Studentbesöket Visby 1845 och Tjängvidestenen.

Några anteckningar.
Under sommaren 1844 gjorde man vid Tjängvide gård i Alskogs socken en synnerligen intressant upptäckt. Det var en bildsten av kalksten från folkvandringstiden, nu i Statens hist. museum i Stockholm. Denna var av så märklig art, att den icke blott varit föremål för vetenskapsmäns livliga intresse, utan ock till flera intressanta avhandlingar. Iiuvudscenen å samma sten framställer, enligt den vanliga tolkningen, Oden på Sleipner, och en valkyria, som bjuder honom ett dryckeshorn. Det finns emellertid andra forskare, som framhålla, att den föreställer Sigurd Fafnesbane, välkomnad av Gudruns moder till gjukungarnas hov. Det är ju ofta så, att om vissa ting kunna de lärda tvista, var och en framhållande, att hans åsikter äro de enda riktiga.

Det var en ren tillfällighet
att denna sten påträffades, skriver den lärde språkforskaren professor Carl Säve, (född i Roma prästgård 1812 och död i Uppsala 1876) i ett brev till Vitterhetsakademien. Jag befann mig (sommaren 1844) i Alskog och fick höra av kyrkoherden på stället, att vid en gård, Liffride, skulle finnas en sagokunnig bonde. Vi uppsökte honom hemma, men han motsvarade icke vår förväntan — hans ”sagor” voro för unga. Just när vi stodo färdiga att resa därifrån, yttrade bonden: ”Men skola icke herrarna se den ’konstiga’ stenen, som man uppgrävt vid Tjängvide?” Orden ”konstig sten”, som därtill legat i jorden, kunde icke annat än väcka uppmärksamhet. Vi beslöto genast att gå till Tjängvide, helst denna gård så till sägandes låg hus vid hus med Liffride.
Sedan vi fått reda på stället, fun-no vi ett tämligen vanligt stenblock av landets vanliga kalksten, icke utan en viss omsorg upplagt på, marken invid ägaren, Johan Tjängvides, husvägg. Denne, som hade en bror vid namn Jacob, vilken förstod ett och annat av runläsning, berättade om själva fyndet sålunda: I den stenbacke, som ligger här i trädgårdstäppan invid huset, företogo vi oss att gräva en grop, för att däri bygga en potatiskällare. Sedan en mängd grus och lösa stenar avröjts. stötte vi på fastare grund och ju djupare vi kommo, desto mer över tygadel vi, att vi råkat på en ordentligen med murbruk murad fast gammal grundval. Vi, som sett denna grusbacke i all vår tid, hava likväl aldrig vetat, att något sådant fanns däruti, ej heller hava vi hört någon den ringaste sägen om, att något sorts hus förr i världen här skulle hava stått. Vi bröto oss något djupare ned i muren, och i det en av oss med järnstörar stötte i det nyss blottade lagret av murbruk efter en borttagen större sten, lossnade en hel kaka och kom att ligga omvänd. Vi sågo då med förundran ränder och tecken på nedra sidan av murbrukskakan. Det var nu lätt att se, att den sten, på vilken kakan legat. även borde hava inhuggningar. Bruklagret borttogs, och vi funno här den stora stenen, vilken vi ock slutligen, ehuru med stort besvär, fingo upp på backen. Ban är alldeles hel, som han låg i muren, med undantag av att två mindre stycken sprungo av för stötarne av järnstören, innan vi fått reda på att något fanns inhugget på honom. Men dessa två stycken togo vi vara på och inpassade på sina ställen, sedan vi fått upp stenen. Denna hade en höjd av 2 alnar och 22 tum, bredd av 2 sin. 6 t. och tjocklek 12 tum.
Säve såg omedelbart, att han framför sig hade ett fynd av mycket stort vetenskapligt värde.

Det fanns ännu en sten på platsen.
Säve berättar vidare, att under samspråk med Johan Tjängvide underrättade denne honom om, att man hade stött på ännu en stor stenhäll, som även var försedd med några huggna streck, men att man, dels därför, att gropen till den blivande källaren icke behövde gå åt det hellet, dels för stenens storleks skull, icke hade brytt sig om all taga upp honom, utan låtit honom ligga kvar i backen. Men, tillade han, ett hörn sticker fram under muren nere i källaren. Försedd med ljus begav jag mig genast ned i det mörka källarhålet, och fann där, liksom en låg stenbänk i form av ett cirkelsegment, av något mer än en alns långmål och en halv alns tvärmål, utspringande ur källarmuren. ’ På denna synliga del av den, efter bo dens utsago, stora stenen syntes verkligen åtskilliga kantsirater, i form av symetriska streck, men djuphuggna och . icke i basrelief, som på den andra stenen. Allt syntes antyda toppen av ännu en annan run- eller gravsten, av lika ålder med den redan funna, och som därtill utlovades en större tydlighet i det, som tilläventyrs därpå kunde vara huggit, emedan denna sten var av en mycket fastare och mera finkornig massa än de andra Nästan ännu gladare över detta nya fynd, än över det förra, emedan det kunde innehålla så mycket, tillfrågade jag bonden om han, emot någon billig ersättning, skulle tillåta denna stens uppgrävande med ty åtföljande källarväggens nedbrytande. Han förklarade sig härtill villig. Min avsikt var dock icke att företaga detta genast,I utan jag ville blott förvissa mig om att intet hinder skulle möta från ägaren i händelse av en framtida undersökning.

