Etikett: Olyckshändelse

Innehåller allt om olyckor på Gotland.

Publicerat

Burgsviksäventyrets epilog.

Som förut nämts var det meningen att i samband med söndagens högmässogudstjänst anordna en tacksägelsehögtid i Öja kyrka med anledning av de sexton ynglingarnas lyckliga räddning. Nu har detta blivif fändrat så, att denna tacksägelsegudstjänst anordnas på måndag middag kl. 12, värvid biskop Rundgren kommer att tala och för övrigt programmet utformas så väckert som möjligt. I missionshuset anordnas en lacksägelsegudstjänst redan på söndägskvällen, varvid pastor Häggström talar. I Öja kyrka hålles nu, som från början var meningen, en Gustaf Adoltsfest i samband med söndagens högmässa.
Vad angår frågan om åtal mot kutterns ägare, är den ännu icke avgjord. Det ankommer nämligen på stadsfiskalen i Visby all väcka sådant åtal, enär det lag rum. Som närmast kan ifrågakomma, återfinnes i sjölagen, och dylika mål på Gotland Skola handläggas vid Visby rådhusrätt. Landsfiskal Stengård i Burgsvik har sålunda att verkställa förhör. varmed han var sysselsatt under gårdagen, varefter handlingarna översändas till stadsfiskalen i Visby för eventuell åtgärd. Huruvida det blir eller icke, blir naturligtvis beroende av innehållet i förhörsprotokollen. 20 § i lägen om tillsyn å fartyg har angivits som tillämplig genom det att flera än 12 personer medförts ombord. Visar det sig att de lustresande ungdomarna lånat båten och ägaren bara följt med som rorsman, blir ansvarsfrågan mera komplicerad. Frågan om åtal är emellertid ännu icke avgjord.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 november 1932
N:r 258

Publicerat

Lyckligt i hamn.

\"\"
Den vinddrivna Burgsvikskuttern med sin besättning efter ankomsten till Herrvik.
Den barhuvade mannen strax nedanför masten är kutterns ägare Svante Jacobsson.
\"\"
Infarten till hamnen efter äventyret.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 4 november 1932
N:r 257

Publicerat

Dålig början på stadsresan.

Vid 9-tiden i morse rapporterades till polisen att en bil hamnat i diket ute vid Hagbylund. Olyckan hade inträffat vid möte med en hästskjuts. Polisen begav sig till olycksplatsen i piketbilen, men på vägen mötte man just ifrågavarande skjuts, vars körsven befanns vara lindrigt sagt berusad. Han blev följaktligen omhändertagen av polisen och insatt i finkan, där han väl så småningom kvicknar till. Hästen får sig under tiden en vilodag i djurskyddsföreningens stall. Bilföraren har berättat att hästekipaget framförts mitt i vägen och för att undvika kollision måste han hålla så långt på sidan att vägkanten brast och bilen som sagt åkte i diket och blev ganska ramponerad. Den måste bogseras från platsen. Den bålde körsvennen kunde av lätt förstådda skäl icke lämna några upplysningar utom att han var från södra Gotland och i går tagit ut 3 liter brännvin, vilket kvantum alltså tycks ha räckt till en liten morgonpärla i dag också.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 4 november 1932
N:r 257

Publicerat

Den gamle föll omkull och slog örat.

Ambulansbilen kallades vid 11-tiden i går afton till Tjengdarve i Träkumla, där en 69-årig person Isidor Enqvist fallit omkull och slagit sig. Som en följd av slaget hade en kraftig blödning uppstått ur ena örat. Han inforslades till lasarettet, där han fick kvarstanna för vård.

Gotlands Allehanda
Torsdagen 3 november 1932
N:r 256

Publicerat

Bränd till döds av kaffepannan.

För någon tid sedan råkade en sexårig gosse, Robert Karlsson, son till en statkarl vid Stora Hästnäs, få en stor kaffepanna över sig, varvid han blev illa skållad. Han infördes till lasarettet i Visby, där han i måndags avled av sina skador.

