Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Det är otvifvelaktigt, att af gotländska idrottslekar pärkspelet alltid intagit och måste intaga främsta rummet, och så var också fallet vid de senaste täflingarna. Man frågar då: Visade sig pärkspelet denna dag stå på samma höjdpunkt som förut på Gotland? Skulle man för att få svar på denna fråga vädja till dem, som idkat pärkspel på 1860- eller 70-talet, så skola de säkert svara, att den nu varande generation står tillbaka. Och det är ju ej underligt, att så måste vara, då intresset särskildt hos de unga i så hög grad slappats. Förr började man spela boll vid 6 till 7 års blder, och vid de flesta folkskolor deltog skolläraren under: lofstunderna med lif och lust i spelet. Det var den rätta början. Intresset lefde qvar, ja, det tilltog med åren, och så fort snön gick af marken om våren och vårsolen torkat bort de värsta vattenpussarna på »storgården», var bollen åter framme, och den fick ej hvila förrän långt fram på hösten. Hvarje arbetsdag, när arbetet var slut och trots lemmarne vid första slagen kändes något styfva, spelades i skumrasket, och det så godt som utan ögon. Hvilken träffsäkerhet och hvilken fart på bollen! Och sådan vighet och liflighet. Hvarje söndagseftermiddag, sedan man kommit från kyrkan och fått litet middag, samlades man naturligtvis. Mången prest, som var intresserad, brukade från predikstolen »lysa på» om tid och ställe. Nu är det ej så. En och annan skollärare är ej infödd gotländing, och är derför ej rätte man att vid skolan gifva första impulsen. Och många andra saker medverka till att slappa intresset eller ha medverkat, ty säkert har redan ett bättre förhållande inträdt. — Insändaren är förvissad, att största antalet spelande vid idrottstäflingarna utgjordes af gubbar, som nu till täflingen ruskat upp sig för att visa hvad de kunde, eller rättare, hvad de kunnat. Man såg också, att gubbarne blefvo bättre och bättre för hvarje pärk, och dabbarna på vädder, som i början voro ganska talrika, blefvo allt färre. — Frampärken företer vanligen större liflighet, en följd af att pärkkarlen der måste nyttja hand, då mera tillfälle erbjudes till vädder. Bland bakpärkarne var den,som spelades mellan Halla och Buttle, den lifligaste, ty pärkkarlarne använde undantagsvis fot, och båda partierna voro mycket jämnspelta. Särskildt loford förtjenar Buttleboarnas pärkkarl, Jacobsson, Hexarfve, hvilken trots sina några och femtio år med heder skötte sin plats gent emot sin unge, skicklige motståndare. Pärkkarlen i bakpärk bör hafva som regel att icke använda fot på andra hugg än dera, han icke kan taga med hand. Glöm ej det, och bakpärken skulle ej i liflighet behöfva stå efter frampärken. Pärkspelare.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 27 Augusti 1890 N:r 132
på Visborgs slätt ha i Stockholmspressen följts med den största uppmärksamhet och varit föremål för de mest sympatiska uttalanden. Aftonbladet har till och med främst på sin ledande afdelning en uppsats om desamma. Den lyder:
Fosterländsk idrott. Ioförandet eller återupplifvandet af manlig idrott tveka vi för del icke att beteckna såsom en fosterländsk plikt. Idrotten, rätt bedrifven, uppfostrar icke blott det unga slägtets fysik; dees stränga lagbundenhet och vädjan till deltagarnes hederskänpsla verka äfven i hög grad fostrande på karaktären. Ett särdeles intressant föredöme i verk ligt nationell idrott lemna de gotländska lekarne. Den gotländska idrotten är urgammal, I de kämpagrafvar, som nyligen undersökts och som efter de noggrannaste undersökningar af vetenskapen hänvisats till 300-talet efter Kristi födelse, har man nämligen påträffat stenar som uppenbarligen icke äro annat än exemplar af de vid »varpan» brukliga s. k. varpstenarne. I minst 1500 år torde man sålunda kunna påstå