Studentbesöket i Visby.
Det var under sommaren 1845, som Uppsalastudenterna med båt gjorde sitt glada tåg till Köpenhamn, där stora festligheter blevo för dem anordnade. Gästbesök gjordes under denna kringsegling i åtskilliga svenska städer. Studentsången klingade friskt över allt där man färdades fram och över allt blev man ock på det allra hjärtligaste välkomnad.
Första besöket under denna resa skedde i Visby. Det stora flertalet av deltagarna hade aldrig tidigare sett vare sig staden eller Gotland. Den 19 juni användes för att under sakkunnig ledning bese platsetts märkliga ruiner, vars storhet och prakt icke förfelade att slå de unga resenärerna med förvåning.
Stadens och bygdens invånare emottogo studenterna på det mest hjärtliga och förekommande sätt. Gästfrihet övades och vänskapsband knötos, som blevo bestående högst längre än för den korta stund, besöket varade. Det ena som andra var ordnat efter en viss bestämd plan. Skjutsar voro ställda till förfogande, så att man även kunde göra en rundtur utåt landet. På aftonen gick en välordnad bankett av stapeln med tal och skålar för både folket och landet. Det blev sent på aftonen innan man bröt upp för att i den klara aftonen, under jubel och hurrarop avsegla vidare. Sjön låg blank som en spegel.

Framstående runforskare och deltagare i studentfärden gör en god insats.
Bland deltagarna i studentfärden till Köpenhamn märktes jämväl den kände runforskaren professor Georg Stephens, engelsman till börden. Han var då korrespondent till engelska tidningar från den svenska huvudstaden, sedermera professor vid Köpenhamns universitet.
Säve kom av en ren händelse med honom i samspråk angående Tjängvidestenen. Han blev omedelbart intresserad. Pengar måst enligt hans förmenande anskaff as, så att det intressanta minnesmärket kunde avtecknas och vederbörligen offentliggöras. ”Vore det i England”, utbrast Stephens, ”skulle man genast göra en insamling”. — ”Men nu äro vi icke där” — förklarade Säve.— ”Det gör detsamma”, menade Stephens, ”vi kan försöka att göra en insamling och det .här på stället”. Med detsamma fattade han sin hatt och gick omkring bland de närvarande, fordrande sin skärv för detta
goda ändamål. ”Det allra minsta emottages med tacksamhet!” utropade han. Ingen av sällskapet undandrog sig att lämna sin gärd, och under en kort stund hade 37 1/2 rdr på detta sätt kommit in. Pengarna avlämnades till Carl Säves broder, den bekante gotlandsforskaren P. A. Säve, som åtog sig att noggrant avteckna stenen. Jämväl att uppgräva den andra stenen och avteckna denna. Saken hade kommit i lika goda som intresserade händer.

En berättelse i brev till Carl Säve.
Den förut omnämnde kollegan P. A. Säve deltog i studenttåget till Köpenhamn. Efter återkomsten från denna för honom och andra så minnesrika färd, tog han omedelbart itu med det uppdrag, som han under Visbybesöket erhållit. Senare skild rar han i brev till brodern resultatet härav.
”Något efter hemkomsten”, omtalar han, ”besökte jag Alskog och Tjängvidestenen. Denna var jäm merligen skadad av sol, regn och frost. Dock högeligen skyddad av ägaren. Som det ej fanns någon tornkammare i Alskogs kyrka, ej heller vid Tjängvide gård något passande hus för dess förvarande, betalade jag husbonden för hans tillverkande av ett fodrallock, att för jämnan ställas över stenen. Jag avtecknade stenen sä noga jag kunde, i all synnerhet runorna, på ett stort ark, som jag skall sända längre fram Avteckningen har skett så noggrant antikvarierna behöva det och skulle kunna inhämta det av stenen själv, och det utan alla inventerande tillsatser. Bondefamiljen på stället är utmärkt vettig och hygglig. Både den unge husbonden Johan Tjängvide, som äger stenen, och hams bror Jacob, som är en tjäck runläsare. Denne senare konfererade jämte mig runraden mycket noga och kritiskt med avteckningen, och vakar över stenen, så att ej ett korn få ????ma därifrån.
Jag företog ock grävning i backen efter den andra stenen. Det var ett björnarbete, och jag arbetade efter vanan själv tills jag stod nere i jor- den till axlarna. Men när jag kom ned till stenen var han tämligen slät som en vanlig liksten, men alldeles ohuggen, med undantag av siraterna på ena hörnet, som förut varit synligt i källaren. Således slog det hoppet fel! Omkring honom stodo rester på kant i söder och rester ohuggna, förfärligt groteska stenblock. En annan något huggen sten av 3 ½ aln. längd syntes i en källare intill. Hela källarebacken är tydligen ett konglement av dylika stenar, fordom kanhända monumenter och sist använda som mursten. Besynnerligt var att den avtecknade stenen aldrig blivit planslipad, som du kanske själv minns, utan att han är helt kullrig! Denna dyrbara sten, både skadad av sol och väta och obändigt stor och tjock, lär väl ej utan fara kunna flyttas någonstädes. Han ligger emellertid nu under den beskedlige bondemannens vård i gott hägn, varjämte jag uppmanat kyrkoherden Ofverberg i Alskog att vaka. Nämnde Jacob Tjängvide var en intressant man. Han lämnade genast sitt arbete och började att studera Liljegren, samt avskriva dennes stup- och vändrunor m. m. Han var ock ganska kunnig i språkväg och över vanligt bonde-enfald.”
Stenen blev sedermera flyttad till huvudstaden, där han länge i Hist. museet ådragit sig vederbörlig uppmärksamhet.
P. J—n.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 29 Januari 1942
N:r 23

