graf har före ningen »Gotlands fornvänner» påtänkt resandet af en minnesvård. Lista för tecknande af bidrag härtill cirkulerar för närvarande enskildt.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 Maj 1890
N:r 69
Vid nya folkskolehusets
uppförande framträder en fråga, som visserligen skymtade i en reservation inom skolrådet mot beslutet att förlägga bygnaden till Lundinska tomten, men som sedermera tyckes ha ådragit sig större uppmärksamhet. Vi mena den fara, som möjligen kan ligga uti att förlägga en sådan bygnad eller öfverhufvud någon bygnad alls så nära in på det strax bredvid anlagda kruthuset. Det ser ut, som skulle skolrådet fått betänkligheter att utan vidare börja skolhusets uppförande på den beslutade platsen. Möjligen kommer en framställning att göras till k. m:t med anhållan om utredning af beskaffenheten och omfånget af den fara, som kan hota från nyss nämda håll.
I sammanhang härmed må erinras om ett sorgligt minne för ett hundratal af år sedan, nämligen explosionen i ett laboratorium vid Visby 1785.
På 1780-talet var en artilleritrupp förlagd på Gotland, och för dess räkning var ett laboratorium anordnadt utanför söderport. Den 5 Juli 1785 sprang olyckligtvis detta laboratorium i luften i följd utaf oförsigtighet af några unga officerare, som dervid dödades. Bland de sålunda omkomne voro: en Säve (son till tullinspektoren i Visby Johan Säve och broder till prosten och lektorn d:r Per Säve, död 1837), en Elfkrona (son till artilleriöfversten Jean Elfkrona, död 1790 och begrafven i Lummelunda kyrka jämte den olycklige sonen, som endast blef 15 år gammal), tvänne med namnet Brobäck (från Vesterhejde), med flere. En artillerist Kronlund flög högt upp i luften, och fick, då han föll till jorden, sin kropp mycket svårt skadad, men lefde, jämt sängliggande, ännu vid början af 1800 talet. — Ofvan nämda artilleritrupp bortkommenderades från Gotland 1788, sedan Karlsvärds fästning på Enholmen blitvit raserad.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 31 Mars 1890
N:r 50
Adjunkten vid Jönköpings läroverk
G. A. Säve åtnjuter på grund at sjuklighet tjenstledighet tills vidare under vårterminen.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 7 Mars 1890
N:r 36
Märklig gotländsk runsten.
Auteckning af A. S.
Under mina funderingar öfver gotländska ortnamn har jag påträffat rätt många, öfver hvilka jag ej vetat gifva en någorlunda rimlig och antaglig förklaring. Bland dessa var en liten namngrupp, uti hvilka ortnamnen ändas på »bjänne» eller »bjänns», nämligen gårdsnamnen Enbjänne (Ain-bjänne), Sibbjänns, Robbjänns och Sibben-arfve. Tydligen flos här ett fornnordiskt ord bjänne, bjänns; men hvad för betydelse detta ord månde hafva kunde jag länge ej komma under fand med. Visserligen hade jag hört uti forngotländskan ett ord »bjonnut», användt att beteckna en mycket egen, ovanlig färg på hästar, »ett bjonnut russ»; men om nu ock bjoinut betyder en ovanlig färg på en häst, så kunde dock ej deraf någon rimlig förklaring på de anförda gårdsnamnen erhållas, Slutligen fick jag upplösningen på gåtan uti professor Karl Säves »Guniska Urkunder». En af de längsta och märkligaste runristniogar på Gotland och den enda derstädes, hvarest runinskrift förekommer i versform, är en stor runristad marmorsten, fordom en runstod, som lär ligga på Hogräns kyrkogård, eller åtminstone har legat der. Hela ristningen har ej kunnat utredas; men bland det som kunnat läsas och tydas är följande:
En urgammal gutnisk odalmannaätt lära vi här känna och många forntida namn och bruk träda oss här till möte. »Sunnerst i by» (söder ut i Hogräne-bygden) bodde den gamle Ai bjarn eller Ainbjarn*), sannolikt på den i socknens södra del belägna gården Ajnbjänne, hvilken torde fått sitt namn efter honom eller efter någon af hans förfäder, som ock hetat Ajabjarnv, ty förfädrens namn bibehöllos troget inom slägterna. Den gamle hade fyra söner: Sigmund och Sigrajf, Sigbjarn och Botrajf. Den först nämde af desse bröder, Sigmund, lät resa minnesvård och »göra bro», (anlägga väg — hvilket ansågs för ett både kristligt och hedrande verk) till minne af bröderna och af deras fader. Minnesstenen har ursprungligen ej varit rest på kyrkogården. Derom får man upplysning af en annan del af inskriften, som lyder sålunda:
Om slägten, som troligt är, härstammat från Ajnobjänne, så har Sigmund, som lät anlägga vägen och resa minnesstenen, dock ej bott på fädernegården, som väl ägts utaf någon af de andra tre bröderna, ty Sigmund bodde i en gård, hvars namn började med G — kanske gården Gervalds, som är ej långt från Ajnobjänne. Det torde varit den byayäg, hvilken går från Ajnobjänne till landsvägen i det närbelägna Atlingbo, som blifvit anlagd af Sigmund och minnesstenen har säkerligen stått vid vägen nära rågången mellan Atlingbo och Hogrän. Ruuskriften gifver anledning förmoda sådant.
Att både Sigmund och brodern Sigbjern samt runristaren Rokr samt kanske äfven gamle Ajnbjarn och hans båda andra söner jämte Gajrvidr, som gjorde drakslingan, varit kristne, synes af inskriften å stenen, der man beder den helige Mikael hjelpa Sigbjarns ande.
Under kristendomens äldsta tidehvarf i norden fortfor det gamla bruket att jorda de aflidne uti slägternas ättehagar och uppkasta hög öfver de döde; men sedan kyrkor och kyrkogårdar öfver allt uppstått, blefvo liken jordade der och månge fromma kristne läto föra sina aflidne förfäders ben ur ättehagarne till kyrkogårdarne. Kanske har så äfven skett med Ajnbjarns och hans söners samt minnesstenen då äfven blifvit flyttad från sin ursprung: liga plats till kyrkogården.
Af denna märkliga runsten blir bevisligt, att ordet bjarn = björn varit en sammansättning uti mansnamn, hvarigenom namnen Ejnbjarn (den ensamma björneo) Raudbjarn (den röda björnen), Sigbjarn (segerbjörnen) bildats. Gotländska tungomålet älskar lena ljud och undviker hårda konsonatmöten, isynnerhet r, n. Således har af bjarn blifvit bjänn och bjänne och deraf uppstått bjonnu eller bjonnut som blifvit användt för att antyda en färg, som liknar björnens. Tyvifvelsutan hafva gårdsnamnen Enbjänne,. Sibbjänas, Sibbenarfve ock Robbjänns bildats af mansnamnen Ajnobjarn, Sigbjarn och Raudbjarn.
*) Ai bjarn är troligtvis missristning i st. f. Ainbjarn, uppkommen deraf att ett n råkat uteglömmas. Hade namnet varit Aibjarn, så hade väl gårdens namn varit Ajbjänne, icke Ajobjänne. Ain uti mansnamnet Ainbjöra betyder icke räkneordet en (unus), utan adjektivet ensam (solus). Bjarn är det fornnordiska bjarnar, birnir = hanbjörn, hvars motsvarande femininum är birna — björnhona. Ainbjarn betyder således den ensamme björnen.
Gotlands Allehanda
Måndagen 24 December 1888
N:r 103
Ett minne från 1808—1809.
Gust. Andersin.
(Ur finska tidn. »Wasabladet».)