Gotlands Allehanda
Torsdagen 3 november 1932
N:r 256

Publicerat

Burgsviksäventyret.

En natt har gått, och de sexton unga männen från Burgsvik, som de senaste dygnen förut hållit allmänheten och främst då de anhöriga i spänning, ha fått sova ut. De torde i dag åter vara i tämligen god form, men vi ha icke velat gå gårdsrond för att undersöka den saken. De flesta visade redan i går en ganska god kondition, även om bristen på ordentlig vila gjorde sig kännbar. En av deltagarna i äventyret gick omedelbart efter ankomsten till Burgsvik till kojs och var sedan omöjlig att få på fötter i går. Han sov som en stock. Även de övriga kojade efterhand, sedan de först utsatts för reporternas korseld och kamerornas kulspruteeld. En huvudstadstidning hade till och med observerat händelsen och ansett mödan värt sända ned en av Aerotransports maskiner, medförande tidningens medarbetare och fotograf, vilka först besökte Östergarn, där den på äventyrsfärden använda kuttern fotograferades jämte de fiskare, som ilandförde ungdomarna från Botilla Russ. I Burgsvik fotograferades både de vinddrivna och deras släktingar, bostäder och hr Hansén, som stått i brännpunkten för det hela i Burgsvik. O. S. V. Hemfärden företog fotografen pr flyg via Rone, där en del fotografier, som erhöllos från Hemse, avhämtades. På Visborgs slätt landade i går eftermiddag St. T. D:s flygmaskin Viking för att avhämta en del fotografier, och när dessa bekommits startade maskinen åter till Stockholm. De sexton ungdomarna voro sålunda föremål för ett intresse, som gjorde, att de i det närmaste inte visste vart de skulle taga vägen.
Vi omnämde i går det förtjänstfulla arbete, som utförts av Gotland radio samt myndigheter och enskilda i övrigt – det tyska ångaren Botilla Russ och dess besättning, från befälhavaren och ned, äro också värda det varmaste erkännande för det mottagande de beredde de vinddrivna – men den som verkligen haft det hett har varit grosshandlare Hansén och hans familj. Under första dygnet efter försvinnandet voro såväl hr Hanséns som andra bilar i farten med efterspaningar efter kusten. I hr Hanséns affär och kontor har så gott som all verksamhet stått stilla och allt har rört sig kring frågan om vad som blivit av kuttern och dess sexton man. När vi i går avlade ett besök i Burgsvik hann hr Hansén ungefär säga två ord mellan varje telefonpåringning, som skulle besvaras. När underrättelsen kom om räddningen natten till onsdagen och hr Hansén sänt bud ut till de anhöriga, en del besökte han själv, började telefonen ringa, och huvudstadspressen, som helt plötsligt upptäckt Burgsviks existens, belägrade den Hansénska telefonen. Hela natten fortsatte påringningarna och nästan hela dagen i går. När hr Hansén och hans son gåvo sig i väg på expeditionen till Faludden och senare Östergarn, blev det fru Hanséns tur att sitta och svara i telefon. Det framhölls också i går vid vårt besök från flera håll hur djupt tacksam man är mot hr Hansén och hans familj för vad de offrat i tid, arbete och omkostnader för denna sak. Vi göra oss på detta sätt till tolk för dessa känslor av tacksamhet.
Men saken har också en annan sida. I går kände man väl närmast en djup tacksamhet för att de försvunna så lyckligt återbördades till hemmen och de anhöriga. Nu efteråt börjar man kanske att mera reflektera över vad som hänt, och Burgsvikshistorien kan kanske bli till ett varnande exempel. Båten, med vilken färden företogs, var stor och fullt sjövärdig, en god sjöbåt, vilket den också bevisade under den vådliga färden, som särskilt under måndagens svåra väder – Ölands norra udde rapporterade 20 sek.-met. på måndagsmorgonen – var påfrestande. Men däremot kan det anses ostridigt, att de inventarier, som funnos ombord, voro i mycket dåligt skick. Som ganska vanligt är föra båtar av denna typ alldeles för små segel för att man med någon framgång skall kunna kryssa med den. Det blev denna gång orsaken till denna omfattande och äventyrliga färd. Som regel går man ju med motor och seglen avses därför endast som hjälpsegel för läns eller stöttning. Huru det nu förhåller sig med förhistorien till färdens företagande, får väl blivande landsfiskalsförhör utvisa.
Emellertid förklarades från flera av deltagarna i går att de icke erlagt någon avgift för färden. Enligt en uppgift skulle flera av deltagarna ha yrkat på att färden skulle företagas, men ägaren till båten Svante Jakobsson hade motatt sig detta. Då de likväl gjorde min av att ge sig i väg, hade Jakobsson icke velat lämna båten i andra händer utan följt med. Är detta riktigt må ju något varda honom förlåtet, men färden visade dock en ganska oförsvarlig brist på omtanke, utan inventarier som båten var och med ganska dålig utrustning. I denna sak vilja vi för vår del instämma i de synpunkter, som framförts av Göteborgs Handelstidning och vilka återgivas här nedan.
Av vad som meddelats om färden kunna här en del uppgifter kompletteras. På Botilla Russ hade man enligt uppgift av några av de unga männen en annan tid än vår, d. v. s. man hade östeuropeisk tid. Det var sålunda kl. halv 12 efter vår tid som båten blev anträffad och besättningen bärgad, icke halv ett som tidigare uppgivits. I ett referat uppgavs vidare att det på onsdagsmorgonen rådde svårt väder, då man skulle hämta ungdomarna från fen tyska ångaren. Detta är fullkomligt fel. Grosshandlare Hansén berättade i stället att det var en underbart vacker morgon på havet. Likaväl som ryssarna säkerligen uppfattat ungdomarnas rop om hjälp som en begäran att av nyfikenhet få komma ombord och därför avvisat dem, lika väl torde flera övriga händelser kunna förklaras. På Botilla Russ väntade man att en örlogsman skulle hämta de vinddrivna; när en sådan inte fans vid Faludden, fortsattes resan. Expeditionen från Burgsvik åter kunde ju icke på förhand veta vilken ångare som var Botilla Russ och väntade därför på signal från ångaren innan motorbåtarna närmade sig. De av dessa sistnämda uppsända raketerna syntes icke som signaler från ångaren. Man har tyckt det varit egendomligt att flygarna icke sett båten, från vilken man heller icke sett flygarna, men som vi redan i går framhöllo, kunde man ju inte vänta sig att de försvunna skulle ligga så nära Gotlandskusten som de gjorde. Flygarna hade därför koncentrerat sin spaning söderut, där man kunde vänta att finna båten. De ångare, som sett de vinddrivna blossa efter hjälp, ha med all säkerhet tagit detta blossande som en varning för uteliggande garn och båtar. Efter som kuttern icke förde lantärna kunde ju blosset tagas som signal från en båt, som inte vill bli överseglad.
Landsfiskal Stengård i Burgsvik har ännu icke hållit förhör med deltagarna i den äventyrliga färden och vill därför ännu inte yttra sig i frågan om ev. rättsligt efterspel.
Ett överslag ger vid handen att kuttern med sin besättning under tiden från söndag kväll till natten till onsdagen drivit eller seglat uppemot 100 sjömil på olika kurser i Östersjön innan Botilla Russ kom i dess väg.
Utom i går omnämda telegram har också stadsfullmäktiges ordförande i Visby telegrafiskt framfört Visbybornas lyckönskningar med anledning av den glädjande utgången av äventyret.
Idag anlände Svensk Filmindustris journalfotograf till Burgsvik för att filma de räddade.