Bildstenen ej skulptur utan oljemålning!

Prof. Sune Lindqvist talar om Gotlands bildstenar på D. B. V:s högtidsdag.
Av forntida minnesmärken över de döda utgöra de gotländska bildstenarna ett för Gotland säreget slag. Otvivelaktigt äro dessa monument skapade av gotländska mästare, men detta till trots ha de icke med avseende på sin utformning framsprungit ur gotländsk jordmån. Grekiska och romerska förebilder torde ha varit inspirerande faktorer, åtminstone i många fall. Det ofta återkommande skeppsmotivet, båten med såväl rodd- som styråror, talar redan Tacitus om, och ifråga om övriga på bildstenarna förekommande motiv kunna flera av dessa härledas till bl. a. fornhistoriska smycken och prydnadssaker från Södern. Allt detta och mycket annat som professor Sune Lindqvist antydde i sin på läroverkets aula i går middag hållna föreläsning i anslutning till firandet av Sällskapet D. B. V:s högtidsdag, är visserligen mycket intressant. Men om möjligt ännu intressantare är, i varje fall från lekmannasynpunkt, professorns förklaring på tal om bildstenarna från 700-talet, att dessa inte varit skulptur men väl stora oljemålningar med prunkande färger.
Att Gotland är rikt på minnen från forntiden veta vi alla, sade prof. Lindqvist inledningsvis i sin föreläsning om Gotländska bildstenar. Väl intet landskap i Norden finnes så rikt på fynd från järnåldern som just Gotland. Åtskilligt kunna vi också lära oss redan av de små ting som ligga i gravarna. Men av en helt annan art än dessa skatter i jorden äro de gotländska bildstenarna, vilka f. ö. varit föremål för långvariga studier. De första omtalas sålunda redan i mitten av 1700-talet. Intresset för dem växer emellertid alltmer men den som ger oss den första avbildningen är Per Arvid Säve, vilken tillsammans med sin broder Carl Fredrik ägnade även dessa bildstenar stor uppmärksamhet. Redan för dem framstodo dessa monument nämligen som högst värdefulla bidrag till kännedomen om fornkulturen på gutaön. En hel del av dessa värdefulla stenar införlivades också av Per Arvid Säve med Fornsalens begynnande samlingar. Hans arbete togs sedan upp av Gabriel Gustafsson och Fr. Nordin, vilken sistnämnde år 1907 begärde och erhöll anslag för fullbordande av en publikation om dessa bildstenar. Men den slutliga uppgiften måste överlämnas åt andra och hade nu anförtrotts tal. själv. Det har dröjt länge med denna publikation, sade han, men han hoppades samtidigt att uppgiften skall kunna slutföras inom en nära framtid.
I fortsättningen av sin intressanta framställning övergick tal. att till scioptikonbilder i snabba drag kommentera och förklara en lång rad av våra gotländska bildstenar. Dessförinnan meddelade han emellertid, att de gotländska bildstenarna spänna över sju århundraden, eller från 400- till 1000-talet. De första blevo de allra ståtligaste. De tillkommo på 400-talet. En av dem finns i sydfasaden av Bro kyrka och utgör en av de bäst huggna bildstenar som över huvud taget existerar, ett gott stenhuggeriarbete som för järnålderns del till och med är ganska överraskande. Stenen är nära 2 meter lång och har grund dekorering, vilken bl. a. består av ett skepp med rodd- och styråror — ett av dem varom Tacitus talat — vidare något som kan vara en solsymbol jämte ett par andra cirkelformiga figurer. Denna sten, vilken ursprungligen stått på en hög sockel, är ett monument som åstadkommits av någon person som varit nere i Södern och lärt, kommit hem igen och därpå tillverkat monumentet. Denne någon hade också goda tillfällen att lära. Ty att det romerska riket hade en hel rad ståtliga gravmonument är ju allmänt bekant. Kanske är det i stort sett också så, att förebilderna till våra bildstenar i allmänhet äro att söka i Grekland och Italien. Härför talar bl. a. motivvalet. På liknande sätt utsmyckade stenar finnas emellertid även i Spanien.
I själva tornväggen till Bro kyrka finnas rester av ett annat monument, vilket förutom solfiguren bl. a. har en vacker bård jämte geometriska ornament. Möjligt är att dessa två stenar utgjort det ursprungliga monumentets viktigaste del, ett monument som kan tänkas ha stått som gavlar på ömse sidor om en grav. Att dessa stenar förskriva sig från 400-talet ville tal. bevisa genom att på duken presentera en avbildning av ett norskt kvinnosmycke från denna tid. Smycket ifråga bär flera av samma sorts utsmyckningar som förekomma på Brostenarna.
Efter att något ha omnämnt en bildsten från Hellvi, fäste föredragshållaren vidare uppmärksamheten på ett par stenar från Tingstäde kyrka, vilka bl. a. äro märkliga därigenom att de bära avbildningar av några fantasidjur, möjligen delfiner, antikens mest älskade djurmotiv. I anslutning till en bild av en vid Pavalds i Lärbro funnen