Under en flat stenhäll å Wisby begrafningsplats hvilar stoftet af kapten Gust. Abr. Åudersin, Om den aflidne, som var född finne, innehåller havs egenhändigt »den 10:de Martii 1818» i Wisby upprättade tjensteförteckning pågra data, förtjenta törhända att tagas vara på. Förteckningen, som är uppgjord med kolummer och all vederbörlig formalitet, är af följande innehåll:
»Tjenste Förteckning
För Undertecknad Tyg Officer vid Gottlauds Natjonal Beväring med Capitains Namn, heder och värdighet. Innehafvande Grad, I Regementet: Tygofficer med Capit:s namn heder och värdigh. I Armen: Löjtnant. Innehafvande Lön eller Indelning: Tyg Officers arvode.
Namn — Gustaf Andersin, Födelse år 1784 den 18 Januarii, börjat Tjenstgörningen som Uuader Officer — 1801 Den 13 Junii, Börjat Tjensgöringen som officer — 1804 den 9 October, Sista Fallmagts Datum — I Regementet : Den 27 aug. 1816, I Arméen: 1810 den 1 Maij. Aunotatjoner: Examens och Fullmagts Datum — 1791 den 12:te Martii inskrifven till Wolontaire vid f. d. kong. Carelska Dragone Regemente 1801 den 18:de Junii befordrad till Corporal med Sergeants Caractaire vid ofvannemhde Regemente. 1804 den 9:de October i nåder utnemnd till Under Löjtn: vid för d: kong: Savolax Jägare Regemente. 1810 den 1:sta Maij i nåder Betordad till Löjtnant i Armen. 1810 den 19 Junii erhållit Transport på kong: Wermelands Fält Jägare Bataillon. 1812 den 3:die Martiil erhållit kong: Maijst:s nådiga — Trauspor: på att vara Första Löjtnant vid kong: Wermelands Jägare Regem:te och sedermera i slutet af året på Underdånig begäran erhållit afsked från ofvahnemnde Regemente med Capitains namn, heder och värdighet — 1816 Den 27 Augusti i nåder förordnad till TygOificer vid Gottlands Natjonal Beväring. Tjenste Förrättningar: Bövistat 1808 och 1809 årens Fälttåg emot Rysland, hvarunder varit med i följande Affairer: 1808. Den 11:te Martii vid Leppävirda kyrkoby och Carlvik, den 17:de Martii vid Idensalmi och Toifvola, den 27 Aprill vid Revolax Kyrkoby; den 12:te Julii en Chermitzel vid Kauhajoki; Den 14:de Julli Affairen vid Lappo, för hvilken jag erhöll tapperhets medaille af guld; Den 17 Augusti Affairen vid Allavo; Dan 31 Augustii affairen vid Ruona, hvilken affaire äfven fortfor den 1:sta September; Den 2:dra September vid Salmis; Den 10 September vid Ylistaro; Den 14 September vid Oravais; Den 27 October vid Idensalmi kyrkoby. 1809. Den 21 Martti affairen vid Holmö; Den 5:te Julii vid Hörnefors; Den 21 Augusti vid Umeå Elf.
- Den 7 Maij kommit i tjenst som Compag. Officer vid Kongl: Carlbergs Krigs Academie; hvarifrån jag den 26 Martii 1811 erhöll ordres att resa till Gottland för att exercera ett Compag. vid Natjonal Baväringen. Tjent 23 år och är nu 34 år gammal.
Wisby, den 10 Martii 1818.
Gust. Andersin,»
Samme man har efterlemnat en »Journal förd Under Fälttåget 1808 af Gust. Andersin», numera under n:r 1,346 tillhörig Gotlands Fornsal, som erhållit den samma af Audersins systerson d:r P. A, Säve, Journalen, som omfattar både 1808 och 1809 års händelser, är ett slags dagbok deri förf. nedskrifvit hvarje dags småhändelser mera sällan en reflexion, aldrig en kritik af de betydelsefulla tilldragelser, af hvilka, förf. omgafs. Man skulle tro att förf. hela tiden rörde sig på sin hemgård, det kära Skinnari (nära St. Michel), så lugnt antecknar han huru officerarne spela boston mellan >affairerne> eller dricka >duchtigt> eller dansa på sina »skrelduser>. Om affärerna antecknar han i regeln endast när de började och när de slutade. Någon öfverblick af krigshädelserna synes han ej egt.
