mellan Gotlands skollärare och lärarinnor har i går och i dag hållits här i Visby samt har varit besökt af omkring ett par hundra personer, deribland stiftets båda folkskoleinspektörer, åtskilliga prester och skolrådsledamöter samt föräldrar. Blandfrämmande deltagare märktes kyrkoherden och folkskoleinspektören E. Lund från Enviken i Dalarne, för några år sedan tjenstgörande v. pastor i Öja.
Mötet öppnades i går kl. 1/2 11 med predikan i domkyrkan af kyrkoherds Uddin i Sanda. Till text hade predikanten valt Ebreerbrefvet 11: 6 samt till ämne trons väsen och trons nödvändighet.
Klockan 12 middagen samlades mötesdeltagarne i folkskolans bönesal, der förhandlingarna började med afsjungande af ps. 118. Skollärare E. Dahlström höll derpå bön samt helsade de närvarande välkomna. Till att leda förbandlingarne utsågos kyrkoherdarne och inspektörerna R. Uddin och J. Odin samt till sekreterare skollärarne Rosvall i Eskelhem och Herlitz i Halla. Deras ersättare blef skollärare Pettersson, Vestergarn.
Kyrkoherde Odin besteg först talarestolen och uppläste protokollet från föregående stiftsmöte 10 Aug. 1886, hvarpå kyrkoherde Odin intog ordförandeplatsen enär hr Uddin åtagit sig att inleda den främst på programmet stående frågan:
Hvilken betydelse för slägtets uppfostran har ett rätt förhållande mellan hemmet, skolan och kyrkan?
Hemmet, skolan och kyrkan — yttrade inledaren — så nämnas trenne vigtiga stiftelser af Gud sjelf. Härtill skulle kunna fogas en fjerde: staten, men den ingår ej i föreliggande fråga. Huru högt Gud sätter dessa tre institutioner se vi deraf att han sjelf i sitt fjerde bud gärdat om dem med en skyddsmur samt lofvat välsigna dem som hedra föräldrar, målsmän och lärare, Hvilken af de tre institutionerna är nu äldst? Vi svara: hefffmet. Under patriarkernas tid var hemmet tillika både skola och kyrka. Näst i ålder kommer kyrkan, som Gud gaf redan åt Israels barn. Yngst är skolan. Att kyrkan är skolans moder framgår deraf, att de första skolorna t. ex. hos judarne voro tempelskolorna. Det är i en tempelskola vi funno vår frälsare vid 12 års ålder, hörande och lärande. Att skolan är ett barn af kyrkan finna vi vidare deraf, att de skolor, som först funnos under vår kristna tideräkning voro klosterskolorna, hvilka ju tillkommo genom kyrkans försorg. Ändtligen har vår nuvarande folkskola sitt ursprung i reformationen. Men, som sagdt, alla de tre institutionerna äro af Gud och ämnade att dana goda medborgare. Föräldrar och lärare äro satte af Gud att vara det växande slägtets uppfos’rare. Då nu alla tre ha samma mål, huru skola då de tre förhålla sig till hvarandra, utöfva sitt kall? De skola arbeta gemensamt, i endrägt och kärlek, i uppfostrandet för tid och evighet. Till detta ändamål böra föräldrarne aldrig motverka skola och kyrka genom att i sina barns närvaro tala illa om lärare och församlingsherdar. Detta är ett allmänt fel i vår tid, och man förstår lätt, att detta ej bidrager till målets nående, utan tvärtom hindrar. Föräldrarne borde i stället hjelpa lärarne, och dessa å sin sida, både skolans och kyrkans, borde mera nalkas hemmen och rådgöra med föräldrarne om barnens vård. Vi böra ej förakta kyrkan, fast hon är gammal och skröplig, ej förakta skolan derför att hon ej är felfri. Skolrådsordförandena borde stödja den orättvist angripne skolläraren, denne bör å sin sida stödja presten. Församlingsherdarne borde göra allt för en jämnare skolgång samt motarbeta gamla fördomar. Om föräldrar och lärare så fattade sin u ngift, så hjelpte hvarandra skulle växelförh landet mellan de tre institutionerna bli det rätta.
Hvilken betydelse skulle då detta ha för slägtets uppfostran? Talaren ville se saken från andlig, sedlig och borgerlig eller social synpunkt.
I andligt afseende skulle detta rätta förhållande stärka folket i tron på Guds ords sanning. När man i hem, skola och kyrka finge höra samma lärdomar förkunnas, blefve det ej så lätt att bortkasta sin barndomstro, den skulle ej förtvina så lätt som blomman i ökensanden.
I sedligt afseende skulle vårt folk få styrka att stå emot de för hvarje år sig ökande frestelserna och förföljelserna. Ingen kan neka att dessa ökas; derför behöfvas stärkta krafter, så att man ej drunknar i tidens oroliga vågsvall.
Slutligen skulle det rätta förhållandet i borgerligt eller socialt afseende verka, att vårt folk i likhet med våra förfäder lärde sig vörda och älska konung och öfverhet samt vara densamma underdånig för Herrens skull.
Då skulle man aldrig som nu behöfva befara att rättvisans handhafvare möttes med råhet.
Men, gör kristendomsundervisningen i skolan misstänkt, lär slägtet att tvifla på kyrkan.
kasta de unga i armarne på separatismen, bryt ned någon eller alla af de tre institutionerna utan att sätta något bättre i stället och man skall få erfara sanningen af ordet: »Vind så de, och storm skola de få uppskära.»
Sedan det härefter blifvit bestämdt, att ingen talare skulle få behålla ordet längre än högst 8 minuter inleddes diskussionen af
skollärare Rosvall, Eskelhem. Frågan vore en af de vigtigaste och talsren ville, i det han hufvudsakligen anslöt sig till inledaren, ytterligare påpeka några synpunkter. Den betydelse hade det rätta förhållandet mellan hem, skola och kyrka, att det uppväxande slägtet finge en fast grund för sin barnatro såväl i religiöst som socialt afseende. Den skulle då ej bli ett så lättfånget byte för otron. För det andra kunde då hemmet med förtroende se an skola och kyrka. Vidare kunde skolan med förtroende taga sina barn från hemmet och med förtroende lemna dem dit igen utan att lärarens arbete blefve förstördt. Deraf har skolan väls gnelse, och slutligen kunde kyrkan med förtroende se an både hem och skola och med välsignelse kunna bygga på den redan lagda grunden.
För att ett sådant förhållande skulle kunna uppstå, dertill behöfdes kärlek och ödmjukhet, så att hvar och en ansåg den andre yppare än sig sjelf.
Skollärare Pettersson, Vestergarn, fann betydelsen af det omhandlade inbördes förhållandet vara till stor del densamma som förhållandet mellan ett par makar, då det gälde uppfostringsarbetet. Om den ene bestraffade, den andre försvarade, gick det på sned med uppfostran. Så också här. Kyrka, skola och hem skulle samfäldt värna om barnen.