Sune Lindqvist.

bildsten framhöll tal., att det troligaste är att det är på norra delen av ön som man börjat utföra dessa märkliga monument. En sten från Vallstenarum bär synnerligen vackra dekorationer. Ganska egendomligt är att de flesta av dessa monument hittats vid kyrkornä och inte på gravfälten, där liknande fynd dock gjorts. En i Martebo funnen bildsten är märklig såtillvida som den bär runskrift. En sten, härstammande från ett gravfält, är den vid Björkome i Västkinde funna. Även denna har bland sina figurer en båt.
Också från Havor i Hablidgbo emanera några stenar, utgörande ett enastående monument, ett verk av helt annan konstnär och med helt annat kynne. Mönstret skiljer sig i allt från de förra. Det har en besynnerlig samling motiv, lika besynnerligt hopsatta. Anledningen härtill är att vi här ha att göra med en mästare som representerar en nyare åskådning och stil. Mycket få stenar finnas av den sorten, som torde ha tillkommit på 400-500-talet. En del av samma ornamentik har dock påträffats på en å Stenkyrka kyrkogård hittad bildsten. Annars voro 400-talets talrika monument rätt enahanda till såväl form som motivval. Sedan kom en ny tid med en annan inställning, andra intressen. Tal. nämnde som exempel de s. k. dvärgstenarna, vilka dock i någon mån bevara traditionerna från äldre tider. Utom dessa mera konstlösa monument uppträdde andra former under de följande århundradena.
Tiden omkring år 700 blir det emellertid åter livligare fart i bildstensintresset och då komma också de verkliga stenkonstnärerna. En bildsten från Broa i Halla hör till de allra intressantaste från den tiden. Bland motivets karakteristika märkas här ryttaren, skeppet och kvinnan. Vid Nybjers i Stenkyrka har man funnit ett par liknande stenar.
Men det är inte bara motiven som få en delvis annan karaktär på 700-talet. Också dimensionerna bli andra och större, monumenten väldigare. Framför allt är det Lärbro socken som excellerar med dessa ståtliga monument. Men även i Buttle har en sådan sten anträffats. Vackra och ståtliga voro de med sina skepp, sina ryttare och sina kvinnor med vingar, med horn och med kittel. Kvinnor som måste vara valkyrior, mötande de döde vid Valhalls gräns med mat och dryck. Men där finns ännu en kvinna, en som bär en lagerkrans, segerbelöningen. Valkyrian här är Söderns Victoria, segergudinnan.
I raden av andra berömda bildstenar märkas vidare en från 800-talet som funnits i Alskog sant en liknande från Ardre kyrka.
Även 900-talet medför bildstenar, bl. a. sådana med runor. Och från 1000-talet hänför sig en annan sten från Ardre. Denna är dekorerad på ömse sidor och utgör trenne söners ståtliga monument över deras moder. Den är rik på figurer och ornament.
I slutet av sin framställning visade tal. några bilder av de vackraste monumenten från tiden omkring 700, däribland stenen från Hammars i Lärbro, nu i Bunge. Han ingick även på en skildring av de på stenen framställda scenerna, samt förklarade vidare scenerna på en bildsten från Tängelgårda, vilken kan tänkas en gång ha stått tillsammans med Hammarsstenen. Stridsscenerna på båda överensstämma med varandra.
Äro egentligen dessa stenar skulptur? frågade föredragshållaren retoriskt till sist. Inhuggningarna äro mestadels grunda och framträda endast som något ljusare partier mot stenens övriga mörkare yta. Huvudena på människogestalterna äro därtill oftast mycket vagt utformade. Är detta skulptur? Nej, vad vi här ha framför oss är målningar. Stenens hela yta har varit målad, människofigurerna ha burit praktfullt veckrika mantlar i prunkande färger. Monumenten ha varit som stora oljemålningar på sten. Och kanske skola vi ännu finna bildstenar med rester av färg i behåll. I så fall skulle dessa fynd bli ännu märkligare än de hittills gjorda.
Tal. avtackades med applåder av den ganska talrika publiken, varjämte Sällskapets ordförande för året, biskop Torsten Ysander, som även före föredraget hälsat tal., framförde auditoriets tack för den instruktiva föreläsningen.