1808 börjar på Skinnari med änteckningen: »Måtte pjutningen af detta år framskrida i nöjen befriade från ledsamma efterföljder», och slutar i närheten af Torneå, i Laivaniemi by, der sergeant Artgilatder och förf. »voro tillsammans samt slutade efter att hafva ätit Gröten detta år 1808 glada öfver helsa himlen vare ärad och prisad derföre, Amen.»
1809 började förf. med önskan: »måtte Försynen under loppet af detta år skänka oss en lyckligare pariod än den vi ägt.» — Slutet af samma år passerar förf. på »stora Antola» och nedskrifvér med anledning derat följ: reflexion: »Försynen vare högeligen ärad för ett lyckligt slut på detta år 1809, hvars början såg så rysam ut.»
»Att nu icke allenast allestädes se Ryssar (ett folk, med hvilka man stridt och hvilka i ansBende till deras nedriga förhållande gjort sig förhatlige af alla Rodligt sinnade Svenskar) utan ru äfven vara tvungen på alla ställen tillbringa tiden med dem kunde ej annat än upväcka en faselig känsla — I synnerhet då hoppet om att blifva befriade från desga Vilddjar var ganska svagt.»
Jag tröstar mig dock med att på den ännu varande svenska jord kunna finna min föpa — Skilsmässan från Föräldrar, Slägt vänner och andta bekanta oroar en endast — Den högste förläng blott tålamod.
»Detta år 1809 är jämte ett Faseligt krig lyckligen slutadt. Dan alvisa försynen kan ju äfven på de tilkommande vara oss lika nådig. Hans godhet är stor oaktadt vi ej förtjent den minsta. Måtte vi högt derföre tacka honom och han skall visst aldrig undandraga en bjelpsam hand. Skinnari den 31 December 1809
Gust; Andersimn».
Hvad »Journalens» anteckningar i öfrigt vidkommer, torde desamma sakna historiskt värde. Ett och annat karaktäristiskt erbjuda de dock — särskildt förf:s inom parentes på dålig franska berättade kärleksäfventyr. — Häftet består af 66 tätskrifna sidor 8:o.
Ofvanstående nedskrefs af mig sommaren 1879 vid ett besök i Visby. Jag hade då dagboken i fråga till låns från nämda forneal genom dess föreståndare, den numera hädangångne bekante forskaren i Gotlands odlingshäfder doktor P. A. Säve. Denne tycktes sätta synnerligen högt värde på densamma, då han för dess utfående fordrade till och med borgen, som äfven beredvilligt erbjöds af tväune upsaliensare, filos.doktorerne Persson och Skog, hvarpå aktstycket lemaades i mina händer, Badlitvet och dåsigheten derunder jemte frånvaron af specialinsigter i 1808–09 års krigshistoria, hvilken brist törhända bragte mig att underkänna värdet af de upplysvingar aktstycket i fråga lemnar, verkade likväl i förening, att jag icke såsom min första afsigt var, kom att af detsamma taga en fullständig afskrift. Helst skulle jag hemfört klenoden och tillfälle erbjöd sig äfven efter återställandet, men då mitt namn ej var — Gottlund, skedde det ej.
Senare kom jag under årens lopp på andra tankar om anteckningarnas möjliga värde och sommaren 1887, då jag åter besökte Visby och fornsälen samt der träffade Säve, efterfrågade jag ännu en gång dagboken. Stapplande på grafvens rand, med försvagad hörsel syn och minne, hade ban svårt att få klart för sig min önskan, kände ej heller igen mig, ja tycktes ej ens erinra gig hela böken — åtminstone kan jag icke påminna mig att jag derom skulle erhållit redigt besked. Det blef dervid.
Nu tänker jag visst med min älsklingsskald Snoilsky:
Hvad kan en ruin väl vara
för tidernas yngste son!
men om verlden fortfarande har sin gång på det gamla sättet, så kunde det ej vara ur vägen att en eller annan specialist skulle kopiera häftet eller åtminstone derur utplocka det som kan vara af något intresse. För vår kulturhistoria Kunde den i alla fall erbjuda något — i de franska anteckningarna. Ty dessa äro af en rätt intim natur, ange t. o. m. i siffertal huru många baisers (kyssar) författaren och — om jag ej mins orätt — äfven hans kamrater erhöllo af de och de prestgårdsmamsellerna o. s. v.