Ett allvarsord.
Den saknade fiskekuttern från Burgsvik på södra Gotland har nu, skriver Göteborgs Handelstidning, återfunnits efter två dygns oro för de sexton ombordvarande ynglinggarnas anhöriga. Så långt så väl, särskilt som alla äro friska och ej ha lidit något men av äventyret. Men därmed är med all säkerhet icke denna affär avslutad. Det blir utan tvivel rättsligt efterspel för båtens ägare, som genom sitt tilltag kommit så mycket väsen och oro åstad. Detta är också alldeles på sin plats. Under två dygn har radion varit sysselsatt med anrop till alla tänkbara fartyg att söka efter den vinddrivna båten. Örlogsfartyg och flygbåtar ha med avsevärd tidsspillan och stora utgifter för det allmänna företagit ivriga spaningar, ryska legationen har varit i förbindelse med Moskva för att få veta om båten iakttagits av den ryska flottan och hela den svenska allmänheten har hållits i spänning rörande kutterns och de ombordvarandes öden. Till varning för andra måste man därför hoppas, att den skyldiges blivande straff kommer att bli lika känt, som uppgifterna om kutterns saknande varit. Ty allmänheten – icke ens kustbefolkningen och lustseglare – ha ofta ej kännedom om att dylika färder äro emot lag och förordning. Ej ens en privat lustbåt med eller utan motor har rätt att taga mer än tolv passagerare ombord, om också dessa tillhöra ägarens egen familj, utan att vara i besittning av giltigt passagerarecertifikat. Att båten icke med sin utrustning var lämpad för den planerade färden till den ryska eskadern, står utom allt tvivel. Det är illa nog, att man lagligen icke kan hindra alla självmordskandidater från de på senare tid så modernt vordna långfärderna i små öppna båtar, men dessa äventyrare ha dock blott dina egna liv att svara för.