Traditionell samling i Åhsbergska hagen.
Därefter anträddes färden med bussar och cyklar ut till Åhsbergska hagen, där några timmars friluftsliv idkades under de traditionella formerna, varvid i synnerhet varpkastningen var mycket flitigt utövad. Till tävlingen om pokalerna ställde fyra lag upp, men dessutom utkämpades åtskilliga andra duster på olika håll. Flaggstänger med de blågula dukarna i topp voro uppsatta i hagen och förfriskningar voro framdukade.
Här ute hälsades de närvarande av sällskapets ceremonimästare, riksbankskassör Gösta Löfgren, vilken särskilt harangerade de inbjudna gästerna, vilka voro utom föredragshållaren, professor Sune Lindqvist, docenterna Gyllenswärd och Stenberger, artisten H. Faith-Ell och direktör Sven Larsson.
En stund senare blev det åter ett avbrott i idrottslekarna, då sällskapets ordförande, biskop Y sander, beträdde den i de blågula färgerna draperade talarstolen och höll dagens högtidstal. Det anknöt sig till ämnet ”Arv och eget”.
Biskopen erinrade därvid om traditionernas makt, vilken i en stad som Visby är betydligt starkare än den kan bli vid Brunkebergstorg eller å Östermalm. Många av Visby stads invånare ha gemensamma minnen från barndomen, som hålla dem samman. Denna småstadens tradition kan visserligen bli ett tryck, som skulle kunna hindra personlighetens fria växt, därest den unge får gå i fars spår och icke får tillfälle att se något annat. Mången ung är också besvärad av hem och hembygd och föräldrar, som äro ohjälpligt efter sin tid, något som brukar vara ofrånkomligt vid en viss ålder. Man brukar säga, att stark ström går med egna vågor genom havet, men det gör den icke — den är bunden av gemenskapen. Och blod är tjockare än vatten.
Vårt arv innefattar icke blott hem och hembygd, utan också mycket av skick och seder. I våra dagar utplånas avstånden och majoriteten av människor är lösryckt från det enda riktiga livet, lantbons. Men å andra sidan ha så många människor nu för tiden körkort, att vi kunna uppleva en hembygdsrörelsens renässans. Den, som stannar på sin post, behöver känna, att hans tillvaro är mera kallelsetrohetens än enformighetens. Vi kunna ej strida mot utvecklingen. Och det kan också vara en betydelsefull uppgift, att ge ungdomen en vidare horisont. Det är av värde, att man sökt skapa ökat utrymme för ungdomen i hemmen, liksom det är till ungdomens fromma och trivsel, att den får någon ersättning, då den arbetar i hemmet.
Men även det kulturella arvet i idrott, musik och dikt är av större betydelse, än vi kanske tro. Vi kunna ej nöja oss med andliga museiföremål, men om vi å andra sidan hugga av traditionen, bli våra själar endast andlig konfektion.
Det gäller för oss att förmäla arvet med den skapande personligheten, så att därav blir något, som är vårt eget. Det är en särskild uppgift att kunna ge personlighetens liv åt vardagens värld. Småstaden kan ge personligheten ökad rymd för sin växt. Vi äro kanske där ringa och ringaktade, men låt oss slå vakt om den ringes rikedom: den personlighetsstärkande ensamheten och vännernas trofasthet.
Talaren slutade med ett leve för sällskapet D. B. V., varefter sjöngs DBV-sången.

Supé i Paviljongen.
Vid halv 9-tiden var man åter å Paviljongen, där ett 80-tal ledamöter bänkade sig till en utmärkt supa. Här talade biskop Ysander för dagens föredragshållare och på detta svarade professor Lindqvist med att uttala sin glädje över att få ha varit med på denna högtidsdag. För ordföranden talade sällskapets vice ordförande, tullförvaltare Karl Berggren,- varefter landshövding Jeppsson förrättade utdelningen av pris till de främsta varpkastarna. Det sammanlottade lag, som vann första pris, bestod av- rådman Thor Ödin, kamrer H. Wahlberg och direktör K. G. Klintborg, och på andra plats placerade sig ett lag bestående av bankdirektör H. Ihre, länsjägmästare Ragnar Melin och disponent Kjell Wiman.
Utanför på Paviljongsplanen spelade infanterimusiken under ett par timmars tid dansmusik och ganska mycket ungdom hade infunnit sig och begagnade tillfället att taga sig en svängom i gröngräset.
Därmed var den ur arrangörsynpunkt mycket lyckade DBV-dagen 1940 slut. Det efterlängtade regnet hade icke kommit.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 10 Juli 1940
N:r 156

Gotländska minnen.