Det är för denna orsaks skull jag härmed velat bringa till offentligheten de af mig gjorda knapphändiga anteckningarna ur häftet i fråga. Ansas.
Gotlands Allehanda
Måndagen 26 November 1888
N:r 95
Auktionskammaren.
Torsdagan den 30 Aug. kl. 12 på dagen låta sterbbusdelägarne efter framlidne doktor P. A. Säve genom offentlig auktion å stadens-anktionskammare försälja; fastigheten nr 27 S:t Hansrotans ? qvarter vidjLäroverksplanen. Af köpeskillingen skall 500 kr. erläggas vid klubbslaget. Närmare upplysningar meddelar bandl. Hugo Pettersson. Vid samma tillfälle försäljes äfven sterbhusets. qvarvarande lösören, bestående hufvudsakligast af Linne såsom: lakan, örongottsvar, bord dukar, bordkläden, servietter och hauddokar m.m. hvarföre betalningen skall erläggas kontant.
Visby i Aug. 1888.
Auktionskammaren.
Gotlands Allehanda
Fredagen 24 Augusti 1888
N:r 68.
PER ARVID SÄVE.
(Efter en fotografi tagen på slutet af 1860-talet.)
Varmare klappade sällan någon nordbos hjerta för fosterlandet än Per Arvid Säves.
(Harald Wieselgren uti sin lefnadsteckning öfver P. A. S.)
Gotlands Allehanda.
Måndagen 5 December 1887.
N:r 97.
Gotlands skarpskytte- och jägaregille
hade i går afton sin ordinarie årssammankomst under ordförandeskap af öfverste von Hohenhausen. Sedan denne helsat de till omkring ett tjugutal närvarande ledamöterna välkomna, föredrogs af gillets sekreterare styrelsens årsberättelse hvilken i sin helhet var af följande innehåll:
Vid gillets senaste årssammankomst, som ägde rum 15 sistlidne December, blefvo 7 nya ledamöter invalde. Bland de ledamöter som under årets lopp afgått från sällskapet må vi här endast nämna doktor P. A. Säve, som 10 November detta år afled härstädes.
Varmt nitälskanda för allt fosterländskt och särskildt för allt som rörde Gotland var han under sina kraftfulla dagar en verksam ledamot i gillet, hvars syfte och ändamål naturligtvis i hög grad skulle intressera ettsådant sinne som hans. Ehuru icke sjelf skytt eller jägare ägde han mer än många sådana en god kännedom om och insigt i djurlifvet och hade en ädel uppfattning af menniskans och jägarens förhållande till djurverlden, hvilket han mångenstädes ådagalagt i sina talrika uppsatser och ej minst i dem, som fianas införda i Svenska Jägarförbundete tidskrift, och hvilken uppfattning han under sin mångåriga verksamhet som lärare alltid sökte bibringa det uppväxande slägtet, hvarigenom han bättre än mången annan verkade i gillets syfte — att förädla jagten — att göra den till en på vetenskapliga och humana grunder sig stödjande idrott.
Under årets lopp har gillet varit samladt till en extra sammankomst, hvarvid ett belopp af 200 kronor ytterligare beviljades för inplanterande af rådjur och bidrag till aflöning åt en ständig bevakare vid Elinghems kronopark, och beslöt gillet vid samma tillfälle att till kongl. Domänstyrelsen ingå med anhållan om anställande af en sådan bevakare.
