Norra häradsrätten.
För skogsåverkan hade landtbrukaren Per A. Stare, Borge i Lummelunda instämt hemmanslgaren L. P. Björkegren, Pajse i Martebo, Som Stare efter att hafva af Björkegren köpt 1/2 mantal Burge genom kontrakt åt B. upplåtit å den hemmanet tillhöriga s. k. Strandskogen afverkningsrätten under 2 år till all barrskog, som i genomskärning 1 fot från roten hölle minst 7 verktum samt upplyst blifvit att i omstämda strandskogen afverkade och af LR försålda träden växt å mark som vid laga skiftet i Lummelunda socken, hvilket tillträdts före kontraktets upprättande, tillagts berörda ägolott och att träden icke nnderstigit omförmälda mått, vid hvilket förhållande Björkegren haft att öfver dessa träd förfoga, ogillades Stares i denna del af målet förda talan. Men då Björkegren vidgått att han öfverskridit afverkningsrätten i så måtto att han låtit fälla undermåliga träd, dömdes han att böta 10 kr., att ersätta Stare med 81 kr. 50 öre samt att utgifva 20 kr. irättegångskostnader.
Hemfridsbrott. Då det lagligen ådsgalagts att båtsmannen Johan August Lundgren-Söderberg från Rute 24 Juni 1890 i Elisabet Alströms bostad slagit henne, så att blodvite uppstått, men det icke mot svarandens bestridande kan anses styrkt att svaranden med våld beredt sig tillträde till bostaden, dömdes han till en månads fängelse samt att utgifva för sveda och värk m. m. 85 kr. till målsäganden.
Frikänd blef husbonden Oskar Stenbom, Medebys i Hall, från anklagelsen att ha föröfvat våld mot f. husbonden Olof Bergström dersammastädes.
För oloflig Jagt dömdes arbetaren Hugo Pettersson, Grausne i Lokrume, att böta 30 kr. samt att till åklagaren utgifva 8 kr. 50 öre eller värdet af 7 rapphöns som han under Januari månad skjutit.
Edgång åledes hemmansägaren Gustat Andersson, Velinge i Rute, i ett mål der han var instämd för att med en hasselkäpp slagit sin häst flere slag i sidan, tills hästen hoppat öfver en gärdesgård.
— Att med ed fria sig ålades också skräddaren Sven August Hägg, Skrubbstomt, från beskyllningen att 20 Aug. 1890 ha tilldelat Hilda Maria Veetergren ett slag i ansigtet.
— Edgång ålades likaledes f. husbonden Tomas Blomberg, Kyrkebinge i Gothem samt hemmansägaren Karl Nilsson, Stora Gervide i Gotbem i mål, der de voro inetämda för att på våren 1890 utlagt nät öfver hela Gothemsån.
— För samma erkända förseelse dömdes arbetaren Petter Boman, Gothewm, att böta 30 kr. och 40 kr. i rättegångskostnader.
Kärandenas ersättningsanspråk ogillades.
Södra häradsrätten.
För våld begånget mot hustrun, var af kronolänsman Eneman instämd husbonden Olof Bodin, Hemmor i När. Svaranden var ålagd edgång, men hade icke fullgjort häradsrättens åläggande att infinna sig hos sin själasörjare, hvarör han dömdes att utgifva försutet vite med 25 kronor. Med eden, som han var villig att gå, fick han uppskof till första rättegångsdagen af sjette sammanträdet
Med ed friade sig hustru Kajsa Wessman, Skogs grund i Hejde, från att med en gärdsgårdsstör ha illa misshandlat målsägarens hustru Engel Hejdenbergs kor.
För djurplågeri var på angifvelse af fjerdingsmannen Vilhelm Vahlberg af kronolinsman Lindström instäimd landtbrukaren Lars Duse, Davide i Rone. Stämningen innehöll, att svaranden under hela denna vinter till körslor begagnat 2 hästar, hvilka varit så utmärglade att de med möda kunnat tvingas fram utan piskan samt dessutom behäftade med flere skafsår.
Svaranden bestred käromålet. Han förebragte vid rätten genom sitt ombud intyg från tvänne personer, Styrman och Svensson, att inga af hans hästar på längre tid varit selbrutna, att de alla befunnit sig vid godt hull, samt att han alltid visat sig öm mot sina kreatur. Målet uppsköts på åklagarens begäran för bevisnings förebringande till andra rättegångsdagen af femte sammanträdet.
För misshandel var instämd arbetaren Ferdinand Jakobsson och mjölnaren Axel Jönsson, båda från Burgsvik, af hvilka dock endast den förre anträffats med stämning, hvarför åklagaren afstod från sin ansvarstalan mot den senare.
Polisprotokollet öfver det förhör, som med Jakobsson och Jönsson hållits, innehöll, att arbetaren Johan Edlund kl. mellan 6 och 7 på qrvällen 5 sistlidns Februari kommit körande vägen framåt till Burgsvik, då ban i s. k. Kulbacken hejdats af ett skrålande sällsksp, som högljudt frågat, »hvilken djäfvul han vore.» Han hade ibland dem igenkänt Ferdinand Jakobsson, hvilken frågat Edlund, om han ville ta ett »ryggkast» med honom.