Gotlands Allehanda
Torsdagen 3 november 1932
N:r 256

Publicerat

Åter från äventyret.

\"Svante
Svante Jakobsson,

ägare av och navigatör på Burgsvikskuttern, som under de senaste dygnen drivit redlös på Östersjön, men till slut, när hoppet nästan alldeles uppgivits, lyckligen bärgades med sina sexton man.

Gotlands Allehanda
Torsdagen 3 november 1932
N:r 256

Publicerat

Husbonden Klintbom

(icke Klintberg, som vi i vårt förra nr råkade uppgifva) från Othem, hvars olycka vi i lördagsnumret omtalade, afled redan i lördags kl. 3 e. m. Den företagna obduktionen bestyrkte riktigheten af de vid operationen gjorda iakttagelserna.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 10 Augusti 1875
N:r 63

Publicerat

Förfärlig olyckshändelse.

Husbonden Klintberg från Othem, 61 år gammal, hade den 3 dennes på morgonen åtföljd af tvenne sina söner begifvit sig ut på löftägt, hvarvid han fallit från en ask ned på en gärdesgård och fått en störända in genom ryggen och var derpå så bokstafligen spetsad, att sönerna måste lyfta honom derifrån, hvarvid störändan, som förmodligen blifvit bräckt vid fallet, gick af och qvarstannade i kroppen. Efter att han först besökt doktor K. i Slite, inkom Klintberg på aftonen till lasarettet i Visby, då störändan efter 12 timmars qvarsittande uttogs. Denna störända var öfver 10 dec. tum lång och dess lillända 1 dec. tum i genomskärning samt trubbig och afrundad; störens sidor voro temligen släta. Stören hade splittrat refbenet straxt innanför skulderbladets undre kant, slitit sönder lungan och, med undanböjande af refbensändarne, antagligen genomborrat mellangärdet och stod nu stödjande sig emot och framskjutande de, åtminstone till det yttre hela; bukbetäckningarne. Stören, som var afbruten, om så får sägas, straxt innanför det splittrade refbenet, var förskjuten så att den afbrutna ändan stämde mot det nästa öfre hela refbenet. Å fingret som undersökte såret kändes luften vid inandningen.
Sedan öfre störändan, med ledning af den nedre, fattad utanpå bukbetäckningarne, bragte in i öppningen igen och hudsåret något litet utvidgats, var uttagandet lätt. Klintberg var under hela tiden redig, tålig och lugn och kunde efter operationens slut sjelf gå till sängen, likasom han äfven sjelf gick till operations-bordet.
Ännu när tidningen lägges i pressen är Klintberg vid lif.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 7 Augusti 1875
N:r 62

Publicerat

Burgsviksynglingarna räddade inatt.

