Etikett: När

Del 1.
Det gotländska landsvägsnätet sådant det nu föreligger är i allt huvudsakligt detsamma som tillkom vid 1780-talets mitt, vad som senare anlagts inskränker sig i det hela till. några nerfartsvägar till järnvägsstationerna, vägarna genom den utdikade Mästermyr samt en och annan väg i samband med laga skiften (t. ex. Olofsqviar i Öja). Det har till sin upphovsman landshövding C. O. von Segebaden (här 1766-88), en man som fått det allra bästa eftermäle bland de styresmän som Gotland under tidernas växling ägt – \”den mest välsignade man och i stort verksamme hövding som styrelsen dittills sänt att vårda och förkovra Gotland\”, \”vara make såsom man yttrat väl aldrig mer kommer på detta landet\” (Säve). Huru han planerade och utförde detta för sin tid storartade arbete är icke i alla detaljer känt, huvudsakligen därför att just ingen har mer ingående sysselsatt sig med detta ämne som dock genom företeelser och krav i senare tid visat sig kunna fånga stort intresse. Icke mindre än 112. mil nya landsvägar skall, enligt uppgift, genom en enda mans energi och framåtanda ha kommit till stånd på ön i en tid som icke visste av några vägsakkunniga eller vägingenjörer. Redan detta vill gärna framstå såsom något gåtfullt, när man ock därtill betänker landets tillstånd under denna och föregående tids prövningar, belysta av ingående historisk forskning . (Gunnar Kellgren : Gotland 1690-1720, Ivar Moberg: Gotland um das Jahr 1700).
Att det icke kunnat avlöpa utan friktioner från lantbefolkningens sida torde vara tämligen klart, när allt arbete skulle utföras efter åläggande i kommandoväg, någon som hälst ersättning för offentligt arbete var den tidens gutar minsann icke bortskämda med och att kraven icke voro små framgår nogsamt av saken själv och en del episoder som nått fram till eftervärlden. Så berättas det om allmogen i Närs pastorat att den en söndag genom kungörelse från predikstolarna anbefalldes att viss dag med folk, handredskap och dragare möta upp i Barlingbo, väl omkring 5 mil från hemmet, för att under ett par veckors tid vid Stava gräva diken, bryta och framsläpa sten och grus till den nya väg som nu där skulle anläggas. Och för byggande av vägstycket genom Lokrume myr, de s. k. Lokrumebroar, fick till och med Fåröborna böja vid så att de i ett par omgångar behövde frakta sig över sundet med dragare, vagnar och allt. Ja, det göres rent av gällande att även det \”svagare könet\” tagits i anspråk – \”kvinnfolken buro grus i nätvannor eller i vad man fick tag uti, ty på landsbygden fanns knappt en riktig spade, en järnstör eller skottkärra\” (Säve: Åkerns sagor), och detta låter mycket troligt, ty gutniska kvinnor ha alrig varit byckna för att hugga i där det av behovet påkallades.
Utan all sakkunskap och ledning kunde naturligtvis nog icke ett sådant vidlyftigt \”företag utföras. Landshövdingen själv drog sig icke för att personligen övervaka arbetets fortgång och syntes ofta i spetsen för arbetsskaran till dess uppmuntran. Självklart togs även fogdarne och länsmännen i anspråk väl å timbetets vägnar, varjämte förfarna och betrodda allmogemän, t., ex. gamla kyrkvärdar, anlitades. Men den som nog mest skulle företräda sakkunskapen var den bekante lantmätaren M. J. Lallerius, landshövdingens högra hand, som gick före med lantmätarekedjan och utstakade linfeniver skog och mark. Om han härvid någon gång i en kritisk stund måste taga ledning av fortgående ringning med kyrkklockorna vid vägens ändpunkter såsom sägnen vill göra gällande måste lämnas därhän, men skulle i så fall bra belysa vanskligheterna vid att på måfå draga fram genom obygden. Företaget var säkerligen vanskligt nog icke minst i betraktande av de, många hinder som rests snart sagt vid varje stenkast av banan.. Och det är nu härutinnan som de gotländska landsvägarnas gåta, ja gåtor, bit för bit möter oss.
En sak som ofta synes den nutida resenären oförklarlig och kanske mer än en gång väckt hans förtret, synnerligen om han med sin bil hamnat i något djupt vägdike, är vägbankens oresonliga höjd över omgivande mark, kanske en böljande sädesåker; där svävar han i sitt höga majestät på sin tråd över skördar och fält. Påfallande är detta t, ex. å vägen Follingbo-Barlingbo -Roma ö s. v. eller Endre-Ekeby m. fl, man åker faktiskt över närliggande trädgårdar och gårdsplaner, och på sina ställen kan man inte undgå den reflektionen att det måste bereda gårdsägarna en hel del besvärligheter att komma upp på eller ned för allmänna vägen vid hans grind.