Gotländska minnen. Tecknade av Per Arvid Säve.
J. Ridelius förlag. Pris 1:50.
Vid Sällskapet D. B. W:s högtidsdag den 9 juli 1858, alltså i dagarna för jämt 80 år sedan, höll den sedermera så berömde kulturhistorikern P. A. Säve ett föredrag, vilket sedermera i något omarbetad och utökad form utkom på Gotlands Allehandas förlag. Den lilla skriften som bar titeln Gotländska minnen, har länge varit utgången ur bokbandeln, och man måste därför med tillfredsställelse hälsa den nya upplaga som i dagarna utkommit. Förläggare är denna gång John Ridelius, som ju länge visat ett stort och uppoffrande intresse för gotlandslitteraturen. Den uppgift han nu tagit sig före, nämligen att efterhand ge ut Säves skrifter för en större allmänhet, är all heder värd.
Första bandet av den planerade skriftserien kom ut förliden höst, och nu föreligger nummer två i serien.
Gotländska minnen utgör en revy över mera bemärkta gotlänningar, alltifrån den gotländska historiens första gryningsljus och fram till förra århundradets mitt. De män som här stiga fram i minnet, äro kanske inte alla av lika- hög resning, men det gemensamma för dem allesamman är att de varit personligheter av starkt självständig läggning. Många av dem ha gjort insatser av bestående värde i vår kulturella utveckling, andra ha spelat en mindre, ehuru fördenskull icke oväsentlig roll.
Redan på bokens första blad möter oss en lång rad figurer, vilka visserligen höra sagan till, men som kanske just därför fängsla oss på ett alldeles särskilt sätt. Där är Thjelvargestalten, som förde elden till landet och renade det från trollens onda makter, där är den myndige storbonden Botair av Akebäck, som byggde den första kristna kyrkan på Gotland, där är den snarfyndige Ivar Stråben från Alva, som knöt samman banden mellan gutarna och svearnas konung, och där är Takstejnarn, den legendariska hövdingagestalten från Lärbro, som ännu efter sin död gick igen i den stora Takstens-”moren”, tills han äntligen till domedag blev till händer och fötter bunden medelst de hemlighetsfulla runkavlarna.
”Säve låter oss i fortsättningen följa gutarnas öden i med- och motgångstider. Det blir ett slags repetitionskurs i den, gotländska historien, knuten till skildringar av ledande män under skilda tider, landshövdingar, präster, hävdatecknare, köpmän, krigare och sjömän. Framställningen har ingenting av akademisk torrhet över sig. Säve förstår som få att krydda sina skildringar med anekdoter, vilka kasta ett ljus över de behandlade personligheternas karaktär som inga än så ingående analyser skulle kunna ersätta. Läsarens intresse fångas också redan från början, och Säve förstår att hålla det kvar i ett starkt grepp ända till bokens sista blad. En så underhållande och verkligt rolig volym som Gotländska minnen får man inte var dag i händerna.
För de många forskare i den gotländska personhistorien måste Säve ha varit en sannskyldig guldgruva. Släktforskningen har säkerligen fått många av sina värdefullaste tillskott genom hans uppteckningar och icke minst genom den nu på nytt utgivna boken. Skada blott, att hans förnämste efterföljare på detta område, Aug. Kinberg, icke hann fullborda sitt stort anlagda verk, Gotländska släkter, vilket inte bara är en torr uppräkning av släktregister utan dessutom ger oss en samling kulturhistoriska bilder av högt värde.
De sista sidorna i Gotländska minnen ägnas åt ett av våra största namn: Kristoffer Polhem, vars förtjänster tecknas i panegyriska ordalag. Säve pläderar bl. a. för resandet av en staty över den märklige gotlandssonen. ”Huru: fägnande för Gotlands folk och ansporrande för dess ungdom vore det ej att se Polhems ’ bild offentligen ibland oss!” skriver han och fortsätter: ”Det skulle förädla och lyfta hela samhället, höja folkkänslan till en ädel stolthet, till bättre tankar och ädlare verk”.
Säves dröm om en Polhemsstaty har ju omsider förverkligats, men huruvida samhället fördenskull vederfarits en högre lyftning, må vara tillåtet att betvivla. I varje fall synes det säkerligen mycket kunniga och vederhäftiga märket D. G., som kritiskt kommenterat Säves bok på dess sista blad, icke dela hans entusiasm för den store mekanikern. ”Säves framhävande av Polhems verk i en gotländsk minnesteckning förefaller en smula överdrivet”, heter det i hans kommentar. ”Polhem var varken till sin börd eller gärning gotlänning”. Omdömet förefaller väl kategoriskt. Fullt så enkelt låter sig knappast ett av våra största namn avfärdas.
Man har kallat vår medeltid en mörk natt med många lysande stjärnor. Icke ens Säve har väl lyckats framdraga så många klart lysande namn ur glömskans djup från just denna period i vår historia. Men så många fler äro i stället de stjärnor av olika storleksordningar från andra tidevarv, vilka i hans skrift träda fram och kasta ett nytt sken över händelser och förhållanden i vår skiftesrika gotländska historia.
Säves uppgifter behöva kanske någon gång korrigeras — en senare tids forskning har ofta nog kommit till avvikande meningar om ett och annat söm för ett par tre generationer sedan var rena rama sanningen. Men hans framställningskonst är så avväpnande att man inte gärna ser alltför många skolmästaraktiga pekpinnar på denna gnistrande, av gott humör präglade skildring av några bland vår gotländska personhistorias originellaste personligheter. Man har bara att ödmjukt tacka och ta emot vad denne forskare skänker oss med slösande och varm hand.
V. J.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 12 Juli 1938
N:r 157

P. A. Säves skrifter i ny upplaga.

Bokhandlaren John Ridelius, som under årens lopp utgivit en massa gotländsk litteratur på eget förlag, har nu också påbörjat utgivandet av P. A. Säves skrifter. Den första volymen föreligger i dag i bokhandeln under rubriken ”Ur handelns och näringarnas sagor från gutarnes Ö”. Meningen hade varit, att arbetet skulle hava utkommit till 50-årsdagen av P. A. Säves död den 10 november, men boken har blivit något fördröjd.
Vi torde få tillfälle att återkomma.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 2 December 1937
N:r 280

Gotländska ordboken.

