Etikett: Rone

Södra häradsrätten.
(Andra sammanträdet med höstetinget).
Värjemålsed. Hustru Brita Andersson aflade ed att hon ej häftade i 6 kronors skuld till Karl Hejdenberg — rest å köpssumman för ett kokreatur. Vi ha förut redogjort för målet.
— Handl. K. L. Krokstedt i Klinte friade aig med ed från anklagelsu att ha beskylt ofvaunämde K. Hejdenbergs dotter att hastulit en gräddkanna.
— Jakob Rondahl, Ragnsarfve i Alskog, skulle ha aflagt ed på att han ej olofligt kuggit skog å Ragnsarfve häradsskrifvareboställe. Han kom ej tillstädes.

Barnaföda. Emma Nilsson från Rone yrkade få barnuppfostringsbidrag af skomakaren H. L. Hansson från Grötlingbo. Svaranden kom ej tillstädes, hvarför han dömdes utgifva försutet vite med 5 kronor. Målet uppsköts till andra dagen af nästa sammanträde, då H. skall infinna sig vid 25 kronors böter.
— Katarina Dase, Bölske i Eke, hade instämt Karl Ulmstedt i Ronehamn och dennes förmyndare för att utfå 75 kr. årligen såsom uppfostringsbidrag till ett flickebarn, till hvilket Karl U. skulle vara fader. Karl erkände faderskapet och tyckte att 75 kronor kunde vara lagom, men denna uppfattning delades ej af förmyniseren, som inte ville veta af alltihop. Ulmstedt är blott 20 år gammal, Utslag afkunnas vid nästa sammanträde.

Frans Johansson, Homa i Stenkumla, dennes föräldrar Joh. Sandelius och hans hustru samt arbetaren Karl Johansson, Källgårds i samma socken, voro af kronolänsman Svallingsson åtalade för bedrägligt förfarande, våld m. m, Frans Josansson hade under loppet af fyra år brukat Ringome i Mästerby, tillhörigt Nils Svensson. Efter afflyttningen derifrån hade Frans J. med våld skaffat sig tillträde till Svenssons lägenhet och derifrån bortfört hästar, kor, selar, vagnar, häckar, kälkar och en hel mängd jordbruksredskap, under påstående att det vore dels hans, dels hans faders. Härför yrkade åklagaren ansvar, emedan Johansson vid sin konkurs för en tid sedan i besvuren bouppteckning uppgifvit att dessa saker blifvit till Nils Svensson försålda. — Svaranden genmälde att eakerna aldrig varit Svenssons, utan hade han blott lånat dem till Ringome under de fyra åren. Aftalet med Svensson hade lydt, att J. vid uppgörelsen skulle få halfva egåndomsn; men istället bjöd Svensson ett ringa vederlag i penningar och ville att J. skulle afstå från den nämda lösegendomen. Då han ej kunde gå in derpå, tog han sin egendom med sig. Att han i bouppteckningen uppgifvit att Svensson köpt föremålen vore nog sant, men det hade han blifvit öfvertalad till, de hade i sjelfva verket alltid ägts af Johansson och Sandelius. Arbetaren Karl Juvhansson erkände att han hjelpt Frans J. att föra bort sakerna, men han hade ej annat vetat, än att J. vore ägaren. Åklagaren yrkade att F. Johansson och Sandelius skulle förklaras skyldiga att träda i häkte samt att Sandelius — såsom nuvarande innehafvaren — skulle åläggas afträda den omstämda lösegendomen till Svensson.
Målet uppsköts till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet, då svarandena vid hämtnings äfventyr skola vara tillstädes.

Inbrott i fattigstugan i Vamlingbo hade begåtts af fattighjonet Anna Fredin, Hon hade af kommunen blifvit anvisad annan bostad, men var ej nöjd med bytet, hyarför hon på detta sätt sökte skaffa sig inträde i fattigstugan. Hon erkände.

Lars Jonsson, Hemmor i När, yrkade ansvar å hemmansägaren Lars Levander, Liffor i När, för att denne vid ett tillfälle skulle hafva förbindrat kärandens tillträde till sin lägenhet, öfverfallit J:s hustru, nedhuggit fyra stycken träd och bortfört en gärdesgård, Svaranden nekade, och käranden erhöll uppskof till nästa sammaaträde, andra rättegångsdagen, för att styrka angifvelsen.