Tysk ångare påträffade dem söder om Hoburgen
— landsatte dem i morse vid Östergarn.
Ett bud, som förvandlade den hopplösa förtvivlan i glädje.
I natt kl. 1 meddelades från Gotland radio, att den försvunna Burgsvikskuttern och dess 16 mans besättning välbehållna bärgats ombord på en tysk ångare, som lovat ilandsätta männen i dag på morgonen vid Faludden. Det är givet, att denna underrättelse spridde glädje och tröst i de många hem i Burgsvik, som berörts av den beklagliga händelsen.
Grosshanalare Hansén, som fick underrättelsen först av alla där nere, organiserade genast budsändning, och meddelandet om den glädjande nyheten spreds hastigt i samhället. Hr Hansén organiserade också en expedition till Faludden, där ångaren beräknades vara kl. 5 på morgonen. Man reste iväg med bilar och medförde även dr Sasse i Hemse för den händelse de räddade vore i behov av läkarehjälp. Från ångaren hade emellertid meddelats, att alla voro i gott behåll och utom fara.
Emellertid hade man missförstått beskedet om att möta vid Faludden, vilket gjorde, att när ångaren kom och ingen båt var ute, den fortsatte resan. Den meddelade samtidigt Gotland radio, att då ingen båt var tillmötes vid Taludden, fortsattes resan till Östergarn, där man bad om att båt skulle möta. Så skedde också och kl. 7:40 landsattes männen där från den tyska ångares.

Bärgningen skedde i natt.
Det var tyska ångaren Botilla Russ, tydligen en systerbåt till den tyska ångare Mathilda Russ, som härom året deltog i bärgningen av bilbåten vid Stora Karlsö, som i natt observerade de vinddrivna och tog såväl dem som båten om hand. De 16 männen voro givetvis uttröttade och utsvultna, men ägnades ombord den bästa vård. De anträffades kl. ½ 1 i natt och kl: 1 bestämdes fartygets position till longitud 17 gr. 45 min. ost och latitud 56 gr. 36 min. nord, en plats, som är belägen en 20 distansminuter sydväst om Hoburgen. Ångaren var på väg till Leningrad.

Ett gott arbete av Gotland radio.
Man torde icke överdriva om man säger att det är tack vare Gotland radios påpassliga och energiska verksamhet de sista dygnen, som de saknade Burgsviksborna nu räddats. Meddelandet om de saknade upptogs av stationen och översattes till tyska, engelska och franska samt utsändes sedan till en början varje timme och sedermera, till alla fartyg, som befunno sig i farvattnen söder om och för övrigt omkring Gotland. I går anskaffade stationen till och med en rysk översättning av meddelandet från en rysk ångare och utsände detta, i hopp om att de ryska örlogsmännen möjligen skulle svara på sitt eget språk, men utan resultat. Kom så i natt det glädjande meddelandet från Botilla Russ om, att ansträngningarna krönts med framgång. Gotland radio, dess befälhavare och personal äro alla värda ett varmt erkännande för deras osparda möda och deras verksamma hjälp i denna sak. Man får också ge ett erkännande åt flygspanarna, som säkerligen hade en arbetsam dag i går. Att de icke kunnat upptäcka den saknade kuttern på det vida havet är icke så underligt, särskilt som man knappast kunde tänka att farkosten skulle befinna sig så nära gotlandskusten.ryska flottavdelningen och sökt hjälp där. Från en av de ryska båtarna hade man också till en början kastat till dem en trossända, men denna hade man icke från kuttern lyckats få tag i. Ryssarna hade då icke brytt sig om att göra några vidare räddningsförsök, och en av besättningsmännen ombord hade kommit fram till relingen och förklarat på svenska, att man ombord gärna skulle vilja hjälpa de nödställda, men att man icke hade tillåtelse därtill.
För den ungdomliga besättningen ombord på kuttern återstod då intet annat än länsa undan för vinden utåt ölandssidan. Det dröjde emellertid inte länge, innan seglen hade blåst sönder, och efter någon tid miste man också rodret; varför ingenting annat återstod än att låta farkosten redlöst driva på vågorna, till dess den efterlängtade räddningen eventuellt kunde på något sätt uppenbara sig. De förklarade, att de under de gångna dygnen icke lidit av hunger eller törst, men däremot hade kylan varit besvärlig på havet.

