn, hvars namn förmodligen också möter oss i sockennamnet Othem eller Othum, Otins eller Odins hem, samt i namnen Otemars, en gård i samma gocken, och Otes, en gård i Sandre. Bland Odins kostbarlieter omtala sagorna den hemlighetsfulla, dyrbara gyllene riogen Draupnir af hvilken 8 andra ringar dröpo hvar 9:de natt. Sockennamnet Gulddrupe (af drupe = droppe) visar mycken likhet med guld-draupnir. Gårdsnamnet Odåvalds erinrar visserligen om Odin, men indirekt, ty dét kommer af det forntida mansnamnet -Odvaldr (den väldige Oden), liksom namnen Tyrvalds och Hägvalds, också gårdsnamn, af mavsnamnen Tyrvaldr och Hägvaldr.« Att stafva dessa tre gårds: namn utan d i sista stafvelsen, anser jag alltså oriktigt och vill till bevis för min åsigt andraga följande; Enligt urgammal sed får på Gotland bonden namn efter gården, med ett tillagdt r eller n. En bonde i Burge beter Burger, en i Bondarfve Bondarfven, en bonde i Valla kallas Vallen. Om de 3 förutnämda gårdsnamnens sista stafvelse vore valls, såsom de vanligen skrifvas, så skulle bönderna derstädes heta Odvallen, Tyrvallen, Hägvallen, eller Odvaller, Tyrvaller, Hägvaller; men folkmålet, som, trognare än herrar skrifkarlar, häller sig vid det gamla och rätta uttalet, kallar dessa bönder: Odvalder, Tyryalder, Hägvalder, hvilket bevisar att sista stafvelson i dessa namn icke är valls utan valds. Vall är namnord och betyder slätt, jämn mark (Fyrisvall), vald, väldig, är ett egenskapsord.
Njord, en af Asarne, var vindens och fiskets gud. Närborna, ännu i dag Gotlands kanske djerfvaste fiskare, tyckas varit sådana från urminnes tid och hafva sannolikt i hednaåldern flitigt anropat Njord, hvars namn äfven har en annan form, Njärd: Vid Norges kust, norr om Trondbjem, ligger en ö, som nu heter Ner-ö, men i Ynglingasagans 35 kap. kallas Njard-ö, tydligen af Njärd eller Njord: Sockennamnet När och gårdsnamnet Närs, i Othem, hafva tydligen samma ursprung och härledning som När-ö i Norge.
Frej, åkerbrukets gud och äfven solskenets, som lockar fram växteraa, kallas ock Frö. Uti det förr flere gånger nämda registret från katolska tiden skrifves sockennamnet Fröjel Fröales, d. v. s. Fröjs tempel; Märkvärdigt är att en gård i samma” socken heter Ålstäde, tempelstället, och en annan, äfveni Fröjel, Solbjerge, soleus berg. I närheten af Alstäde ligger gården Ansarfve. \’Ans kan vara sammandragning at Anders. Namnet är då ej särdeles gammalt, men det kan ock vara ganska gammalt och hafva ett helt annat rotord, nämligen Ans, plur. Ånsar, som är den sydgotiska formen af Ås eller Ås, plur. Äsir och Asar, samt blir då, likbetydande med Asartve.
Om Balder, fromhetens, oskuldens och den rena kärlekens gud, erinra ätskilliga gutni ska ortnamn. Balder var, enligt Asalärans mytologi, son af Odin, Allfader, men den historiska Odea, hvars rätta namn var Sigge Fridulfsson, hadé en son, Beldeg, stamfader för Baltiska konungaslägten, som styrde Vestgotarne i södra Europa. Beldeg och Balder äro samma namn enligt företalet till Eddan. Sockennamnet Bäl och gårdsnamnet Lilla Bäls i nämde socken äro tydligen förkortningar af Bäldeg och alltså namn, som häntyda på Balder. Gårdsnamnen Barshage (Balders hage) i Othem och Bälshage i Grötlingbo betyda båda: Balders heliga Iuud, icke offerlund, ty åt Balder offrades inga blodsoffer. Gårdsnamnet Bölske, i Eke och Grötlingbo, är tydligen sammandragning af Bälshage. Närbeslägtadt med pgudanamnet Balder är ege.skapsordet bald eller bål, som betyder stor, ståtlig, präktig. Detta adjektiv återfinnes i några forntida mansnamn, som visserligen hafva nordiskt \”ursprung, men mest brukats i sydliga länder, der gotiska, sachsiska och frankiska stammar sedan gammalt bo. Dessa: namn Tibald, Videbald, Gundebald, påträffas i gutniska ortnamn i starkt hopdragen form, nämligen i gårdsnamnen Tibles (Hejdeby), Vible (Vesterhejde) och Gumbalde (Lau och Stånga).