Oskar Rakazinsky i Alfva var, såsom vi förut nämt, af kronolänsman Lindström åta= lad att ha olofligt utskänkt maltdrycker. I dag hördes fyra vittnen. Nr 1 hade druckit öl hos R. lite jämt, dels inne i boden, dels utanför huset, utan att R. gjort invändningar. Nr 2 hade blott druckit på gungbrädena utanför. Nr 8 brukade bara dricka i boden och nr 4 hade sett personer upprepade gånger dricka öl både i boden, i boningsrummen och i köket, sön- och hvardagar lika, Efter den betan erkände Rakazinsky, likväl med tillägget, att han alltid varit noga med att förbjuda dem dricka inne.
Utslag vid nästa sammanträde.

I konkurs försattes färgaren Otto Gustafsson, Levide. Kronolänsman E. Eneman förordnades att taga hand om boet.

Norra häradsrätten.
(Andra höstsammanträdet å Alleqvia tingsställe).
Tilénska målen. I målet mellan Olof Olofsson, Nybingels i Gothem och kyrkoherde G. H, Tilén angående ärekränkning, hördes vid detta tillfälle flere vittnen. Ett afkärandens vittnen, fjerdingsmannen P. Cederblad, ville svaranden jäfva, enär hans åsigt om eden vore sådan, att han ej lämpligen kunde anförtros densamma. Som emellertid Cederblad förklarade, att han tillhörde statskyrkan och byllade dess högsta trossanningar, ehuru han skulle vara tacksam om han sluppe begå eden, som han dock ansåg bindande, ogillades jäfsanmärkningen.
Kärandens vittnen berättade nu:
Kyrkvärden Tomas Danielsson hade varit närvarande vid kyrkorådssammanträdet 5 sistlidne Juli, men kunde ej bestämdt minnas de uttryck kyrkoherden haft om Olofsson. Dock ville ban erinra sig att pastor kallat honom en dålig husbonde. Han hade så klent minne, att han ej kunde komma ihåg, om pastorn användt andra uttryck.
Kyrkvärden Oskar Andersson, också närvarande vid samma tillfälle berättade, att då en hos Olofsson boerde qvinna, Kajsen Lundström, som kallats till kyrkorådssammanträdet, ej infunnit sig och Olofsson sagt, att han uppmanat henne att komma, hade kyrkoherde Tilén svaret, att det var en dålig husbonde, som ej kunde göra sig åtlydd af sina tjenare. Olofsson hade härpå genmält, att det icke vore mycket att rätta sig efter qvinnan, då hon ej talade sanning. Härpå hade pastor svarat, att Olofsson nog kunde ha mer behof att lära sig sanningsenlighet af Kajsen Lundström än hon af honom.
Fjerdingsman Cederblad hade hört pastor säga, att Olofsson vore en dålig karl, som ej visste hålla reda på sina tjenare, hvarför han ej vore värd bära byxor utan kjol. Hur skulle man begära annat af tjenarne än hvad husbonden företog sig, hade pastor vidare yttrat, hvarjämte han kallat Nybingelska huset osedligt och dåligt.
Å svarandens sida hördes:
Kyrkvärden Jöns Nilsson som ansåg att pastorn med sitt uttryck »dålig husbonde» endast menat att Olofsson ej gjorde sig åtlydd af sina tjenare. Vidare hade kyrkoherden sagt, att Nybingelska huset vore ett tvistigt hus.
KEyrkvärden Jakob Jakobsson hade ej mycket minne af hvad som passerat vid kyrkorådssammanträdet, men ville dock erinra sig att Tilén kallat Olofsson en dålig husbonde, som hade i afseende på att tala sanning mer att lära af Kajsen Lundström än hon af honom. Äfven hade pastor kallat Nybingelska huset ett tvistigt hus.
Käranden erhöll uppskof för vidare bevisning till första rättegångsdagen af tredje sammanträdet.
— I målet mellan kyrkoherde Tilén och samme Olofsson hördes också en mängd vittnen. Ett af dessa, hushållerskan Mina Lindgren, blef dock förklaradt jäfvigt, hvaröfver kyrkoherde Tiléns ombud anförde missnöje.
Skolläraren Viktor Karlsson berättade, att då han 2 Juli tidigt på morgonen skulle gå ett ärende till prestgårdep, hade han sett kyrkoherden och Olofsson gående framför in genom grinden till prestgården, der de stannade på planen, Vittnet hörde att O’ofsson talade i högljudd och vredgad ton. Pastorn hade vänligt bedt honom lugna sig och följa med in i arbetsrummet. »Hvad skalljag göra der, då jag är full eller galen?» — hade Olofsson yttrat. — »Jag har aldrig sagt att Olofsson är full» genmälde pastor, blott att jag af Olofssons uppträdande kunde tro, att O. ej är fullt pykter. Tycker ej O. det är opassande att komma så der tidigt på morgonen halfklädd och söka en embetsman för att förmå honom att ändra en embetsåtgärd?» Olofsson hade då vändit sig till vittnet med frågan : »Är jag full?» Härpå hade vittnet svarat: »Ja, inte är Olofsson riktigt normal, men om det är af ilska eller något annat vill jag ej afgöra.» Olofsson hade nu gått mot pastorn med knuten hand och skrikit, att han aldrig klagat på sitt husfolk, samt att det inte vora värdt att kyrkoherden hölle kyrkoråd för deras skull, hvilket vittnet ansett, enligt gotländskt språkbruk, vara deteamma som att Tilén ej skulle understå sig att hålla kyrkoråd.
Sofia Olofsson hade samma morgon, då hon varit att mjölka och kommit i närheten af prestgården hört skrik och oväsen. Sedan fick hor syn på Olofsson, som sade, »Jag förmanar barnen, hvad kan jag göra mera, då de ej lyda mig.» Olofsson knöt näfven och skrek, så att vittnet höll på att få dåndimpen och måste gå in till skolläraren för att lugna sig.
Arrendator Lindahl hade sett Olofsson gå efter pastor med knutennäfve.
Svarandeombudet anmärkte, att somliga för sed hafva att gå med knutna händer och att man sällan gaf en örfil med knuteu hand. Kärandeombudet lät genom åtbörder förstå att en näfve, knuten, mycket väl kunde användas till ett slag midt emellan ögonen.
Äfven i detta mål beviljades uppskof för vidare bevisning till tredje sammanträdet.
— Slutligen förekom målet mellan kyrkoherde Tilén mot Olofsson angående beskyllning för bruten embetsed, Här hördes såsom vittnen kyrkovärdarne Jakob Jakobsson, Oskar Andereson och Tomas Danielsson, hvilka alla varit närvarande vid kyrkorådssammanträdet 5 Juli, Enligt deras samstämmiga uppfattning hade Olofsson vid detta tillfalle sagt åt kyrkoherde Tilén med afsetnde på vissa saker, som denne anfört, att han ej trott, det pastorn hade rätt att omtala sådana förtroenden för sin eds skull.
För vidare bevisning uppskof till tredje sammanträdet.

