Etikett: Linde

Södra häradsrätten.
(Sjette sammanträdet. Forts.)
De stulia inteckningarna. Målet emellan Samuel Krusell å ena samt Ludvig Johansson å ändra sidan, båda från Bjestafs i Sanda, uppskjutet från föregående sammanträde, förekom ånyo till behandling.
För att styrka det svar. stått i sådana förbindelser till kär., som de natten till 7 Maj föregående år bortstulna inteckningarna utvisat, hade åtskilliga vittnen inkallats. Och berättade: Anders Olsson, att han under det denna rättegång pågått af kär:s hustru blifvit uppmanad att försöka öfvertala hennes man, så att någon förlikning kunde åstadkommas i denna sak. Tillspord, hade kär. sagt sig mot 200 kr. vilja nedlägga målet. Underrättad härom hade svaranden förklarat sig villig ingå förlikning på detta vilkor, ty han hade ej trott sig blifva fri från födorådet till Krusell. Men vid ett tillfälle när saken skulle afgöras hade ingenting blifvit utaf, emedan kär. då fordrat ytterligare 50 kr., samt födorådet ånyo intecknadt i svar:s fastighet. Svar. hade då bjudit 300 kronor om han blefve fri från målet. Johan Olsson hade reda på att penningeförbindelsen, som var skrifven på 700 kr., deraf dock 100 kr. skulle vara afbetalda; vore af käranden för 150 kr. inlöst från Karl Valliv, Mafrids i Vestergarn. Och hade detta samt förra vittnet en dag på hösten 1893 varit med svar. hos kär. när denne mot utfärdande af ny revers å 150 kr. ville återlösa den gamla, men att detta erbjudande afböjts af kär.
Svaranden vidhöll emellertid de påståenden som han från början haft, att hans 28 Mars förra året inlöst förbindelsen från kär. och i dennes närvaro samtidigt uppbränt papperen Angående födorådet, så hade svar. alla år, äfven de två sista, utgifvit detsamma, emedan han i fångeshandlingen förbundit sig dertill ty han hade trott, att det skulle så vara. Något födorådskontrakt hade han aldrig sett. Först på senare tiden hade han fått reda på att nämda födorådsinteckning icke fans vid lif. För vidare utredning uppsköts målet till hösttingets första sammanträdes andra dag.

Efterspelet från Sanda mejeri. Det sedan fjärde sammanträdet uppskjutna, af handl. Gustaf Nyman å Vestergarn väckta åtalet mot kontraktsprosten Uddin m. fl. förekom äfven till behandl. Käranden biträddes af vice häradshöfding Engström och svarandena med undantag af prosten biträddes af sakförare Björkegren. Käranden hade nu försett sig med protokollsutdrag, såväl öfver bolagsstämmobeslut af 14 Dec. 1887, när åt styrelsen uppdragits att i D. B. V:s sparbank upptaga lånet å 2,100 kronor, som ock styrelsens beslut öfver detsammas upptagande. Svarandena med undantag af prosten påstodo, att börja med, såsom förut, att nämda revers icke afsåg några bolagets affärer, utan vore förbindelser som de ingått för kär. De frångingo dock detta och invände i stället att lånet aldrig blifvit upptaget för bolagets räkning, emedan någon sådan anteckning icke finnes i räkenskaperna. Förbindelsen hade ej heller placerats i D. B. V:s sparbank utan hade de sport att den skulle belånats hos kronofogde Bokström. Vid tillfället för reversens utfärdande hade ej heller varit tal om fördelningen af ansvaret för densammas infriande. Svarandens invändningar förklarades af kärandeombudet sålunda att mejeribolaget häftat i skuld till nämda sparbank för 2,100 kr. på grund af en förbindelse som vore utfärdad af verkställande direktören å bolagets vägnar. När det .blef kändt att bolaget hade dåliga affärer, underrättade sparbanken styrelsen om att lånet skulle infrias eller förbindelsen utbytas mot en annan med vanlig proprieborgen. Kronofogde Bokström var det året verställande direktör i D. B. V:s sparbank. Se der orsaker hvarför det såg ut som att kronofogdon vore innehafvare af reversen, samt hvarför ingen anteckning skett i räkenskaperna; ty det vore ju blott ett reversutbyte.
Utslag afkunnas vid sluttinget.