att detta populära spel öfvats af Gotlands allmoge. Dessa lekars största betydelse och karaktäristiska egendomlighet ligger just i att vara folklekar — i detta ords bästa mening. Det är bönderna, som uppfunnit och fulländat dem; de hafva gjort dem till sin ärftliga egendom. Hela somrarne igenom idkas de öfverallt på ön, och söndagseftermiddagev, som en bonddräng på fastlandet gerna tillbringar med att tumma kortlapparne, »slå slant» m. m, d., ses hela skaror af den gotländska allmogen ute på de vackra ängarne pröfva senor och muskler i en ädlare tiiflan. För ett tiotal år sedan såg det emellertid ut, som om hågen för idrottslekarne skulle vara i aftagande, och den då bildade »Visby Bollklubb» beslöt att genom anordnandet af allmänna täflingar, dit befolkningen från hela ön inbjödes, åter väcka den till lif. Dessa täflingar, som hållits under stor anslutning öfverallt från Gotland, hafva otvifvelaktigt gjort mycket för att höja intresset för de gamla lekarne. Klubben är i sanning att lyckönska till den storartade framgången af dess bemödanden. Gårdagens täflan var måhända den största idrottstäflan, som ägt rum i Sverige. I samma tidnings utförliga skildring af täflingarne förekommer: Snart bildas i ett hörn af slätten täta ringar med åskådare. Här utföras längdhopp, höjdhopp, stafsprång, kappspringning och stångstörtning. Midt ibland de täflande bönderna, som i skjortärmarne och strumplästen representera den folkliga idrotten, uppträder äfven en stockholmare i fullständig sportdrägt, med medaljer och knäbyxor, föremål för mycken nyfikenhet från böndernas sida. Men oaktadt sina månvga medaljer kommer han hvarken i språng eller kappspringning mycket före sina landtliga medtäflare, af hvilka flere äro skäggiga, medelålders karlar. Af gammal god vana spotta de i händerna, och så kila de i väg som raketer. Men stångstörtning, frågar ni, hvad är det? Ni ser dessa bägge 18 fots långa stänger. Stänger? — säger ni — det är ju riktiga mastträd. Ni har rätt, men det gäller likväl att gripa stången i den smala ändan, att häfva upp den på axeln och slunga den fram, så att den snurrar rundt ett tag laften. Den, som lyckas göra det längsta kastet, har segrat. Det är i sjelfva verket ett af de hårdaste kraftprof, man kan gifva sig på, denna stångstörtning. Också är det kraftiga, bredaxlade unga män, som täfla med hvarandra, men endast få lyckas få upp stången på axeln. Det vitnar fördelaktigt om den gotländska allmogen, att oaktadt så mycket folk var samladt under flere timmars tid, ioga som helst oordningar förekommo, icke en mer eller mindre drucken person syntes. Intresset för idrottslekarne var, tycktes det, den allt dominerande känslan. Säkerligen skulle det ha ansetts för en större skam än vanligt att berusa sig, då det gälde att bevittna det från socknea utvalda lagets kamp, dess seger eller nederlag.
Vårt Land skrifver: Så går täflingen, följd af åskådarnes lifliga intresse. Är åskådaren en sockenbo till någon af de spelande, så anser han sig så godt som solidarisk med denne, åtminstone så till vida att han resonnerar: »hans ära är min», och han kläder ofta denna lifliga medkänsla i uppmuntrande ord, i varningar och råd — ej att förakta, ty den rådgifvande känner i vanliga fall spelet lika väl som den täflande. »Hvem är han der borta, som epelar så bra?» — »En teologie kandidat.» »Ål» — »Och pärkkarlen för hans motparti?» — »En hemmansägare.» — »Ja så.» Ja, det är så! Studenter, bonddrängar, embetsmän, alla klasser ser man representerado i täflingarne. Och alla åldrar från 60-åringen, som tycks ha glömt, att hans leder äro styfnade och sköter sin plats samvetsgrant och väl, till 15-åringen. Rockarne har man befriat sig från, äfvensom ofta från skor och strumpor. Men någon särskild sportdrägt! Ånej! Det brukas ej. Träning lika litet.
