Etikett: Säve

Säve är ett släktnamn. Mest kända var Per Magnus Arvid Säve, född 19 april 1811 i Roma socken på Gotland, död 10 november 1887 i Visby, var en svensk läroverksadjunkt, antikvitetsintendent, skriftställare, tecknare och målare.

Publicerat

De gammaldags Visby-köpmännen C. H. Lange, Jeh. Lythberg samt bröderne G. M. och J. N. Donner.

(Föredrag inför Gotlands Fornvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve.)
Men här uti Visby funnos, såsom nämdt är, flera särdeles dugtiga köpmansenkor, hvilka sjelfva drefvo en ansenlig handelsrörelse, såsom den märkvärdiga Mette Hippner, om hvilken berättas så många sägner, gamla ”Säve-mor på Söderklint”, som dog först 1784, Enquiste-mor (född Lisa Maja Fåhræus), rådman Lars Säves enka, (1. Greta Schmidt) eller den s. k. ”Sävemor vid Mellangatan”, död 1824, m. fl.
Dock stod bland dem främst lübeckaren bandlanden Georg Hindr. Donners enka f. Anna Greta Iythberg, f. 1726 död 1774, en särdeles klok och vördig gumma, eller den s. k. Donnersmor, som också af särdeles aktning kallades madam Donner, ja stundom ”madam-herr Donner”, ty hon följde i allt näst efter landshöfdingens och biskopens fruar, t. ex. då församling i kyrkan högtidligen oftrade åt hans högvördighet, eller eljest. Hon fortsatte efter mannens död 1751, (då han endast var 34 år gammal) och under sönernas ungdom med all framgång det redan förmögna husets rörelse, hade flera fartyg och Hallfride landtgård, stod sjelf i boden i hennes hus vid Donnersplats (nu konsul R. Cramérs) och skötte sjelt all brefvexling på Tyskland, — ty bon tycktes haft ej så litet af brodren Joh. Lythbergs handelssnille — under det att en gammal bokhållare, Jacob Kahl, två dagar i veckan såg till husets böcker; och derjämte uppfostrade hon sina söner, Göran Mattis och Jacob Niclas, till tarflighet, arbetsflit och ordning i affärer, sålunda ledande dem in på rätta handelsstråten, på hvilken de genom flit och redlighet vunno både förmögenhet och anseende samt omsidor blefvo ortens mest ansedde köpmän: och i allt detta ser man tidens seder samt vanan vid tarflighet och omtanka, liksom frånvaron af skryt. På det att hennes unga söner först skulle lära sig bruka det lilla innan de fingo ta’ i det stora, lät modren dem en tid vara från hemmet och på egen hand försöka i små affärer. Derföre, sedan den älste af dem, Göran Mattis Donner (f. i Lübeck 1745), en tid varit på handelsinstitut i Tyskland, satte hon honom ut på Ljugarns hamn, hvarest han lefde mycket tarfligt tillsammans med en kamiat(P. Engedahl), då de hade en gumma som kokade maten för dem, under det att de sjeltve hvarannan vecka sköto till brödet, men hvilket de stondom måste låna hos strandridarens. Dock hade D. egen häst, så att han för upphandling och annat kunde på söndags eftermiddagen besöka bönder och ibland helsa på i prestgårdarna: och voro desse två ungherrar den tiden de ende handlande på Ljugarnsbamn. Den yngre, Jaeob Niclas Donner, (ft. 1749), sattes på Klintehamn, för att vara ”söta mor” närmare, bodde i en liten träbyggning, som han straxt inköpte, och handlade i början blott med aska och fårskinn samt spisade i all tarflighet hos en gumma, ”Stake-mor”.
Men efter modrens död (1774) öfvertogo bröderne husets affärer samfält och under firman G. M. & J. N. Donner; och detta skedde under den lyckliga handelsperioden, som vid 1780 eller i följe af den ”Nordiska Neutralitets förklaringen” och amerikanska trihetskriget satte nytt lif i rörelsen. Men äfven derefter fortfor J. N. D. som förut att drifva rörelsen på Klintehamn, hvarföre han alltid kallades ”Donner på Klinte”, under det att G. M. D. skötte affärerna i Visby, bvarest hufvudkontoret var uti Donnereka huset vid ”Donners-plats” nära hamnen. För den vidgade rörelsen med skeppning och liflig frakthandel började de snart på hvart sitt håll tänka på förbättring af hamnarna. Visby hamn, alltid dålig, med blott 9, 10 tots djap och ofta svår att angöra, hade länge varit nästan öde och’hade inga släpstäder; och att ens bibehålla detta ringa djup hade man under stadens långa förtall ej haft styrka. Ty allt mud dringsarbete den tiden skedde medelst en 8: k. baggert, ett gammaldags ech högst ofullkomligt mudderverk, som sköttes at några särskilda baggertkarlar och drefs med kraften at fyra hästar, hvilka mellanåt betade i den ännu s. k. Baggerthagen. Men G. M. Donner förbättrade efter hand vår hamn på egen bekostnad, anlade släpstäder och hade snart ett ordentligt skeppsvart med redskapsbodar, många magasin och allt, så att han der innan kort kunde sträc kas köl till åtminstone ett fartyg om året. Likaså gjorde brodren på Klintehamn, hvarest ban, bland mycketan nat, af egen pung bygde kalkugnar och många hus, uppsatte repslagarebana och skeppssmedja samt anlade hela varfvet och gjorde den grunda hamnen brukbar medelst att ntlägga långa nybygda lastbryggor (hvilka man efter hans dagar ej länge mäktade underhålla), och hvarest han hvart år bygde ett eller två nya fartyg. Allt detta drefs på bägge ställena af en hel skara handtverkare, verkligen ett litet borgerskap af husets egne skeppssmeder, repslagare, tunnbindare, segelsömmare och byggmästare, ja skomakare och skräddare, hvilka alla hade fullt upp att göra och fingo bra betalt; men om någon af dem kom fram med skamlösa arbetsräkningar, betaltes de visserligen utan att någonsin pruta, men också blott för den gången, ty den mästaren blef sedan aldrig mera anlitad af Donnerska huset: och detta fruktade hvar och en, ty det kunde lätt medföra en handtverkares ruiv. Och derjämte sysselsattes ock en stor mängd skeppare, sjöfolk och timmermän, kalkugnskarlar, skjutsbönder, tjenare och arbetskarlar på varfven samt husets många landtgårdar. Den äldre Donners gårdar voro Stafva samt Hallfrida, hvarest allt, den landtligt täcka manbyggningen under de lummiga lötträden, hvilken snart belades med koppartak, den prydliga trädgården, de nymålade ladugårdslängorna och dentrefna boskapen, de väl dikade åkrarna samt de fjerdingsvägs långa stengärdsåkrarna visade i allt ordning och en vacker hushållsstyrka; och på samma vis bebygde den yngre brodren, odlade och prydde sin gård Klintebys, som af vänners rfälvilja stundom kallades ”Donnershof”. Der bygdes ock ett bland de första tröskverk på landet (redan före 1797 eller 1799), hvarmed attröskedes 18 till 20 tunnor säd på dagen. Men utom i Visby och på Klintehamn bade de stor rörelse och mycken egendom på flera landthamnar, såsom på Burgsvik, Roneocb Ljugarns hamn med bygnader, handelsbodar, kalkbruk, skeppsvarf, allehanda redskapsbus samt gårdsdelar der omkring, hvilket alltsamman sköttes at flera utliggare, bokhällare, kommissionärer, sysselkarlar och mycket arbetsfolk, dels för upphandlingen på stället och dels för att vara till hands vid strandningstillfällen; under det att vissa tjenare brukades på resor i utlandet för att bortsluta laster eller inkassera pengar, samt åter andra för att se till om de strandade fartygen kunde med för del repareras, o. s. v. — Sålunda utvecklade bröderne Donner under lyckliga handelsförhållanden genom goda beräkningar, arbetsflit och samdrägt en ganska omfattande affärsverksamhet, och deras förmögenhet var i suabb tillväxt. De understödde och satte i rörelse alla, som ville och kunde arbeta och förtjena, hvilket den tiden, utan alla oftentliga låneinrättvingar, icke var lätt, ja föranderligt; och de berömdes städse för godhet mot dem som eljest behölde deras hjelp. Men de voro också sjelfve otroligt verksamme, isynnerhet J. N. Donner som derjämte var särdeles både snabbtänkt och affärsdjerf: sedan han hvar, dag underst, bittida sett till kalkugnarna, skeppsvarfvet, lastning och lossning samt vandrat öfver egorna på Klintebys, var han redan kl. 6 på mor: gonen tillbaka på sitt kontor vid hamnen; och fann han någon af sina bokhållare före sig tidigare ute och i verksamhet, tog han vid förbigåendet mössan af sig för denne! Det dugde således ej för någon tjenare att försumma sig.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 Januari 1877
N:r 7

