Etikett: Näs

en sannsaga från stranden.
(uti ram af silfver och guld.)

Förr i verlden var all ting mycket rigtigare än som nu, och det både under himmelens fäste och på jorden samt äfven i hafvets djup: naturkrafterna, väderleken och allt verkade i sin jämna följd. Den tiden höllo sig också de nattliga himlaljusen, eller månen och stjernorna, på sin plats och nedläto sig minsann ej att från de nymodiga inrättningarna, som kallas fyrar, tjenstgöra såsom lyktor, utan det var mörkt när det skulle vara mörkt; gamle hals-guden Ägir, then ther ock Neptunus kallas eller på grekiska Poseidon, gjorde då ingenting på hafs, och lade ej bin näsa i blöt med annat än det som verkligen angick honom, d. v. s. han regerade med sin treudd bara under böljorna och visade sig sällan på deras yta och det blott i vackert väder, då han af sitt spann utaf delfiner och tumlare lät sig sakta föras öfver hafvets spegel, hvarunder han i sitt gudslugn allra minst tänkte på att låta sig brukas såsom bundsförvandt åt de heders-värde assurancebolagen; och den tiden såg man ej heller På tull-väggen någon peksticka för vår Herre om stormförebud eller annat, som varskodde seglaren, utan byen kom med pukor och trumpeter öfver honom helt naturligt, d. V. s. alldeles tvärt på, så att han omöjligen kunde hinna med att berga en enda segellapp; och i alla fall blåste det förr i verlden vida ordentligare än som nu! Ack, när vi gamle äkta och veritabla strandboar, som helst gjorde bön efter N:o 394 versen 6:te, tänka på den flydda tiden, då ännu allt var i sitt rätta esse med sina sköna kolsvarta långa nätter allt från Oktober till fram i Mars och de långbrakande molnalitande grundatormarna af gamla stammen på höstedag och då ingen annan hjelp-ånga fans än den som dammade högt öfver de fräsande bränningarna kring Kopparstenarna, Salvo-raju och Röde-hunden, då kan det ännu vattnas oss om tänderna. Ty förr i verlden kunde en rask karl med en våt tröja ”förtjena” något och stundom i en handvändning få sig blanka knappar i västen! Det var intet sådant knussel den tiden, fast det stundom lyste kring samvetet rödt som eld.
Från dessa oförgätliga och ”förtjenstfulla” tider, som ligga långt långt bort utom alla råmärken för de moderna konstigheterna och pjunket, har minnet bevarat många dråpliga folksiigner, eller desse strandens gyllene sagor, som tala om huru det då vid stranden efter en reel stormnatt plumsade helt fullt at ej blott bundtar af Riga-hampa och lin, ofantliga fastacher ryss-talg samt andra de dyrbaraste diverse-varor m. m., utan otaliga 90-kannors åmar. pipor och fat af Bachi ädlaste safter, ”kognaksvin” och annat, hvilka de hvälfvande vågorna alltför oaktsamt tumlade om med bland bulletstenarna och dem det ju var rent af en samvetssak att ”rädda”, på det att ej dess spirituella innehåll skulle onödigtvis spillas i vattnet och berusa sjögudens nyktra undersåter, hvarutom det verkligen har händt att man flera år efter en sådan natt alltför angenämt öfverraskats af att hitta champagnebuteljer, citronlådor, m. m., som vågorna reservationsvis inbäddat under hafstången och sanden; ja, det påstås att det ibland lyste helt gult och blankt i vattnet för det våta strandfolkets ögon, ej blott af yppersta hvete, hvilket länge lockade fisk till kusten, utan af vackra ”guldpengar”, som skönt glittrade der, såsom i mycket aflägsna tider efter den beryktade mynt-strandningen på Rämbsholm eller då de försigtige strandbussarne af vår äkta vikingastam norrut engång tystade munnen på några oläglige ”besökare”, hvilka under ett bergningstilltälle lågo en natt i en gammal strandbod och spejade, men som öfverraskades deraf att silfverdalrar östes ned genom skorstenen: det förstås, att vederbörande då togo reson och drogs hem till sitt land igen, helst de genom bodens gistna väggar i månskenet mycket väl sågo själbössorna blixtra utanför i vreda händer. — Nå, allt detta kan man kalla strandens storm fulla skaldskap, ehuru det allra mesta deraf är klara sanningen; men, låtom oss då betrakta det, som, enligt vissa hedersmäns offirgripliga mening, städse var det mest prosaiska och tråkiga af allt, eller tullen, samt ett ögonblick lyssna till dess officiella omutliga uppgifter.