Kyrkoherde Gadd: att det fins ett förhållande mellan hem, skola och kyrka, det veta vi, men att det, Gudi klagadt ej är det rätta, måste man erkänna, Ibland folket råder fullständig okunnigbet om detta förhållande. Alla måste medge, att skolan framgått ur kyrkan.
Men under det man förr lät skolan uppgå i kyrkan, vill man nu alldeles skilja dem åt.
Mäktiga krafter i vår tid arbeta härpå, på att få skolan konfessionslös, och t:laren vore öfvertygad att än mäktigare krafter härvidlag skulle komma att göra sig gällande. Derför böra vi undervisa folket och lägga dem på hjertat förhållandet mellan de tre. I skolan grundläggas kunskaperna, kyrkan wtvecklar dem. Derför måste stor enighet råda mellan de båda, annars vore vår sak förstörd. Prester och skollärare måste vara ett om det föresatta målet skall nås. Skolrådet bör med kärlek möta läraren, presten bör göra flitiga besök i skolan och derigenom ådagalägga att skolan är kyrkans sak. Vi prester måste med all makt begagna vår rättighet att tillse skolans angelägenheter, göra oss förtrogna med dess arbete Talaren framhöll särskildt dessa besök. De omtalades af barnen i hemmen och skulle glädja föräldrarne och kraftigt bidraga att för dem klargöra det rätta växelförhållandet Hemmen äro ofta sådana att de vilja kasta barnens uppfostran helt och hållet på skolan. Här borde upplysning gifvas att äfven hemmen ha sin stora mission att fylla. I allt måste emell rtid kärleken råda, man måste i kärlek umgås med hvarandra, under bön till Gud. Då och endast då kunna vi stå emot vår tids stormlöpningar emot skola och kyrka.
F. folkskoleläraren L. N. Enderberg: Ett nytt ljus och ett nytt hopp hade lyst för honom när han hört den föregående talaren säga, att presterna borde oftare besöka skolorna.
Han visste af erfarenhet hvad sådana betydde.
De voro ett lättande i lärarens tunga börda, särdeles om presten ville någon gång helt och hållet i hvardagslag hjelpa läraren någon stund i hans arbete. Han: ville derför taga fasta på detta den föregående talarens yttrande.
Det hade sagts att hem och skola stå för långt från hvarandra. Såsom ett medel att närma dem till hvarandra ville talaren för sin del föreslå, att man några dagar i veckan gåfve barnen en eller annan uppgift för hemmet, till hvars lösning de ovilkorligen behöfde föräldrarnes hjelp. Då blefve dessa äfven intresserade för skolan. Af erfarenhet kunde han säga att medlet var godt.
Kontraktsprosten Alfvegren ansåg denna fråga vara af ett sådant djup att den ej kunde pejlas på en kort stund som denna. Tydligen hade den emellertid föranledts deraf, att ett orätt förhållande mellan hem, skola och kyrka var rådande. Likväl måste det medges att nu vore det något bättre stäldt än förut. Mycket återstod dock ännu. Hvari består då det orätta? I mycket. Till någon del dock deri, att föräldrar och lärare aldrig fattat sin uppgift som gemensamma arbetare på samma bygnad, ehuru på olika sidor. Föräldrarne förklena i hemmen lärarne, nedrifva skolan för barnet innan det kommit dit. Vill läraren hålla barnet uppmärksamt, studsa hans .bemödanden tillbaka mot det i hemmet väckta misstroendet. Mången gång går det så långt att barnen alldeles hållas från skolan, derför att föräldrarne ha något emot den och dess lärare. Det vill ej så litet till att rätta detta missförstånd. Å andra sidan gäller det lika mycket, att läraren i barnets närvaro är rädd om hemmet. Man tjenar ej saken med att göra sina anmärkningar mot detsamma åt kreti och pleti. I stället borde man, om man har något att säga, gå till föräldrarne i hemmen.
Missförhållandet mellan skola och kyrka vore ungefär af samma art. Måtte emellertid föräldrar, lärare och prester minnas att de alla arbeta för samma mål. Talaren ville omformulera frågan så: Hvilken betydelse har det vid byggandet af ett hus att ett rätt förhållande råder mellan bygningsmännen? Jo, att huset först då kan bli färdigt.
Skollärare Thorell, Karlskrona: Mig synes, som om frågan borde ha varit något annorlunda uppstäld, eller sålunda: Hvilket är det rätta förhållandet mellan hem skola vch kyrka? Detta kan besvaras med mycket få ord. Alla talarne hade sökt få visa det rätta förhållandet. Är detta klart faller betydelsen deraf i öppen dag. Det vore påpekadt, att disharmoni råder mellan de tre institutionerna, och den erfarenheten ha nog alla uppfostrare gjort. Frågas då, i hvad mån en förbättring kan åstadkommas, och huru den kan göras.
Utom hvad redan en talare nämt om uppgifter åt barnen för hemmet, ville talaren föreslå föräldramöten, sammankallade af skolläraren och presten. Vid ett sådant möte vore bästa tillfälle upplysa hemmen om hvad de borde göra, Det vore omöjligt för skolan att lösa sin uppgift utan hemmets hjelp. Hemmen äro ofta så okunniga att de ingenting förstå af hvad de skola göra. På dessa möten kunde läraren göra sig underrättad om huru barnen löst sina uppgifter hemma. Detta vore af stor 2 för uppfostran. Bra mycket okynne behäftår också vår tid. Genom att samtala med föräldrarne om sättet attistäfja detta, skulle ett bättre resultat nås, än om barn och skola arbetade hvar för sig.
Pastor Ekman ansåg förtroendet nödvändigt för uppnående af ett rätt växelförhållan de. Nu Mus misstroende. Det måste bort. Derför måste de okunnige upplysas, lärarne måste vinna hemmen på sin sida. De måste visa att de älska barnen, intressera sig för dem och vilja dem väl. Då vunnes också föräldrarne.
Skollärare Lindahl tyckte att de fleste talare gifvit allt för mörka skildringar utan en enda ljuspunkt. Enligt talarens egen erfarenhet var förhållandet ej så hopplöst. Han dristade sig påstå att det vore en öfvervunnen ståndpunkt, som möjligen intogs för några årtionden sedan. Han h.de en glad erfarenhet af att hemmen i mycket samarbetade med skolan. Och sanningen måste bekännas Derför bad talaren få tillbakavisa de mörka skildringarna. Såge man åter på samarbetet mellan hemmet och kyrkan, rådde der ej skuggor endast, utan verkligt mörker. Derför ville han uppmana sina kamrater att allvarligt bemöda sig om att vara kyrkan hörsamme och ej blott dess ögontjenare.
Kyrkoherde Gradelius fann det uppmuntrande att äfven i denna fråga få höra något gladt. Men den föregående talaren torde ej ha så alldeles rätt. Med siffror kunde han visa förhållandet ej var sådant, som nyss uppgifvits och detta på de flesta ställen. Ville rekommendera föräldramöten. I en annexförsamling norrut hade de pröfvats och befunnits nyttiga.