Sol och glädjetårar i Burgsvik i dag.
En medarbetare i Gotlands Allehanda, som i dag avlagt besök i Burgsvik, meddelar på telefon följande intryck från samhället:
Sol både ute och inne var det i Burgsvika samhälle i dag på förmiddagen då de förlorade sönerna, bröderna och vännerna återbördades till fädernehemmen. Flaggorna vajade i topp på varenda flaggstång, och överallt såg man glada och förväntansfulla ansikten. Det låg riktigt som en söndag över hela samhället och man kände redan vid första ankomsten hur allmän och hjärtlig glädjen var över den lyckliga utgången efter det vådliga äventyret. Redan i natt hade grosshandlare Hansén fått budskap, om den lyckliga utgången på den omtalade Burgsvikskutterns seglats och han kunde. Sedan, bekräftelse erhållits på underrättelsen, sända bud omkring till de olika hemmen, där man i sorg och hopplöshet avvaktade varje budskap. Det säger sig självt, att det blev glädje och på många ställen utspelades rörande scener, då man fick klart för sig, att det verkligen var sanning, att de försvunna icke voro pmkomna utan hade blivit räddade. En del av föräldrarna ville till en början knappast tro, att man talade sanning.
Grosshandlare Hansen startade också som redan Anita i. morse en expedition till Fäludden för att emottaga de räddade av den tyska ångaren. Denna hade emellertid tydligen missuppfattat korrespondensen med Gotland och hade väntat, att något svenskt örlogsfartyg skulle vänta vid Valudden. Då något sådant icke fanns där, fortsatte ångaren norröver, utan att kunna observera do båtar, som voro ute. Lurgsviksexpeditionen satte sig då i förbindelse med Tingstäde och fick då meddelande om, att ångaren fortsatte till Östergarn.
Expeditionen, som räknade åtta bilar och i vilken även d:r Sasse i Hemse befann sig, satte sig då i rörelse till östergarn, dir man mottog de sexton unga männen, när dessa komme i land. Dessa vore i god kondition och hade också ombord på den tyska ångaren emottagits på ett synnerligen berömvärt sätt. Man hade skaffat dem varma liggplatser samt varm mat och dryck och de skeppsorutna behövde därför icke taga i anspråk de födoämnen och kläder, som hr liansen medfört från Burgsvik. De blevo också vid hemkomsten emottagna med översvallande hjärtlighet och finge i många omgångar berätta såll öden och äventyr.

Dessa voro i korthet följande:
Vad de sexton ynglingarna upplevat till sjöss.
Efter att ha avseglat från Burgsvik vid 2-tiden på söndagsmiddagen och kommit utanför inloppet, befanns att vinden friskat, varför man ansåg det bäst att sätta in mot land igen. Detta var emellertid lättare sagt än gjort, och i stället för att komma närmare land, komme de för varje slag längre ut till sjöss. De hade sålunda aldrig varit ute till ryssarna, då de försökte komma till land igen. I mörkningen blossade man utanför Valars lotsplats med säcktrasor, slipsar, kragar och andra klädespersedlar, som man indränkte med det lilla förråd bensin, som fanns ombord, dock utan att uppmärksammas från land. Man avbrände sammanlagt att 20- å 25-tal bloss, vilket emellertid som sagt icke ledde till något resultat. De beslöto då att hålla ut mot den ryska eskadern och kommo också upp till det stora transportfartyget, som de anropade om hjälp. Ryssarna kastade ut en tross, tvänne gånger, men på gränd av fartygets höjd kunde kutterns besättning.