Styrelsen har under året haft 4 sammankomster för bebandlandet af de vanliga ärendena, och må här påpekas dess vid senaste sammankomst fattade beslut att för nästa år höja skottafgiften vid täflingsskjutningen, så att ledamot kommer att betala 2 kr. och icke ledamot 4 kr., hvilket ansetts nödigt för att kunna bestrida utgifterna för premier m. m. Af de medel, gillet ställt till styrelsens förfogande för att användas såsom belöningar till personer, genom hvilkas angifvelser brott mot jagtstadgan blifvit åtalade och i bevis ledde, har styrelsen beslutit tilldela skomakaren L. P. Larsson Bjers i Vallstens 10 kronor, då genom hans angifvelse en person blifvit åtalad oeh bötfäld för rapphönsjagt under förbuden tid.
I gillets allmänna prieskjutning, som ägde rum 4 sistlidne Juli under tämligen ogynasamma förhållangen i anseende till den då rådande häftiga blåsten deltogosendast 40 skyttar, och vanns dervid 1:sta priset, ett kronogevär, af E. Kahlström från Bunge för uppnådda 45 poäng, 2:dra priset ett silfverfickur af K. Klasson från Hafdhem för uppnådda 44 poäng, 3:dje priset, en kikare af F. Stenberg från Sanda för uppnådda 43 poäng och 4:de priset, en jagtflaska och ett jagarehorn af J. Petterason från Väte för uppnådda 43 poäng. Till årets skyttemästare E. Kahlström gafs v. Hohenhausens minnespris. Vid skjutningen om gillets medalj lyckades ingen af de täflande ådagalägga sådan skjutskicklighet att något förslag om medaljens utdelande kunde komma i fråga.
Af landstingets till gillets disposition stäida medel för utrotande af rotdjur hafva under året utbetalts
Rörande årets villebrådstillgång kan i allmänhet sägas, att den å rapphöns varit ganska god, å hare god, å gräsand medelmåttig och &å orre och beckasin inga.
Revisionsberättelsen upplästes, af hvilken inhämtades att gillets ställning var sådan som i styrelseberättelsen här ofvan angifves, och beviljades styrelsen full ansvarsfrihet för förvaltningen af det gångna årets räkenskaper.
Enligt de gamla stadgarne skulle nu styrelseval ske, men då i de nya, som definativt nu komme att antagas, val af styrelse är bestämdt till 26 Januari och den nu valda styrelsen sålunda skulle komma att fungera mindre än 2 månader uppsköts valet på ordförandens förslag tillsistnämda dag.
Till ledamöter i gillet invaldes notarien R. Wahlström, löjtnanterna L. Sellergren och E. A. E. Laurin, länsveterinären P. H. Wetterström och litteratören A. Weström, af hvilka löjtnant Laurin genast introducerades.
Det från föregående årssammanträde hvilande förslaget till stadgar upplästes uu med deri beslutade ändringar och antogs enhälligt af gillet. Styrelsen föreslog härefter att skottpenningarna för dödande af rofdjur skulle få utgå med samma belopp som under föregående år, hvilket vann gillets bifall.
Till inköp af en kastmaskin med 200 glaskulor att användas vids. k. skottlekar (på de uppkastade kulorna skjutes med hagel) beviljade gillet 50 kronor.
Som redan är bekant, har k. domänstyrelsen begärt Gotlands läns landstings utlåtande öfver en ifrågasatt utsträckning af fridlysvingstiden för hare, orre och andra djurarter, Landstinget har med anledning häraf och på grund af förslag från enskild landstingsman tillstyrkt att hare och orre måtte på Gotland fridlysas, hare från och med 1 Febr. till och med 10 Sept. och orre från och med 15 Febr. till och med 10 Sept.
Jägmästaren J. O. Sylvan har i en till länsstyrelsen stäld skrifvelse med anledning häraf yttrat:
Parningstiden för hare kan väl emellanåt inträffa i början af Februari, då jagt skulle kunna verka menligt. Men detta händer dock mera sällan och är haren då svåråtkomlig, så att faran af jagt under första hälften af Februari är för ringa för att Gotland häri skulle fordra ett undantag från öfriga delar af riket, ännu mindre som hartillgången här är riklig. Deremot vore en förlängning af fridlyaningstiden till 21 Aug. lämplig, emedan honorna på hösten rätt ofta äro ungstinna och både andra och tredje kullarna små.
