Enligt ett i dagarna av arméchefen framlagt förslag till långsiktigt materielprogram kommer den svenska armén – därest programmet antas av statsmakterna – inom nuvarande organisationsram att få väsentligt ökad eldkraft – främst ifråga om granateld – samt större rörlighet hos förbanden. Det är resultatet av en djupgående undersökning rörande armens materielbehov på längre sikt, som på anmodan av försvarsministern utförts inom arméledningen i samverkan med försvarsstaben och försvarets forskningsanstalt.
Det framlagda förslaget är utarbetat med hänsyn till de krigstekniska, industriella och ekonomiska erfarenheter, som gjorts under och efter andra världskriget och som klart visar att vår materiella beredskap inte kan bygga på att tillverkningarna uppskjuts till en tidpunkt, då krigsfaran är akut. Det tar många år att få fram särskilt den tunga materielen, även om vi från början helt utnyttjar våra industriella resurser. Arméchefens förslag syftar därför till en långtidsplanering, som möjliggör en rationell och med hänsyn till det osäkra tidsläget tillräckligt skyndsam anskaffning och som gör att våra industriella resurser kan utnyttjas på ett ekonomiskt och ändamålsenligt sätt.
Materielprogrammet innebär i korthet att under de närmaste fem åren och för en beräknad kostnad av 1.650 miljoner skall anskaffas fler långskjutande artilleripjäser samtidigt söm den påbörjade moderniseringen av det lätta artilleriet fullföljs; vidare nya Boforskanoner för luftvärnet, fler tunga, granatkastare och fler närpansarvärnsvapen. Våra nuvarande 37 mm och 57 mm pansarvärnskanoner har för liten genomslagsförmåga och föreslås ersatta med en ny typ. Våra föråldrade stridsvagnar kommer att ersättas med moderna bandgående fjärrpansarvärnsvapen och de gamla infanterikanonerna byts ut mot kanoner i bandlavettage. Ett stort antal arméfordon av olika slag förnyas och görs mera terränggående. Radarxnateriel anskaffas för artilleriet och luftvärnet och en mängd radiotekniska nyheter införas.
För genomförandet av materielprogrammet föreslås medelstilldelningen ske i huvudsak efter samma grunder, som statsmakterna redan godkänt för flygvapnet. Detta innebär, att arméförvaltningen skulle lägga fram en anskaffningsplan inom en »bemyndiganderam» för de närmaste fem budgetåren. Denna bemyndiganderam kommer sedan att justeras varje år. För budgetåren 1953/58 föreslås, som tidigare nämnts, en bemyndiganderam på 1.650 miljoner. Huvuddelen av beställningen kommer att läggas ut under femårsperiodens första år, vilket både är fördelaktigt ur ekonomisk synpunkt och med hänsyn till industrins planering. Dessutom är det eftersläpning i omsättning av föråldrad materiel som blivit en följd av statsmakternas efterkrigspolitik.
Med största tillfredsställelse erfar inte bara de militära fackmännen utan även den försvarsintresserade allmänheten att materielplanen bygger på de erfarenheter och de slutsätser som de senaste krigen – Korea inbegripet – och de över hela världen energiskt bedrivna krigsförberedelserna kan ge. Ty allom bekant är att en ej ringa del av vår materiel är hopplöst föråldrad, försliten eller otillräcklig. Behovet av en genomgripande modernisering och förstärkning av det svenska artilleriet – varav en del i år firar sitt halvsekeljubileum – har länge varit erkänt. Antalet artilleripjäser per bataljon räknat är i vår krigsorganisation av idag betydligt mindre än i de flesta andra länder. Det går helt enkelt inte an att söm en känd politiker på tjugotalet yttra: »Sverige, som är ett litet land, får nöja sig med få kanoner med korta skottvidder». Nu föreslås en genomgående modernisering av det lätta fältartilleriet och en utökning av det tunga långskjutande artilleriet.
Glädjande är även att ombeväpningen av luftvärnet fullföljs. Även här talar Korea sitt tydliga språk. Kommunistsidans radarutrustade o. maskinriktade luftvärn har visat sig mycket effektivt även mot moderna snabbgående flygplan. Den föreslagna moderniseringen av vårt luftvärn är helt enkelt ofrånkomlig om det skall kunna skydda våra stridskrafter mot fientligt flyg.
En svårlöst fråga har varit ersättningen av våra gammalmodiga stridsvagnar, som väl bäst höra hemma i ett museum. Detta vapen kan icke endast ersättas av närpansarvapen av bazokatyp, utan armen måste ha tillgång till ett vapen, som även på stora avstånd – upp till 1.000 m – har tillräcklig genomslagskraft mot fiendens tunga stridsvagnar.
En del av den materiel som från linjeförbanden blir övertalig, om materielplanen genomförs, blir icke överflödig utan kan tillföras lokalförsvarsförbanden eller hemvärnet, vilkas beväpning i vissa avseenden fortfarande är otillfredsställande men vilkas uppgifter som regel icke i allo kräver lika modern materiel som linjeförbanden.
Visst kan kostnaderna synas höga. Men om man betänker att modern beväpning och utrustning avsevärt kan minska stridsförlusterna i ett krig och att under första världskriget varje tysk soldats liv värderades till ca 18.000 kr, är den försäkringspremie som nu avkrävs oss jämförelsevis ringa. Fördelad på hela femårsperioden är kostnaden per år 350 miljoner, vilket med nuvarande försämrade penningvärde, och om man jämför med övriga statsutgifter, icke är särskilt mycket.
Det ankommer nu på statsmakterna att ta ställning till armáchefens förslag, som gör ett mycket starkt intryck genom sin saklighet och sitt realistiska bedömande av våra resurser. Försvarsministern har själv tidigare framhållit behovet av en långsiktig plan för materielanskaffning. Nu föreligger en dylik. Det labila utrikespolitiska läget gör att man har rätt att- vänta sig ett snabbt positivt beslut i frågan, som är av avgörande betydelse för det svenska försvarets effektivitet.
Gerald Hamilton.
Gotlänningen
Måndagen 1 september 1952
Nr 201