Prof. J. A. Lundell i Uppsala har hos regeringen begärt anvisande av 3,300 kr. ur lärdaverksanslaget för fortsättning ab arbetet på. den gotländska ordboken. Under en följd av år har ur nämnda anslag utgått understöd för åstadkommande av en ordbok över gotlandsmålet på grundval av Säves samlingar. (P.)

Gotlands Allehanda
Onsdagen 7 April 1937
Nr 78

Professor Karl Säve.

Den ansedda tyska vetenskapliga tidskriften ”Das Ausland” för 19 Juni innehåller om den aflidne vetenskapsmannen och universitetsläraren en vänligt skrifven minnesruna, hvari tecknas Säves stora förtjenster om den fornnordiska språkkunskapens utveckling och hans utmärkta förmåga att hos sina lärjungar väcka kärlek till den vetenskap, han sjelf med sådan hängifvenhet omfattade.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 27 Juni 1876
N:r 51

Till Karl Säves minne

har från Esaias Edqvists boktryckeri i Uppsala utgifvits ett häfte, innehållande minnesord vid professor Säves jordfästning at K. H. G. von Schéele och åtskilliga sorgeqväden. Häftet kostar 25 öre.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 26 April 1876
N:r 33

Professor Karl Säves jordfästning

egde rum i förra veckan å Upsala kyrkogård. Kl. 42 satte sig i rörelse från sorghuset ett långt begrafningståg, hvari sågos Upsala studentkårs standar och Gotlands nations fana florbehävgda. I tåget, till hvilket längre fram slöto sig embets- och tjenstemän vid universitetet, deltogo utom den dödes närmaste fränder och vänner ett stort antal studenter. Från kyrkogårdens bårhus, der liket var bisatt, bars till grafven den blomster- och kransomhöljda kistan af docenterne i nordiska språk och någre den hädangångnes fränder och lärjungar. Bland lagerkransarne märktes en från de fyra docenterne, en från ”Föreningen för nordisk språk- och fornkunskap”, en från Gotlands nation samt en från landsmålsföreningarna. Å Föreningens för nordisk språk- och fornkunskap vägnar utdelades följande minnessång af kand.
K. Warburg:

Få varda nu
Födde bättre än denne.
Tryggevelde-stenen.

Frid med den gamle,
Fräjdade kämpen,
Stridsman för språkets
Svenskhet och ans!
Brusten är bågen,
Bruten är klingan,
Striden är lyktad,
Segern är hans.

Kärlek till forntid,
Fostrade kratten,
Lyste på färd i
Forskningens schakt.
Ädel var anden,
Ärlig var hågen,
Dråplig den malm,
I dagern han bragt.

Lärjungar lägga
Lagern på bären,
Tolkande lärarn
Tack för hans ord.
Ljufligt han slumre,
Ljust skall hans lifsverk
Minnas af vän till
Målet i Nord.

Vid griften afsjöngs bland annat å melodien ”Stilla skuggor” en sång, den
dödes minne egnad af Gotlands nation och författad af nationens kurator kand. K. G. Herlitz, så lydande:

Ack, hur härligt är, när kvällen lyktar
dagens manliga, sköna strid,
och när lifvets sorl och oro flyktar
för den ljufliga dödens frid.
Sof i ro! Din gernings minne
lefver kvar i de ungas sinne;
där föll sådden, där Du skörden finne,
mödans rikliga, goda lön!

Kämpat har Du! Kunde aldrig svika
rätt och sanning, Du stridsman god;
mänskofruktan tvaug Dig ej att vika,
hindren bröt Du med mannamod,-:
Nu är slut Din lefnads kväde,
till Din öppnade grift vi träde:
Herren gifve växten åt Ditt säde,
lär oss Du med Din föresyn!

Älskat har Du! Fosterön i hatvet,
fädrens tunga och fädrens land,
fädrens minne, i djup natt begrafvet,
tände lågande hjärtats brand.
Nu är slut Din lefnads bana,
men ur grafven Din röst hörs mana:
Herre, hur Du Sveas lott må dana,
rik hon blifve på söners tro!

Kärlek gaf Dig styrka uti striden,
anden makt öfver stoftets band;
nu har bojan brustit: öfver tiden
styr Du färden till andra land.
Må, som Du, vi troget vaka,
ärligt kämpa och gladt försaka,
att, när kvällen skymmer, vi må smaka
hoppets saliga frid, som Du!”

