Etikett: Rone

i går var besökt af ett 80-tal sockenmän från Dalhem samt Hörsne och Bara socknar. Mötet var som bekant af landshöfdingen utlyst för öfverläggning om behofvet af järnvägsförbindelse mellan Slite hamn och Roma, och diskussionen, — hvilken för öfrigt var synnerligen matt — likasom landshöfdingen anföranden, utmynnade i att bevisa nyttan för Dalhems och Hörsne med Bara socknar af nämda järnväg.
Landshöfdingen inledde förhandlingarna med en kort välkomsthälsning till de närvarande samt öfvergick därpå till att framlägga sina skäl och bevis för deu projekterade järnvägens mnytta och nödvändighet, närmast för de socknar, hvilkas representanter närvoro vid mötet.
Landshötdingen erinrade att börja med i sitt yttrande, hvilket var skriitligt affattadt, hurusom man under senaste tiden på Gotland — i staden såväl som på landet allt mera allmänt insett och erkänt behofvet af nya järnyägar. Deras ändamål skall, sade tal., naturligtvis i främsta rummet vara att gagna jordbruket genom beredande af goda, för trafiken billiga utfartsvägar från det inre af ön.
I spetsen för detta sträfvande har staden gått, i det att till största delen på dess bekostnad, men också numera till vinst för staden, anlagts en järnväg söderut från Visby till Hemse, Stadens järnvägsbolag har ock öfvertagit anläggningen af en järnväg norrut hittills dock sträckande sig endast till Veskinde, som utgör blott en station på den tillämnade banan till Tingstäde. Skulle denna bana i en framtid komma att från Tingstäde utsträckas öfver Lärbro till Fårösund — naturligtvis för neutralitetens försvar — och skulle en inom Lärbro socken föreslagen järnväg därifrån till Slite komma till stånd, då blefve norra Gotlands behof afjärnvägar icke illa tillgodosedt.
Men äfven Gotlands öfriga delar, både den mellersta och den södra delen, behöfva nya järnvägar. Öns gamla borgerliga och kyrkliga indelning i »tredingar», ännu bibehållen i kyrkligt hänseende genom stiftets indelning i tre prosterier, är ytterst grundad på landets naturliga beskaffenhet.
Till den norra tredingen — staden däri icke inberäknad — hänför jag 22 kommuner med 12 tusen invånare och ett fastighetsvärde af 9 millioner kronor; till den mellersta tredingen böra räknas 41 kommuner med 17 tusen invånare och 17 millioners fastighetsvärde, och till den södra tredingen 29 kommuner med 15 tusen invånare och 11 millioners fastighetsvärde. Hela landsbygden innehåller således 92 kommuner med 44 tusen invånare och 37 millioners fastighetsvärde. Staden, med 8 tusen invånare, har ett fastighetsvärde af 6 1/3 millioner kronor.
Alla dessa värden afse endast sådan fastighet, för hvilken skall erläggas bevillning.
Nu kan till både den norra och den mellersta tredingen räknas Slite hamn, som ligger på gränsen mellan dessa tredingar. Till den mellersta tredingen höra Roma sockerfabrik och hamnen vid Klinte, till den södra tredingen Rone och Burgsviks hamnar.
Då stadens järnvägsbolag erhöll koncession å järnvägen till Hemse, centralpunkten i södra tredingen, erhöll bolaget tillika koncession på två grenbanor, den ena till Ronehamn och den andra till Klintehamn.
Men genom underlåtenhet att inom föreskrifven tid anlägga grenbanorna blef koncessionen å dessa banor år 1882 förverkad. Nu har ett särskildt bolag med k. m:ts tillsånd företagit och snart nog fullbordat anläggningen af järnväg emellan Klintehamn och Roma.