Gårdagens flygspaningar
fortsattes även på eftermiddagen med två flygbåtar från Karlskrona. På eftermiddagen förlades spaningen som förut meddelats till trakterna söder om Gotland ned mot Midsjöbanken och Bornholm. Under dagen avpatrullerades sålunda området mellan Ölands södra udde och Gotlands södra udde samt över Midsjöbanken ned till Christiansö fyr norr om Bornholm. Spaningarna medförde emellertid intet som helst resultat, utan flygbåtarna fingo återvända till Karlskrona på kvällen. Givetvis hade den lilla båten varit synnerligen svår att upptäcka från luften.

Landsättningen vid Östergarn de skeppsbrutna väl bibehållna.
Radiostationen i Tingstäde, som i morse erhöll meddelande från ångaren Botilla Russ, att denna passerat Faludden, men ville ilandsätta de sexton ynglingarna vid Östergarn, satte sig vid 6-tiden i förbindelse med Herrviks meteorologiska station, som dessbättre har telefonförbindelse hela dygnet, och begärde där åtgärder för de sexton ynglingarnas ilandförande. Där var man genast beredd att taga hand om saken, närboende fiskare mobiliserades och inom kort voro tvänne motorkuttrar med vardera två man på väg söderut mot stora ångbåtsleden, där Botilla Russ ankomst avvaktades.
Ångaren hade förebådat sin ankomst till östergarn till kl. 7,45 f. m., men det dröjde till framemot kl. 8, innan den hunnit fram till platsen. Ångaren lade sig stilla och de sexton vinddrivna lustseglarne gingo i båtarna. De föreföllo ganska pigga och välbehållna och endast en av bröderna Wessman hade fått fötterna skadade av förfrysning. Fiskarne togo vidare de vinddrivnas kutter på släp och styrde kurs in till Herrvik, där man efter en timmes gång var inne strax efter kl. 9 på förmiddagen.

Kommo upp i ljusskenet från ångarens strålkastare.
På den tyska ångaren hade de omhändertagna ynglingarna blivit ompysslade på bästa sätt. Ångaren hade gått med sin strålkastare i verksamhet för att i enlighet med radiorapporterna från. Tingstäde spana efter de försvunna. Ynglingarna i båten hade ingen lantärna och hade inte heller något att blossa. med, men lyckligtvis kom ångaren alldeles så nära in på de stackars skeppsbrutna, att dessa med rop kunde göra Sig hörda av besättningen ombord på den tyska ångaren. De blevo så lyckligt upptagna, besättningen ombord gav dem så mycket mat, som de någonsin önskade sig, och försåg dem även med cigaretter, varefter de skeppsbrutna efter två och ett halvt dygn i oro och umbäranden. på sjön äntligen kunde sträcka sig ut till en stunds vila i lyckligt medvetande att hava undgått den förtvivlade utsikten om döden i vågorna.