Kyrkoherde Uddin: Mitt hjerta har värmts öfver att denna fråga ’edt till ett sådant meningsutbyte. I fråga om de mörka och de ljusa sidorna trodde han att båda de föregående talarne haft rätt: det vore olisza på olika ställen. Så begärde talaren att på egna och embetsbröders vägnar få aflägga en offent! syndabekännelse: vi ha ej som o-s vederbort nitälskat för våra skolor. Ofta bero prestens fåtaliga besök i skolan på hans obegränsade förtroende för läraren. Men det är ej destomindre en sanning att vi prester behöfva mera närma oss skolor.a Instämde föröfrigt i allt som blifvit sagdt.
Skollärare Hartman, Hamra, undrade, om den talaren som nämt siffror syftat på de seRa som ej bry sig om skolan och kyran. Om man särskildt tänker på de hem, som hålla på dessa båda, bli nog förhållandena ej fullt så mörka som här af många skildrats. Instämde rörande vigten af föräldramöten.
Kyrkoherde Gradelius hade ej menat separatisterna, utan just dem som tillhöra statsrad En orsak till svårigheten att få hemmen i samarbete med skolan vore fattigdomen, som höll barnen hemma.
Skollärare Lindahl: Bevisar det att hemmet är fattigt, att det är afvogt mot skolan?
Talaren hade svårt att finna detta.
Kyrkoherde Gradelius: Armodet vore blott ett af afvoghetsskälen. Och fattigdomen vore ej ursäkt, när föräldrarne vore arbetsföra. Många föräldrar funnos som sade, att barnen i skolan få lära sig så mycket ondt.
Skollärare Thorell gladde sig öfver den presterlige talarens syndabekännelse och ville anse den som första steget till ett närmande mellan skolans och kyrkans lärare. Talaren visste knapt något som så lifvade hans sinne som ett skolbesök af presten. Genom att höra en annan undervisa, kom man också bättre till insig! om egna fel och brister.
Skollärare Rosvall hade af berättelser sett att motståndet mot skolan från hemmen förr måtte ha varit större än nu Talaren gaf den rätt, som påstått att många ljuspunkter nu finnas i detta fall. För sin del ville han ge ett villigt erkännande, att de flesta föräldrar vunnits för skolan. Dermed vore dock ej allt godt. Mången gång fans orsak att klaga. Man skylde på fattigdomen. God vilja drager lasset till bys. Fattigdomen bör ej utgöra något hinder för skolan. Deremot kan ett sådant bli det, att skolan tar en tuktande hand om barnen. Detta förtretar somliga föräldrar. Tidsandan är nu. sådan att man helst vill undandraga sig tukt.
Der var ägget, som skulle kläckas. Vi måste låta föräldrarne förstå att barneu måste lyda, om vi skola kunna arbeta framgångsrikt.
Skollärare Olsson, Silte, trodde att som en lösning på föreliggande fråga kunde lemnas bibelordet: Dragen hvarandras bördor, så fullkomnen I Kristi lag. Om presten satte sig ned i samarbete med skolläraren och sökte lyfta skulan till sig och böjde sig ned till foräldrarne, vore säkert mycket vunnet. Föräldramöten vore af «tort gagn. För föräldrarne måste påpekas, att barnen äro deras dyrbaraste egendom, som både prest och skollärare älskar. Vidare ansåg talaren det ej rät, att som ofta sker, i all dess stränghet tilämpa skollagar gent emot fattigdom.
Skollärare Östman, Othem: På ett rätt förhållande mellan hem, skola och kyrka beror vårt folks fostran om det skall uppdragas till fridsamhet, eller det skall med våld söka lösa tidens brännande frågor. Det vore nödvändigt att skolan fattade sin uppgift att fostra till frid och fördragsamhet, samt kärlek till allt som är godt. Råder ett godt förhållande de tre instutionerna emellan? ”Talaren ville för sin del bejaka detta. Ville dock påpeka, det man ej kunde förda att hemmen skulle lemna alla skolor samma förtroende, exempelvis de mindre folkskolorna.
Kyrkoherde E. Lund: Frågan hade hufvudsakligen här besvarats på ett indirekt sätt.
Talaren vills nu göra en samman attining, som i någon mån skulle bli ett direkt svar på densamma.
Ett rätt förtroende mellan he.n, skola och kyrka hade den betydelsen att vördnad och aktning väckas och underkållas dem emellan. Der man så att säga ligger i lufven på hvarandra födes ingen aktning, blott der endrägt råder. Förhållandet mellan de tre institutionerna borde vara detsamma som mellan tre syskon : de skulle stödja och hjelpa hvarandra. Man vill gerna göra den till viljes, för hvilken man har aktning. Sålunda måste med aktning och vördnad de tre gå framåt och till närmelsevis nå målet. Ett rätt förhållande bidrager sålunda till det föresatta målets vinnande. Detta mål vore att fostra duglige och nyttiga medborgare för jord och himmel, goda barn, goda föräldrar, trogna lärare, goda församlingsmedlemmar, trogen öfverhet och rättsinniga undersåtar. Ett rätt förhållande frambringar och närer troheten. Slutligen har det den betydelsen, att s ägtet vändes uppåt och framåt i stället för nedåt och tillbaka. Korteligen : ett rätt förhållande mellan hem, skola och kyrka har den betydelsen att det hänvänder menniskoslägtet till det andliga, eviga, himmelska.
Härmed afslutades meningsutbytet och diskussionen fick utgöra svar på frågan.
Följde så i ordningen frågan om söndagsskolans betydelse och anordning. Som af densamma emellertid under förmiddagens lopp endast medhans inledningsföredraget, och diskussionen följde först sent i går qväll, spara vi redogörelsen för detta spörsmål till sist på gårdagsförhandlingarne.
Klockan hade nu blifvit 1/2 2, hvarför middagsrast hölls till kl. 5 e. m. Under denna tid besökte en del af mötesdeltagarne fornsalen, som af denna anledning särskildt hölls öppen.
Då man åoyo samlades, hvarvid kyrkoherde Uddin satt som ordförande, företogs till behandling frågan:
Om den pedagogiska betydelsen af renlighet, snygghet och ventilation i skolan.
Inledaren, v. pastor Sigge Jacobson, hade insjuknat och kunde sålunda ej fullgöra sitt uppdrag hvarför skoltöreståndaren Ljungberg, som före denna frågas behandling skulle hålla ett föredrag, nu, i stället för annat ämne, i detta inledningsvis berörde ofvan nämda fråga. Hufvudinnehållet af hr Ljungbergs föredrag var ungefär detta:
Denna fråga kan äfveu uppställas så: »I hvad mån kunna renlighet, snygghet och ventilation i ekolan ha en uppfostrande betydelse?»