Att deponera värdehandlingar utan recipisse på deras mottagande är något som kan medföra stora obehag.
Aflidne major Claassens sterbhus hade till detta sammanträde instämt ägaren at Fole mekaniska verkstad hr J. Vigström med yrkan om utbekommande af 6,000 kr. pågrund af skuldebref, som fans i sterbhusets ägo. Vigström å sin sida hade genstämt och yrkade, att sterbbuset skulle till honom vid högt vite åläggas utgifva sagda revers jämte en aktie i Gotlands enskilda bank.
Enligt svarandeombudets berättelse förhöll sig saken så: Det ofvannämda skuldebrefvet var en förlagsinteckning som af Vigström hos Olaassen deponerats som säkerhet för erhållande af lån enligt accepter. Vid major C:s frånfälle bade två sådana växlar å sammanlagdt 3,500 kr. funnits hos sterbhuset, hvilka V. inlöst och dermed vore han utan vidare skuld, då han aldrig på sjelfva förlagsinteckningen erhållit några penningar.
Kärandeombudet medgat riktigheten af de inlösta växlarne. Då vid Claassens död kungörelse utfärdades till gäldenärer och borgenärer hade äfven Vigström infunnit sig och sagt sig ba skuld. Växlarne betalades efter vågon tid och då sterbbusutredningsmannen påmint honom honom att han hade ytterligare skuld — på grund af ioteckningen — hade han sagt, att den skulle nog betalas, ehuru han behöfde anstånd. Dervid hade ej alls något uppgifvits derom att inteckningen skulle vara blott en säkerhetshandling. Detta hade först kommit fram vid förnyade påminnelser, men att inteckningen varit en blott säkerhet fann kärandeombudet så mycket mera osaunolikt, som Vigström erbjudit sig att inlösa densamma med 3,500 kr.
Svaranden bestred kärandens framställning af saken, Som vittnen å svarandenssida hördes sakföraren Stenmark och sågverkägaren L. Baché., Bjerges, hufvudsakligen för att få upplysning om major Claassens sätt att sköta sina affärer. Dervid upplystes, att Olaassen i regel aldrig brukade lemna recipisse på mottagna värdehandlingar, att de ej bokfördeg, utan att å dem tecknades de belopp, för hvilka de voro pautsatta, samt att Ölaassen plägade bevilja lån mot växlar intill sådana belopp, för hvilka aflemnade säkerheter gälde.
Svaranden begärde och erhöll uppskof för vidare utredning till första rättegångsdagen af fjerde sammanträdet.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 5 Oktober 1892
N:r 153