Föga skäl torde finnas för att utsträcka fridlysviogstiden för orre till 11 Sept. enär derigenom all orrjagt för stående hund alldeles skulle omöjliggöras. Orren trycker ej för hund lärgre än till början af September. Visserligen har orren under senaste årtiondena förminskats, men detta har sin orsak i kalla vårar och skogarnes uthuggning samt räfvens ökning. Med afseende härpå borde fridlysvingstiden i likhet med för hare framflyttas till och med 20 Aug.
I behof af förlängd fridlysningstid vore gräsand, hvarför denna tid på Gotland borde frsmflyttas till och med 20 Juli för enkel och dubbel beckasin, svan samt änder af andra slag än dykänder.
I detta jägmästar Sylvans yttrande hade styrelsen instämt.
Herr Woöhler önskade att om den indelning i zoner, som domänstyrelsen gjort, komme till stånd, vårt län tilldelades den sydligaste zonen. Han hade gerna sett dagen för orrjagten bestämd till 18 Sept., då det vid orrjagt på ett par dagar gäller mycket.
Styrelsens förslag bifölls sedan efter omröstning mellan hr Wöhlers och segrade med 12 röster.
Sedan jägmästar Sylvan anmält att han vid nästa sammanträde kommer att göra framställning om begäran af ökadt anslag till rofdjurensutrotande, beslöts, att svenska jägarförbundet skulle underrättas derom, att gillet som efter de nya stadgarnes antagande blifvit en underafdelning af förbundet.
Härmed voro förhandlingarne afslutade och man samlades nu till ett festligt samqväm, som varade i flere timmar.
Gotlands Allehanda.
Fredagen 2 December 1887.
N:r 96.
Från landsbygden.
När doktor P. A. Säve
kom ut på landsbygden, ut till folket, ut till de gamla minnesmärkena, sagorna, ordkastningarna (af gammaldags slag) då visste man att här blef en liten smula uppståndelse, men i all tysthet, Då togs fram utan tvekan hvad den vördade gubben ville se, höra och anteckna. Det må derför tillåtas att förtälja något om ett sådant hans besök.
Det var vid Mickels-messa 1879, Jag var tidigt uppe, kanske tidigare än vanligt, emedan jag hade flyttningsbestyr för dagen.
Plötsligt stannar en pinnkaret utanför dörren kl. mellan fem och sex på morgonen, Skjutsbonden var en gammal vän till doktorn, en odalman, född 1811, död 1887, och således född och död samma år som »Säven» (Höga och många titlar tar man icke så noga i betraktande på landsbygden i hvardagslag, ett godt och hederligt namn gäller ännu här och der först och främst).
Jag fick stor tack för min upptäck af en runsten, hvarom jag vederbörligen underrättat.
Detta var en af anledningarna till utresan den gången.
»Visa mig nu ditt fynd — hvar har du det?» — »Det är i prestgårdens brygghusspis, såsom jag sagt.»
Vi vandrade alla tre dit, blott ett stenkast från min bostad. Komne till grinden, springer jag före att underrätta pastorskan att »storfrämnes> ville stiga in i — brygghuset.
»Är du galem, sade hon, vi hafva ju så ostäldt der».
Man höll nämligen på med att slagta tiondelammen. >»>Hvad skall jag göra?» — »Ja, hvad skall jag säga doktorn? Skall jag säga honom att han inte den här gången får lof att stiga in i brygghuset?> — »Nej det går inte an, det kan då inte bjelpas.>
Och jag sprang ur köket, lika fort som jag kommit, ut till intendenten och sade honom huru det stod till. »Tror pastorskan det, att jag icke förr sett dem fylla pyls i en prestgård och annorstädes, och hur det då är med den goda ordningen !»
Så gingo vi in i det mera nämda brygghuset, lade oss på knä i spisen, sedan vi med mycket krus iått hvar sin gåsvinge af pigorna för att sopa rent i hvarenda runa, ty stenen utgjorde »häll» i spisen. Ja, det var brända bullar må man tro, när gubben fick se en slik vandalismen.
