Etikett: Olyckshändelse

var major Kruuse härstädes utsatt i förgår, hvilken dess bättre aflopp utan allt för svåra följder.
Major K. jämte sin friherrinna hade på förmiddagen gjort en slädtur norr ut utanför staden. Då de hunnit omkring en half mil, mötte de ett vedlass, hvaraf deras bäst blef skrämd och föll i sken med den påföljd att såväl major Kruuse som hans friherrinna slungades ur släden, hvarvid särskildt den förre skadade sig ganska illa i hufvudet. Major K. vågade ej vidare sätta sig upp och köra den skrämda hästen, utan ledde honom sjelf vid tygeln in till staden, der han förbands af läkare och nu befinner sig utom all fara.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 Februari 1892
N:r 30

I dag vid 1/2 11 tiden på förmiddagen råkade ett par hästar, som stodo utan för folkskolehuset åt St. Hansgatan till och som tillhörde skollärare, Veström i Hellvi, af någon anledning i sken. De satte:af St. Hansgatan norrut. Alldeles utanför konditor Beckmans upphunno ide en annan tvåspänd skjuts, som ägdes af landtbrukaren Endrell!Bäcks i Akebäck. Denna skjuts utgjorde inte något hinder för de skrämda djuren, utan det bar upp på den samma. Skjutsen i kull, och der låg nu i snön körsvennen på den öfverskenade slädan jämte två fruntimmer, i ett äldre och ett yngre.
Skollärare Veströms hästar blefvo här tagna, men Endrells, som blifvit skrämda, satte nu i sin tur af i sken uppåt Hansgatan. Strax utanför handlanden Klingvalls råkade de i kollision med en mjölkskjuts från Skäggs, och nära var, att äfven denna satt af i sken och kört öfver ännu sen skjuts — och så utan all ända. Men nu lyckades man få tag i djuren och hindra all vidare öfverdådig framfart af desamma.
De i Endrells släde sittande fruntimren blefvo något skadade, dock ej värre, än att de, sedan de hämtat sig från förskräckelsen, kunde reda sig sjelfva. Äfven den ena af Endrells bästar skadades något. Fordonen gingo alldeles i trasor.
Att här intet menniskolif gick förloradt eller i alla händelser en svårare olycka ej inträffade, det skyller man snödrifvorna, som utgjorde ett mjukt underlag för denna röra af djur och menniskor.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 20 Februari 1892
N:r 28