Och gåtans lösning ligger i vanliga fall nära till hands. Härvid gäller det nogsamt att betänka huru mycket högre vattenståndet den tiden var överallt, då dikning var så gott som okänd. Ännu efter mitten av 1800-talet var det vanligt att de gotländska vägarna vid vårfloden kraftigt översvämmades, och det berättas att vattnet t. ex. å vägen söder om Petes gård i Öja kunde denna tid av året stå nära en aln över den höga stensatta vägbanken mot Petesviken, och vid Högbro öster om Gurpe i Kräklingbo kunde vårflödet från Nygårdsmyr som hotade att taga bron med sig (vadan den måste byggas hög!) kunde vattnet forsa över vägbanan så att det var ett dagligt äventyr för skolbarnen att komma fram till skolan vid kyrkan. Vid Stenbro gård i Silte kunde man, trots avloppet genom bron över den höga landsvägen (utmärkt för sin tid med en bildsten!), vid vårfloden från gamla Mästermyr till och med fånga gäddor i brygghuset!
Den värsta landsvägsbiten å u lär också länge varit den vid Stava i Barlingbo, som \”Närkarna\”, såsom ovan berättats, fingo bud på att bota, och det sägs att bonden även i senare tid hellre för sin stadsfärd tog vägen från trakten vid Diskarve i Roma rätt västerut genom skogen mot Akebäck än över Snauvaldsbro och förbi Stava. Det finns också grundad anledning förmoda att detta vägstycke haft sina omöjligheter redan under medeltiden, ty från denna tid kommer en berättelse om en priorissa Elna (Helena) från Solberga nunnekloster vid Visby som, när hon en gång ville besöka priorn i Roma munkkloster – båda tillhörde ju Cistersienserorden – hon då icke tog den genaste vägen genom Follingbo-Barlingbo utan den längre genom Dalhem och över Roma myr, tydligtvis medan den var mera framkomlig. Men även den var besvärlig nog, så att hon efter denna sin färd lät förbättra eller bygga om den över \”näset\”, där den ännu går förbi Näsungs i Dalhem till Karby i Roma och därför även in i senaste tid burit namn efter henne nämligen Elnagate.
Men frågor som den vägfarande städse ställes inför gälla dock i första hand icke vägbanans höjd utan dess riktning, dess opåräknade och opåkallade svängar och krökar, som en senare jäktad tid gladeligen tagit som sin uppgift att rätta till, ofta nog väl så hårdhänt och meningslöst. Alla vägarnas \”nycker\” ha dock i varje fall sin goda och fullgiltiga förklaring. Men då måste man in på vägarnas tillblivelsehistoria alltifrån uråldrig tid.
När von Segebaden anlade. de nya landsvägarna på Gotland, saknade ön visst icke vägar. Tvärtom – det var ett synnerligen rikt vägnät som stod resenären till buds här, på sitt sätt alltför rikt, något som kartor för dessa tider nogsamt visar (T. Moberg se ovan!), och dock förete de icke allt. Detta hade icke någon landshövding styrt om, utan en vida mäktigare herre – nödvändigheten, livsbehovet, men visserligen icke på en enda gång. Då detta behov till sig olika med växlande tider, samfärdsel- och kulturförhållanden, har också vägarnas såväl beskaffenhet som utformning kommit att gestalta sig olika. Endast den fullständigaste kännedom om den tid i vilken en väg kommit till och därmed sammanhängande krav kan till fullo ge förklaringen till denna vägs gestaltning och egenheter. Ty vägarna äro på sitt vis bland de mest praktiska uttryck för varje tids särskilda kynne om de ock för en senare tid kunna ligga där bra antikverade, och det råder ett oavlåtligt sammanhang mellan väg och levnadsbehov och likasom ett fortgående samspel mellan väg och bygd i det att allra först sluter vägen sig till bygden, sist drar vägen bygden till sig, det ena som det andra sker mer eller mindre frekvent i varje tid. Och varje väg har därför alltid sin särskilda saga, ett vittnesbörd om ett livsbehov den velat fylla – och detta är just dess egentliga gåta. Den gamla vägen från en svunnen epok skall på denna grund alltid ha en fläkt av poesi och stämning över sig för den som har sinne för dess särprägel, om också blott en aning om dess anbefallda uppgift i livskampen. Där tidsförhållandena stå mer eller mindre okända blir dess vägars gåtor också mer eller mindre olösliga.
Stigar och vägar äro lika gamla gom människorna inom landområdena, de första vägarna voro upptrampade av jägare och fångstmän och sökas ofta kring vattendragen, redan det begynnande åkerbruket krävde vägar liksom boskapsskötseln, och vid gamla vägar slingrande genom djupa skogen har det ofta erinrats om kreatursstigar.
Av lätt förklarliga skäl kan man nog ej påvisa några vägar från Gotlands Stenålder, om också icke väg saknas t. ex. i området vid Svalings i Gothem, där öns första bebyggelse satt in, och vägen Näsbolairu som passerar stenåldersboplatsen Gullrum i Näs har nog icke mycket gemensamt med stenåldern, ehuru väl den pekar hän mot Burgsvikens vatten för fiske och sälfångst. Likaså har nog vägen intill norra sidan av Laubackar, där nedanför liggande åkerfälten med sitt rikliga av grankvistar märkta kline vittnar om en stenåldersbygd, en mera nära liggande förklaring.
Enahanda är förhållandet med Gotlands Bronsålder, så mycket mer som en hel del osäkerhet ännu råder om denna, då fornlämningarna som röja denna tid – rösen och skeppssättningar – voro av vissa hänsyn till de avlidna lagda ett gott stycke från själva bygden.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 11 september 1943
N:r 209