Den förnämsta af alla Asynjorna, Frig-ga, Odins maka, är uppkallad uti 8 gårdar på Gotland, nämligen Frigges, (Hemse och När), Friggårds (Atlingbo, Boge, Fårö) och Frigsarfve (Grötlingbo, Rone, Stånga). Uti det sistnämda gårdsnamnet hafva skrifkarlarne förvridit den höga assypnjans namn till Frix, liksom uti gårdsnamnet Sigsarfve, de ändrat hjeltenamnet Sigar till Six och uti gårdsnamnet Åksarfve (Hemse) det gamla hederliga namnet Åke till Ox.
Valkyrian Rotas namn finna viigårdsnamnet Rotarfve i Lye, Hlär eller Ägir, hafvets gud, i sockennamnet Lärbro och hans maka Ran eller Rån i sockennamnet Rone och gårdsnamnet Lilla Rone (Lye). ”Å en runristad grafsten i Näs står Rupul af Ronuru. Ronum kan ock härledas af hrönn isl.) bölja och beteckna hemmet vid böljan, d. v. s. strandbygden.
Andelsen i slutet af rätt många gotländska ortnamn är på flere ställen en lemniog af det fordna ey, som betyder ö, men äfven «skär, holme, så tyckes det vara i namnet Rone, som då mätte betecknat ett skär uppkalladt efter Rån eller Ran, så äfven i sockennamnen Ardre (af Ad eller Adr, gotländska benämningen på Ejderfågeln) och Rute (af forna mansnamnet Hrut, som betyder vädur, bagge, man tog gerna namn af starka och modiga djur). Dessa båda sistnämda ortnamn skulle då betyda Ejderskäret och Vädursholmen. Ortnamn, som erinra om offrens föreståndare, gudamakternas prester, diarne, och gudahofvens föreståndare, godarne äro: Dibjers, gård i Hörsne, Digrans i Sundre, Godrings i Ekeby och Ganthem, (af Gode tempelföreståndare), Gudings i Alfva, Eke, Vallstena och möjligen Urgude i Sproge.

*) Egentligen bänken hvarpå gudabildarne stodo.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 4 September 1885
N:r 71.

af A. T. Snöbohm.

Illa står det till i ett land, der forntida minnen ej högt skattas, der man ej värdar sig om huruledes förfädren lefvat och verkat; men väl är, när yngre slägten akta på det, som före dem varit hafver och deraf hämta sina lärdomar. Vår tid har att berömma sig af en sådan sträfvan och det ser ut som det svenska folket nu, mer än någonsin förr, blifvit bågadt att känna sig ejelft» Med dessa ord inleder en författare, Maximilian Axelson, en liten, uti Familj-Journalens 14 band införd, skildrivg. Denna skildring afhandlar en »död» fornlemning; jag vill med samma ord inleda det anspråkslösa lilla föredrag jag bär ärnar hålla om en »lefvande» fornlemning, som dagligen framstår för vårt öra; men som vi, just emedan den är så vanlig, så föga aktgifva på, så litet undersöka och som likväl så högligen förtjenar att beaktas, Denna lefvande fornlemniog är våra urgamla märkliga gutniska, d. v. s. forngotländska, ortnamn, i hvilkas språk forskaren ännu en gång hör ljuåa emot sig toner af hans fosterlands äldsta modersmål, eljes förvaradt blott i sagans dunkla skrifter. Dessa ortnamn stå i samband med landets äldsta historia. Den, som älskar Gotlands forntid, dess ära och minnen, bör ej vara likgiltig för våra ålderdomliga ortnamn. Kärlek för forntiden och landets historia är det kraftigaste medel att lifva och underhålla nationalandan.