För ett halft år sedan har k. m:t åt handlanden Nyström i Slite med flere sökande beviljat koncession å jänvägsanläggning emellan Slite och Roma. Järnvägsanläggningar från Hemse till Ronehamn och till Burgsvik äro föremål för koncessionsansökningar af flere sökande inom södra tredingen; och till sist har stadens järnvägsbolag sökt koncession å en mindre del af sistnämda järnvägslinie.
I fråga om behofvet af järnvägen Roma—Slite och Roma—Klintehamn samt om anskaffande af medel för dessa anläggningar hänvisar jag i hufvudsak till en af mig författad, för omkring ett år sedan genom pressen — offentliggjord uppsats. Jag afslutade nämda uppsats med uttalande, att den utsträckta sockerbetsodling, som de föreslagna nya järnvägarna måste medföra, skall påkalla antingen en väsentlig ytterligare utvidgning af Roma sockerfabrik eller ock en ny fabrik. Denna uppfattning vidhåller jag. Och därjämte tror jag, att tiden nu är inne för en sådan utvidgning. Sockerpriset har stigit tillräckligt. Det har blifvit klart för den stora allmänheten, att den förmenta öfverproduktionen af socker funnits till blott i inbillningen. Och Roma bolag har beslutat öka sitt aktiekapltal för att kunna möta alla eventualiteter. Kan sockerfabriken utvidgas vid Roma, hvilket beror endast därpå, huruvida därvarande vattentillgång kan anses tillräcklig för en sådan utvidgning, så är ju själfklart, att en järnväg, afsedd att gagna betodlingen och därmed äfven jordbruket i öfrigt inom Dalhem och Hörsne, Källunge och Vallstena med flere socknar, bör hafva det läge koncessionen för Slitelinien föreskrifver, måhända med någon mindre jämkning. Samma läge bör järnvägen äfven erhålla, om Roma bolag låter uppföra den behöfliga nya fabriksbygnaden, såsom längesedan är föreslaget, inom Dalhem socken invid ån där vatten aldrig tryter. Skulle i stället vid Hemse inom den närmaste tiden anläggas en sockerbruksfilial eller ock en själfständig fabrik, då är ju gifvet, att när tillgången på betor vid den nuvarande fabriken till följd däraf minskas, så ökas i samma mån möjligheten för fabriken vid Roma att mottaga och afverka de betor, som dit kunna transporteras å linien emellan Slite och Roma.
I ena som i andra fallet anser jag det vara hög tid att den koncessionerade linien Slite —Roma snart kommer till stånd. Jag tvekar ej heller att tillstyrka ortens invånare att besluta sig för nödig aktieteckning före slutet af innevarande år. Ty skulle arbetet å banan komma att påbörjas före den 1 Oktober 1898 så vore koncessionen förverkad.
På uppmaning af landshöfdingen lemnade ingeniör Bååth härpå en del upplysningar om arbetet med och kostnaden för den under anläggning varande Klintejärnvägen, Vid en jämförelse mellan kostnaderna för en järnväg Roma—Slite fann hr Bååth, att för den senare kostnaderna skulle kunna blifva mindre på samma gång som arbetet kunde bedrifvas fullt ut lika fort där som på Klintejärnvägen. Om arbetet finge taga sin början i Mars 1898, så knnde banan vara klar för bettransport i Oktober samma år.
Landshöfdingen — framhöll härpå vidare, huru som det ej kunde vara tvifvel underkastadt, att betodlingen allt vidare skulle kunna fortsättas. Talet om öfverproduktion hade visat sig ej vara sannt. Väl kunna konjunkturerna blifva dåliga; men detta kan ej föranleda till något annat, än att aktieägarne förlora och ett bolag måhända går under, men betodlarne ha ändå utsigt att allt fort få odla betor, ty om ett bolag går öfver ända, så kommer alltid ett nytt i stället.