Man finner af ”1818 års Inkommande Copie-Journal å vår Tullkammare under den 3 sept., att skepparen Hoffmeister, hemma i Lübeck och destinerad till S:t Petersburg, sedan fartyget (slupen Patrioten, om 20 läster, af 6 1/2 fots djup och med fem man om bord) genom strömsättning stött på grund (som man sagt på Näs-refvet) och fått Lacage, inseglat i Burgsviks hamn, samt (att slupen) var, enligt bilagda märkrulla, lastad med styckegods. Som (tilllägges det) icke det ringaste af lasten härstädes qvarstannat, kan skeppsumgälder ej beräknas. Båk- och Lotsinrättningens utgift från sjön till Burgsvik för 64 fot 4 Rdr 28 skill.” Detta är nu hela den korta uppgiften; men det märkligaste dervid är den bilagda och likaledes officiella märk-rullan, som visar hvad last den lilla skutan bar i sitt sköte, och hvilkens värde (enligt vanlig tara) noggrant kan beräknas, sedan man afdragit den obetydliga vigten af emballaget, som stundom är antecknad med Br. eller Brutto. — Sålanda ser man då att Patrioten innehöll följande gods, allt med sina påtecknade varu-märken:
”1 låda sidenband, 2 låd. sidenband, 2 fastager guld 754 skålp., 1 fastage silfver. (Hr.) 204 skålp., 1 fast. duetter 3,000 st., 1 fast. guld 90 skålp., 2 låd. sidentyg, 3 lådor karde-blad, 1 låda atlas 20 st., 1 låda sidenbaud, 4 colly apothekare-materialier, 1 låd. apothekssaker, 2 coli. böcker, 1 bal böcker, 2 låd. en svarfstol, 2 låd. fruntimmershandskar, 1 låda sammetsband, 1 låda väggur at trä, 2 låd. pique och bomullsstrumpor, 2 parkor batist, 1 låda 2 värjor och en sabel, 1 låda 12 st. kläden, 8 lådor ost, 1 fast. 4,000 dukater, 1 låda sidentyg, 3 fat gummi-Senegal, 1 låda böcker, 1 packa yllegolfmattor,
3 lådor sammet och sidentyg, 3 lådor hvita bomullssängtäcken, 2 colly oinbundna böcker, 2 bal. kläde, 2 bal. kläden, 1 låda sidenband, 1 låda sidenband, 1 fast. 148 skålp. silfver, 1 fast. 2,670 st. dukater (Hr.) 22 skålp., 2 fast. silfver (Br.) 505 skålp., 5 fast. silfver (Br.) 1,172 skålp. 9, colly vin, 8 lådor the-koppar af porcelaine, 3 låd. sammet, 2 låd. yllestrumpor (och) 2 lådor sidensarge. Bursvikshamn d. 28 Augusti 1818. Hans Fr. Hoffmeister.”
Detta kan man kalla goda saker, som den gången snuddade vid vår kust, eller såsom bottenlast 187 1/2 marker guld, 7,000 dukater och 2,079 marker silfver, utom många andra delikata rariteter, hvilket allt otåligt väntades måhända af någon ung omåttligt rik knés Krjaschtztlobitlowoff, eller något ditåt af renaste adelsvatten, ett godt stycke bort om Moskwa, hvilken potentat antagligen just då på hösten skulle sätta sitt luxuriösa bo samt på sitt förtrollande slott förena sina ljufva öden med någon förskräckligt förnäm och oändligt söt varelse, furstinnan Krilolinsky, hvad vet jag, sad’ O. O. — Men, men — — — hela denna herrlighet snuddade bara vid vår eljest så väl belägliga kust, och, såsom den beskedlige tullkammaren behagat uttrycka sig, ”icke det ringaste af lasten qvarstannade härstädes”; ack, ack, ack! Men, denna märkliga händelse eller påstötning, som säges ha inträflat på Näs-refvet, har, ehuru man aldrig i verlden hört omtalas att de redlige Näs-boarne eller andra uppmärksamma kustboar blifvit stötta öfeer sådana tilldragelser, minsann medfört vissa framstående förändringar i slägtet Homos (eller åtminstone bestämdt och säkert uti vissa driftiga spekulanters) utseende, en förändring, käre Läsare! som skulle förbryllat sjelfvaste Darwin, nemligen att efter denna dag en del helt vanliga lokal-näsor blifvit af de nautiska verldshändelsernas oemotståndliga kraft förvandlade eller utdragna till ofantligt långa näsor.
Nå, detta är väl då en oskyldig strand-saga, med en kärna af sanning i alla fall, som ej bör kunna stöta dessa utskickade ”framstående” stormän, som tro sig — betyliga misstag! — kunna medelst hotet att bli ”illa sedd” skrämma till tystnad det offentliga ordet eller skämtet öfver fordna tiders enfald eller våldsamheter, helst vi mången gång tillförne med utförlighet och allvar yttrat oss om gamla tiders bergningsväsende samt medgifvit både sakens nödvändighet, det goda hon ofta uträttat och de bragder af hjeltemodig uppoffring som i mensklighetens tjenst derigenom ej sällan utförts, under det att vi städse förbehållit oss, att, då hvitt är hvitt, skall också svart få vara svart, och hvarfisr alla dessa händelseroch fakta nu tillhöra samfundshistorien. Det vore bättre om dessa ”patrioter,” som nu säga sig vara så ömma om landets heder, besinnade, att, när vår tids folk öppet skrattar åt de förra uselheterna, det visserligen hittat ett at de verksammaste medlen att bland oss och utom oss höja förtroendet till våra dagars allt allvarligare redlighet i alla afseenden, då tvärtom skylandet af sådant samhällselände verkar motsatsen eller misstanke om lust af fortsätta gamla vanor; och om dessa ”framstående” hellre behagade vara mycket mer uppriktige angående vissa gamla äfventyr, som länge komma att spöka i folksägnernas ovissa ljus, så skulle den förvånade allmänheten säkert få erfara de märkvärdigaste sann-sagor, hvilka, vida vackrare än den här framstälda , visserligen skulle dofta ej blott af Indiens kryddor, utan befinnas innehålla strandens djerfvaste poesi samt vara värdiga att för alla tider skådas i ramar al silfver och guld. — Särskildt är denna händelse märkvärdig för samhälls historien, emedan man deraf ser både hvilka ofantliga varuvärden någon gång kunde af den orogerliga strömsättningen eller stormarna slungas på vår kust, och att man för ej längre tid tillbaka stundom at omständigheterna fann sig nödsakad att på ettersommaren anförtro sådana skatter åt en liten 20 lästers skuta.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 28 Februari 1874
N:r 17