Har då renlighet och snygghet någon betydelse för menniskan? Svaret måste uppenbarligen blifva ja. Med afseende härpå bad talaren få erinra om, att på den ståndpunkt de civiliserade folken nu stå, fordras berättigadt att renlighet och snygghet skola af dem iakttagas. Menniskan är stoft med en flägt af ljusets rena ande, Ligger nu ej i menniskans förhållande till jordens grus något som manar till iakttagande af de anförda arena garna? Jo, Menniskan har sitt andliga jag e!ler hjernan riktad uppåt, med foten, det kroppsliga,’ trampas stoftet. Är ej dermed antydt att hennes högre varelse ej har att göra med smutsen? Man har nu också lärt sig så förfoga öfver naturen att stoftet ej be höfver orena. En menniska, som fått smak för de kulturens frukter, som heta renlighet och snygghet, förnimmer ett obehagligt intryck af smutsen. Och för den bildade menniskan kan orenligheten bli en mur för umgängeslifvet. Af genomgående betydelse är renlighet och snygghet för familjen. När vi tänka oss hemmet, inbegripa vi ej i oväsentlig grad deri just dessa begrepp, och hvad luftväxling beträffar, är ju lu Jutten nödvändig för vår tillvaro. Det känna redan de små barnen, i synnerhet de barn, hvilkas föräldrar ha sin sysselsättning i det fria. Här gör ärttligheten, som vid uppfostran är af stor vigt, sitt inflytande gällande. Hållas föräldrarne inom fyra väggar, vävja äfven barnen sig dervid. Tider ha funnits, då man för att skydda de små utestängde luften från dem, helat om vintern. Hvad har man dermed gjort? Jo, gifvit näring åt den gnagande mask, som nämnes bleksot och blodbrist.
»Mitt hem är så ringa, dess dörr är så låg», läsa barnen i våra folkskolor. Ja, det är ju från de små hemmen de tagas hufvudsakligen dessa. Hvad får man i dessa hem ofta se?
Jo, att torftigheten finnes ej blott utom, men äfven inom. Mången gång mötes man af npågot, som redan länge förgäfves väntat på att få komma på sopbacken. Huden och muskulaturen hos dessa hems invånare äro i öfverensstämmelse med det svarta golfvet, Tydligtvis är renlighet för barn af sådana hem alldeles främmande. Här gäller det för skölorna att vara bjelparinnor. Hemmen göra sig ofta skyldiga till stora försummelser i sin vigtigaste plikt: uppfostran. Man säger: skolan skall afhjelpa bristen. Ja väl. Men det är svårare än man tror. De der, som redan stoppats ned i mullen, äro ingalunda gömda. De, som sitta på våra skolbänkar, ha deras kroppar, deras karaktärsdrag. . Ärftligheten är det blindskär, hvarpå månget uppfostringsarbete strandat, men också den ankarboj, som räddat mången. Om något skall omgestalta lifvet och bilda karaktär är det omgifningep. På grund af denna kan uppfostraren hoppas på framgång. Till denna omgifning böra bemmet och skolan, som båda göra sina insatser i barnets utveckling. Tager man i betraktande hvilken obetydlig del af uppfostran skolan har om hand, är det tydligt att hon ej kan ha så stort inflytande på karaktären. Men i hvad mån kunna nu renhet och snygghet i skolan fostra?
Det är klart att de kunna väcka sinnet för snygghet. Om de nyuppförda skolorna kan sägas, att de fylla stora fordringar i detta afseende, Möbler och inredning böra fängsla barnen såsom snygga och väl ordnade. Kommer så läraren. Saknar han sinne för detta och är den personifierade osnyggheten, ja, i sådana skolor fostras inga goda barn. Hit hör också kamratkretsen, ty allt bör vara ämnadt att angenämdt beröra barnet. Det ärej rog att dekorering af spindelväf bör försvinna, golfvet behöfver också skuras, i fönstren få ej ligga döda flugor till dagligt beskådande. Under sådana förhållanden, huru skall barnet ens få ett svagt begrepp om renlighet och snygghet. Barnen böra ej blott höra hur det skall vara, när det är snygt, utan de böra sjelfva få lägga hand vid rengöringsarbetet. Detta för mig in på frågan om hvem som bör städa skolan, men den saken lemnar jag åt diskussionen. Om nu ej barnen precis böra städa och skura, bör åtminstone det, som de sjelfva nedsmutsa; af dem rengöras Barnens böcker och öfriga materiel böra granskas af läraren, äfvenså bänkarne. Härigenom akta de sig för att smutsa ner. Härifrån kommer man in på frågan om barne’s egen soygghet. Om härpå hålles strängt, öfvergår det så småningom till vana att vara snygg i skolan. När barnet sedan kommer under andra inflytelser, då beror det på om skolan kunnat rätt fostra. Hvad luftväxlingen angår måste det erkännande lemnas myndigheterna att de behjertat denna sak, Nu gäller det endast att tillämpa de bästa uppfinningarna, Tidens rop är: mera luft, och man har ju allmänt kommit derhän att barnen mellan hvarje lektion få vistas ute, medan skolrummen vädras, Äfven i detta atseende gäller att lärarens exempel är bättre än alla lärdomar. Vid första påseendet kan ju frågan om ventilationen synas mindre vigtig. Men, den hand som i skolan lärt sig öppna ett fönster, att tvätta sig, den för måhända med sig ut i lifvet vanan att iakttaga den friska luftens fördelar, renlighet och snygghet.
Kyrkoherde Gadd. Inledaren hade särskildt betonat en punkt: barnen borde deltaga i skolans städning. Ansåg likväl ej att detta vore att befordra ändamålet. Den tid hade funnits då ej blott skolans städning, utan Hfven: vedhuggning och -sågning för densamma verkstäldes af barnen. Detta af ekonomiska skäl, ej af omtanke att barnen skulle lära sig renlighet och snygghet. Nu har detta på de flesta ställen lagts på särskilda personer. Att renlighetssinnet hos barnen skärpes genom deras deltagande i skolans städning trodde talaren ej; det blir ej af dem ordentligt gjordt. Det vore pinsamt att se dem deltaga deri och de lärde sig slarfva. Deremot vore det nyttigt om de finge se på. Sant vore att med renligheten vore illa bestäldt i många hem. Då måste barnen lära sig den af läraren. Nu ropas på helsovårdslära i skolorna. Tills detta blefve fallet finge man nöja sig med att unes dem om renlighet och ge goda exempel.
Skollärare Qviberg, Garda, ville fasthålla vid inledarens synpunkter. Men barnen borde ej deltaga i skolans städning. Då måste de qvarhållas öfver skoltiden, bvilket vore hvarken rätt eller helsosamt. Ett verksamt medel att göra dem renliga vore att anställa täflan om hvem som har t. ex, den snyzgaste platsen, Detta väcker deras hederskänsla, och så småningom öfvergår svyggheten till vana.
Slutligen borde läraren ock mönstra barnens kropp. Han vore lika berättigad att göra detta som att fordra lexornas inlärande.
Skolföreståndaren Ljungberg trodde att ban blifvit ’missuppfattad af den första talaren.
Han hade sagt att barnet skulle göra rent hvad det sjelf smutsat ner, Föröfrigt fasthöll han att skolans städning skulle göra barnen godt, blott de dervid bade ledning, detta äfven ur pedagogisk synpunkt. Lärdom förslår ej, allt måste praktiskt öfvas.