Ämnet är så rikt att, om jag ville någorlunda fullständigt behandla detsamma, skulle jag komma att taga edert tålamod alldeles för mycket i anspråk och långt öfverskrida den tid som här är mig tillmätt. Jag måste derför behandla det med lätt hand och endast utp\’ocka ett oci annat, utan att ingå i lingvistiska undersökningar. Jag kommer att fullständigare behandla blott ex namnflock och lätt vidröra en annan. Jag vill i förväg fästa uppmärksamheten på, att, om man vill forska efter ortnamns betydelse, bör man icke hålla sig så särdeles vid huru namnen nu för tiden skrifvas, men så mycket mera gifva akt på huru de af gammalt uttalats af allmogen. Visserligen hafva under tidernas lopp namnen uti folkets mun blifvit vridna och ändrade, men något af namnens rot och ursprung finnes vanligen qvar och denna lemning förtjenar att tillvaratagas. Kan man lyckas påträffa gotländska ortnamn i handlingar, som äro äldre än 1645, bör man uppmärksamma huru de stafvas, de äro då vanligen så stafvade som allmogen brukade uttala dem. Efter nyssnämda år, då Gotland genom Brömsebro freden blef en svensk provins, hitkommo en stor mängd prester och ämbetsmän från svenska fastlandet, hvilka gode herrar voro alldeles obekanta med gotlandsmålet och derför stafvade namnen så, som de ansågo rättast. Hvad våra socknenamn beträffar hafva vi en gammal handling från katolska tiden, som upptager dem; det är den förteckning på Gotlands kyrkor, fördelade i 6 »divisioner», (2 i hvarje treding), efter hvilken visitationerna på Gotland verkstäldes af biskoparne i Linköping, men, tyvärr, bafva genom felaktiga afskrifter somliga af namnen blifvit förderfvade. I fråga om sådana socknenamn, som tydligen äro äldre än kristendomen på Gotland, (senare hälften af 1000-talet), får man ej fästa sig vid begreppet socken och anse dessa namn ursprungligen hafva betecknat alldeles samma område som nu socken eller kyrkosocken betydde från början en kyrklig kommunitet, icke, såsom nu, derjämte en kommun i borgerligt hänseende. Socknar uppstodo i och med kyrkorna på 10 och 1100-talen, men långt dessförinnan hade Gotland folk och bygder, hvilka bildade kommuner. Dessa urgamla kommuner, äldre än kristendomens införande här, bibehöllo sig långt ia i den kristna tiden, ja ända till midten af 1600-talet, i bredd med och oberoende af den kyrkliga indel ningen i socknar och pastorater, till bevis hvarpå jag kan åberopa Revisionsboken öfver södra Gotland, när hemmanen, åren 1653 och 54, blefvo satta i mantal i stället för den äldre uppskattningen i »markeley» (marketal, markeland).
Landets urgamla hufvudindelning var Tredingar och Tingslag, de förra voro 3, de senare 20, men lära ursprungligen varit 21. Tingslagen hade sina underaf: delningar och dessa utgjorde kommunerna. De flesta tingslagen hade 4 underafdelningar, »fjerdingar», hvaraf namnet fjerdingsman, såsom än i dag den lägsta polis- och administrativa tjenstemannen på landsbygden benämnes. Var tingslaget litet, delades det, ej i 4 fjerdingar, utan i 3 tredingar, såsom Burgs ting (till hvilket Lau socken då icke hörde), eller i 2:ne hälfter, såsom Dede och Eke tingslag. Hurn töga den urgamla kommunalindelningen öfverensstämde med sockneindelningen vill jag visa med några exempel. Alfva socken, som nu hör till Hemse ting, hörde fordom dels till Eke ting, dels till Hablinge. Sistnämda tingslag bestod af 4 fjerdingar, nämligen Landby fjerding innehöll 19 Hablinge gårdar och 5 Hafdhem gårdar ; Silte fjerding hela Silte och 8 Hablinge gårdar, Habo fjerding innehöll 2 gårdar i Hablingbo, 8 i Hafdhem, 3 i Hemse, 8 i Alfva, Näs fjerding socknen af samma namn och 12 Hafdhem gårdar. Sistnämda sockens gårdar hörde till 4, Hablingbo sockens till 3 fjerdingar. Så olika var ännu 1653 och 54 fjerdingsindelningen med sockenindelaingen. Det var först på 1720 talet som fjerdingsindelningen upphörde och den forna tingsindelningen ändrades, så att Tingslagen blefvo öfverensstämmande med socknarne och pastoraten. Under hedna tiden hade, enligt Gutasagan, hvarje tingslag sitt ting, följaktligen ock sin tingsplats och denna