Etikett: Martebo

Föredrag vid Gotlands försvarsförbunds årsmöte i Visby 2 December 1895
af
löjtnant Tomas Stålhandske.
Allt för ofta får man höra det påståendet upprepas, att Gotland ej kan försvaras. Alla äro ense om, att ön långt mera än någon annan del-af landet är utsatt för fientligt anfall, men man anser det vara fruktlös möda att försöka försvara den. Detta är etti högsta grad nedslående tal för hvarje fosterländskt sinne och i all synnerhet för oss gotländingar. Ty, hvartil) skall det tjäna att arbeta på öns utveckling och framåtskridande i alla möjliga hänseenden, hvartili tjänar hvarje dess inbyggares sträfvan att här bereda sig ett lugnt hem och en angenäm tillvaro, om man ej har den ringaste förhoppning att vid ofred kunna värna dessa förmåner. En sådan tanke måste för hvar och en innebära någonting tröstlöst. Det torde fördenskull vara skäl uti, att närmare försöka klargöra för sig i hvad mån ofvannämda påstående kan vara berättigadt. Att ön är värd att försvaras, derom torde ej råda mera än en mening bland Gotlands folk. Vid flerfaldiga tillfällen har också öns invånare lagt det i dagen genom att påtaga sig uppoffringar för försvaret större än moderlandet och genom det storartade Intresso, hvarmed de omfattat den frivilliga skyttesaken.
Under nuvarande förhållanden måste vi dock medgifva, att det tyvärr är alldeles otänkbart att kunna försvara ön mot en än så obetydlig fientlig invasionskår. Ja, ej en enda man behöfver landsättas för att tvinga den att gifva sig på nåd och onåd. Det behöfves blott att en fientlig kanonbåt ankrar på Visby redd för att all mobilisering skall vara omöjliggjort, så som förråden nu äro belägna. Mera torde ej behöfva sägas för att fullkomligt ådagalägga, att ön i närvarande stund ligger värnlös och när som helst kan tagas af en fiende, som af en eller annan anledning önskar sätta sig i besittning af densamma.
Man säger, att Gotland i så ringa mån kan bidraga till fosterlandets försvar i dess helhet att det af vårt fattiga land vore slöseri att på öns försvar nedlägga något alls, och att vi bättre skulle behöfra våra penningar till för landet mera direkta försvarsåtgärder. Ja, väl är det sant, att vid ett krig, som gäller hela landets vara eller icke rara, är Gotlands betydelse mycket ringa, ehuru det äfven i detta fall, på grund af sitt läge på en af en öster ifrån kommande fiendes operationslinier ej torde böra förbises. En stormakt, som med hela sin styrka kastar sig öfver ossför att eröfra någon del af eller kanske hela landet skall förvisso taga Gotland, vore det aldrig så väl befäst och försvaradt. Den saken torde heller ingen vilja förneka.
Men är det sannolikt, att Sverige skall råka i krig under sådana förhållanden? Det sannolikaste antagande, under hvilket Sverige—Norge skulle kunna blifva inveckladt i ett krig är väl detta: två makter råka af en eller annan anledoing i tvist med hvarandra. Ett krig utbryter, då man minst väntar det, med Östersjön — till krigsskådeplats. Hamnar och depöter blifva för den ena maktens flotta nödvändiga och deu lämpligaste punkten härför är tydligen Gotland. Önskvärdheten af hela öns besittning, så att man på samma gång äfven må kanna draga nytta af dess hjälpkällor, ligger i öppen dag. Men den andra makten, låt oss säga Ryssland, kan ej tillåta motståndaren att få denna fördel, utan söker besätta ön, innan den fientliga flottan hunnit fram. Nu protesterar Sverige och säger: vi vilja vara nentrala Men neutralitet, som ej kan skyddas med vapenmakt, är som ett dödt ting utan betydelse Man skall endast skratta deråt; ty olyckan är, att Sverige ej har något medel att värna Gotlands nentralitet. Så Ryssland tager ön, utan att det kostar det en droppe blod. Och är den väl i fiendens våld, nog skall han veta att behålla den, Dess rika naturliga tillgångar göra den till en alltför värdefull egendom, för att den utan tvång skulle återgifvas Det är kändt till alla detaljer i våra grannland och till och med det till utseendet så fredliga lilla Danmark är kanske icke fritt från vissa önskningar för framtiden i afseende på Gotland såsom en lämplig skänk för visadt nit att befästa Östersjöns inlopp. Det torde åtminstone ej vara sent att förklara sig villig bekosta öns försvar mot rätt till dess besittning. Om än det förra skulle kosta några millioner, är väl ön också värd några millioner.