Publicerat

De gammaldags Visby-köpmännen C. H. Lange, Joh. Lythberg samt bröderne G, M. och J. N. Donner.

(Föredrag inför Gotlands Fernvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve.)

Efter alla dessa våldsamma kastningar i den olyckliga mannens själ, föll han slutligen i en ryslig svårmodighet, fruktade och vämdes vid alla menniskor, drog sig från affärerna och åldrades hastigt. Under tre års tid vardt han allt eländigare, och till sist drog han sig undan till Ungbåtels. Men sjukdomen tilltog förskräckligt och han hade ingen ro i sin säng, utan hans mågar ledde honom mellan sig upp och ned på gollvet: han ”var ganska svag, ej till kroppen, men dess mera till själen och fattade ingen trös”t. Hans fromsinta hustru i sin hjertängslan sände då efter deras beskedliga sockenprest, herr Carl Adolt Weller. Men patronen blef straxt otålig och vurmade bara om sina affärer på Amsterdam, London och Lisabon samt mäktige korrespondenter i alla länder; och när gudsmannen yttrade, att det nog var godt att ha” goda kommissionärer och rediga affärer, isynverhet dock i det land, hvar: ifrån ingen återvänder, o. s. v. samt rade: beställ om ditt hus, för thy du måste dö, — vardt den döende alldeles utom sig”och ropade: ”tig din mun din svarta best, prata inte om det du ej förstår bättre än jag och gå bara din väg, så skall jag ge dig manchester till byxor! och dermed uppgaf han andan d. 26 Nov. år 1785, under det att alla tolf kanonerna på gårdsbatteriet i detsamma långsamt affyrades, så att det rungade i hela Follingbo; ty han hade samma dag tillsagt sin betjent, trotjenaren Hans Hajdenberg, att han, då tecken gafs medelst en hvit duk från vindsgluggen, sålunda skulle helsa hans bortgång.
Men, nu blef det den präktigaste begrafning. ”Rike Lythbergs” drängar buro liket hela vägen från Ungbåtels till staden; men folket glunkade sins emellan att kistan var tom, kroppen på annat håll, och framför liktågetsprang hela tiden en kolsvart häst, som man omöjligt kunde mota till skogs, då vid vissa hviloställen, bärarne trakterades med öl och annan riklig valfägnad, hvarvid klockaren i Follingbo drack dem till såsom värd. Men framkom: men till Österport, då på alla fartyg i hamnen flaggorna hissades på half stång, var der den döde till mötes samlad en ofantlig procession, eller borgmästaren med magistraten, stadens alle köpmän, m. fl. af hvilka senare de förnämsta mottogo liket på den granna ”köpmansbåren”, prydligt snidad med dödsskallar, timglas och englar; och främst tågade stadskaplanen med samtlige stadspresterna och så ”skolan”, d. v. s. rektor, konrektor, ”skolpresterne”, kantorn och alle skolgossarne, hvilka, två och två, med psalmböcker i händerna, hela vägen till kyrkan gingo före likkistan och med högskallande röster sjöngo:

I himmelen, i himmelen,
Der Gud sjelfver bor,
Få vi honom skåda
I salighet så stor; o. s. v.
(G. Ps-B. nr 410)

Och sedan det ståtliga sorgetåget vid hundra lanternors sken, som steg för steg buros vid processionen, utom ljus i alla fönster vid gatoma och gamla torget, kommit till domkyrkan, som var helt upplyst — altaret och köpmanskoret medelst vaxljus —, förrättade biskopen (dokt. G. T. Litkeman) sjelf jordfästningen i det sköna, ljudrika Stora kapellet, hvarefter kistan sänktes ned i ”Lythbergska grafven” under den höga likstenen, på hvilken stod Sankt Göran på sin höga häst, med spjutet i sin högra hand, hvarmed han måttade åt Draken, som slingrade sig under kämpens fötter, allt ett dyrbart konststycke från gamla tider (som allt för länge varit undanstuckit på kyrkovinden). Och sist hördes de sångölvade Söfversteklass karlarne” af katedralskolan sjunga på stenen, hvilket egentligen var att, stående på sjelfva den nyss pålagda gralstenen, anstärmma en psalm till requiem öfver den döde: en sång af de klingande ungdomsrösterna, hvilken ailtid gjorde ett högtidligt intryck på alla. Så också då. — Alla gästerna blelvo före sorgetåget till kyr-kan hederligen trakterade med franskt vin i siltverkannor och konfekt och efteråt budne till supé med mycket öl och vin, biskopen fick för sin möda 100 specier samt s. k. ”skolan”, utom hedern att deltaga i en sådan högtid, fick dertill kontant betaldt, elle; när s. k, skola begärdes lemnades åt rektorn vid bjudningen från sterbhuset en mindre summa att dermed förnöja ”skolan”, då skolpresterna städse behöllo för sig & af det hela, eller så att, när desse fingo 1 rdr eller 6 daler till sammans, fick öfversteklassen att delas om 1 daler elier 8 skilling eller nu för tiden 17 öre, då primus fick 3 styfver mera än secundus, o. s. v. Gossarne i de lägre klassarne fingo vanligen föga eller intet; mez, med något halfbögt knorr om orättvisa, rofferi och förtrsek, m. m. måste, i dessa den stränga diciplinens tider, de yngre nöja sig. med de äldres lugnande anvisning på främtiden: sålunda voro dessa tiggarmunksinkomster ofta rätt obetydliga för de yngsta skolpojkarna: emellertid hade i0an varit med om någonting rätt stort, skinat i den högtidliga processionen, fått fritt knuffas, tillryckt sig en kringla eller annat godt uti trängseln i sorgehusets förstuga — en dyrbar frukt af egen förtjenst — och onekligen haft ett trefligt altonnöje. — Och dermed hade då ”rike Lytbberg” kommit till ro. — Af den ansedda Lythbergskaslägten märkes en Joh. L:s brorsson, handlanden Mattis Tythberg på Ronehamn, som var gift med Anna Qviberg, dotter af den märkvärdige krigspresten, mag. Olof Canutius, som omsidor var prost och kyrkoherde i Klinte, samt hade en dotter Chr. Ulr. Sof. L., hvilken 1819 gift med kaptenen friberre Emil von Vegesach, blef moder till vår n. v. ärorike militärbefälbafvare; en Job. L:s kusin Joh, L:son Tythberg bandlande i Visby, som egde Skrubbs tomt, lefde ogift och var förmögen man samt skänkte till stadens fattige en grundstod al 400 daler s. mit; den siste af namnet var en yngre Joh. L:s brorsson, handlanden Joh, N. Lythberg, eller den 8. k. ”gubben Lythberg i backen”, (i det s. k. bankbuset), som var en köpman i gamla stilen, och kunde bruka järnalnen på en bonde, hvilken ville handla varor som han ansåg ej anstodo allmogen; ja, ehuru trofast mot sina vänner och mycket gästfri och flärdlös samt rätt hemma i politiken och full af anekdoter om revolutionen och Bonaparte (hvilken, sade han, var född samma år som han sjelf), var han i månget och mycket en besynnerlig man; vch ingen kunde säga atthan var högfärdig. i kläder, ty hans bod-rock bade sålänge hängt med i tjensten, att han kunde passa i en fornsal. Och af Lythbergska slägten var också den vördiga Donnersmor, en syster till Johan Lythberg.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Januari 1877
N:r 5

