Etikett: Militärt

sammanträdde ånyo kl. 11 i går f. m. Öfverste von Hohenhausen var personligen tillstädes.
Innan rättens ordförande, öfverste Berg, lemnade ordet åt auditören, bad han få delgifva ett bref, som ankommit till honom från f. generalmajoren Ernst von Vegesack, deri denne förmälde sig hafva i tidningarna läst öfverste von Hohenhausens yttrande under förhören, att han beträffande försäljningen af sina tjänstehästar handlat icke annorlunda än sin företrädare. Då han varit dennes företrädare hade sålunda tillvitats honom att han i nämda afseende förfarit på samma olagliga och bedröfliga sätt som v. H. På heder och samvete förklarade general v. Vegesack nu, att han aldrig vare sig pantsatt eller sålt sina tjänstehästar, utan haft dem kvar till den dag han utnämdes till generalbefälhafvare. Beträffande öfverste v. H:s insinuation att löneförskotter vore vanliga inom hela armén, förklarade han likaledes att med hans vetskap sådana aldrig förekommit vid de regementen, hvilkas schef han varit d. v. s. Gotlands nationalbeväring, Vesterbottens fältjägarekår och Helsinge regemente, samt att sådana af honom allvarligen förbjudits, hvilket kunde styrkas, hvad nationalbeväringen beträffar, af dess dåvarande fältkamrer, kronofogden Aug. Bokström. Själf hade generalen aldrig uppburit i förskott ett öres lönemedel eller haft några som helst affärer med sina underlydande.
Auditören: Hvad svarar öfverste von Hohenhausen på detta?
Öfversten: Ingenting.
Åklagaren framvisade att samma dag, eller 27 Dec. 1890, som den förr omtalade växeln å 8,000 kronor, belånad för 5,000, såldes i Enskilda banken, hade 8,000 kronor inreverserats i ränteriet. Karlssons kassabok visade, att från 2 till 9 påföljande Januari hade uttagits 10,000 kronor oaktadt utgifterna, enligt samma kassabok, till 15 Januari belöpt sig till endast 150 kronor. Han ansåg tydligt att växeln stått i samband med inlevereringen till ränteriet.
Öfversten förnekade, att växeln tillkommit för täckande af hans förskotter.
Åkl.: På hvad sätt fick öfversten kännedom om Karlssons balans?
Öfv.: Det hviskades derom.
Auditören: Talade öfversten då ej med Karlsson?
Öfv.: Icke genast, utan först efter en afskedsmiddag som artillerikåren gaf för mig. Jag sade då till Karlsson: »Om det är några oegentligheter, så laga att de bli rangerade, när du nu reser till Stockholm». Sedan vidrördes saken först efter Karlssons hemkomst från hufvudstaden 11 April, då Karlsson sade, att ännu var icke allt klart, men det skulle bli till månadens slut. Han hade då hänsyftat på hjälp från sina bröder. När jag 8 Maj reste till Stockholm, antog jag att allt var ordnadt och fick först genom telegram om Karlssons häktande kännedom om motsatsen.
Åklagaren sade sig hafva haft ett längre samtal med Karlsson å häktet, men han hade icke kunnat lemna några flere upplysningar utöfver de redan gifna. Emellertid fasthöll Karlsson fortfarande med bestämdhet, att öfversten fått 3,000 kronor före 1887, och detta trodde åklagaren vara fullkomligt sant. Han viile ännu en gång till spörja öfversten härom. Öfversten bestred att han fått summan. möjligen något smått mot slutet af året. Naturligtvis var Karlsson angelägen om alt vidhålla denna sin uppgift, då den vore utgångspunkten för alla hans historier mot öfversten, Karlsson hade ock vidhållit att öfversten mottagit och själf användt för regementet afsedda slitningsersättningsmedel, men öfversten nekade.
Åklagaren, som ej ansåg lönt att vidare höra Karlsson, frågade, om öfversten förlorat penningar på borgensförbindelser, hvartill öfversten nekade.
Genom sina affärer med Karlsson ansåg åklagaren att öfverste von H. felat äfven mot den paragraf i krigslagarna (102), som handlar om vanvårdande af den aktning, som krigsman af andra äga bör.
