Etikett: Säve

Att Professorn i Nordiska språk och Föreståndaren för mynt- och fornsamlingen vid Upsala universitet, Riddaren af Nordstjerneorden Herr Doktor Carl Fredrik Säve, född i Roma å Gotland den 22 Oktober 1812, stilla afled i Upsala den 27 Mars 1876, djupt sörjd och saknad af maka, två barn samt talrika anhöriga, vänner och lärjungar, varder härmed tillkännagifvet.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 5 April 1876
N:r 27

Karl Fredrik Säve, yngste sonen till teologie lektorn vid Visby gymnasium och kyrkoherden i Roma Per Hieronymus Säve i dennes andra gifte, föddes i Roma prestgård år 1812; kom i Visby skola, 1821 och på Visby gymnasium 1827; student i Upsala 1830; med. fil. kand. 1833; underläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm 1834; Vitterhets, Historie- och Antiquitets akademiens stipendiat 1845; lärare i svenska språket vid realgymnasium och lyceum i Upsala 1844, 45; fil. doktor 1848; docent i fornnordiska språk vid Upsala universitet 1849; förordnades att offentligen föreläsa i historia litteraria och arkeologi under vår- och höstterminerna 1851 samt hela läsåret 1854, 55, äfvensom att 1857—59 föreläsa, tentera och examinera i samma ämnen; föreståndare för nämda universitets myntoch medalj-kabinett samt historiskaetnografiska samlingarna 1857; professor i nordiska språken vid samma universitet 1859, den förste som innehaft denna plats; riddare af Nordstjerneorden 1866. Blef dessutom ledamot af den Danske Historiske Forening 1843, af Svenska fornskriftsällskapet 1844, af det Nordiske Litteratursamfund 1848, af Finska Litteratursällskapet 1851, af Nordiske Oldskrift-Selskabet i Kjöbenhavn 1852, af Samfundet til den Danske Litteraturs Fremme 1853, korresponderande ledamot af Vitterhets-, Historie- och Antiquitetsakademien 1859 och dess arbetande ledamot 1862, äfvensom af Vetenskaps-Societeten i Upsala 1865.
Hans ständiga sjuklighet gjorde ett omslag i lefnadsbana nödvändigt. Läkare-vetenskapen utbyttes mot studiet af de nordiska språkenj hvarför, han företog — flera forskningsresor i rikets vigtigaste språkorter, såsom åren 1843, 4) och 50 i Dalarne, 1844, 48, 54 och 65 på Gotland, 1850 och 51 i Helsingland och 1856 i Upland, äfvensom 1865 på Bornholm, der, i sällskap med professor G. Stepbens, öns runstenar uppletades och granskades sysselsatte sig 1855 med studiet afiestsvenskan gjorde 1835 och 57 resor i Finland, vistades 1852—53 i Köpenhamn, der fornnordiskan studerades under professor N. M. Petersen och forn-engelskan under prof. Stephens, äfvensom två månader i Kristiania, hvarefter en färd gjordes genom Gudbrandsdalens fjelltrakter; deltog, såsom styrelseledamot, i Studenttåget till Lund och Köpenlamn 1845; bevistade nordiska rättskrifningsmötet i Stockholm 1869 och internationella arkeologiska kongressens möte samma år i Köpenhamn erhöll 1842 svenska akademiens mindre pris för en skrift, ”Vikingens Dråpa” och likaså för tvänne år 1854 utgifna akademiska afhandlingar; bland hans många tryckta skrifter anteckna vi endast ”Bemærkninger over öen Gotland … og Sproget” 1834, ”Om Gotlands äldsta Fornlemningar”, Alskogsstenarne på Gotland” 1852, Gutniska Urkunder: Guta Lag, Guta Saga och Gotlands Run inskrifter,” akademisk afhandling för professuren i nordiska språk 1859.
— Död i lunginflammation 27 Mars 1876.
Säve ådagalade allt från barndomen den förståndets skärpa och redighet i tanken, att han med största lätthet ur boken inhämtade hvad ämne söm helst. Men, till helsan svag redan i yngre år, blef sjukdomen allt för snart hans lifs nästan ständige följeslage eller mer och mindre under två och fyrtio år! Så kom han att mest i all sin tid ”ligga vid akademien.” En plågsam sjuklighet blef der hans andes stränga uppfostrarinna, då hans enda tillgång var hans själskraft och hans enda nöje boken, hvarigenom han redan på sjukbädden vardt en i mycket beläst student. Då likväl hans bräcklighet fortfor och det blef honom omöjligt att fortsätta på den först beträdda läkarevägen, måste han välja ett annat lefnadsmål (det han förr aldrig tänkt på), som snart blef nordisk språkforskning, i hvilket nya studium han, utan någon läromästare, med ovanlig
kraft arbetade sig in — på sjuksängen: han led derunder ständigt och mycket, man kan säga födslosmärtorna för det fosterländska språkstudiet i Sverige, men han led som en man och vann omsider sitt mål. I sitt sträfvande afdraförst uppmuntrad af den lärde dansken C. Molbech och sedan af akademikansleren kronprins Karl samt snart understödd af de i Odinslund samlade studenternas fattade beslut och deras derpå inför regeringen uttryckta underdåniga framställning om att omsider få en lärare i fäderneslandets tungomål, lyckades det honom, att, efter många undersamma händelsernas vexlingar och långa strider, grunda den nordiska professuren vid Upsala högskola; och han medhann också, allt oaktadt, att, såsom förste innehafvaren al den nya lärostolen, både försäkra sakens anseende och framtid samt efter sig lemna flera i ämnet utmärkta lärjungar: detta är hans oförgätliga förtjenst och ära, hvarför ock hans minne städse skall aktas och välsignas.
Professor Säve var sedan år 1866 gilt med Ottilia Rosina Johanna Schenson, dotter till akademiekamreraren i Upsala J. Schenson, och efterlemnar vid sin död tvänne späda barn, en son och en dotter.

Gotlands Allehanda
Lördagen 1 April 1876
N:r 26