Publicerat

Det föredrag

öfver ”de gammaldags Visby köpmännen C. H. Lange, Joh. Lythberg och bröderne G. M. och J. N. Donner”, son i torsdags hölls ”af ivtendenten P. A Säve, åhördes af ett ganska talrikt antal af tacksamme åhörare Då vi hafva trott att detta föredrag, hvari man får en inblick i den gamla hansestadens handelshistoria under nyare tider, skall med intresse läsas af äfven den stora allmänheten, hafva vi satt oss i tillfälle att i vär tidning kuna meddela detsamma, och kommer dess införande att taga sin början på nyåret.
Sedan detta föredrag hållits, sunmanträdde föreningen Gotlands Fornvänner, då till styrelseledamöter återvaldes herrar doktor O. Roswan (ordf.) doktor J. Kahl (sekreterare), boktr. T. Norrby (kassaförvaltare), intendenten P. A. Säve och boktr Anders Jeurling. Till revisorer utsågos herrar lektor O. W. Lemke och lektor D. Söderberg. Dessutom afgjordes åtskilliga andra ärenden.
Säsom bevis på det intresse, hvarmed sällskapets samlingar, ”Gotlands Fornsal”, på senaste tiden, sedan desamma nästan dagligen tilökts, börjat omfattas, kunna vi nämna, att under dén timme på Annandagen, då Fornsalen hölls öppen, samlingarne togos i betraktande af vid pass 150 personer, hvilka genom värderika gåfvor af fornsaker och frikostiga öfverbetalningar lade i dagen sitt intresse.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 December 1876
Nr 104

Publicerat

Föredrag

med ett för hvarje stadens innevånare högst intressant ämne hålles om torsdag å elementarläroverkets sal (se närmare annonsen!) Detta föredrag synes komma att blifva en fortsätning af det, som förra julen: af samme väl falige och i Gotlands häfder väl förfarne man, intendentev P. A. Säve, upplästes och med lifligt bifall mottogs, hvadan det är att hoppas, att det nu förestående skall komma att åhöras af en talrik krets. Inkomsten tillfaller fornsalen.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 23 December 1876
N:r 102

Publicerat

Gotlands Fornvänner

äfvensom andre ortens vänner af Gotlands forntid inbjudas att torsdagen 28 December kl. 4 e. m. å elementarläroverkets stora sal afhöra en framställning af intend. P. A. Säve om
De gammaldags Visby köpmännen C. H. Tange, Joh. Tythberg och bröderne G. M. och J. N. Donner.
Inträdesafgiften är 50 öre, som tillfaller Gotlands fornsal, hvarjemte välvilliga öfverbetalningar med tackssmhet emottagas. Inträdeskort äfvensom listor för möjliga öfverbetalningar till handa hällas i Nybergska bokhandeln samt vid ingången.
Omedelbart efter föredragets slut håller föreningen ”Gotlands Fornvänner” sitt andra ordinarie årssammanträde.
Föreningens Styrelse.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 23 December 1876
N:r 102

Publicerat

Skogens sagor

eller växtligheten på Gotland, jemte spridda drag wr öns odlingssaga och folklifvet derstädes.
Af P. A. Säve.
(Ur Tidskrift för Skogshushållning.) (Forts. från nr 74.)