Beträffande det förr omnämda beskedet för senare halfåret 1894, som upptog öfverstens sålda hästar såsom effektiva, hördes två vittnen.
Löjtnant Christrson hade som regementskvartermästare kontrasignerat beskedet. Han visste ej vid underskrifvandet att öfversten sålt sina hästar. Då beskedet inlemnats till öfversten, hade denne frågat hvilka de två vakanser å staben varit, som stått upptagna, hvarpå vittnet svarat, att de utgjorts af öfvorstelöjtnantens häst (öfverstelöjtunnt Carlstedt hade då erhållit afsked) och hans egen, hvarpå öfversten efter att hafva genomläst beskedet, underskref det samma.
Löjtnant Hj. Sillén, som uppsatt beskedet, sade sig hafva sett att öfverstons hästar användes af handlanden Hägg, men då enligt författningarna dylikt besked skall uppgöras efter befintliga handlingar och det åligger en hvar att genast anmäla vakans, men sådan anmälan ej ingått från öfversten, var han skyldig att upptaga dennes hästar såsom effektiva.
Öfversten medgaf vittnesmålens riktighet.
Konsistorievaktmästare G. V. Johansson vittnade, att han, som visste att öfversten ville sälja sina hästar, hade i början af September omtalat för öfyersten, att handlanden Hägg, med hvilken han resonnerat om saken, var spekulant på djuren. Öfversten hade då tillsagt vittnet, att höra efter vidare med Hägg, men hade tillagt, att det ej brådskade. Några dagar derefter hade Hägg till Johansson bjudit 600 kronor för hästarne, men hade öfversten, då han fått veta detta, sagt sig vilja hafva 700 kionor och han ville i alla händelser ej sälja dem, om de ej finge stå för hans räkning minst till påföljande Februari. Under sina vidarv underhandlingar med Hägg hade vittnet dock ej nämt detta vilkor. Vid köpets afslutande hade hade han ej varit närvarande och visste sålunda ej om öfversten då framstält sin fordran, men förmodade det, då öfversten två gånger betonat den för vittnet.
Handl. Hägg som kallats äfven till detta för, förklarade, att om öfversten framstält till honom det nämda vilkoret, något som han ej mindes, hade han i alla händelser fattat det så, som om öfversten velat hyra hästarne, när han behöfde, hvilket han naturligtvis fått, såsom hvarje annan, då vittnet tillhandahöll hästar åt allmänheten. Han hade i alla fall ansett hästarne för sin egendom, så att han varit oförbindrad att sälja dem dagen efter köpet, om något sådant kommit i fråga.
Öfverste Hohenhausen sade, att hans mening i alla fall varit att få dispositionsrätt till hästarne. Hade han varit så klok att taga skriftligt hade saken varit klar. Till stöd för sin tro, att djuren stått för hans räkning, ville ban anföra att han efter köpet lofvat sin dotter att få begagua hästarne till ridt.
Till gårdagens förhör var äfven förvaltningsdirektionen kallad. Öfverste Carlstedt och kapten Sellergren voro personligen tillstädes.. Den senare företedde fullmakter för kaptenerna Hj. Åkerhjelm, Ericsson, Ytterberg och Ternstedt.
Till undvikande af möjlig missuppfattning anse vi oss böra betona, att förhören med förvaltningsdirektionen och kassakontrollanterna aldrig afsett att söka leda i bevis någon som helst delaktighet i den uppkomna balansen från deras sida, utan endast att utröna, i hvad mån de kunna ha eftersatt sin kontrollskyldighet.
Gent emot öfverste Carlstedt anmärkte åklagaren såsom egendomligt att han i sin dubbla egenskap af ordförande i förvaltningsdirektionen och styrelseledamot i enskilda banken icke ansett behöfligt att anställa en jämförande kontroll mellan intendentens uppgifter å kassarapporterna och räkningen i banken, hvaraf borde kunna ha framgått att allt ej stått rätt till. Beträffande direktionens protokoller påvisade åklagaren sådana oegentligheter som att samma uppförda summa vore olika betecknad med bokstäfver och siffror, t. ex. tjuguåttatusen niohundra trettio åtta. (26,938). Detta förekommer ett par gånger i de af öfverste C. justerade protokollen.
