En julnatt på Östersjöns is.
— Ett Guds under! Ett Guds under! ropade den andre presten. — I hvilket land och stift ligger edert prestagäll, ty på vår ö och i vårt stift fiavas inga socknar med namnen Öja och Hambre.
— Vi äro således på en ö — sade herr Kristen — äfven mitt prestgäll ligger på en ö, den heter Gulland.
— Gulland, det är Gotland — sade pastor loci — då är ju min broder i Kristo en dansk prestman, ty Gotland ligger under Danmark.
— Ja väl gör det så — genmälte gotlandspresten — och af Guds nåd är jag — eburnu ovärdig — dansk prest, men är icke min bror detsamma och äro vi ej i Danmarks rike, i danskt land? inde — Nej, värdaste broder! Jag är icke dansk utan svensk prest och vi stå här på svensk grund och botten, Denna församling heter Böda, är belägen på Öland och hör under Kalmar stift. Häritrån och till Gotland lär, efter hvad jag hört af mina sockneboar, vara 11 sjömil, eller dryga 7 svenska mil, Min berr bror har under natten gjort en både lång och vådlig resa, men Herrans allsmäktiga hand bar underliga hulpit Eder fram och var nu i hans namn välkommen! Både min herr bror sjelf, hans dräng och hästar måste efter en slik farlig långfärd vara i stort behof af hvila och förfriskning och det tilibjuder jag eder i mitt hus. Följ nu mig till prestgården, men först måste jag med några ord underrätta mina sockneboar om den underliga tilldragelse, som fört eder hit och låtit oss uppbyggas af eder vackra, sant kristliga predikan. V:sserligen lät utförandet ovanligt för våra svenska örop, men tack vare edert utmärkt tydliga, klara och rediga uttal, kunde vi förstå hvad I talade. Besynnerligt att språk tillhörande två folk, som äro så bäteka på hvarandra, äro så lika. Måuane det ej bevisar att svenskar och danskar äro i gruaden ett folk och månne ieke den underliga tilldragelsen, som här timat, är en bebådelse om att en gång tider skola komma då danska prester skola preoika i Sverige och svenska i Diuisärk såsom hvarandras högt värderade embetsbröder och det olyckliga hatet mellan folken blott vara ett sorgligt minne? Men kom nu värdaste broder.
Med dessa ord tog den gamle vänlige presten sin långväga gäst under armen och, sedan han för sina församlingsbor berättat huru underligen Guds allmakt ledsagat dit den danske embetsbrodren öfver det isbelagda hafvet, förde han honom till sin prestgård, der herr Kristen satt i god ro vintern ut, lärde sig svenska språket och svenska kyrkobruken samt under vinterns lopp ännu en och annan gång predikade för Böda-boarne, som tyckte rätt väl om honom och nästan började en ny tidräkning från den juldagen den danske presten kom öfver isen från Gotland för att predika i Böda kyrka på julmorgonen.
Stor var oron och bestörtningen i Öja och Hamra, der messfall inträffade på sjelfva juldagen, särdeles vär det förspordes att berr Kristen på julaftonen rest från sitt hemvist för att tara till Hamra, men under det förfärliga urvädret, som rasat julnatten, försvunnit utan att något spår kunde upptäckas vare sig efter honom, drängen eller skjutsen. Gråt och jämmer rådde i Öja prestgård. Fru Judit Johansdotter och barnen begräto maunen och fadren såsom död, fastän hans kropp ej kunnat återfionas. Prestmors första bestyr blef att begära predikobjelp af grannpastoraten Vamlingbo och Grötlingbo för de öfriga 8 predikodagarne under julen (ty då höllos 4 helge- och predikodagar jul och påsk), tills »Generalprosten» Mäster Tor Rasmussen och »General(dom-) kapitlet» hunnit förordna prest till Öja. Juldagarna blefvo alltså det året bedröfliga i Öja prestgård, men kort efter det julens predikodagar voro förbi anlände ett par djerfva öländske fiskare, som mot hederlig vedergällning åtagit sig det besvärliga och vådliga uppdraget att färdas öfver till Gotland med helsningar och bref från herr Kristen till hans familj och med vårvindarna och första öppet vatten återväude han sjelf, till stor glädje för de sina, sina pastoratsbor och många andra vänner.
Oita talade både herr Kristen och hans dräng om deras vådliga isfärd; men om orsaken till att den fick ett lyckligt slut kunde de ej komma öfverens. Herr Kristen sade att Guds allmaktshand skyddat och ledsagat dem och uppsände ofta en varm och innerlig tacksägelse till sin himmelske herre och mästare, i hvars ärende han hade rest, på hvars bjelp han förtröstat och som ej låtit hans förtröstan komma på skam.
Han sade:
— Af egen erfarenhet har jag fått lära sanningen af det språket i Guds ord: »En rättfärdig mans bön förmår mycket, när den allvar är», och ehuru jag visst icke vågar kalla mig en rättfärdig man, så vet jag dock att jag ej älskat och öfvat orättfärdighet och att den bön jag på mina knän bad på hafvets is gick från hjertat. Att Gud i sin himmel hörde min svaga bön, derom är jag öfvertygad, ty bönbörelsen följde strax. Kvoapt hade jag slutat min bön innan Per varsnade det välsignade skenet, som förde oss lyckligen till land, till goda, hederliga menniskor och jag fick lära att äfven bland svenskarne, som varit våra bittraste fiender, finnes redbarhet och kristlig kärlek.
Per sade:
— Nog gjorde kära fars bön mycket, men icke allt, Det var tydligt att den onde Necken, som råder öfver haf och strömmar, dref sitt gyckelspel med oss. Aldrig reser jag mernågon julnatt eller annan högtidsnatt cch allraminst med kära far, så from han ock är, ty just de fromma vilja gastar och troll helet åt. Hade jag ej varit klokare än kära far och enott ut och in på mina kläder och skött tömmarna, så hade vi varit på isen ännu, eller der tått vår graf. Det skall ingen taga mig ur hufvudet.
Gotlands Allehanda
Fredagen 13 December 1889
N:r 145