Men sådana våldsamma omstörtningar bade, såsom nämdt,ilångt förgångna tidehvarf icke blott skett vid öns kuster, utan lika undransvärda krafter ha mer än en gång inne på landet vida förändrat hennes yta, och detta somligstäds, såsom det tyckes, ibland helt plötsligt, utan att någon egentlig rubbning dervid vidare synes ha inträffat.
— Så förekommer det åtminstone uti ”Stig-städe-åkern” (i Hafdhem) omkring ½ mil från Östersjön i vester, hvarest man vid utdikning 1868 fann jordlagren liggande i töljande skiften: uti markens n. v. yta finnes sardmylla af omkring 7 tum djup, derunder strandör och klappersten at 2 till 3 fots mäktighet med bafs- och strandsnäckor samt nederst deruti inbäddade brända furustarimar och grenar; vidare derunder grå dy till 1 fots djuplek med hafstång, fast och sammanhängande; samt först derunder ängvall och växtmylla af omkring 6 tums djup, tät och fast samt inmängd med små gråstenar, skogsmossa, hasselgrenar, nötter och trädgårdssnäckor (Helix nemoral. eller hortensis), äfvensom myrstack med kåda uti; och slutligen derunder åkerlera och leralf till obestämdt djup, blandad med stenknubbar och småsten — Åter uti Burge myr (i Ejsta) funnos 1844 uti den tillslammade växtmyllan dels långa furustammar med barken på, liggande kors och tvärs öfver hvarandra, och dels ännu friska tallstubbar, märkligt nog tydligen afhuggna medelst vanlig yxa, samt stående tre till fyra fot djupt under myrens n. v. yta och med sina rötter i understa sandalfvens på hvilken barrskogen först vuxit och matjorden sedan efterhand bildats. Vidare, på ungefär samma djup under växtmyllan samt på samma vis afbuggna stodo på 1850 talet uti Martebo-myr stora furustubbar i orubbadt skick med rötterna i bleken och äfjan, hvilka, jemte gamla cnerötter ännu voro så kärnfriska, att veden af dem starkt luktade af tjära eller ene; ja, folksägnen talar om mark (i sistnämda myr) som en gång burit skog och sedan sjunkit, hvilket man i våra dagar sett uti Battle, hvarest i den djupa feta matjorden stodo tallstubbar i tre lager öfver hvarandra, tydligen medelst yxa afbuggna samt rika på tjära. Af dessa många höjningar och rubbningar i jordytan ha flera vattendrags gång blifvit förändrad (också inom mans minne), andra blifvit alltmera vattevfattiga eller helt uttorkade. Sedan vattenledernas a minnen eller å mynningar sålunda blifvit tilltäpta, vare sig genom tillslamning eller grundens lyftning, har torfbildning efterhand skett och myrar uppkommit med lut mark, dyar eller gungfly samt tillfälliga Autholmar, hvilka (liksom flera ännn i vår tid) slutligen fastvuxit vid land. Uti de forna sunden genow ön, hvarest enligt sägen varit farleder, ser man de försvunna vattnen ersatta af vågräta myrvallar och ängar, såsom uti Etelhem, Hejnum, Lärbro och Linde, o. s. v., älvensom uti Låjsta och Stånga, hvarest, mellan dessa senare socknar, finnes Gotlands djupaste land vatten, vid hvilket märkliga vallar och befästningar än i dag synas; liksom man också talar om gamla skeppsskrot och ankaren, som der blifvit hittade.
Ja denna öns ständiga höjning tros på fleraställen formärkts, t. o. m. under en mans ålder, såsom å Nårsholmen på Fårö samt på Närsholm, hvilkas smala hälsen eller ed alltmer hopväxa med den motliggande stranden och slutligen bli landfasta, hvilket förhållande också märkes å många grund och holmar, som hastigt stiga öfver vatten, bland hvilka senare Rone Ytter-holme säges på 40 års tid (intill 1854) tillvuxit med sex tunland; och än i dag finnas långt från stranden och å höga marken gamla lagda bro-stajnar till båtländingar eller landningsrum samt längese-, dan öfvergilna, af kullerstenar utlagda notvarp och gamla fångstlägerstenar för bafssjälen, såsom uti Rone och Gothem, Om sådana torrblifna vittenleder och stränder påminna ännu flera ego-namn på jordar som nu ligga högt uppe i landet, såsom ”Skips-gärdet,” ”Skips-gangar” och Skipsdalen samt Kum-ördar (i Rone), som betyder risbråte, utlagd för fiskfångst. Sålunda höjes, vidgas och förstoras landet alltjemt, ej minst genom stormvågornas svall, som alltjemt ökar strandvallen, såväl genom landslaget grus och sand, som ock genom bäddar af slåke, hvilken i vi karna bildar djupa släke-dyar; också förskjuter hafsisen ofta stora klippblock in på land. Allt tyder på stora hvälfningar i uråldern, då hafsvågorna fritt svallade öfver ön och utbredde om hvart annat jordlagren på hennes yta. Derföre ligga också flerstädes i största närhet och sinsemellan blandade pinn-häll och bränn-sand, nakna sol-hällar, grusåsar, klapperstenochflygsand, o. s. v. samt vidlyftiga lajrar eller lerfält och så åter spridda sträckor af den senast tillkomna bördiga svartmyllan. Inne på öns högslätt finnas stora myrar eller massur med stillastående vatten, som numera vanligen på eftersommarn och hösten torka ut, men i hvilkas sänkor uppstått djupa träsk med äfjebotten och som året om äro vattenfyllda. Der växer yppigt den grofva hvassa agen, hög vass samt flera arter starr och bunk; och der rörle sig fordom ett rikt djurlif af fisk samt allehauda vattenfoglar och vadare, hvadan der under tiderna bildats måktiga bäddar af bluttma eller dy, vattendränkt växtmylla och yppersta torfjord ej sällan till 8 eller 10 fots djup. Myrarna afbörda sina flöden derigenom att ytvattnet antingen upptages af några få grunda åar, snart sommartorra valgar och bäckar eller finner sin väg till hafvet genom långa leder under bergen, och det öfriga vattnet nedtränger genom jordlagren och sjunker bort både genom trånga klu-fall.i bergen och slukas af vida sluk-hul, för att zedan kring öns alla stränder framkomma såsom oräkneliga, källor af friskaste fast ganska kalkblandadt vatten Och må bland de befintliga svaga s. k. helsokällorna särskildt nämnas ”Hamrabrunn”, som för sitt bittra vatten kallas Päuke-sanden (den ondes brunn), hvilken egenskap väl antyder att dess ådror silas genom sten- och jordlager af