Den högtidliga akten, som gjorde ett gripande intryck, var värdig minnet af
den trägne forskaren, den ädle läraren, den varmbjertade mannen säger Ups.
Posten.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 15 April 1876
N:r 30

De gammaldags Visby-köpmännen

C. H. Lange, Joh. Lythberg samt bröderne G. M. och J. N. Donner.
(Föredrag inför Gotlands Fornvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve)
M. H.!
Då här i våra fornvänners ärade krets för ett år sedan yttrades några ord om Handelslifvet och borgarsederna uti Visby i förra tider, erforo vi de mångfaldiga vexlingarna uti ortens handelsväsende allt från älsta tider samt skildringar af huru Visby uppkom och fick en hamn, huru handeln här vaknade till och vidgades på den rika österländska marknaden i stora Nawgorod och huru Hansan sedan stiftades, hvar uti Visby tog en så liflig del, men ock huru staden derefter allt från 1361 sönk i makt och sönk under en 400 år och under olika styrelseskeden, d. v s. under stormdigra skiften af våld, rofferier, tvång och hjelplöshet allt djupare och djupare, tills först, efter k. Carl XII:s kamp i det stora Nordiska kriget och dess förkrossande följder af nöd, folkelände och rörelsens fullständiga afstannande, handeln bär åter qvicknade till samt omsider fick ny fart under det Nordamerikanska frihetskriget och med den Svensk-Dansk-Ryska Neutralitets-Förklaringen år 1780; och derefter varsnade vi den tilltagande affärs-rörelsen härstädes under ledning af åtskilliga våra gammaldags köpmän, hvarjämte vi förnumma skildringar af dessa våra Gamles seder, huslif samt försigtiga och redliga handelsverksarhet.
Men, sedan ett hundra år har i våra samfunds- och handels-förhållanden mycket förändrats och till det mesta vida förbättrats, neml. genom den nya tidens allmänna riktning till mensklig rättvisa och upplysning, till jämnlikhet och folkfrihet samt till större aktning för fredliga värf, hvarefter följt en ny förståndigare handels- och tullagstiftning samt omsider hela Rikets ofantliga förkofran i ekonomisk styrka och handelsrörelsens märkliga tillväxt, hvilket allt i högt mått ytterligare utvecklats och befordrats genom våra tiders förvånande uppfinningar och isynnerhet genom seglingskonstens och sjöfartens stora utveckling samt ångans och telegrafens tjenst, hvarigenom de snabbaste försändelser af underrättelser och varor alltmera befordrat varubytet, och handeln i våra dagarytterligare förkotrats genomnäringsfriheten, rikligare länetillgångar, assecurence-anstalter, hamnförbättringar och räddningsfartyg, hvilka genom storm och dimmor straxt ila till de skeppsbrutnes hjelp.
Således om vi, från vår ställning i dag, se tillbaka på vår handels gäng och öden, komma vi icke blott att rysa för råbeten och eländet i gamla tiders alla samfundsförhällanden, utan vi frestas att ömkas vid okunnigheten samt det ofta barnsliga och småaktiga uti våra förfäders handelsväsende. — Men, som historien, med hennes erfarenheter och minnen städse och i all ting är nyttig för hvarje tolk som vill se en framtid, är det af stor vigt samt ganska lärorikt att i ”Handelns Sagor” skåda våra handelsförbållanden för vid pass en hundra år sedan och känna något om godt folk, som då lefde och verkatle, helst vi nu tyckas stå vid tröskeln af ett nytt tidskede och at en ny stor utveckling, nemligen genom det nya samfärdselmedlet — jag menar järnväg, — som nu framträngt ända till det aflägsna gamla Gotland, och hvilket nya härstädes säkert skall förändra mycket, vi hoppas det, slutligen till det goda och bättre. — Ett sådant betraktande af det framfarna i handelsväsendet och skildringar al våra betydligaste handelsmän af gamla stammen samt en tramställning om deras sinneskratt, redlighet, hushållsanda och hemlif samt medborgerliga verksamhet och anseende är af största vigt och lärorikt att känna särskildt för oss såsom medlemmar at ett gammalt handelssamhälle, helst der mom vårt köpmansständ nu har en så framstående ställning och så stort inflytande. Ja, således bör man kunna hoppas att detta stånd skall, genom kunskaper, medborgerligt fosterländskt sinne och villiga uppoffringar för det allmänna, mäkta, under det att det alltmer lifvar ortens rörelse och än högre lyfter stadens handelsanseende, gå i spetsen för samhällets lyckliga utveckling; eller så att kommande folk må i”Handelns Sagor” få skåda vackra runor också från vår tid. — Allt derföre mån I, Gotlands ärade Forn Vänver!, för att i en samlad skildring se på en gång det forna och det nyvaknade handelslifvet på gamla Gotland och såsom skådebilder deraf, med tålsamhet och öfverseende nu lemna eder välvilliga uppmärksamhet åt skildringen af de siste våra gammaldags Visby-köpmän, eller Carl Hindrik Lange, Joh. Tythberg samt bröderna Göran Mattis och Jacob Niclas Donner, enligt hvad slägt-sägnen och andra pålitliga uppgifter derom upplysa.

Gotlands Allehanda
Fredagen 5 Februari 1877
N:r 2

Dödsfall Carl Fredrik Säve

Att Professorn i Nordiska språk och Föreståndaren för mynt- och fornsamlingen vid Upsala universitet, Riddaren af Nordstjerneorden Herr Doktor Carl Fredrik Säve, född i Roma å Gotland den 22 Oktober 1812, stilla afled i Upsala den 27 Mars 1876, djupt sörjd och saknad af maka, två barn samt talrika anhöriga, vänner och lärjungar, varder härmed tillkännagifvet.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 5 April 1876
N:r 27