Tvist om en mejerskas lön. Sigrid Jönsson, som förestått ett mejeri för Lars Munthe och Gustaf Gottbergi Stenkumla, har, som förut nämts till tinget instämt förenämda Gottberg och Munthe, för att utbekomma hvad som ännu återstod af hennes innestående lön, 185 kronor. Såsom ombud för kär.
instäldesig kommissarien Stenmark och för svar. notarien Wiman. Kärandeombudet upplyste att när målet förra gången förevar, svar. erhållit uppskof för att instämma Sigrid Jönsson för bristande redovisning af 15 kr., dessa 15 kronor hade inräknats i det belopp, svar. medgifvit sig ha uppburit. Kär. fordrade att svarandena måtte dömas skyldiga att utbetala hvad som ännu återstår af lönen. Med afseende å de 15 kronorna, hade svarandeombudet ingen invändning, men Sigrid Jönsson var äfven af dem i det andra målet instämd för bristande redovisning af andra saker som skulle belöpa sig till omkring 500 kronor. Trodde, att när målet skulle förekomma, fullständig utredning skulle erhållas, men att Sigrid Jönsson genom att icke inställa sig vid rätten förhindrat en sådan utredning. Begärde uppskof till annat sammanträdet med detta mål för att få det andra målet afgjordt förut och sålunda kunna åstadkomma kvittning. Detta bestreds af kär., som ansåg att tjänare vore sin lön värd. Det var ingen konst, att skrifva höga obevisade räkningar för att uppehålla målet. Hon hade till sin efterträdare aflemnat räkenskaperna i ordentligt skick.
Målet uppsköts till andra dagen af hösttingets andra sammanträde.

Under liknande yrkande är äfven såsom förr är refereradt, förenämda Gustaf Gottberg af rättaren Arvid Lundqvist instämd.
Samma ombud som i förra målet, Käranden hade nu för att styrka det han blifvit af Gottberg bortvisad ur tjänsten inkallat några vittnen. Skolläre Tomsson och sjömannen Jacobsson i Stenkumla hade sistl. 6 Febr. blifvit af Lundqvist ombedde att gå ned till Gottberg för att höra hur det gick med tjänsten, emedan de blifvit ovänner. När de kommit, frågade Lundqvist hur det skulle bli med tjänsten. Gottberg svarade: — Nu är det jag som frågar; har ni ej sagt åt folket att Ni skulle flytta! — Jo dethar jag, skulle Lundqvist då svarat hvarpå Gottberg genmält: »Adjö med er dål» Skollärare Tomsson hade uppfattat yttrandet som en vanlig hälsning, men Jacobssom såsom ett afvisande. Fan hade äfven ett par dagar gått utan att verkställa något arbete. Detta hade dock berott derpå att kär. blifvit förbjuden att stanna på gården eller göra något arbete. Det senare var dock kär:s invändning. Fordrade såväl lön som frisedel. Kär. begärde och erhöll uppskof till samma rättegångstillfälle som förra målet, mot hvilket beslut dock svaranden anmälde sitt missnöje.

Äktenskapsskilnadsmålet emellan Lars Larsson, Sigleifs i När, och Laura Larsson, Gogs i Lau, förekom åter och medgaf Laura Larsson att äktenskapet finge upplösas, sedan Larssons ombud sagt sig icke fordra något yttrande af rätten angående egendomens fördelning och ej heller fordrade rättegångskostnader.
Utslag vid tingets slut.

Muraren A. V. Andersson från Visby afstod från målet mot Lars Larsson, Gogs i Lau, sedan denne förklarat sig villig utbetala 75 kr. till Andersson för det arbete han utfört vid svarandens hem.

Testamentsklandret, som Josefina Löfvall, Rangsarfve i Linde, väckt emot sin aflidne mans närmaste arfvinge slöts så att Oscar Pettersson, Tellby i Garda, afstod sina anspråk mot det att han erhöll 466 kr 67 öre, derutaf blott 200 kr. på grund af testamente, återstoden på grund af en gammal revers. Med afseende å den i Amerika vistande svågern fick saken hvila.

Ålander— Rudebeck. Svarandena, som instälde sig genom ombud, inlemnade en lång skrift, och ville ha slut i målet. Vittnet fru Nordström hade insändt ett läkareintyg på att hon icke kunde resa hit, samt begärde att blifva hörd vid rådsturätten i Stockholm.

Vasstäde myrs utdikning. Detta mål uppsköts ännu till första höstsammanträdets andra dag emedan ett par nya delägare tillkommit som ännu icke blifvit stämda.

Ångerköpt. Såsom förr är refereradt är ett mål anhängiggjordt emellan handl. Victor Hansén å Burgsvik och Lars Klint, Kastelle i Vamlingbo. angående fastställelse af köp. Det förekom ånyo, emedan någon förlikning icke ännu åstadkommits. I köpeaftalet äro 9/64 mtl Kastelle sålda, men enligt intyg från landtmätaren Hugo Wennemo skulle samma jordområde utgöra 11/80-dels mtl. Parterna tvista äfven om hvem som bör ha skyldighet till amortering å hypotekslånet. Svar. nekade att fullfölja köpeaftalet.
Utslag vid tingets slut.