främmande beskaffenhet eller att de förhända ha beröring med det underliggande gråberget, — I anseende till luftstreck må nämnas, att Gotland, med dess geoer fiska bredd och ringa höjd öfver hafvet, hade (1. ex. 1855—1859) en medel-luftvärme af något mera äv + 7, 6 (Celsius) och en jord- eller källvärme al + 8,0; men den s. k. gymnasii-källan (uti n. v. sjukhuset vid Strandgatan i Visby) är undantagsvis + 5,5 hela året om. Luftvärmen kan ibland i middagsstunden vara + 32,0 i skuggan, ja någon gång (såsom 1834) + 35,0; och i Augusti 1845 syntes egyptiska gräshoppan (Gryllus migratorius) vid Visby. Men kölden på vinterdag faller bär sällan till — 10,0 eller — 15,0, under det att kylan på fasta landet vid Westervik då vanligen är fyra grader strängare; och under hela vintern 1859-60 var största kölden under en enda dag allenast — 5,0, hvarjemte medelluftvärmen under alla vintermånaderna somliga år är öfver fryspunkten. Ofta är himlen hög klar och prisas al målare för dess djupa blåhet. Troligen härrör Öns så milda Inftstreck, isynnerhet under sommar och höst, af den aflägsna Golfströmmen, som, med de starka vestliga vindarna (hvilka här ej sällan blåsa under flera månader å rad), från Atlanten för dess värme till Gotland, som väl är den längst bort i S.O. belägna ort, hvilken beröres af hans lifvande ande. Dock äro vårurna vanligen långa och kalla, då den s.k. Marsgejsten ofta är rifvande och hvass, hvilket törorsakas af den sura ostliga vinden från de högnordiska tundrorna samt af den då största kylan i hafsvattnet, isynnerhet när sjöisen hvart 10:de eller 20:de år, stundom många månader, ligger fast som ett berg kring ön eller fyller hafvet med tjock drif-is. Gamla uppgifter tala om förfärliga vintrar i forna tider, då Östersjön länge och många gånger legat tillfrusen mellan alla sina kuster. Men med full visshet vet man, att här äfven i senare tider varit stora snö-vintrar med långvarig stark köld, eller 1708–09, då valnötträden ströko med, och 1741, då dessa, liksom ock alla mullbärsträd, förgingos i Visby, äfvensom 1788 —89, 1794, 1809, 1829—30 och 1838. År 1867 var hela sommarn ovanligt regnig och kall, hvilket väl härledde sig af den mängd iskallt fjällvatten, som då så sent hann ned från Nordens alla elfvar och sedan under sommarn omgaf Gotland med dimmor och kyla; men åter andra år och rätt ofta plågas orten af stor brist på regn och den mest ihärdiga torka, äfvensem ej sällan af starka nattfroster långt utan på försommarn. Deremot äro höstarne Gotlands vackraste årstid och mer än dels ganska milda, ja någon gång med en medelvärme i Oktober af ända till + 10,0. Men, med landets läge i hafvet, rasa här stundom de våldsammaste stormar, ofta af nordvest och med högt vatten, då de med en oerhörd förstörelse= kraft (såsom i Okt. 1845, i Jan. 1850, i Dec. 1863 och senast i Nov. 1872), ibland kullslår och bortför eller qväfver menniskor, makar stora träbyggningar från deras grundvalar samt fororsakar stora förödelser på skogarna. Sålunda är väderleken härstädes nu alltmera ojemn, hvilket väl oftare kommer att inträffa, såsom gifna följder af den vådliga rubbning af tingens bestånd, som förorsakas genom skogarnas förstöring. Eljest är luftstrecket ännu för helsan ganska angenämt och gynnsamt.
Sådant är Gotlands läge och luftstreck, och så äro dess yta och jordlager skickade för att bära skog och växter; såsom allestädes, är det landets danad, som skipat växtlighetens tillvaro i vexlande skepnader och olika bestånd. — Barrskogarna ha af ålder utbredt sig på de högländiga torra grusåsarna och sandfälten samt de lägre markerna derinvid, eller öfver ön i allmänhet i hennes hela längd och bredd. De största sådana skogar voro af gammalt norrut Fors-viden och Åjnaren, de vidsträckta strandskogarna öster på ön med Trull-halsar och Gyllanui, inne i landet Låjsta-hajd och Brajd-floar, åt vester Langhajdi, Lajkunge-hajd och Alle-hage, samt ändtligen den grofva barrskog, som fordom betäckte hela Fårön, Sandön och Furillen, m. fl.; och särdeles högvuxen var städse timmerskogen på grusjorden i Vänge, Butle, Ala och Etelhem, samt för ej länge sedan utmärkt vacker uti <AvaNäset” på Fårön, å $Vialms-udde”, vid Gullauser, Vesters, Tjälders, uti Hejnum, vid Muukebos i Norlanda och Kisslings i Fole samt Norrvanga i Lärbro. Men uti midtlandet, på lerjorden och den djupa myllan i dalsänkorna, vid myrvatten samt på deras laggar och framspringande utlängor, herskade löfskogen fordomdags i sträckor af flera mil, och det öfver hela socknar och nästan i sammanhang alltfrån Martebo, Lokrumme och Bäl i norr ända till Klinte i sydvest, samt sedan vidare, i söder om det snedt öfver landet gående barrskogsbältet, här och der bort till Öja och Hamra uti öns sydligaste del: allt oftast i våra prisade ängar förskönadt af lummig underskog och yppigt buskverk samt den täckaste blomsterväfnad af örtrikt gräs.
Skogen på Gotland är visserligen vilkoret för växt- och djurrikets trefnad och odlingens möjlighet derstädes, men han har stormen till granne på alla håll. Derföre är hans bygnad i stort taget inrättadt på det visaste sätt: sålunda blir han allt lägre mot hafsstranden, hvarest han, ofta utan all stam och blott utrustad med knotiga och på marken kringslängda grenar, bäst förmårhålla sig sjelf fast i den stenbundna jorden och med det samma mot hafsstormarna värna den innanför växande skogshärens bestånd, så att träden der inne i lugnet kunnat utveckla höga stammar och på dem lyfta sina jemnhöga hvälfda kronor, öfver hvilka de starka vädren då storma fram utan skada. Och endast sålunda kan högskogen lugnt stiga i kraft och bestå, under det att dess tjenare, den väderslungna vresiga strand skogen vid hafvets bräddar, ger hafvets söner detskapligaste sega virke till skepp och båtar: alltså är skogens bygnad sådan, att han uppehåller sig sjelf, skyddar hela landet och tillika bereder menniskan nyttiga hjelpmedel.