Ryssarna sökte kasta ut tross, men avstodo.
För fiskarn vid Östergarn berättade de räddade, att de på söndagskvällen, sedan det visat sig omöjligt att komma i hamn vid Burgsvik, blossat under Valars lotsplats, men icke fått något svar därifrån. Senare på natten hade de gett sig ut till den ?????????ning icke få någon hjälp på detta sätt. Ombord på transportångaren, där man lyste på kuttern med strålkastare, vinkade man då avvärjande med händerna. Kutterns besättning ansåg då nödvändigt att åter styra till sjöss och höll sedan norrut mot Karlsöarna och kom upp i höjd med dessa, fast på ganska stort avstånd, och fick icke heller där någon angöring med land.
Detta var alltså på måndagen, då vädret var ganska svårt. Här uppe under Karlsöarna sleta först focken och därefter bröts spristången, så att man endast hade halva storseglet, en trekant, att segla med. Man satte nu kurs söderöver mot Öland, och på kvällen blevo också fyrarna på, Öland synliga. I det under måndagen rådande hårda vädret och svåra sjön slogs rodret emellertid sönder, och man såg sedan ingen möjlighet att styra båten, som drev utanför Ölandslandet söderut. Så gick också natten till tisdagen.
Även under tisdagen lågbåten och drev mellan Öland och Gotland, och man hade ombord ingen möjlighet att hålla någon bestämd kurs och ej heller att bestämma läget. Såväl under natten till måndagen som natten till tisdagen hade flera ångare passerat, till vilka man försökte blossa för att påkalla uppmärksamhet. Ehuru flera ångare gingo ganska nära, komme de icke till hjälp. Tydligen hade man på. ångarna fått den uppfattningen, att det var fiskare, som blossade för att de lågo ute med garn.
Natten till onsdagen hade den tyska ångaren Botilla Russ passerat ganska nära, varvid man genom rop sökte påkalla uppmärksamheten. Men även denna styrde förbi norröver, och de unga männen gåvo även denna gång sitt hopp förlorat, och en del hade redan åter gått och lagt sig, då emellertid ångaren plötsligt vände och kom tillbaka. Den satte sedan ut en julle, i vilken de vinddrivna i tre omgångar fördes över till den tyska ångaren. Denna tog sedan kuttern på släp och fortsatte resan norrut.
Den rådande ångaren befanns som sagt vara Botilla Russ av Hamburg, en ångare på c:a 2,000 ton. Kaptenens namn var F. Noack. Den kom ifrån Hamburg och var på väg till Leningrad med maskingods.
Man kan ju lätt föreställa sig, att de sexton unga männen hade haft det synnerligen obehagligt ombord på kuttern. Humöret synes dock ha varit ganska gott. För det mesta hade man sovit. Svante Kviberg-Jakobsson och hans broder, som hade varit de mest sjövana, hade skött om båten, varjämte de övriga i mån av anlag och kondition hjälpt till. En del av dem hade emellertid varit ganska sjösjuka. De hade icke heller lidit så mycket av kylan, enär de plockat ihop sig nere i kuttern, där de ibland legat fyra på varandra, varför det blivit ganska varmt emellanåt. De hade också haft med luckorna till rummet och därigenom kunnat täcka igen skrovet. Detta oaktat hade ett par av deltagarna i äventyret ådragit sig kylskador i fötterna, vilka skador dock d:r Sasse trott skulle kunna hävas. En del av deltagarna voro förövrigt så pass pigga, att de flera timmar efter återkomsten till Bergsvik, nyrakade och nytra, voro på benen och kunde ställa sig till förfogande för en pressrepresentant från huvudstaden, som på middagen med flygmaskin anlände till Burgsvik efter att först han besökt Östergarn.
Och nu råder som sagt stor glädje i det lilla trevna samhället, som under de gångna dagarna legat i sorg. Man hade redan varit inställd på, att Gustaf Adolfsfesten och andra högtidligheter skulle inställas och att söndagen komme att bli en sorgedag i församlingen. Nu är allt endast en mörk och svår dröm och solen lyser åter över samhället. Vida omkring deltar man också i denna glädje, hela Gotland har dragit en suck av lättnad vid det glada budskapet från »Botilla Russ» och även från andra håll har uttryck givits för glädjen över de återkomna. Till Burgsvik har sålunda i dag på förmiddagen bl. a. anlänt följande telegram:
Deltager varmt i glädjen över räddningen.

Generallotsdirektör Ragg med familj.
Min hustru och jag, som förlorat vår förstfödde i djupet, sända jublande föräldrar varmaste lyckönskningar.
Johannes Norrby.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 2 november 1932
N:r 255

Om Oss Drivs med WordPress