Väådan för en kommun att teckna aktier i den nya järnvägen är lätt att beräkna, om man samtidigt beräknar hvilken verkan betodlingen har på den blifvande järnvägens afkastningsförmåga. Härvidlag kan en jämförelse göras med det gamla järnvägsbolagets — Gotlands järnvägs — ställning, hvilken betydligt förbättrats sedan betodlingen kom till stånd. Och dock har denna järnväg haft att kämpa med flera svårigheter, såsom sin skuld till staten utöfver annuiteterna och anskaffandet af ny dyrbar räls i stället för den gamla, förut använda järnrälsen. När det går så bra för den gamla järnvägen — dess aktier säljas nu för 96 procent — hvad skall det då icke bli för den nya järnvägen som köper stålskenor från början och som icke får några amorteringar att tänka på, endast annuiteterna och som dessutom går genom en särdeles bördig trakt. Dess aktier skola för visso rätt snart bli räntegifvande, och efter en tid’skall kommunen icke vilja sälja sina aktier, äfven om de stå öfver 100 procent. En hvar, som vill, må, sade tal., själf kontrollera mina uppgifters riktighet; och det skulle glädja mig, om intet vankelmod komme emellan för att hindra ett företag sådant som detta och som är egnadt att främja Gotlands sanna väl.
Efter detta anförande lemnades ordet fritt och en stunds diskussion uppstod.
Kyrkoherde Odin och hr G. P. Hansén, Dalhem, instämde med landshöfdingen i hans anföraude angående järnvägens nytta.
Agronom Broander påpekade att järnvägen skulle bli till stor nytta äfven vid wjölktransporten; ty hittills hade dennva transport lidit men af det stora afståndet till Barlingbo station. Samma vore förhållandet med kreaturstransporten och kreaturshandeln.
Landshöfdingen tackade för denna fingervisnivg. Han hade nog sjäf tänkt det samma, men hade dock mest hållit sig till att tala om järnvägens betydelse för betodlingen, emedan den vore ett kraftigt medel att väcka intresset för och få företaget i gång.
Kyrkoherde Odin ansåg att järnvägen ovilkorligen måste blifva till nytta, äfven om man förutsatte, att betodlingen skulle upphöra. Järnvägar äro, säga hvad man vill, ett conditio sine qua non för en landsändas utveckling. Och om än sockerbetsodlingen upphör, så skola dock de förbättrade kommunikationerna föda nya förvärfskällor. Gotland ligger ännu långt efter fastlandet i många afseenden. Det finnes en massa småfabriker af allehanda slag, och sådana kunde äfven uppstå här. Men första vilkoret härför är ökade och förbättrade kommunikationer. Om vi därför i början få svårigheter med järnvägen, så ligger dock i densamma en stor betydelse, vi ha med densammea insatt en viktig faktor för framtida utveckling; och det är vår plikt att något offra för iramtidens generationer. Tal. betonade slutligen vikten af att snarast möjligt fatta beslut i frågan, ty tiden för statslåns utlemnande för dylika företag vore snart tilländalupen. Äfven ansåg tal., att de kommuner som finge största nyttan af järnvägen äfven borde bära tyngsta bördan i utgiftsväg för järnvägens anläggning.
Sedan ytterligare ett par talare yttrat sig i alldeles samma riktning som de föregående, uttalade landshöfdingen den förmodan, att det kunde vara af betydelse och intresse för styrelsen för Roma sockerfabrik att veta, det Dalhemsborna gerna ville ba en sockertabrik inom sin kommun. Och på tillfrågen af landshöfdingen anhöllo Dalhems sockenmän, att han måtte föra denna önskan till sockerbruksstyrelsens kännedom.
Från Hörsne yttrade sig endast en talare, nämdeman Larsson, hvilken trodde, att Hörsne och Bara skulle draga sig för att teckna 35 tusen kr. i den nya järnvägen, då kommunen ej finge någon station.
Mötet afslöts härpå af landshöfdingen, som förklarade sig anse, att resultatet af öfverläggningen var den, att de närvarande varit ense om nyttan af en järnväg Roma—Slite.
Denna mening biträddes af mötesdeltagarne.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 25 Oktober 1897
N:r 166