Gotlands Allehanda
Lördagen 30 September 1876
N:r 78

Publicerat

GOTLÄNDSKA MINNEN,

samlade af P. A. Säve (ett föredrag i Sällskapet D. B. W den 9 Juli 1858). För att hedra landet och lifva folket till känsla af sin egen kraft och till en frisk och sund utveckling i framtiden, skildrar den med Gotlands forntid synnerligen förtrogne författaren derstädes i snabb teckning Gotlands äldsta minnen, dess märkligaste män af folket, Bönder, Krigare från Konung Karl XII:s tid, från 1788 och 1808 års tider, Biskopar, Landshöfdingar, Välgörare, Snillen och Tänkare. De alldra vigtigaste vändpunkter i landets öden tecknas der med dess olika ställningar, seder och bruk, vare sig i våra Karoliners anborna vanor eller i det gammaldags-idylliska prestgårds-lifvet. De fleste Gotländska slägter uppträda der från forntiden och stundom in till våra dagar uti: målande berättelser om deras käraste medlemmar; hvilket allt väcker både glädje och stolthet. Dessa känslor lyftas hos oss Gotlänningar af alla åldrar och klasser till sin största höjd vid slutet af dessa ”Gotländska minnen,” der vår störste landsman, den snillrike Kristoffer Polhem tecknas i hans lefnad och storverk, och då hans minne, en stjerna af första storleken i den Svenska häfden, ändtligen af en Gotländsk hand öfverlemnas åt hans landsmän till deras ständiga hågkomst och föredöme.
Såsom en liten profbit införa vi här med författarens tillåtelse en minnesteckning af

Kornetten i Weskinde,
eller den siste Karolinen på Gotland.
Johan Nordal, eller den s. k. ”Kornetten i Weskinde,” var en lång, anskrämmelig gubbe, med hvitt skägg och djup dånande stämma af svenskt mål och af 13 qvarters lingd i sin höga ålderdom, i ungdomen troligen närmast 14. Han hade vid hästfolket tjent Kung Karl XII till slutet, och var med vid Fredrikshalls be-lägring; och håde efter 1772 gratial af tretton dalar och sexton styfver årligen. Om honom finnes många berättelser, de flesta lustiga, om Komrettens egna vanor och figur, hans fattigdom och förnöjsamhet, vördnad för ”salig Kungen” och hans otaliga, äfventyrliga historier. Gubben var så kry, att han ännu vid 60 års ålder kunde hjula kring hela Weskinde kyrka, och 85 år gammal iklädde han sig åter brudgums-rocken, och det — med all framgång. När Herr Johan (Bahr)”i Weskinde då förrättade vigseln och sade: ”hustrun skall vara sinom man undergifven,” afbröt honom gamle Kornetten, som sade högt: ”ja, så borde det vara, kära far! Minst något öfver 100 år (somliga säga 111 år gammal), skakade han af svaghet på hufvudet — som såg vördigt ut — och behöll alltid hatten på inne, utom då han talade om salig Kungen, den han stundom kallade ”bror Karl;” och han gret ofta dervid. Han tålte alldrig, att man yttrade en halfdragen anda mot Kung Karl, med mindre han dundrade till ett kort försvar, reste stoltare på sitt darrande hufvud och blef mycket ond. Han vandrade ofta kring Landet som botare, gående jemte sin lilla häst och kärra, ty då han någon gång red, vidrörde hans fötter nästan marken: stundom sålde han väf-skedar och rot-korgar, dem han sjelf gjort. För öfrigt lefde gamle Kornetten mest af besöken hos sina många vänner under de ständiga långresorna kring hela Landet. Sin fattigdom och många missöden bar han med äkta Karolinskt tålamod; och då någon beklagade honom, sade han blott tryggt: ”det skall så vara!” Mycket gladlynt var han, och öfver allt välkommen för sina roliga berättelser från den gamla tiden, dem han framförde mycket väl och städse allvarsamt; men, sedan dessa gjort sin åsyftade verkan och åhörarne rikligt skrattat ut, kunde gubben draga på smilbandet öfver framgången. Barn voro vanligen mycket rädda för honom, helst då han med en käpp i handen midt på golfvet visade ”hur det gick till i krig,” då han fäktade, ropade och puffade och tedde sig riktigt gruflig. Gubben kunde icke engång läsa i bok, men gick ofta i Guds hus. Stundom kunde han om söndagarne, då han satt och hvilade sig uti kyrk-luckan i Weskinde så uppehålla kyrkfolket med sina lustiga historier, att flere stadnade utanför kyrkan att höra ”gamle Kornetten” än som gingo in att höra på presten. Då man hälsade honom från någon bekant, var städse hans allvarsamma återhelsning: ”hälsa honom Gud igen!” Men öfvergammal och minneslös, tillade han sig sjelf ofta en allt för hög ålder; och gingo hans berättelser ej sällan öfver i den vidunderligaste dikt: ”en gång hade han i sju-åra-kriget varit utkommenderad med 18 man, tagit adertontusen Österrikare till fånga, trängt in uti staden Wien, gått upp till Kejsarinnan Maria Theresia och inför henne slagit guldsporrarna i bordet, så att hon blifvit väldeligen förskräckt och ntropat: nå, nå, kära Farbror! var icke så sträng —, skona staden!” och det gjorde han ock; och det fägnade ännu på gamla dagar hans hjerta. — Gubben dog i Weskinde den 5 April 1795.