»Seså, du! Nu kuana vi se att en kristen menniska legat begrafven under den här. Du ser korset der i midtelpartiet. Men för öfrigt få vi icke mycken reda på de ristade runorna: det mesta är uppbrändt» Med harm och grämelse erfor gubben detta.
»Nå, hur har den stenen kommit hit och fått en så snöplig plats — Jag började stammande säga att jag icke visste det, ty inte var jag med när den lades dit, fastän jag visste hvem som var kyrkoherde när det skedde, Så fick jag liksom en ingifvelse. Jag erinrade mig hvad kloskaren på stället för flere år tillbaka berättat. Han hade en »dusig» (dimmig) Oktoberdag varit ute i socknen för att bjuda till begrafning, Kommen hem sent på qvällen i »pik» (becksvarta) mörkret, hör han något »esla» (köra, arbeta, häfva) på kyrkogården. Han måste plkiten likmätigt, »dåtligt» (nödvändigt) gå dit för att undersöka om det var röfvare och tjufvar, som »eslade> med kyrkans kassakista. Men det var det inte, utan prosten med ett par drängar och ett par oxar JEn grafsten skulle hämtas (i tysthet) för något ändamål. »Annammin-go’, du», sade prosten till klockaren, »kom och hjelp till, du…»
»Men om det nu är samma grafsten, som prosten den qvällen tagit, kan jag icke veta», sade jag till doktor Säve.
»Hva’, sa’ du tagit?» genmälde doktorn med stark tonvigt på sista ordet.
Jag började då tänka på att jag sagt för mycket. »Nej, du skulle sagt stulit» — sa’ »Säven» — ty ser du, — n var en oxe, som var van att förstöra mer än så.»
Jag ville ursäkta prosten. Om han hade lefvat på vår tid, med den anda, som nu lifvar fosterlandets oegennyttige män, och som har sinne för att bevara minnet af förfädrens storverk, hade prosten aldrig gjort så.
Ifrån prestgården reste doktor Säve till en bondgård för att med ägaren underhandla om en plog, som Kristofer Polhem förfärdigat och skänkt bort.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 21 November 1887.
N:r 93.
Per Säves testamente
öfverlemnades i dag till rådhusrätten. Angående de i detsamma gjorda dispositionerna meddela vi följande:
»Gotlands Fornvänner» erhåller des. k. Säveska åkrarna under namn af teologie doktoktor Säves åkrar, en mängd gamla möbler, en fingerring af guld, som testator alltid burit, samt porträtt af hans mormors farmor Brita Strachoun, borgmästaren C. H. Lange och dennes hustru född Fåhreas, Folkskolan i Roma: historiska och naturvetenskapliga arbe ten; Gotlands folkhögskola: Fryxells historia, Skandinaviens fauna, Sturlessons konungasagor m. m.; Allmänna läroverket i Visby: Valla bibelspråk, samlade och ordnade af teol, dokt.
P, Säve, handskrift af 76 blad, »Sententiae ex auctoribus clastisis Latinis, collectae a P. S., handskrift på 296 blad, samt några möjligen lämpliga verk; Elementarläroverket för flickor: en del förritningar och handteckningar; Gotlands nation i Upsala: Biern Haldorsens isländska lexikon, Gotlandslagen af C.J. Schlyter, Nordiske Oldsager i det k. Museum i Köbenhavn af J. J. A. Worsaae, Gotlands konsthistoria af C. G. Brunius, Norsk Ordbok af Iv. Aasen; Sällskapet D. B. W.: Bellmans skrifter: »dricken vackert och sjungen af hjertans lust!» Gotlands skarpskyttegille: Jägareförbundets Tidskrift; Upsala universitet: alla Karl Säves språksamlingar och egna handskrifna anteckningar öfver Gutamålet jämte förarbeten till Gotländsk Ordbok 1831 —81, 6 delar »Gotländska samlingar» samt öfriga anteckningar och uppsatser samt alla ritutkast och aqvarellskisser rörande Gotland och dess fornväsen: Visby stads fattiga: en del gamla gångkläder.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 21 November 1887.
N:r 93.