Öfverste C. förklarade, att detta naturligtvis vore en misskrifning af protokollsföraren och vore summorna med bokstäfver de riktiga.
Åklagaren framhöll såsom sin åsigt, att förvaltningsdirektionen varit ansvarig för alla de medel som influtit till regementet på grund af den paragraf i reglementet, som stadgar att alla inflytande belopp skola till protokollet anmälas.
Kapten Seliergren: Härmed åsyftas de medel som inflyta från ränteriet, enskilda m. fl.
Åkl.: Jag anser det afse alla medel. Dessa äro anmälda genom kassarapportens aflemnande. Endast i det fall att intendentens bokföring varit falsk, skulle direktionen vara fri från ansvar, men detta har aldrig satts i fråga.
Awditören: Såg kapten Sellergren som kontrollant efter att vederbörlig verifikationer funnos å inkomsterna?
Kapten S: Endast i fråga om inkomsterna från ränteriet; det öfriga antecknades enligt intendentens böcker.
Åklagaren anförde, att, om någon gång för mycket utbetalats för ett ändamål och anmärkning häröfver gjordes af vederbörande, finge förvaltningsdirektionen betala Det hade direktionen väl erfarenhet af?
Öfverste C.: Ja, men mycket liten erfarenhet.
Kapten Sellergren: Detta är helt naturligt, när förvaltningsdirektionen utanordnat medlen.
Åkl.: I detta fall äro penningarna obehörigen brukade, alltså bör direktionen ersätta hela balansen.
Kapten S.: Åklagaren vill då säga, att direktionen hela dagarne skolat öfvervaka alla utbetalningar, som kunde ske när som helst. Jag bestrider, att detta kan vara reglementets mening.
På åklagarens fråga förmälde kapten S. att då han af kapten Åkerhjelm mottagit kontrollboken, hade denna varit blank för en längre tid. Sellergren hade visat detta för öfversten, som sagt att detta var mycket tråkigt samt bedt S. ombestyra att det felande infördes. Detta hade ock blifvit gjordt af intendentens biträde. Kapten S. förklarade vidare, att han ej visste, om kapten Hj. Åkerhjelm och intendenten haft några affärer med hvarandra.
Åkl.: Har kapten Sellergren undertecknat kassarapporterna till arméförvaltningen?
Kapten S.: Ja, så som förut skett.
Åkl.: Hvad anser kapten S. ett uttryck som »kassabehållningens riktighet bestyrkes» innebära.
Kapten S.: Endast ett siffergodkännande. Jag bestrider det för kassarapporterna faststälda formuläret såsom stridande mot kontrollreglementet.
Åkl.: Men så som kapten S. fattar saken, blir det ju ingen kontroll. På rapporterna till förvaltningsdirektionen har kapten attesterat uppbördens riktighet.
Anser kapten S. sig ock ansvarig för att denna uppbörd flutit in?
Kapten S.: Ja, derför ansvarar jag. Bevisen derom har jag haft under ögonen.
Åkl.: Jag skall då visa kapten folio för Mars 1895 i kontrollboken. Der förekommer en post på 16,000 kronor, som heter »återburna förskottsmedels. För dem ansvarar kapten sålunda?
Kapten S: (efter att ha granskat boken): Detta var egendomligt. Den posten har jag aldrig sett. Det kan jag ej förklara. Men underskriften är min. Det är högst märkvärdigt.
Åkl.: Karlsson har för mig uppgifvit att dessa 16,000 kronor, som han föröfrigt ofta laborerat med i sina böcker, varit det af honom på en höft antagna beloppet af öfverstens förskotter… För dessa 16,000 kronor anser jag äfven förvaltningsdirektionen ansvarig, då de ingått i kassarapporten.
Kapten S.: Ja, vid den tid som afses utgjorde visst jag ensam förvaltningsdirektionen. Dess ansvarsskyldighet har jag redan bestridt, men i detta fall vill jag ej yttra mig.
Det upplystes att kapten Ytterberg ock deltagit i det sammanträde, då ifrågavarande kassarapport aflemnats.