Ur samma ”Minnen” anföra vi bland annat om Gotlands tillstånd närmast efter K. Karl XII:s dagar i kort utdrag, följande: Men efter den stora Karolinska tiden följde Gotlands förfall och mycket elände: i somliga socknar voro flera öde-gårdar än skatte-hemman, hvilka stundom pantsåldes för några Görtz-daler eller runstycken; i Lokrumme t. ex. voro vid sista knekt-utskvitningen till kriget inom soldat-åldern ej flere än två vuxna drängar; folket måste hälla ständig ut-kik från kyrk-tornen (äfven inne i landet, såsom i Dalhem) för att genast bli varse när fienden, Ryssen, när som helst kunnat anlända och då vård-kasarna (der folk med eld-don låg natt och dag) skulle tändas och man genast skulle ringa öfver hela Landet. Somliga karlar voro utsedda till socknens för-ridare att vid minsta larm ”buda” allmogen till samling: ja, stundom måste bonden, då han gick och slog på ängen, hafva hästen sadlad der till hands. Det var då som bönderna på Fårö, af fienden anfallna, manneligen värjde sitt land under en modig Styckjunkare, Stubb, som med sin kanon på en bak-vagn sopade stranden vid Ryss-näs och andra ställen ren från Ryssar. Handeln i Wisby afstadnade alldeles, den nu så kallade gamla hamnen förföll och öfvergafs, och för staden fans ej ett seglande fartyg. En allmän nöd och bedröfvelse herrskade: foder-träng, penninge-brist och hunger år efter år.
S . . .

Gotlands Läns nya Tidning.
Fredagen den 17 December 1858.
No 0.

Publicerat

Allmänna Brand

beviljade i fortsättningen af sin stämma en årlig pension på 1,500 kr. till bolagets förutvarande ordförande fil d:r Gunnar Säve, gotl.
Till revisorssuppleant nyvaldes härifrån bördige direktören Oskar Gyllenhammar, Göteborg.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 4 Mars 1913
N:r 52

Publicerat

Landsbygdens traditioner.

En vädjan till hugade upptecknare.
På sista tiden har satts igång en insamling av s. k. stadstraditioner, och det är ju nyttigt och glädjande. I förbigående har också nämnts vikten av att insamla landsbygdens traditioner, och det är den saken jag här vill bringa i åtanke.
Mycket har insamlats av P. A. Säve, Mathias Klintberg, Th. Erlandsson m. fl. och av ortsmeddelare såsom Jakob Karlsson och J. O. Larsson, Fie i Lau, Lars Rosenqvist, När, Carl Franzén, Hellvi, Arvid Berggren, Vamlingbo, Alma Nyström, Garda, m. fl. samt av Landsmålsarkivets utsända upptecknare. Genom frågelistor om åkerbruk, slåtter, bak, brydd, smide, gärdsgårdar ( ”täunar”), vilka besvarats av meddelare ha vi fått olika sidor av folklivet belysta.
Det finns emellertid ännu åtskilligt att utforska rörande folkliv och folkminnen — ”gäisk”, om bysar, bjäru, torspjäsku, botgubbar, flugråin, skämmä kräk etc. Men framför allt är det viktigt, att vi få veta i detalj hur det dagliga livet i en gård gestaltade sig i gången tid. Den som läst Eva Hedéns bok Utanför Ringmuren och Th. Erlandssons skildringar av gammalt gotländskt bondeliv i våra dagar förvånas över hur olika den tidens levnadssätt var emot vår tids, hur man i högre grad var själv-hushållare och hur gården var en sluten ekonomisk och social enhet. Vi behöva sådana skildringar ”från självhushållets lyckliga dar”, sedda ej blott från bondens eller bondhustruns utan även från lantarbetarnas och ”laigfolkets synpunkt.
Bondens arbetsår behöver också skildras utförligt, vilka sysslor som utfördes på olika tider av året, arbetenas beroende av väderleken och jordens beskaffenhet, märken för sådd, skörd och fiske efter växternas blomning och lövsprickning, efter fåglars ankomst etc., gagn, virkets lämplighet under olika årstiden etc. Vidare bör berättas om arbeten på gården och i marken, om vägen dit, när man behövde ”ha mat mä si”, om man fick ”otendag” hemifrån etc., när man ”päustar”, ”väilar middag” etc. Ett par arbetsdagar under sommar och vinter förr i världen böra också ingående skildras, olika för ”kalar” och ”kvinnfålk”, med angivande av arbetsplats, tider och arbetsresultat, klädsel, måltider, vad man åt och drack.
Otendag fick man ju inte hela året — ”i säiste seidskupen bindes otendagen in”. Skildra matförrådets uppläggning, insaltning och förvaring av kött och fisk ( ”upplänningar kåird ti fiskstrand”), hur ofta man bakade och vad för slags bröd. Nu bakar man visst inte surbröd ( ”grovbröi”) på många gårdar — en stor omvälvning i försörjningen — när och varför började den? Även rengöring, städning, tvätt och lagning, när man hade skomakare eller skräddare. Reparation av redskap, ”tjärsmör vagnar”, ”smör silar”. Skildra även ”folket i fest”, marknader, julkalas i ”bidlage” etc.
För skildringar av allt sådant äro vi tacksamma här på Landsmålsarkivet och betala gärna för goda skildringar. Papper fås härifrån. Skriv så gott Ni kan. Hjälp till att bevara minnena av ”en döende kultur”.
Uppsala den 9/9 1947.
Herbert Gustavson,
arkivarie vid landsmåls- och folkminnesarkivet, adr. Uppsala.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 11 September 1947
N:r 207

Publicerat

Skogens sagor

eller växtligheten på Gotland benämnes en uppsatstföljd af P. A. Säve uti tidskrift för skogshushållning. — Både ämnets vigt och författarens värderade penna göra, att vi med författarens benägna medgifvande tagit oss friheten på annat ställe i bladet för våra läsare delvis återgifvadena intresseväckande uppsatsen.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 9 September 1876
N:r 72