Ehuru vägen var smutsig, gick Edlund in derpå, steg af skjutsen ooh tog ett nappatag med Jakobsson. När han steg upp, hade skjutsen kört ifrån honom, hvariör han gick att söka upp den. Då råkar han åter på Ferdinand Jakobsson och Jönsson, af hvilka den förre, under utropet »här ha vi den förb-e Janne Edlundi» gifvit honom ett våldsamt slag under ena ögat. Då Edlund nu sagt, att detta skulle blifva ett dyrt slag, enär han ämnade anmäla honom för länsmannen, bjöd Jakobsson förlikning i öl och bränvin på gästgifvaregården. På vägen dit mötte de några personer och Jakobsson, som då antagligen ville visa sig duktig, sog åter omkull konom samt misshandlade honom ganska illa.
Jakobsson erkände att han slagit Edlund, men hade ej begagnat något tillhygge. Han hade visserligen sprungit efter Eåland med en sten, men icke kastat den. Att blodvite af misshandeln uppstått, kunde han hvarken medgilva eller bestrida.
Åklagaren anhöll om uppskof för vidare bevisning, hvilket beviljades till andre rättegångsdagen af femte sammanträdet.
Ett hundmål. Landtbrukaren Reinhold Lindström, Lingvide i Hemse, bade ivstämt landtbrukaren Lars Duse, Davido i Rone och en hans statkarl Olof Nilsson med påstående att de dödat en käranden tillhörig präktig stöfvarehund. Dervid skulle ha tillgått så: Lindströms hund plägade ibland drifva på egen hand och dervid någon gång nedåt Rone myr. Lars Duse hade alltid varit förbittrad på hunden och yttrat att ban skulle döda densamma, Den 9 Februari hade hunden drifvit i Ronomyr, då Duse sagt till Nilsson att gå in efter en bössa och tre patroner för att »sbjuta den röde». Nilsson hade så gjort, hvarefter han gått fram till ett par andra statkarlar, som arbetade i myren, och sagt:
— Hörde ni hunden efter första skottet?
— Ja.
— Hörde ni honom efter andra då?
— Nej.
— Nå, den hunden drifver inte mer.
Dagen derpå hittades hunden död.
I en försvarsskrift medgaf sveranden, att ban varit förbittrad på hundev, som fritt fått drifva omkring och förstöra jagten, men han hade ej befordrat bonom till de sälla jagtmarkerna. Möjligen hade han yttrat att han önskade honom dit. Nilsson hade sannerligen, lika litet som han tänkt på att skjuta hunden, som han sagda dag hört drifva på myren. Ett skott hade Dase dock hört och framkastade den förmodan, att det möjligen kommit från hundens herre, hvilken följt honom, och måhända tagit miste på villebråd.
Skriften bestreds af käranden, hvilken nu åberopade som vittnen stationsinspektor V. Lönnleg, statkarlarne Gustaf Karsson och Karl Johansson, skomakaren Laugren och snickaren L. P. Cedergron. Af dessa jäfvades utaf svaranden de båda statkarlarne och när det npplyst blifvit att dessa voro af Duso lagstadde tjenare, godkändes jäfsanmärkningen af bäradsrätten.
Stationsinspektor Löanies hade hört Duse annandag jul vid Österlings i Stånga yttra, att ban antingen skulle skjata hunden eller förgifta honom. Vittnet, som jagat med hunden, intygade att djuret var utmärkt och värdt väl 150 kr.
Johan Laugren vittnade, att Duse aldrig kunnat tåla att någon hade en bra hund och ofta yttrat, att han skulle döda Lindströms stöfvare. När vittnet fått höra att hunden var död, begaf han sig till Rone myr, der hunden påträffades. Något hagelskott kunde ej upptäckas i kadavret, utan ansåg han att hunden dött genom slag, som han erhållit i hufvodet. Vittnet gick så jämte käranden till svaranden Nilsson, som först nekade att ha sett vare sig hund eller bössa, men hårdare ansatt, slotligen yttrat: »Ja, jag skjuter i myren så mycket jag vil. Äfven Duse hade nekat, men då Langren sagt att det fans vittven, hade han yttrat: »Ja, jag befalde drängen gå hem efter bössan och skjuta den röde, hvarmed jag menade räfven.
Samma vittnesmål afgafs äfven af Cedergren. Båda värderade bunden till 200 kr.
På kärandens anhållan och mot svarandene bestridande uppsköts målet till första rättegångsdagen af höstetingeta tredje sammanträde, då de båda ofvannämda statkarlarne vore fria från sin tjenst hos svaranden Duse.