Sedan åklagaren sport, hur stor förvaltningsdirektionen nu ansåg Karlssons verkliga kassabehållning varit vid de olika rapporternas aflemnande, men såväl öfverste C. som kapten S. förklarat sig icke hafva någon mening härom, anförde åklagaren att då i rapporterna upptagits i behållningen en post benämd »förskotter», men reglementet ej känner någon sådan, finge direktionen äfven ur denna synpunkt svara för rapporternas oriktighet. Härtill genmältes att förskotter icke allenast vore löner, utan afsåge oafslutade arbeten, utbetalningar till leverantörer m. m., och sådana hade intendenten rättighet att lemna. Karlsson hade ock uppgifvit förskotten vara sådana.
Åkl.: Detta kan dock ej ha varit fallet med sådana förskott, som stå under rubriken lönemedel.
Från härvarande afdelningskontor af riksbanken hade åklagaren förskaftat sig intyg att inga medel för infanteriregementets räkning der varit insatta under tiden 1 Jan. 1890—30 April 1895. En afskrift af upp- och afskrifningsräkningen med enskilda banken utvisade, att under 1895 icke heller der några regementets medel varit innestående, alltså ej i någon bank funnits något. Kapten Sellergren tillspordes huruvida intendentens kassarapporter i år uppgifvit behållningarnas placering, hvilket kapten S. sade sig icke minnas.
Åkl. Af beskedet från enskilda banken framgår, att 8 Nov. 1894 på morgonen ingenting funnits der för regementets räkning insatt. På f. m. insätter Karlsson 4,000 kronor. Samma eftermiddag hålles direktionssammanträde, då den inlemnade kassarapporten visar en behållning af 38,000. Likadant är förhållandet 5 Sept. 1894. Intet finnes inne på morgonen, men senare på dagen insättes 10,000 och kassarapporten vid sammanträdet på aftonen upptager en behållning af 68,000. Den 13 Juni 1894 stå insatta 3,000 kronor och rapportens behållning är 74,000. Och trots dessa stora skilnader vill öfverste Carlstedt påstå, att han särskildt kontrollerat regementets bankräkning. Borde det också icke ha väckt misstanke att insättning ar gjordes just på de dagar, då förvaltningsdirektionen sammanträdde?
Öfverste Carlstedt genmälte, dels att Karlsson haft uppgiftorna om behållningens placering på lösa lappar som han genast sönderrifvit, efter det de uppvisats, dels att intendenten förklarat de stora behållningarna med att kvitton ej hunnit inkomma på till officerare på annan ort utbetalda lönemedel. Åklagaren anmärkte, att det borde varit lätt att finna att detta varit osaning. Beloppen hade varit för stora och om lönerna betalats i rätt tid, borde kvitton kunnat inkomma, åtminstone på det mesta, till t. ex. den trettonde dagen i månaden.
Åklagaren öfvergick härefter till de omständigheter som voro förenade med det förr omnämda utkvitterandet af 5,000 kronor å regementets beklädnadsdeposition 31 sistlidne December. Enligt reglementet skall vid uttag ur denna s. k. reservkassa de båda officerarne, som äga nycklar till. kassan (bär vid regementet var det endast kapten 8.) vara närvarande jämte intendenten. Men han hade varit borta, och i stället lemnat sin nyckel åt en sergeant.
Kapien S.: Jag ansåg denne för intendentens ställföreträdare.
Öfverste Berg: För regementsintendent finnes ingen ställföreträdare, annat än af arméförvaltningen eller regementsschefen formligen förordnad sådan.
Kapten S.: Måhända han ej skall kallas så, men han kom på schefens befallning, och jag anser att jag ej hade makt hindra schefen göra hvilka uttag han ville.
Åkl.: Om sålunda en schef vill handla oärligt, kan han sålunda taga så mycket han vill midt för näsan på den, som har den andra nyckeln till reserykassan?
Kapten S.; Ja, reglementet säger ingenting härom. För öfrigt medgaf han att vid själfva uttagandot af depositionsbeviset icke förfarits enligt reglementet, ej heller vid utkvitterandet af de 53,000 kronorna, då regementsintendentens namn saknats.
Åklagaren påkallade vittnesförhör med auditör Tiberg och löjtnant Leatz.