Skollärare Mårtensson, Lau: Mödrarne böra lära barnen renlighet, och sådana mödrarne äro bli åtminstone flickorna. Härvidlag hade hemmet mycket attafgöra. Af frisk luft finge man aldrig för mycket. Nu är i detta afseende i många skolor så illa stäldt, att både lärare och lärjungar ofta läggas i en för tidig graf.
Kyrkoherde Reuser: Vid all undervisning låge vigt på åskådningsmateriel. I detta fall vore lärare och lärarinna ett godt sådant. Hur de uppträda, verkar mycket på barnen. Om läraren är snygg, imponerar han först och kan med framgång ge sina uppmaningar, då han sjelf ställer sig som exempel. Det vore bra att mönstra barneus böcker m. m.
Skollärare Östman : Alla vore ense om exemplets makt, men man måste medge, att läraren ej kan öfvervaka och kontrollera allt. Skolan kan ej bli ett slags hushållsskola. Det vore godt om läraren finge hjelp af föräldrar och skolråd såsom i andra afseenden, Talaren undrade särskildt, om det vore lämpligt att qvarhålla barnen för städning, då de ha hemlexor att lära; ej heller vore det helsosamt.
Skollärare Ljungberg, Fole, instämde med kyrkoherde Reuser ifråga om lärareas exempel, som verkar bättre än allt tal. Det vore ej oväsentligt att barnen lärde sig städa, ej blott se hur det går till. Ty i många hem få de ej lära det. Så gjordes i talarens skola, Sedan fostrade barnen hvarandra.
Skollärare Hartman, hade i början funnit det underligt att ventilationen kunde ha pågon pedagogisk betydelse, men vid närmare eftersinnande fann han att nog så var förhållandet, Sorgligt nog var ventilationen i allmäahet för liten i våra skolor. Ventiler funnos, men kunde ej fås upp under vissa årstider, Det vore af pedagogisk betydelse, om barnen finge lära sig att frisk luft ej är farlig, Do skulle taga med sig detta till hemmen, I fråga om barnens städning, fruktade denne talare liksom en föregående att folkskolan på detta sätt var på väg att blien bushållsskola.
Skollärare Lindgren, Alskog, instämde med föregående talare.
Skollärare Östman varnade för ventilation under lektionerna, enär då skolan med eller utan skäl kunde få skulden, om barnen blefve sjuka. För öfrigt kunde ej skolan bli ett slags Fe, om läraren ej finge biträde till sin hjelp.
Småskolelärarinnan Swnadahl instämde med kyrkoherde Reuser när det gälde exemplet som bästa åskådningsmateriel. Hon visste af erfarenhet att barnen ge noga akt på lärarinnan, upptäcka det minsta fel i hennes drägt. För små barn kunde ej städning komma i fråga, men talarinnan ansåg att äfven i detta fall skolan bör hjelpa hemmet.
Pastor Sjögren undrade om det rent af numera vore lagligt att barnen städade skollokalen;
Kyrkoherde Odin. Nej, det vore ej lagligt, men om de deltogo i städningen som i all annan undervisning kunde ingen lag hindra detta. Men detta att städa hade en pedagogisk betydelse ur äfven en annan synpunkt än renlighetens. Om barnen ej få röra vid damtrasa och qvast, komma de lätt att tycka detta vara för simpelt. Man finge ej heller visa allt tillbaka till hemmet, hvartill skolan ej var lagligen skyldig, Som medelväg föreslog talaren att två och två af barnen turvis skulle deltaga i städningen under den ljusare årstiden.
Skollärare Lindahl betonade ytterligare genom framställande af åtskilliga exempel att läraren bör vara i omhandlade afseenden en föresyn för barnen. Talaren ville ätven föreslå för renlighetens underlättande i skolorna, att golfven oljedränktes, något som vore ändamålsenligt och i längden betalade sig.
Skollärare Hartman ansåg att äfven här hade skolinspektör och skolråd en mission att fylla lika väl som när det gälde förhållandet mellan hem, skola och kyrka.
Skollärare Thorell, Karlskrona, önskade införandet af helsovårdslära i skolorna. Vihaingenting dyrbarare att vårda än vår kropp. Det hade alltid synts talaren besynnerligt, att han måste lära barnen huru det gått till i gråa forntiden eller hur fjärran länder se ut, men ej lära dem något om deras kropp. Tills förhållandena bli ändrade, få vi göra hvad vi kunna nämligen praktiskt lära barnen hvad vi veta, ej minst om den friska luftens betydelse, framför allt hvarför den är så nyttig. Många husmödrar äro ytterst renliga, men huriär det med luftväxlingen i hemmet? Den är ingen. Hvarför? De förstå ej betydelsen deraf. I sammanhang med ventilationen står skolornas uppvärmning som ofta är dålig. Man kan ej under den kalla årstiden släppa ut för mycket värme; man har svårt att få den igen. Derför borde församlingarne tänka på goda eldstäder i skolorna, så att det blir möjligt att ventilera.
Skollärare Gottberg ville ha proposition.
Småskolelärarinnan Gardstedt omtalade sina erfarenheter från småskolan rörande föreliggande ämne och petonade kraftigt exemplets makt.
Kyrkoherde Odin ville yttra några ord om specialfrågor: oljade golf vore bra, men fernissan kunde ej användas till annat än nya sådana, Derjämte förordade talaren kaminer af Friedländers konstruktion såsom de enda lämpliga för skollokaler, enär de voro bränslebesparande och osfria.
Kyrkoherde Uddin: Den nu diskuterade frågan vore af stor vigt i pedagogiskt, fysiskt och sanitärt hänseende. Visserligen hade ett framåtskridande skett i skolorna, men ett och annat återstod ännu att önska. Det finnes skolor, der det måste finnas tvättskål, såpa och handduk för att barnen skola kunna göra sig rena, det fins ännu händer med skabb, kroppar med ohyra, tydande på orenliga hem. Allt detta skulle försvinna, om renlighetsfrågan får den betydelse den skulle ha. Hvad det moraliska beträffar, så hänga osnygghet och råhet tillsamman. Det är just hos de vilda folkslagen snuskigheten trifves. Om renligheten blir ett behof, verkar detta på menniskans inre, på karaktärers bildande. Att hålla på yttre snygghat är en maning att vara ren innantill. Ur föredömets synpunkt är det äfven vigtigt, ty/lärarne verka här ej blott direkt på barnen utan äfven indirekt på hemmen. Dessa äro mången gång så orena, att barnen rent af drifvas ut derifråv. Kunde vi fåskolorna och hemmen rena, vore dermed oändligt mycket vunnet. Och ändtligen, hur mycket befordras ej skolans trefnad genom renlighet; barnen trifvas der omedvetet. Från alla synpunkter således äro renlighet, spygghet och ventilation af pedagogisk betydelse för lärare, bara och församling.