utbröt härstädes omkring kl. 2 natten till tisdagen i det på norra delen af hamnen liggande magasin, som äges af Visby varf. Klämtningar och andra sedvanliga brandsignaler började snart nog och väckte invånarne ur deras slummer. I början trodde map att det var en af dessa vanliga visbyeldsvådor, som äro släckta redan innan man hinner dit, men en blick ut genom fönstren öfvertygade en snart, att här var allvar å färde. Hela horisonten åt söder och vester var flammande röd och väldiga rökmoln stego mot den nattliga, månklara himlen.
Donnersplats, öfver hvilken skarorna skyndade i fotsdjup snö, låg som i gassande solljus, husens gaflar och fönster återspeglade det gulröda skenet.
Det var en hemsk syn som tedde sig, då man kom fram till hamnen. Högt mot skyn fladdrade väldiga eldpelare ur det brinnande magasinet, det knastrade och sprakade. Rundt om sprungo menniskorna — som yra höns — hade vi så när sagt, här och der hördes sprutornas smällande ljud och smala vattenstrålar silade ned i flammorna, som endast för ett ögonblick qväfdes för att i nästa flamma upp med förnyad kraft.
Glödgade reste sig snart takstolarne utan betäckning. Nu kastade sig elden öfver till det strax söder om den brinnande bygnaden liggande, konsul E. Cramér tillhöriga magasinet, som inom några minuter stod i ljus låga. Taket af asfaltpapp brann så det sjöd och af vinden kastades stora eidflakor kring i luften.
Det var klart, att de två brinnande magasinen ej stodo att rädda, hvarför man måste koncentrera sina krafter på att söka hindra lågorna att fatta i de närliggande bygnaderna. Mest hotade voro de båda intill varfvets liggande magasinen, ett bakom, disponeradt af ång båtsaolaget och innehållande en mängd &ngbåtsinventarier, ett norr öfver beläget, förbyrdt af maltfabrikan och inrymmande omkring 1,300 tunnor korn.
I det förra magasinet kade elden redan fattat. Det lågade i luckor och vindskupor, kolade i den för hettan mest utsatta väggen. Äfven kornmagasinets södra gafvel rökte af hetta och de hade naturligtvis varit förlorade, om icke vinden legat ifrån och artillerimanskapet med sin spruta arbetat så energiskt med att oaflåtligt öfverspola de hotande väggarne med vatten.
Stor fara lupo också de söder om brandhärdarne liggande magasinen, tillhöriga grosshandlare Molander och Neptunbolaget, Särskildt det senare, såsom liggande närmare, kräfde stort arbete att undanrycka lågorna, men det lyckades tack vare vattendränkta brandsegel.
Bjelke efter bjelke brakade förkolnad eller brinnande ner från de båda tillspillogifva bygnaderna, hvad som ej nog fort ramlade rycktes ned med långa brandhakar och snart stodo de bägge magasinen som ett par glödande, flammande skelett, som efter hand föllo tillsammans.
Stora uppfordringsverket, som efter en stunds oduglighet, nu kommit i gårg under erfaren ledning slungade sina 220 kannor vatten i minuten in i eldmassorna, och visade snart nog, att det fylde anspråken på en duktig spruta. Tam för tum, så när sagdt, qväfdes elden i Cramérs magasin, dock med tillbjelp af ett par andra sprator, och när det efter timslångt energiskt sträfvande, och sedan elden gång på gång åter blossat upp än här, än der, lyckats bli herre öfver elden och magasinet stod der som en sotig, rykande ruin, var det att börja med den ursprungliga eldhärden.
Tack vare ett ingalunda obetydligt lager af virke, tjära, beck och dref, hade här blifvit en brasa som ej var lätt att bli herre öfver. Det syntes snart sagdt som om vattnet ingen verkan åstadkom.
Magasinet var nu en enda flammande glödhög, den gamla skorstenen, som stod der fallfärdig, störtades omkull och midt uppe i dessa ruiner arbetade uppfordrings: verkets slang. Och elden måste slutligen erkänna sig besegrad, men då hade klockan börjat bli inemot 7 på morgonen. I nära 5 timmar hade alltså branden pågått, innan klockornas tystnad kunde bebåda att all fara var öfver.
Stadsfiskalsn höll i går e. m. förberedande polisförhör rörande branden. Af detsamma framgick i hufvudsak följande.
Styrman Gabriel Vessman, som inemot kl. 2 på natten kom gående Nyvägen framåt, var den första som märkte elden. Han skyndåde genast till poliskontoret med anmälan och sprang derpå ned till brandstället, der han fick några personer till hjelp med att undanskaffa 4 stycken båtar tillhöriga ångbåtsbolaget. En blekiogseka hade elden då redan fattat i.
Enligt hvad han kunnat förmärka, hade elden först brutit ut i taket på södra ändan af varfsmagasinet, d. v. s. invid skorstenen.
Snickaren Hejdenberg hade från ångsågen utanför Söderport hört brandsignalerna och skyndat ut. På vägen hade han fått underrättelse, hvar det brann, hvarpå ban skyndat hem till sin far, åkaren Hejdenberg, för att afhämta nyckeln till konsul Cramérs magasin, der fadren hade 30 säckar korn — oförsäkrade inrymda. Då han kom till brandstället hade löjtnant Ström anländt med artillerisprutan. Hejdenberg hade dock ej kunnat företaga något till kornets bergning, enär elden redan fattat i magasinet och han ej genom att öppna en dörr ville ge den ökad fart.
Lotsarne Melander och Puxon bade ungefär 15 minuter efter 1 på natten varit öfver på norra sidan af hamnen och kastat loss Klintehamns trossar, men hade ej då de gingo förbi magasinen märkt vare sig eld, rök eller brandlukt. Hemkomna, hade de knappt hunnit lägga sig, förrän de hörde brandsignalerna.
Sjökaptenerna K. M. Hultman, J. E. Johansson, A. A. Johansson och K. A. Högstadius hade en tid bortåt hvarje dag från 7-tiden på mörgnarne och så länge det var dager varit i varfsmagasinets s. k. kontor sysselsatta med segelsömnad.
Dervid hade alltid brunnit i den öppna spisen; men elden hade noga släckts dels med vatten, dels med snö, hvarje gång de lemnade rummet, så också på måndagsaftonen, och de förklarade bestämdt, att branden icke direkt kunde härleda sig från spiselelden. Möjligen skulle någon gnista fastnat i skorstenen, som kunde, varit bristfällig, hvilket kapten A. Johansson fann så mycket troligare, som han, då skorstenen vräktes omkull, lagt märke till, att den qvarstående delen var svartnad öfverst, ehuru magasinet då för länge sedan brunnit ned. Men antagandet om eldens utträngande genom skorstenen motsades af den omständigheten, att kapten J. vid ett besök på vinden ett par dagar förut, då det eldades i spisen, icke förmärkt vare sig rök eller brandlukt. Pipor eller cigarrer hade ej rökts under arbetet. — Förman M. Olsson vitsordade att timmermännen i den öfriga delen af magasinet icke begått någon oförsigtighet med »rökverk». Eld hade der aldrig varit uppgjord.
En omständighet, som gjorde att elden fick en större utsträckniog än nog eljes blifvit fallet, var den att uppfordringsverket i början vägrade att tjenstgöra.
Under det detta stått obegagnadt, hade nämligen vatten funnits i ventilerna som derigenom frusit till och först med glödgade jern måste upptinas, innan verket blef brukbart. Med våra uttalanden i denna sak vilja vi emellertid spara, tills magistratsförhör hållits. Men det torde få antagas, att, hade uppfordringsverket genast kunnat komma i gång, hade säkerligen konsul Cramérs magasin varit räddadt. I öfrigt dröjde det något innan sprutorna kommo ut och deras användande försvårades ytterligt genom den under natten rådande starka kölden.
Allt det brunna var försäkradt, utom det omnämda kornpartiet. Varfvets magasin var assureradt för 2,000 kronor och konsul Cramérs för 1,500 kronor båda värdena lågt tilltagna. I det senare förvarades ett mindre saltlager, äfven det försäkradt. Varfvets förnödenheter, af hvilka endast en minåre del funnos förvarade i det nedbrunna magasinet, voro försäkrade för 7,000 kronor.
Att Visby har tur när det gäller vådeld, är en känd sak. Hade här storm rådt, kunde skadan blifvit oberäknelig.
Med något vestligare vind hade fartygen i hamnen varit utsatta för fara och med vinden från sydvest hade artillerikasernen och maltfabriken. blifvit hotade.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Februari 1892
N:r 26