Rådman Tiberg förklarade, på frågor, att han aldrig, då han som protokollsförare varit närvarande vid förvaltningsdirektionens sammanträden, hört något tal, som kande tyda på misstanke om kassabalans. Väl hade han deremot förundrat sig öfver de stora kassabehållningarna. Hade aldrig märkt något otillbörligt förhållande mellan schefen och intendenten. Någon gång hade ban som hastigast sejt på intendentens uppgifter om bebållningarnas placering. Dessa uppgifter hade aldrig föranledt något resonnemang. Direktionen hade blott sett på dem.
Åkl.: Jaså. de gjorde så mycket ändå.
Rådman Tiberg öfverlemnade till rätten någia bref, som han i egenskap af syssloman i intendenten Karlssons konkurs anträffat. I ett par af dessa begärde öfversten som vanligt penningar, en gång 150, en annan gång 800 kronor. Den förra begäran var dagtecknad 24 April 1895, samma dag öfversten afgick. Öfverste v. H. erkände brefven.
Löjtnant Leatz, som tjänstgjort på militärexpeditionen hösten 1893 hade ej märkt något otilllbörligt förhållande mellan öfversten och intendenten, men hade hört påstås, att schefen lånade penningar af intendenten och att detta vore orsaken till att den senare kunde uppträda så godtyckligt. Af kamraten på fastlandet hade han hört att de ej fått sina kvartal ordentligt och rekvisitioner å persedlar hade ej af intealeater effektasrats.
Ännu ett vittne hade åklagaren inkallat, nämligen fanjunkaren Engström, men det upplystes att denne först på aftonen kunde anlända till staden.
Innan krigsrätten afslöt sina förhandlingar för dagen tog öfverste Berg till ordet och, framkallande öfverste Carlstedt, yttrade han:
Under dessa förhör ha så många besynnerliga saker blifvit sagda, att jag ej kan underlåta att finna, att en begreppsförvirring här gör sig gällande. Jag fäster mig särskildt vid tydningen af uttrycket »Kassabehållningens riktighet bestyrkes». Jag har i många år varit ordförande i förvaltningsdirektion, och ni herr öfverste, under ännu flere år. Anser ni att detta uttryck »kassabehållningens riktighet bestyrkes» kan hafva någon annan mening än att behållningen ocksä verkligen skall finnas?
Öfverste Carlstedt: Ja, om man skall taga saken som kontrollanterna . . .
Öfverste Berg: Det är ej fråga om kontrollanternas åsigt, utan om herr öfverstens egen. Om herr öfversten mottager ett papper af t. ex. en kompanischef, och ban med sitt namn undertecknat den der befintliga uppgiften, kan detta ha annan betydelse än att han också måste ansvara för att hvad han undertecknat faktiskt är riktigt?
Öfverste Carlstedt. Ja… nej… det måste väl vara så…
Öfverste Berg: Jag har icke gjort denna fråga för att lägga sten på börda, endast såsom regementsshef och f. d. ordförande; en förvaltningsdirektion. För mig är saken så tydlig. Men om det så är, att det berörda uttrycket kan hafva mer än en betydelse, då vet jag sannerligen icke hvad jag hädanefter skall tro om mina underlydandes rapporter. Jag hinner icke verkställa och kontrollera allt själf, jag måste lita på att de göra sin skyldighet. Jag kan begå ett fel, af oförsigtighet eller dumhet, men aldrig har jag tänkt mig, att jag icke sedan också skulle erkänna oförsiktigheten eller dumheten.

Till dagens förhör
kl. 12 voro ånyo kallade öfverste Carlstedt och kapten Sellergren. Åklagaren bragte ånyo på tal Karlssons egen giroräkning i Gotlandsbanken och frågade om öfvorsten ej misstänkt att den egentligen afsåg regementet. Öfverste C. sade sig icke vetat hvilka medel det varit, men för den händelse det vore regementets, hade han på bankstyrelsens vägnar tillfrågat öfverste Hohenhausen om saken, och kort derpå hade räkningen förändrats till infanteriregementets. Detta var 1888. Då Karlsson före denna tid icke lemnatuppgifter & medelsplacering till förvaltningsdirektionen, hade öfverste C. ej kunnat veta, om Karlsson haft penningar i annan bank.