Talaren slutade med antörande af ett bibelord ur 5 Mosebok: Herren din Gud vandrar i ditt läger; derför skall ditt läger vara heligt, att ingen skam varder spord bland dig, att ingen vänder sig från dig. Må vi tänka på att Herren är när samt fatta ett gemensamt beslut att befordra skolornas renhet, suygghet och ventilation samt sjelfva föregå med godt exempel.
Äfven här fick diskussionen utgöra svar på frågan.
Skollärare Rosvall hade uppstält den frågan:
Hvad bör iakttagas med afseende på skolbarnens badning?
Härom yttrade sig endast uppställaren:
Frågan vore ej så alldeles ovigtig som vid första påseendet kunde tyckas. Väl kunde man säga att denna sak egentligen rörde föräldrarna, men den berörde nog ock skolan. Att barnen behöfva bada är klart. Skulle vi nu öfverlemna detta åt föräldrarne, taga de ofta ej vård derom, då de äro okänsliga för t. ex. ett smutsigt öra eller en smutsig hand. Men äro dessa kroppsdelar smutsiga, kan hela kroppen vara det. Och detia har större betydelse för skolans sundhet än ett smutsigt öra. Ty läkarne säga att de som äro rena om kroppen ganska länge kunna vara inne i ett rum utan ventilation utan att osundhet förmärkes, Det är jast genom de orena kropparne, som den osunda luften i skolorna uppkommer. Den sprider sig från kroppen till kläderva, som deraf impregneras. Hvad är nuv att göra? Frågan skulle kunna utredas vidlyftigt. Man bar mycket sysselsatt sig med den i utlandet, här väcker den löje. I Göttingen t. ex. duschas skolbarnen regelbundet, och stadens borgmästare har afgifvit intyg om denna anordnings välgörande iovflytande på snyggheten i allmänhet. I Danmark ha bad införts i skolorna, men ej ännu i Sverige. Det vore dock ej ur vägen att tänka på deta äfven hos oss, när oya statsskolor upprättades. Här på Gotland ha vi tillgång på hafsbad mot den öfverhandtagande bleksotepv. I utlandet finnas särskilda badanstalter mot densamma, Nu böra vi under sommardagarne få barnen att fluigt bada i hafvet, eller der detta ej går för sig, åtminstone i rinnande vatten. Vidare borde barnen få föreskrifter för badningen, så att de ej bada strax efter maten, eller när de äro svettiga o. s. v. Men under vintern, skola de då lemnas åt sig sjelfva? Nej, då måste påpekas både för barn och föräldrar, att det är för litet att, som ofta sker, tvätta sig om kroppen en gång i veckan, Detta är för litet från renlighetens synpunkt.
Tiden tillät ej talaren attbehandla frågan vidlyftigare.
Slutligen behandlades i går afton den ofvan omnämda frågan om söndagsskolans betydelse och anordning. Den inleddes af skollärare Pettersson Vestergarn.
Sabbatsbudet vore ett af de äldsta af Guds bud, äfvensom ett af de skönaste. Emedan vi alla äro till i och genom Guå, så betingas vårt lif af honom. Särdeles tilltalande är den faderliga omvårdnad Gud ådagalägger genom detta bud. Han vill genom detsamma vagga oroliga sinnen till ro. Vigtigt är att vi tidigt lefva oss in i sabbatsbudets betydelse.
Få äro de hem, der barnen vänjas att med kärlekens nöje betrakta Guds dag. Somliga påtvinga barnen en form af gudsdyrkan. Men användes sabbaten rätt skulle den bli kär i hemmet och detta bli den fullständigaste söndageskola, Men då så ej är fallet måste sön= dagsskolan ersätta hemmet samt väcka vördnad för sanningen och kristendomens heliga ting. Utom detta har söndagsskolan en negativ betydelse i att draga barnen från sämre förströelser. Den har äfven en medlande uppgift mellan hem och kyrka. Den meddelar barnen kristendomen på ett sätt som lämpar sig för dem. Söndagsskolan är hemmets och kyrkans tjenarinna, skall ej draga barnen från templet, utan bör vara ett trappsteg dit. Då få vi en verklig söndagsskola, der sanningens fana bevarar för småsinnets gatustrider. Ännu en betydelse har söndagsskolan, nämligen att skydda parnens partisinne, som vill sönderslita alla band på det religiösa och sociala området.
Med atseende på söndagsskolans anordning måste barnens intresse väckas genom en inbjudande lokal. Folkskolans salar vore de lämpligaste. Klassindelning i samma rum torde undvikas såsom störande. Tiden bör tagas med hänsyn till den allmänna gudstjensten.
Söndagsskolan bör ej vara aftonskola. Tiden för undervisningen bör begränsas. Lärare och lärarinnor böra vara genomtiängda af kristendomens anda samt äga stadga. Det vore ej nog med att vara nitisk kristen ; äfven omdöme och urskilningsförmåga vore nödvändiga.
Man måste ha barnakärlek och barnasinne. Folkskolans lärarepersonal vore lämplig i söndageskolan. Der måste partifri anda råda, men ej bekännelselöshet, Framgången at skolans intresse betingades af ett lefvande intresse från kyrkans målsmän; då blir söndagsskolan en länk i kedjan af folkets kristliga uppfostran. I söndagsskolan borde endast kristendomens egna gyllene skatter bjudas, men så att de falla under barnens synvinkel, ej i form af predikan ej heller blott som torra frågor. Undervisningen bör vara sådan att barnens andliga begrepp bli klara. Söndagsskolan har sålunda till uppgift att göra barnen förtrogna med sabbatens helgd samt att skydda dem för partisinne och uppfostra dem i barnatro.
Skollärare Östman satte ifråga, om det vore lämpligt att bvardagsskolans lärare äfven undervisade i söndagsskolan. Det vore nog godt i pedagogiskt hänseende. Men söndagsaskolan är hufvudsakligen en uppbyggelseskola; derför har man ej samma kraf på den som på hvardagsskolan. Derför vore till lärare i söndagsskolan lämpliga kristligt sinnade personer, som nitälskade för barnen. Skolläraren behöfde sin sjunde dag.
Skollärare Hartman ausäg, att om söndagsskola skulle ifrågakomma, borde dess lärare vara just hvardagsskolans. Det vore ej här fråga om obligatorisk söndagsskola, Instämde med inledaren i att det vore en vigtig mission, samt betonade att läraren genom att undervisa kanske kunde förebygga andra söndagsskolor af inkompetenta personer. Hvad anordningen beträffar avsåg äfven talaren klassindelning i små lokaler olämplig; i stora salar bra såsom medförande omväxling. WVåra söndagsskolor vore i allmänhet för enformiga.
Särskildt rekommenderade talaren att afbryta lektionerna då och då med sång.
Skollärare Östman: Söndagsskolan vore nödvändig för att införa barnen i bibeln hvartill hvardagsskolan ej har tid. Men ej skulle den ena skolan motarbeta den andra. Om syftet med söndagsskolan vore att väcka kärlek till Guds ord, bör man genom sitt exempel verka på andra kristna att göra sammaledes, Långt ifrån att den ena borde motverka den andra borde de samarbeta, äfven om lärarne vore af olika åsigter. Talaren t. ex. hade funnit hjelp i metodisternassöndagsskola.