liggande i tingslagets midt var, så länge tinget stod, helig.! För att bättre hålla den i helgd var den, under det tinget hölls, omgifven af snören eller band, »bönd»; »band» tyckes ock betyda sjelfva tingsplatsen, hvilken, till följd af sin runda form, äfven kallas »ring». Den fredskrets, som, enligt Got lands gamla lag, »>Gutalagen>, biltog eller fredlös man var berättigad att uppdraga åt sig i skogen, fjerran från menniskors boningar och inom hvilken han var berättigad njuta frid, kallas också Band. Vi finna här betydelsen af namnen Bönda, Bönders, Bander, Bandelunda, Banda ting. Nämda tingslag består nu af socknarna Sanda, Mästerby, Vostergarn, Eskelhem och Tofta. Gården Bander i Mästerby, som säkerligen fått sitt namn deraf att han legat i tingsplatsens grannskap, ligger i utkanten af nu varande Banda ting; men efter gamla indeloingen bestod Banda ting af socknarna Sanda, Vestergarn, Mästerby, Atlingbo, Hogrän och Björke. Då utgjorde Mästerby socken tingslagets midt och här ha: säkerligen tingsplatsen varit i närheten af gården Bander. I grannskapet af nämda gård ligger i samma socken; gården Ringume, ett namn, som visserligen kan härledas från mansnamnet Ring och betyda Rings hem, ty um ären förvridning af hem, men. ock kan häntyda på »ringen>, d. v. s. tingsstället och betyda hemmet vid tingsstället. Sockennamnet Mästerby skrifves i det gamla registret öfver Gotlands kyrkor, som förut omnämts, »Meystabye», som betyder stor ansenlig by, hufvudbygd. Säkerligen bar den trakt, hvilken blifvit så benämd, ansetts som tingslagets hufvudbygd, att här varit tiogets heliga domsplats, derom vittna namnen Bander och Ringume.
Tredingarne hade sina tinogs- och domsplatser, sina högtidliga ting, hvilka utgjorde det föreningsband, som omslöt och sammanhöll de tingslag, hvilka hörde till Tredingen. Tredingens tingsplats låg i tredingens medelpunkt. – Hvar Nordertre dingens varit, derom vittnar sockennamnet Tingstäde, d. v. s. tingsstället. Namnet Romma tyckes vara en förändring af »räumä», rummet, d. v. s. planen eller platsen, ty öppna, allmänna platser benämnas på Gotland rum. Landets högsta ting, »Gutn-al-tinget» (alla gutars ting), der landets\” riksdag hölls och dess vigtiga angelägenheter afgjordes, lär hållits i Romma och der har väl ock Medeltredingen haft sin tingsplats. Ungefär i medelpunkten af Södra Tredingen, i gränsen mellan socknarna Alfva och Hemse, ligga gårdarne Stora och Lilla Ringume, ett namn, hvilket, såsom redan nämts, bäntyder på ett hem i närheten af »ringen», tingsplatsen. , Det är högst sannolikt att en forntida tingsplats funnits här. Denna tingsplats kan ej varit för Hemse tingslag, som innefattade socknarna Hemse, Rone, Fardhem, Linde och Löjsta, men icke Alfva, i hvilken socken nämda går dar ligga; det tingsställe, som varit här i midten af tredingen, har nog varit Södra Tredibgens domställe. Ett annat ortnamn, som häntyder på tingsplats, är gårdsnamnet Mäl-städe, (icke Mällstäde, eller Milstäde). Mäla betyder tala eller framföra sitt ärende och fortlefver ännu i samman sättaingarna förmäla (andraza), genmäla (besvara) och anmäla (omtala). Mälstäde betyder ett ställe, der man mäler, d. v. s.
andrager, framför sin talan, således ett tingsställe. Gården ligger i Hablingbo socken, Hablinge ting. Detta tingslag innefattar nu sockvarna Hablingbo, Silte, Ejsta och Sproge. Enligt gamla indelningen hörde icke de 2 sistnämda socknarna till Hablinge ting, utan bildade, jämte Levide och Gerum, ett särskildt ting, Ejsta tiog. Hablinge ting bestod då af socknarna Näs, Hablingbo, Silte, 8 gårdar i Hafdhem, 8 i Alfva, 3 i Hemse.
När man aktgifver på Hablinge tings forna areal, skall man finna, att gården Mälstäde ligger något när i midten deraf. Så är äfven förhållandet med gården Tings i Kräklingbo. Kräklinge ting består pu af socknarna Kräklingbo, Ala, Anga, Östergarn, Gammalgarn och Ardre.
Efter gamla indelningen hörde äfven Buttle socken till Kräklinge ting och gården Tings låg då något när i dess medelpunkt.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 1 September 1885
N:r 70.