Åklagaren anmärkte att i sådant fall vore olaglighet tillåten af öfverste C., ty reglementet säger, att uppgift å placering skall lemnas förvaltningsdirektionen. Öfverste C. hade, sedan regementet fick giroräkning, eftersett i banken att insatta summorna stämde med Karlssons då lemnade uppgifter, men han hade bara sett på summan, aldrig på daton eller något annat. Åklagaren anmärkte att detta var mer än besynnerligt, att öfversten icke sett bara er tum bredvid, då det lätt skulle ha framgått att medel insatts samma dag direktionssammanträde ägde rum och att dagen förut räkningen varit tom.
Åklagaren frågade, om öfverste C. aldrig misstänkt att Karlsson laborerade med kronans medel.
Auditören fäste uppmärksamheten på att öfverstens svar komme att gå genom alla instanser.
Öfverste C. svarade att han aldrig veatt att öfversten och intendenten haft affärer med hvarandra, undantagandes hvad som rörde de förenämda växlarne. Icke heller hade han afvetat att öfverste von H. fått förskotter af intendenten. Han hade aldrig ens misstänkt några fälsarier eller något otillbörligt förhållande mellan schefen och intendenten. Hade ej afvetat att öfverste v. H. hade lemnat invisningar på lön åt andra. Att öfverste v. H. hade dåliga affärer, hade han naturligtvis märkt, enär han laborerade med många växlar o. d. Öfyversten hade sig ingenting bekant om växeln på 8,000 kronor; det hade ej häller väckt hans uppmärksamhet att samma dag ett lika stort belopp inievererats till ränteriet. Åklagaren ansåg, att öfverste C. borde ha fäst sig vid det förhållandet att öfversten och Karlsson hade en så stor växel tillhopa, som dessutom ej belånats för mer än 5,000. Öfverste C. hade, menade åklagaren, icke tagit den ringaste befattning med och vård om kronans medel.
Öfversten svarade, att det hörde honom ej till, han hade följt reglementet.
Auditören föredrog den paragraf, som ålägger förvaltningsdirektionen att ansvara för kronomedlens ändamålsenliga användning.
Åklagaren ansåg, att öfverste C. icke borde kunna förtolka detta stadgande, då förvaltningsdirektionen iförsta hand dömes att betala med orätt utgifna medel, hvilket öfverste C. haft erfarenhet af.
Öfverste C. förnekade, detta, men återtog, då auditören gjorde honom-uppmärksam på att han i år dömts utbetala 136 kronor. Dessa penningar sade öfverste C. sig senare ha fått åter af dem, som fått det för stora beloppet. Hade ej afvetat, att löner ej blifvit utbetalade i rätt tid.
Åklagaren frågade öfverste H., om ej kapten A. Lange en gång anmält för honom att intendenten ej, trots upprepade rekvisitioner, utsändt aflöningar till honom. Detta kunde öfversten icke minnat, men trodde ej så varit förhållandet.
På fråga förklarade öfverste Carlstedt, att under de tider, då regementet ej haft penningar i bank, han trott att intendenten haft dem i reservkassan.
Åklagaren undrade då, om öfverste C. ansett det vara en ändamålsenlig placering att ha så stora belopp, som ofta inträffat, i reservkassan.
Detta var en affär mellan schefen och intendenten, menade öfverste C. Ombyte af kontrollanter hade ej föranledt någon åtgärd från förvaltningsdirektionens sida.
Fanjunkare A, E. Engström hördes nu som vittne. Han hade tjänstgjordt på intendentsexpeditionen från mötenas slut 1888 till mötena 1893.
Åkl.: När vittnet uppförde belopp på debetsidan i kassaboken, hvilken ledning hade vittnet för att uppföra dem?
Virtnet: De fördes in efter kontrollboken med ränteriet, och andra anordningar efter det de kvitterats.
Åkl.: Såg vittnet de kontanta beloppen?
Vittnet: Nej, jag såg blott de kvitterade anordningarna.
Åkl.: Inträffade det någon gång att slitniovgsersättningar inkommo?
Vittnet: Ja, efter ingångna rekvisitioner. Men jag såg inga kontanta medel, endast anordningarna kvitterade. På samma sätt var det med målskjutvingsmedlen Dessa medel kommo alltid genom schefsembetet. I regel utbetalades lönerna på dagen, Vid åtskilliga tillfällen hade civila personer klagat öfver att de ej ordentligt fått penningar.