Skollärare Lindgren, Burs, ansåg folkskolläraren lämpligast i söndagsskolan. Sant vore att han kunde vara trött. Han hade erfarit, att det vore nyttigt om man samlade kring sig vågra män och qvinnor med lust för verkeambeten i söndagsskolan, gaf dem några regler, höll några proflektioner med dem. Hvardagsskolan hade mycket att tacka söndagsskolan för.
Pastor Ekman instämde i hvad som sagts om söndagsskolans betydelse. Förordade i detta fall äfven samarbete mellan lärare och prest, äfven om den senare ej kan deltaga i söndagsundervisningen. Dock bör han göra det i mån af tid och krafter. Söndagsskolan bör ha en gudstjenstlig prägel, man bör se till att liturgien införes för att undvika enformighet. Syndabekännelsen och trosbekännelsen borde läsas, sånger borde sjungas. Men man borde vakta sig för att framkonstruera hos barnen ett kristligt lif, så att man får dem till andliga missfoster Att barnen uppstå och bedja högt, aflägga vittnesbörd o. s. v. vore högst skadligt. Man borde komma ihåg att Guds rike är organiskt, att det följer växandets lagar.
Kyrkoherde Odin undrade, om ej läraren vore den lämpligaste i söndagsskolan. Ty den fordrar ju de allra bästa krafter. Den får ej slumpas bort. En af’ de svåraste uppgifter vore att hålla söndagsskola. Om jag anser att söndagsskolan kan tagas omhänder af folk som ledde barnen i en ohelsosam riktning, borde jag då ej genom att sjelf taga den om hand förebygga detta? Talaren såg intet ondt deri. Tvärtom vore det önskvärdt. Sant vore att omväxling i söndagsskolan behöfdes, men vore svår att åstadkomma, Utan den förfelades målet. Förslaget om liturgis införande vore kanske rådligt. Att illustrera med berättelser vore alltid lämpligt.
Skollärare Hartman påpekade det enligt hans tanke orätta i söndagsskolefesternas återkommande på bestämda tider. Barnen besöka då ofta skolan blott för dessa. Instämde med pastor Ekman med afseende på barnens offentliga bön och bekännelse. Derigenom alstrades äfven högmod.
Pastor Sjöyren instämde deri att söndagsskolan har sin stora betydelse, men visste ej om det blifvit nämdt, att den ofta ger minnen för lifvet, ett ord eller intryck som aldrig glömmes och som en gång för mången blifvit en räddningsplanka. Men hvem är vuxen det höga. uppdraget aft vara söndagsskollärare? Hvem har sådan kallelse derför att han ej förfuskar den goda saken? Visst vore skolläraren lämplig i söndagsskolan, men om han ej hade sinne för detta kall, kunde det ju lemnas åt någon annan sann kristen. Talaren hade slutligen förvånat sig öfver att en skolans tjenare gladde sig åt en metodistisk söndagsskolas verksamhet. Skulle det ej i stället smärta mig att se, om mina barn från hvardagarne om söndagarne ginge till metodisterna? Arbeta dessa att draga barnen ifrån oss, är det vår skyldighet att söka hålla dem qvar.
Kyrkoherde Gradelius frågade om man kunde hoppas enighet i arbetet med metodister och baptister. Det vore ej helsosamt att inympa trostvistefrön i unga sinnen. Det vore ju ingen hemlighet att dessa sekter lärde annorlunda än; vår lutherska kyrka. Arbetet är förfeladt, om söndagsskolan släppes i händerna på hvem som helst. Och hvad krafterna beträffar, komme de nog om läraren hade sinnet. Hans biträden böra ock besjälas af hans anda. . Skollärare Pettersson, Vestergarn, ville tilllägga att han under några år praktiserat klassindelning i samma rum och slutligen måst upphöra dermed enär det var för störande. Hvad beträffar motarbetandet af andra skolor, ansäg talaren, att om söndagsskolläraren var fri från partilidelse, då sker ej motarbetandet så att han går i strid, men skall han kunna fostra barnen, bör han ha fasta, kristliga grundsatser, komma en viss ande att göra sig gällande, fast han ej påpekar vissa åskådningar. Annars blir det ett famlande, och det osäkra sättet kan lätt öfverflyttas på barnen. Såldes är det ej nyttigt att ”barnen undervisas växelvis af lärare med olika åskådningar. I fråga om lärarens deltagande i söndagsskolan, ville talaren säga, att skulle han lemna skolan åt andra, som han ej vore säker på, skulle han aldrig få en sann sabbatshvila. Större fara låge i det af pastor Ekman omnämda förhållandet med barnens offentliga uppträdande, men fara låg äfven i att införa ritual, att söndag på söndag upprepa samma sak. Man måste akta säl för stelhet i formen. Ritualen hör mera till vuxna menniskan.
Skollärare Lingström, Klinte, ville endast påpeka en liten skrift om söndagsskolan af Fredrik Lundgren; den innehöll många goda råd och vilkor.
Skollärare Östman hade ej ansett hvardagsläraren olämplig, men han kan ej ensam draga lasset. Orsaken hvarför han yttrat tacksamhet mot andra med olika åsigter som hålla söndagsskola, var den, att de skilde sig från talaren endast i bisaker. Om de trots detta äro kända för kristlig stadga och erfarenhet, torde man ej kunna säga, att de införa barnen i partistrider.
Kyrkoherde Uddin betonade att barnets egentliga söndagsskola borde vara hemmet.
Det vore bedröfligt att barnen, som äro borta alla hvardagar, äfven på söndagen skola behöfva skiljas från hemmet. Det normala vore att familjen då finge vara tillsammans, ginge i kyrkan, läste och sjöngo. Men som det nu vore stäldt med hemmen voro söndagsskolorna nödvändiga, särskildt på de platser der man genom allehanda olika söndagsskolor söker draga barnen bort från den lutherska. Talaren trodde ej på någon samverkan mellan olika tänkande. Då strandar saken. Separatisterna må ha sitt för sig. Man vore blind om man ej motverkade sådana som ha både utprägladt partisinne och underhaltig bildning.
Hvad månne följden skulle bli af ett sådant samarbete? Möjligen skulle vi ej se frukterna i första led; men låt barnen och barnbarnen komma och vi skola se att det går bakut steg för steg, tills det är ute med oss. Pontoppidan har liknat dessa olika riktningar vid flygsanden. Får den fritt sprida sig, förvissna träd och plantor. Det vore besynnerligt om ej vi lutheraner skulle ha rättighet att ha våra barn i lutherska söndagsskolor. Vidare, om rörelserna få fritt utveckla sig, göra de propaganda och efter hand uppstår en stor fara. När de barn, som insupit de afvikande lärorna engång bilda hem och få barn blir det säkert obeskrifligt svårt att få dem i skolan. Är det klokt, kan det vara förståndigt att lärare eller prester hjelpa barnen in på ett område, som man får skada af? Nej. I detta fall är det evangeliskt att motarbeta sådana söndagsskolor. Sten blind vore man, om man ej såg att sektväsendet skulle ha samma resultat som flygsanden.