Visserligen är det sant, att genom att taga Gotland tvingar angriparen oss att kasta oss i armarne på motståndaren. Men de fördelar vi tillföra denne äro af allt för ringa betydelse för att nan skulle behöfva taga dem med i räkningen. Vi hafva alltför obetydlig flotta, och vår armé kan tydligen ej vara till särdeles stor nytta för en bundsförvant. Men genom att vi indragas i kriget, utsättas våra sjöstäder för brandskattning, våra kuster för sköfling, våra handelsfartyg uppbringas; med ett ord, alla krigets olyckor äro öfver oss, utan att vi kunna göra det minsta till vårt skydd. Vi blifva fullkomligt beroende af vår bundsförvants hjälpsamhet, och den torde blifva den minsta möjliga, då vi ej kunna gifva något i gengäld.
Att det ej ligger någon öfverdrift i det påståendet, att Gotland är den sannolikaste anledning, hvarigenom Sverige kan indragas i ett krig, det visar historien tydligt. År 1854 använde de engelska och franska flottorna Gotlands hamnar; svenskarne ansågo sig upprätthålla nentraliteten genom att skicka trupper till ön för att hindra en landstigning. Detta var tillräckligt under då rådande förhållanden, då Ryssland var i fejd med tre nationer och dess flotta ej kunde uträtta något mot den förenade fransk—engelska. Nu åter äro, såsom vi veta, de politiska förhållandena helt och hållet förändrade, Huru hotande det såg ut på våren för tio år sedan hafra vi alla i friskt minne. Då fick Sverige på förfrågan hos Ryssland löfte att vara neutralt, men blott på det bestämda vilkor, att neutraliteten skulle opartiskt upprätthållas. Det var nu åter Gotland, bvartill uppmärksamheten drogs och åtgärder vidtogos för att skydda Fårösund och Slite hamnar. Dess bättre fick man ej denna gång pröfva de vidtagna åtgärdernas nytta, men deras beskaffenbet var sådan, att hvar och en med sundt omdöme begåfvad menniska lätt kan öfvertyga sig om deras otillräcklighet att i ringaste mån skydda vår neutralitet.
Af hvad jag sagt i det föregående torde framgå icke blott, att Gotland är landets mest hotade punkt och den sannolikaste anledning, hvarigenom vi kunna råka i krig, utan äfven att snart sagdt inga åtgärder äro vidtagna för dess försvar eller för värnande af vår nentralitet. Det må vara sant, att det för Sveriges lugn vore bäst, om ön aldrig höjt sig ur hafvets sköte. Men nn ligger den der, bebodd af ett slägte, som älskar sin fosterö såsom en del af Sverige och vill göra sin plikt för att försvara den. Det är dock ej tänkbart att gotländingarne skola kunna utföra detta utan hjälp af moderlandet. För 250 år sedan ansågo svenske män det lämpligt att åter göra Gotland till en del af Sverige, hvilket det från urminnes tider varit.
Skall då Sverige nu, sedan det lärt Gotland älska och värdera denna förening, lemna det utan bistånd, utan möjlighet att kunna försvara sig?
Att så göra vore helt säkert hvarken rätt eller klokt. Ty utan att vidtaga lämpliga åtgärder för Gotlands försvar, kan Sverige aldrig blifva i stånd att värna sin neutralitet, och detta är likväl en bjudande nödvändighet, om landet verkligen vill slippa att indragas i ett i dess närhet rasande krig.
Hvilka äro då de åtgärder, som nödvändigtvis måste vidtagas för att kunna försvara ön? Då det ej är tänkbart, att vid ett fredsbrott trupper från fastlandet kunna hinna öfverföras hit, måste här finnas en fast punkt, med stöd af hvilken det blir möjligt för öns fåtaliga stridskrafter att kunna mobiliseras och att hindra fienden att med en enda stöt taga öv. Det är nödvändigt, att denna punkt ligger så långt från kusten, att den ej kan nås af en flottas kanoner. Vidare skall den innesluta förråd af alla slag, äga en sådan styrka, att den nödgar fienden att sätta i land belägringsartilleri, hvilket alltid är förenadt med stor tidsutdrägt, samt kunna motstå belägring under någon tid. Det är dock ej meningen, att trupperna inom denna fästning skola ligga och invänta fienden, utan de skola tvärtom vara rörliga åt alla håll med denna till bas och endast i nödfall söka skydd inom vallarne.