Auditören: Hade vittnet några misstankar mot Karlsson att ej allt stod rätt till?
Vittnet: Ja, jag misstänkte att de stora behållningarna ej voro riktiga.
På fråga förklarade han att han visserligen sett att öfverstens ordonnans tidt och ofta kommit med bref och fått penningar af intendenten, men han hade icke haft kännedom om schefens och intendentens affärer.
Åklagaren hade för sin del icke något vidare att andraga, utan anhöll att handlingarna i målet måtte öfversändas till krigshofrätten.
Kapten Sellergren framträdde och bad att få förklara sig med anledning af den inkomstpost på 16,000 kronor, som förekommit vid gårdagens sammanträde och som han attesterat, af obetänksamhet.
Kassarapporten, som upptog denna summa, ville han ej tillerkänna vitsord, enär den ej föredragits vid något sammanträde med förvaltningsdivektionen. — Dessutom hade den ej undertecknats af inten.
denten.
Då emellertid af protokollsboken framgick, att rapporten vekligen föredragits, afstod kapten Sellergren från sin första anmärkning, men vidhöll den sista. Rapporten vore ej att anse som officiell.
Krigsrättens förhandlingar voro härmed afslutade och ordföranden, öfverste Berg, förklarade, att samtliga handlingar i målet komme att till krigshofrätten inom föreskrifven tid insändas.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 13 November 1895
N:r 176

I går middag förekom ytterligare följande: Åklagaren anhöll om vittnesförhör med löjtnanterna Hj. Sillén, Christerson och sergeant Stenman.
Löjtnant Christerson hade ingenting hört eller afvetat beträffande öfversten och intendenten ej heller vid deras sammanträffande iakttagit något misstänkt, förrän han blef underkunnig om intendentens häktande. Vitsordade åklagarens uppgifter om de förut omnämda medlens förhållande så att kvitto å de samma kommit först långt efteråt.
Löjtnant Hj. Sillén sade sig ha förvånats öfver att öfversten icke kunde förmå intendenten att göra sina skyldigheter. Vidare hade han hört talas om att officerares löner ibland dröjt, men visste ej, huruvida härom gjorts anmärkning hos schefen, Vitsordade hvad löjtnant Christerson uppgifvit.
Sergeant Stenman hördes såväl under gårdagen som i dag. Han vitsordade hvad han förut vid rådhusrättens förhör omvittnat. Vidare redogjorde han för det fall, då under hans tjänstgöringstid på intendentsexpeditionen rekvirerats beklädnadsslitningsersättningar och huru med deras uppdebitering förfarits, men kunde ej direkt häraf framgå, att öfversten behåilit dylika medel. Han visste berätta, att mycket ofta från öfversten kommit bud till intendenten med begäran om penningar. Sade sig hafva misstänkt att icke allt var som sig borde beträffande intendenten. Särskildt hade det förefallit honom egendomligt, att sedan intendenten å redogörelsen till arméförvaltningen för tredje kvartalet 1894 antecknat att behållningen på schefens befallning skulle nedbringas innan.
årets slut, denna behållning dock sedan ytterligare betydligt stigit.
Kapten Ternstedt hördes i egenskap af ledamot i förvaltningsdirektionen. Han sade sig aldrig haft anledning misstänka att vågon balans förefans eller att öfversten hade mindre riktiga affärer med intendenten, helst som v. H. under de tider T. åren 1884—1886 varit t. f. fältkamrer aldrig begärt större förskotter än gällande redan påbörjad månad. I öfrigt hade han samma uppfattning om sina skyldigheter som öfriga ledamöter i direktionen framhållit. På fråga af auditören sade han sig anse, att en person, som med sitt namn attesterar en kassahehållnings riktigbet, äfven är skyldig svara för att densamma finnes.
Öfverste von H. hemstälde till krigsrätten, huruvida han icke, då han vore mycket sjuk, kunde få afresa härifrån i morgon, men rätten resolverade att öfversten skall vid hämtnings påföljd inställa sig till förhör om måndag.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 9 November 1895
N:r 174