Klockan hade nu skridit till 1/2 9 på aftonen och mötet afslutades för dagen med psalmsång och bön af kyrkoherde Uddin.
Klockan 8 i morgse samlades man ånyo, lika talrikt, i folkskolans bönesal. Dagens förhandlingar inleddes med afsjungandet af psalmversen: Pris vare Gud som Ilåter oss glade vakna opp samt nedkallandet. af Guds välsignelse. Härpå valdes till sekreterareersättare i stället för skollärare Pettersson, Vestergarn, hvilken hemrest, skollärare Gardell i Lye. Diskussion vidtog omedelbart öfver frågan:
I hvad mån kan och bör katekesutanläsningen i folkskolan inskränkas?
Kyrkoherde Odin, som var inledare af föreliggande fråga yttrade i hufyudsak: Vi veta alla att man på senare tiden allmänt yrkat på katekesutanläsningens inskränkning, utan att man velat borttaga sjelfva katekesen. Naturligtvis göra sig härvidlag olika intressen gällande. Många, som framställa sina kraf, göra det af brist på intresse för kristendomen, söka att arbeta bort densamma ur folkskolan. Beklagligtvis arbetar en del af hufvudstadens stora tidningspress i denna riktning. Men naturligtvis finnas bland alla yrkanden också många, som äro framstälda af skolans egna lärare, som äga verkligt intresse för sitt kall. Derför måste man antaga att i alla dessa fordringar också ligger ett verkligt behof.
För sin del ville talaren ej vara med om att få bort hela katekesläsningen, och häri trodde han att alla stiftets prester voro ense med honom. Ty kristendomen, som katekesen vill lära barnen, är ju folkskolans grundval. Och dock finnas folkskolelärare som äro för denna barnaboks fullständiga borttagande. De skäl talaren skulle kunna andraga till försvar för sin åsigt, att katekesläsningen ej borde borttagas, hade han många gånger redan utvecklat. Han ville nu endast tillfoga detta: Kristerdomen och isynnerhet evangelium kan ej genom konst frampressas hos barnen; den ligger ej i deras natur, utan måste nedläggas i dem, Till detta ändamål voro lämpligast att låta barnen lära sig bestämda satser, de, som äro kristendomens grundvalar. Derför, då katekesen innehåller dessa, ville talaren att den skulle bibehållas. Ej många yrka på att den skall alldeles försvinna. Lilla katekesen ville man bibehålla. I fråga om utvecklingen af densamma säger man att den är svårlärd och af föga intresse för barnen, I detta afseende trodde talaren att hvarken prester eller gkollärare borde slå döförat till för alla de rop som höjas emot en vidsträckt katekesläsning. Man borde försöka, om man ej i någon mån kunde inskränka vidlyftigheten för de små barnen, helst om de ha trögt att fatta det som är alltför abstrakt. Om man derför t. ex. kunde få utanläsningen af katekesen framflyttad samt afkortad, ansåg talaren mycket vara vunnet. Så kunde lämpligare utveckliogen af femte huftvudstycket sparas till nattvardsskolan. Der vore lämpligt att komma med något jämförelsevis mera nytt. Detta vore ett sätt. Men inskränkning kunde göras äfven på andra sätt. Det fans ju skilnad i vigt mellan de olika styckena i utvecklingen. Somliga voro mera svårfattliga, andra lättare. Att gallra ut bland dessa vore ej skadligt. Det vore dock svårt att få någon regel, och utgallringen borde ej öfverlemnas åt hvars och ens godtycke, Ett sätt fans dock: man kunde förbigå alla analytiska stycken &å utvecklingen, hvilka utgöra ett upprepande af lilla katekesen- Om man höll sig på dessa ställen endast till den lilla torde det vara en vinst. Dessa analytiska stycken äro nämligen ej få, och utan skada kunde här inskränkning äga rum. Den skulle vidare vara af den betydelsen att den framflyttade katekesutanläsningen ett år, så att utvecklingen först kom att tillhöra folkskolans andra årsklass.
I sammanhang härmed skulle katekesundervisningen vinna på om man kunde bortgallra frågorna, hvilka med rätta anses för ett hinder. Om de komme bort skulle barnen nödgas tänka mera sjelfva öfver hvad de läsa. Om man gjorde försök härmed skulle vi prester få märka skilnadan vid nattvardsläsningen. Nu finnas katekeser utan frågor t. ex. vid folkskolorna i Göteborg. Det vore godt om äfven vi finge sådana, der frågorna i stället vore öfverskrifter. Ur laglig synpunkt torde intet hinder möta att antaga en sådan lärobok.
Då tidningens utrymme i dag redan är allt för mycket anlitadt af redogörelsen för detta möte, måste vi inskränka oss att ifråga om den härpå följande diskussionen blott nämna talarnes namn. För en inskränkning i katekesutanläsningen talade skollärarne Östman, Rosvall, Gahnström, Gottberg, Herlitz, Halla, O. N. Ljungberg och E. Dahlström, mot densamma yttrade sig skollärarne Hartman, L. N. Enderberg och Thorell, Karlskrona. Kyrkoherde Uddin sökte i sin sammanfattning af diskussionen medla mellan de båda meningarne, men man fordrade ett be stämdt uttalande, kvilket gick i den riktning att en inskränkning i katekesutanläsningen borde ske.
Härefter hölls af småskolelärarinnan fru Andersson från Tofta en intressant åskådningslektion i kulramens användning, hvarpå kyrkoherde Odin höll ett längre föredrag om »betydelsen af slöjden i folkskolan».
Till sist inledde skollärar Rosvall trågan om, hurnvida de gamla sorterna fortfarande böra vara föremål för undervisning i skolan. Härpå svarade inledaren nej.
Af samma mening voro de flesta mötesdeltagarne. Äfven har i dag på middagen af skollärare Andersson i Tofta hållits ett intressant och sakrikt föredrag om sångens värde och rätta öfning i skolan.
Klockan närmare 1/2 2 hölls middags: rast, hvarpå förhandlingarna från kl. 3 e. m. fortsattes under aftonens lopp öfver ett par återstående frågor. Nästa stiftsmöte mellan stiftets skollärare och lärarinnor kommer, enligt beslut i dag att hållas 1892 i Visby minst två dagar. Till bestyrelse utsågos samma personer som detta år, nämligen de båda folkskoleinspektörerna, samt skolföreståndaren O. N. Ljungberg, skollärare Dahlström, Follingbo samt lärarinnan Velander. Justeringsmän af årets mötesprotokoll blefvo skollärarne Lindahl och Mörrby.
Ett förslag att stiftsmöten skulle hållas hvartannat år afslogs. För att ge deltagarne tillfälle till att något mera enskildt få ntbyta åsigter beslöt man att till nästa möte utsträcka middagsrasten till 3 timmar samt att afsluta mötet en timme tidigare på qvällen.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 7 Augusti 1889
N:r 89