I det tvistiga krafmålet emellan Gabriel Herlitz, f. n. i Amerika, samt arrendatorn K. O. H. Karlsson från Vestergarnsholm, hördes två vittnen, länsman Svallingson och dennes fader. Båda vittena hade 23 Januari 1893 på kär:s begäran infunnit sig i dennes då varande bostad å Klintehamn för uppgörelse parterna emellan med afseende å det arrende svar. öfvertagit från kär. samt de affärer som derigenom uppstått. Sedan Karlssons skuld till H. varit klar, hade denne framkommit med en genfordran för mjölk och beten, som efter en mindre tvist parterna emellan af svar. afståtts. Karlsson utfärdade då en förbindelse till Herlitz å den uppgjorda skulden. I denna förbindelse ingår dock en förbindelse å 2,917 kronor af 12 Aug. 1891. Vid ett tillfälle, oär den sistnämda förbindelsen skulle inlösas, badesvar. företett ett kvitto från Gabriel Herlitz å 1,000 kronor. Som Herlitz då var i Amerika, hade länsman Svallingson tillkallat Herlitz svåger och broder, godsägare Vöhler, och Rudolf Herlitz. Med afdrag af 1,000 kronor hade svar. förklarat sig villig betala återstoden 1,917 kronor. Innan uppgörelse skett hade dock någon af de tillstädesvarande tyckt sig märka radering å nämda kvitto, Vid undersökning med förstoringsglas hade tydligt märkts att der ordet »inventarier» nu stod en radering förekommit. Det hade tyckts som ordet »auktion» stått der förut. Vid ett tillfälle, när målet varit före vid rätten hade länsman Svallingson inne på gästgifvaregården hört Karlsson mot andra säga att han skött sin sak bra, samt att det vore väl att vittnet, som då varit ombud för käranden, erkänt dennes namnteckning å ifrågavarande kvitto, ty annars hade han stått der vackert.
Karlsson hade sedan till vittnet sagt att han visste att han vore skyldig Herlitz, men visste inte hvarifrån han skulle taga penningar. Han vore äfven villig betala 1,917 kro nor om han finge anstånd, samt kvittning för mjölk och beten. Svar. bestred de fälda yttrandena, såsom afsåge de denna skuld, men möjligen en annan å 1,000 kronor som dock visats ej vid t. f. varit förfallen. Hvad som anginge den omnämda raderingen, så visste svar. ingenting derom, ty kvittot vore såsom han mottagit det kär. Målet uppsköts ånyo till höstetingets första sammanträde.

Köpt spanmål — lång kredit. Såsom vi förut refererat, så har förenämda K. O. H. Karlsson instämt handl. A. H. Nyman å Vestergarn angående likvid för råg som levererats under åren 1891—92—94, uppgåonde till 34,870 kg. och för hvilket i likvid skulle uppbäras 4,042 kr. 75 öre, dock med afdrag af hvad som förut i skilda poster uppburits och som enligt hvad Karlsson uppgaf skulle uppgå till 2,911 kr. förutom hvad han vore skyldig Nyman på handel. Genom sin son företedde svaranden utdrag ur deras spaumålsbok, som visade att Karlsson levererat mera spanmål och till högre värde än Carlsson uppgifvit. Men köp af all spanmål, hade skett kontant och hvarje leverans hade alltid betalats. De poster, som Karlsson här uppgifvit sig erhållit, hade ingen gemenskap med rågaffåren, utan vore belt andra affärer. Någon kredit hade kär. ej heller haft hos svar. Målet uppsköts i likhet med förra målet.

Omyndig som köper spritvaror — vill ej betala som myndig. Ett mål emellan handelsfirman Gustaf Vahlström i Stockholm och åkaren Olof Larsson å Klintehamn angående likvid för bekomna spritvaror, förekom ånyo. De gånger målet förut förevarit har svar. försöktneka till att han från kär, mot tagit några spritvaror, samt fortsätter äfven fortfarande dermed. Kär. hade inkallat ett par vittnen, men blott det ena kunde infinna sig.
Detta vittne försökte svar. att jäfva, emedän han vore reseombud för kär., hvilken anmärkning dock af rätten ogillades. Detta vittne hade af svar. upptagit en order å ett sorteradt parti spritvaror, för kär:s räkning.
Ordern hade svar. själf underskrifvit i Dec. 1892. Vittnet hade äfven sett när svar. personligen hämtat lådan, som innehöll de omnämda varorna. Varornas värde var 34 kronor 50 öre. Svar., en helt ung man, som uppmanades allvarligen af ordföranden att icke på något oärligt sätt krångla och tala osanning, bestred vittnesmålet och sade sig icke kunna minnas något, ty en så lång tid som 3 år hade förflutit. Att han samtidigt genom samma vittne erhållit ett parti solroskakor mindes han mycket väl. Skulle han verkligen ha köpt och mottagit varorna, så var han då ännu ej myndig, och ansåg att han således borde slippa att betala. Samma uppskof som föregående mål.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 7 Juni 1895
N:r 86