Man bar velat framhålla, att det för att verksamt försvara Gotland och upprätthålla neutraliteten vore nödvändigt att befästa Fårösund. Och utan tvifvel vore detta det mest effextiva, om vi hade råd till att der anlägga en sjöfästning, men en sådan måste för att kunna upptaga kampeu med en flotta vara försedd med pansarkonstruktioner och pansarbrytande artilleri, hvilket allt kräfver kostnader, som äro orimliga att begära, då målet kan ernås på billigare sätt. Dessutom har Gotland flere goda hamnar än denna, som en fieotlig flotta med fördel kan använda, hvarför det vore olämpligt att här låsa fast millioner, som bättre böra användas till vår flottas förstärkning.
Förslag har äfven framställts om befästande af Visby. Detta torde dock med skäl kunna betecknas såsom mindre klokt. Äfven detta blefve nämligen en sjöfästning, ehuru visserligen på grund af fortens beherskande läge kanske ej fullt så dyrbar som vid Fårösund, men fronterna torde genom sin betydliga utsträckning blifva omöjliga att försvara med nuvarande stridskrafter. Dessutom vore det vandalism att utsätta det minnesrika Visby för en beskjutning, i synnerhet då det ej är någon vigtig sjöstrategisk punkt.
Genom att lägga dem fästa punkten inuti landet kan inom rimliga kostnader en fästning erhållas, som uppfyller det nödvändiga krafvet, nämligen att hindra en angripare från att utan svärdslag sätta sig i besittning af ön. Det strategiskt lämpligaste stället härför är Romatrakten såsom centralt belään och der de flesta vägarne sammanlöpa. Men som här de nödvändiga taktiska betingelserna ej finnas har man fått söka en passande plats på annat håll. Den bästa som man efter många nogkranna rekognosceringar kunnat finna, är trakten strax söder om Tingstäde kyrka, emellan träskes med samma namn och Martebo myr. Denna trakt erbjuder värderika lättnader i taktiskt afseende vid verkens utstakning, tryggas i högra flanken af träsket, samt afstänger åtminstone en hufvudväg från de sannolikaste landstigningsplatserna. Den kan dock kringgås på en dag och kan ej sägas vara en mycket stark ställning, hvarför, permanenta verk här äro önskvärda. Hvad den sakev angår, att Martebo myrs torrläggning skulle kafra minskat ställningens styrka, så böra vi erinra oss, att myren äfven före den sista afdikvingen, sommartiden åtminstone, var fullt framkomlig förinfanteri. hvarför denna afdikning ej kar sägas i nämnvärd mån hafva inverkat på frågan.
Att här ingå i detaljer om befästningarnas anläggning torde ej vura lämpligt, helst som dessa redan varit föremål för föredrag inom försvarsförbundet. Af större intresse är utan tvifvel att erinra sig, hvilken ställning regering och riksdag intagit till frågan. I kongl. proposition till 1892 års riksdag begärdes land annat anslag till befästningar vid Tingstäde. Trots det att anslaget af statsutskottet afstyrktes, bifölls det i första kammaren, och flere röster höjdes för detsamma i andra, fjör här blef det dock afslaget. Frågan har sedan hvilat till innevarande års riksdag, då i en motion avgående upptagande af lån för försvarets och i synnerhet sjöförsvarets stärkande äfven begärdes medel till ev fästning vid Tingstäde. Motionen föranledde ej till någon åtgärd, men all sannolikhet finnes för att frågan skall komma före under nu instundande riksdag. För en lycklig lösning af densamma torde det då vara ganska vigtigt, huruvida gotländingarne själfve lifligt önska ett befäst Tingstäde, eller om saken är dem likgiltig.
Att en stödpunkt för Gotlands försvar begäres i samband med ökning af flottan synes vara i sin ordning. Ty det är omöjligt att fästningen och dermed hela Gotland skall kunna hålla sig en längre tid, utan att undsättning från fastlandet erhålles, och detta möjliggöres endast derigenom att vår flotta förstärkes. Med hänsyn till Gotland är flottans uppgift vidare att hindra fientliga flottor att inlöpa i öns hamnar och derigenom bryta neutraliteten. Af dessa uppgifter för flottan får emellertid ej den slutsatsen dragas, att denna måste göras så stark, att hon ensam förmår lösa dem. Dertill erfordrades att vår flotta skulle kunna bjuda en stormakts spetsen, och något sådaut vore ju orimligt att tänka. Men den måste vara så stark, att en stormakt i. förening med oss skall vara herre i Östersjön. Det är just häruti säkraste skyddet för vår neutralitet ligger, och, emedan denna med all visshet är mest i fara med anledning af Gotland, äfven härigenom som denna ö säkrast skyddas.