Ett förskräckligt ärekränkningsmål. Petter Sandström Rofvide i Fröjel hade instäms Petter Eneqvist, Busarfve i Fröjel med yrkan om ansvar för ärekränkning. Svaranden ville ej ingå i svaromål enär ej i stämningen uppgifvite, hvari ärekränkningen bestått. Rätten ogillade. invändningen och tillät käranden att höra vittnen. Det var en hel rad:
Vessberg: Jo, se det var en fiskebod de skulle. sälja och Petter Sandström ropade på den. Men då slog Petter Enoeqvist så hastigt att Sandström inte hann att få sitt båd emellan, »Tack ska du ha för att jag fick boden», sa Sandström, — »Åh — sa Eneqvist — jag sliljer till hvem jag vill i dag du, och till den som betalar.» — »Du är just en opassande auktionist du» — sa Petter Sandström, — »Tig du och gå hem med dig din skojare» — sa Petter Ereqvist — »betala först hvad du är skyldig.» — »Jag är inte skyldig dig något, utan du mig» — sa Sandström, — »Såå, har jag inte klädt och födt både dig och dina barn, din lushund» — sa Eneqvist. »Och läns, dä sägd\’en mä» — tillade vittnet.
Olof Bergsten: Jo, se det var en fiskebod de skulle sälja. . .
— Ja, det ha vi hört — sade domaren.
Vet ni något i saken? Hörde ni Eneqvist ge Sandström de vackra tillmälena?
— Nej, men jag hörde Sandströms son säga att Eneqvist inte fått någon lus af dem, inte.
— Vittnet vet således ingenting i sjelfva saken?
— Nej.
Petter Bergsten: Jo, se det var en strandbod som skulle säljas, och då . . .
— Hörde vittnet ordväxlingen?
— Nej.
Lars Pettersson: Jo, di skulle sälja en strandbod . . .
— Hörde vittnet Eneqvist yttra hvad käranden påstår:
— Jo, han sägda: I dag säljer ja te hvajm ja vill, näv vajt dän dä, dein skojare.
— Kunde yttrandet uppfattas allmänt af menigheten?
— Ja, dä kunde dä dä. Då hojrd\’äs han talte haugt, dä gjordä han dä.
Ytterligare hördes Petter och Lars Pettersson, K. Löfqvist, J. Pettersson och O. Pettersson, hvilkas vittnesmål gingo ungefär i samma stil som de ofvannämdas.
Uppskof till nästa sammanträde.
För beskyllning att ha stullt gärdsel virke från svaranden bade A. F. Eklund Hejde, instämt Nils Nilsson, Forsa i HejdeKäromålet bestreds. Uppskof för bevisning till första rättegångsdagen af femte sammanträdet.
Med yrkan om skilnad i äktenskap på ett år hade Katarina Larsson, Visby, instämt sin man Olof Larsson, förr husbonde vid Davide i Rone, der makarne ännu äro skrifna.
Svaranden-matinen skulle gerna varit med om att medgifva äktenskapsskilnaden, men då en liknande ansökan från hans sida förut afslagits och sedan dess inga nya omständigheter inträdt, yrkade han att häradsrätten icke måtte upptaga käromålet till pröfning. Käranden erhöll emellertid uppskof till andra rättegångsdagen sf femte sammanträdet.
Följande utslag afkunnades:
— I målet Johan Bokström mot ekoakamren Karl Jakobsson angående våld, dömdes den sensre att med ed betyga att han icke lördagen 1 Mars 1890 å allmänna landsvägen genom Hemse socken tilldelat Bokström ett slag med en käpp. Med edgången lemnades åt svaranden uppskof till första rättegåogsdagen af sjette sammanträdet och hänvisades Jakobsson till själasörjaren.
— För bröllopsskjutning dömdes ynglingen Axel Allvin m. fl. från Vestergarn att böta hvar och en 5 kr.
— I målet mellan Jakob Larsson, Angust Svensson, Anders Andersson, Lars Petter Bökelund, Lars Nyman, Nils Jakobsson och Olof Pettersson, alla i Fröjel, kärande mot Per Rosendahl och Jakob Hederstedt Grymlings i Ejsta svarande med yrkande om ersättniog för det svarandena genom att vid sin ägande såg uppdämma vattnet skadat kärandenas kringliggande marker, dömdes svarandena, då de icke gittat styrka att de ägde uppdämningsrättighet utan ersättningsskyldighet, att utgifva af kärandena fordrade ersättningar till ett sammanlagdt belopp af 145 kronor samt att betala rättegångskostnaderna.
— I fiskerättsmålet mellan förre nämdemannen, Johan Engström, Stora Mafrids, Vestergarn kärande, och husbonden Gabriel Bolin m, fl. dömdes käranden berättigad att tillgodopjuta flskerätt för 1,475/11264 mantal af Stora Mafrids i likhet med öfriga delägare i bemmanets fiskevatten. Men enär klaganden icke styrkt att han 19 Sv 1890 af svarandena hindrats att idka fiske i ifrågavarande fiskevattev, samt omständigheten att han förvägrata del i den fångade fisken icke kan medföra ansvar, samt ;| styrkt värdet af den sålunda undanhållna fisken, ogillades denna del af käromålet. Svaranden har erlagt vad.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 18 Mars 1891
N:r 44
