Katthammarsvik, 6 April.
Tvistiga anspråk och sölaktighet. I Dec. 1890 strandade å Salvoren en natt ett om vi ej misstaga oss finskt barkskepp, kommande från Medelhafvet med en last af salt och vin. Fartyget öfvergafs af besättningen — en del inventarier bergades visst och så hölls auktion å fartyg och last. Den senare å fartyget befintliga inropades af tvänne handl. från allra nordligaste pynten af ön för 2 kr. 50 öre. Då lastägarne sedermera skulle begifva sig till sin så billigt förvärfvade egendom, var fartyget försvunnet, sjunket.
Åtta fat vin drefvo samtidigt i land på Fårö, der bergarena, mot ringa betalning godvilligt lemnade dem till ofvannämda köpare af omskrifna last, enär dessa påstodo sig vara rätta ägare.
Juldagen flöto ett par vinfat, fylda, det ena med sherry och det andra med portvin, i land på Östergarnsholme, der de hittades af fyrpersonalen. Strax det blef bekant, kommo köparne af den omtalade lasten och skulle ha dem.
Detta nekades naturligtvis enär de först skulle bevisa sig vara rätta ägare. Dessutom skulle bevisas, att verkligen faten — om de tillhört lasten — vid klubbslaget funnos i fartyget. En agent i Visby ville också vara ägare.
På grund häraf lemnades faten till tullkammaren i Katthammarsvik att behandlas som strandfynd. Då några brädstumpar hittas, hålles auktion på 14 dagar, men först nu i dagarne skall omskrifna fynd säljas.
Ha nu faten tagit skada, att qvantiteter af den ädla drufvan runnit bort, få bergarne lida förlust — en sak, som är orättvis, enl. vårt förmenande. Ty kunna auktionsbelopp för bräder och saker af mindre värde sättas på ränteriet att stå der år och dag, borde, då fråga är om värderikare fynd, samma regel kunna begagnas. Och för rester, som nu vår sjölag ang. strandfynd är, är det besynnerligt att ens någon vill berga, om ??lfälle ges, enär alltid, bergaren, som eisam haft arbete, får minst och kronan mest, som ingenting gjort eller riskerat.
Klinte, 5 April.
Nära att sätta lifvet till voro häromdagen två personer, hvilka i båt skulle öfverföra en del af ett lutsverket tillhörigt trähus från Stora Karlsö till Klintehamn. Då de kommit ett stycke från ön, kantrade nämligen båten och dref ifrån dem, under det att de sjelfva kommo upp på trävirket. Som vinden låg mot storlandet, och träet hade tillräcklig bärkraft, hyste de ändå ej så stora farhågor att ej komma iland, om blott vinden stodoch ej sjön blef för hög. I alla fall var händelsen högst hemsk. Lyckligtvis versnades från Karlsö fyrplats att någon olycka händt, men så långt bort från ön, att de förolyckade blott sågo ut som svarta punkter i fjärran. Fyrvaktaren och fyrbiträdet togo med skyndsamhet en båt och seglade åt de förolyckade till, men hade de så när gått ur sigte, enär det var sent på qvällen. Ändtligen lyckades man framkomma till flotten och berga de bägge våta männen, som, om ej andra vidrigheter tillstött, ätt kunnat frysa ibjälr den kalla natten.
Dagen derpå lära båt och trävirke bergats.
Hararna å St. Karlsö har i stor mängd dött i vinter af köld och svält. Tre fjerdedelar tros ha strukit med.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 11 April 1892
N:r 56