Nu torde någon göra den invändningen, att flottan ensam skulle kunna skydda Gotland och att inga försvarsanstalter på ön äro af behofvet påkallade. Vid närmare eftertanke kan dock ingen gerna vidhålla den åsigten. Långt innan vår flotta hunnit förena sig med vår allierads skulle nämligen den fientliga hunnit kasta in en styrka på ön tillräcklig att hålla den mot hvarje nudsättningsförsök från moderlandet. Dessutom måste vi under alla för hållanden kunna med någon utsikt till framgång försvara ön, således äfven under ett direkt anfall.
Men för att kunna detta är det ej nog med att få en fast förrådsort i det inre af ön. Våra rörliga stridsmedel måste äfven vara i bästa möjliga skick. Genom 1892 års urtima riksdag togs ett stort steg i denna riktning; den värnpligtiga ungdomen på Gotland erhöll då i likhet med hela det öfriga landets så pass ökad ntbilduvingstid, att den blifvit något så när i stånd att med hopp om framgång gå fienden emot. Men det synes isanning besynnerligt, att då styrkan i det vid nyssnämda riksdag genomförda härordningsförslaget ligger i, att den värn, liktiga ungdomen kan stödja sig på en fullt utbildad stam, denna ökade styrka ej kom Gotland alls till del. Och detta trots det, att man vid denna riksdag framhöll Gotlan !s hotade läge för att motivera, att öfuingstiden för beväringen här skulle fördelas på tre år, under det att den på fastlandet fullgjordes på två Mot detta betonade också ortens representanter kraftigt, att då Gotland på grund af sitt läge kräfde större stridsberedskap än andra orter, borde här först och främst tillämpas det, som angafs vara den nya härordningens styrka Något yrkande gjordes dock icke och ännu den dag i dag är saknar Gotland densamma.
Då öns stridskrafier i händelse af ofred, såsom förut framhållits, äro fullkomligt hän visade sig åt själfva åtminstone för att afvärja den första stöten, som efter allt att döma träffar bär, är det ett oafvisligt kraf, att något göres för att de må befinna sig i fullt slagfärdigt skick. Dertill hör då först och främst, att infanteriet erhåller betydligt ökad stam. Bristen af en sådan medför, utom den svaghet som ligger i att fullt utbildade soldater till stöd för de värnpliktige ej finnas inom ön, äfven olägenheter för utbildningsarbetet, i det att regementet aldrig kan öfvas i ens närmeleevis fulltaliga förband, på grund af att de värnpliktiges antal är så ringa Det är nödvändigt, att skolorna för utbildningen af denna stam förläggas till ön, emedan erfarenheten af den ringa styrka, som nu finnes, visar att det eljes är svårt att erhålla volontärer, som äro bofaste på Gotland, hvilket är af största vigt, emedan man eljes ej har någon nytta af dem vid mobilisering. En utbildad volontär, som efter afskedstagandet flyttat till t. ex. Värmland skall nämligen utgå med denna provins’ regemente.
Sammanfattas i några få ord det väsentligaste, af hvad som rör Gotlands försvar, så torde detta vara: att ön i närvarande stund ligger alldeles öppen, ehuru hvar och en måste medgifva, att det är den provin3, hvarest landets neutralitet sväfvar i den största faran. Genom ofvan antydda ijämförelse med sakens betydelse ringa uppoffringar kan för svaret här ordnas så att våra grannar märka, att vår önskan att vara neutrala ej blott är ett tomt ord. Och blir det väl i utlandet bekant, att ingen ostraffadt kan kränka vår nentralitet, då skall man finna det med sin fördel mest förenligt att lemna oss i fred, då är målet vunnet, då kunna vi med lugn se framtiden an.
Måtte hvarje gotländsk man och kvinna vara öfvertygade om nödvändigheten att nå got göres för fosteröns försvar. Huru detta bäst skall göras, må vi med lugn lemna åt förfarne mäns omdöme. Ett har dock hvar och en rättighet att fordra skall något gövas, skall det göras snart.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 4 December 1895
N:r 188