Nya Dagligt Allehanda: Bollen, »pärkens» vapen, och »varpan» i spelet af samma namn ses öfver allt göra vackra lyror i luften eller, hvad den förra beträffar, i hvinande fart slungad längs med jorden; en stång af respektabla dimensioner gör gravitetiska kullerbyttor i luften; der se vi åtskilliga, parvis sittande på marken, med fotsulorna pressade mot hvarandra och med fullt tag af båda händerna om en kort käpp, anstränga sig att lyfta sin medtäflare från marken (man »drar hank»); här springer man kapp, der hoppar man höjdsprång. Och rundt omkring inhägnaden en väldig folkmassa, hufvudsakligen allmoge, som med största intresse följer täflingarnas gång. Inga sportdrägter. Man sportar i sina vanliga kläder. Allmänt äro de täflande dock i skjortärmarne, här och der utan skor, ej sällan utan strumpor. Gråskägg ser man ofta bland sportsmännen, Hvad ska de göra der, hvad duga de till? undrar ni. De svara sjelfve, gubbarne, klart och lättfattligt. Se på den der mannen, enligt uppgift öfver 60 år! Mången yngling kunde afundas honom den rörlighet och spänstigbet, som hans af strängt arbete härdade lemmar visa sig äga. Hvad gör det, att lederna dagen efter äro styfvare än vanligt? Han har dock visat sig kunna bryta en lans med de unge och på ett område, som man skulle vilja anse vara desses område framför andras.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 20 Augusti 1890 N:r 128
För omkring tre månader sedan väcktes af en ledamot inom idrottsföreningen i Visby förslag om anordnandet af allmänna bollspelstäflingar för den gotländska befolkningen innevarande sommar. Förslaget vann bifall och någon tid senare var i denna tidning synligt ett upprop till samtliga gotländska bollklubbar och idrottsmän till gemensamt sammanträde för dryftande af saken. Detta möte hölls i D. B. V:s paviljong den 13 sistlidne Juni, och då sympatierna voro allmänna för en idrottsfest, tillattes en af 5 personer bestående komité, som fick i uppdrag att ordna saken. Det resultat, som deras arbete gaf, det var de stora täflingarne i går ute på Visborgs slätt, i hvilka mer än 500 gotländske män med lif och lust deltogo. När regnet öste ned och åskan mullrade under natten till söndagen var det säkert ingen, som tänkte att gårdagen skulle visa en sådan verkligen strålande uppsyn. Det var hög och ren himmel med leende sol, man kunde ej önska sig bättre i detta hänseende, Men särskildt ur täflingarnes synpunkt kunde med fog anmärkas att det blåste väl mycket. Dock aftog vinden märkbart under dagens lopp. Ute på täflingsplatsen såg det redan från tidigt på morgonen riktigt festligt ut. Flaggor svajade från trettio stänger rundt den inhägnade arenan, som mätte 3 tusen fot i omkrets. TIaskrankningen var gjord med jerntråd och utom densamma var en ny sådan på två sidor för be: talande åskådare. Vid ingången till banan hade sekretariatet sitt tält, der det arbetades från tidigt på morgonen, hvarjämte äfven vid arbetet på banan lades sista hand. Ty redan tidigt började folkmassorna strömma ut till slätten. Vid tio-tiden på morgonen inkom lusttåg från landsbygden med 1,030 passagerare; hade icke morgonens ruskväder afskräckt mången från resan, är troligt att antalet varit ännu större. Och från öfriga delar af ön kom dep ena fullpackade skjutsen efter den andra. Det begynte, som sagdt, att blifva lifligt ute på slätten. De täflande infunno sig efter hand och anmälde sig. Det surrade som en bisvärm i sekreteraretältet, men så småningom rangerade sig allt, alla voro antecknade. Då sågo listorna ut så: till bakpärk anmälda 30 grupper om 7 personer, eller 210; till frampärk 8 grupper, eller 56; till varpa 65 grupper om 3 personer eller 195; i stångstörtning 6 personer, i språng 15;ikapplöpning 16 och i hankdragniog 10. Alltså inalles till täflingarne anmälda 508 personer, hvarjämte senare tillkommo ännu åtskilliga deltagare i »frispelen.» När alla anmälningar väl voro gjorda, aftroppade pärkspelarne &t ett håll under anförande af handl.| Schenholm, varpkastarne åt ett annat under befäl af kassör Hellgren, Pärkarne, som spelades af tre lag hvarje gång, hade sin plats på fältets vestra sida’ uppåt landsvägen, varporna kastades på en plats längre nedåt sjelfva lägret. Alla spel voro stälda så, att de båda sidorna hade lika fördel eller olägenhet af vinden. Det stora faggomgärdade fältet erbjöd nu under flere timmar från kl. 2 en mycket liflig, om ickejust så omväxlande tafla. Randt om väldiga folkmassor, hvilka helt säkert då de voro som störst, kunde skattas till mellan 3 och 4 tusen personer, och inom denna mörka spetsgård de spelandes rörliga gestalter, de flygande bollarne, de kraftigt slungade varporna, uppmuntringsropen de spelande emellan, med ett ord, det var friskt lif derute på slätten under dessa timmar. Prisbedömningen vid en täflivg sådan som denna var in galunda en lätt sak, då det ju i år gälde, i olikhet mot hvad förut varit fallet, att utröna hvilket parti som var det bästa af alla. Komiterade hade derför uppgjort nedan stående grunder för bedömandet af pärken: 1:o Hvarje prisdomare bedömer i anvisad ordning ensam de täflande grupperna och gifver hvarje grupp efter duglighet en poäng sålunda: 0—3 dåligt spel 4—6 godt spel 7—8 mycket godt spel 9 utmärkt spel 10 högst berömligt spel 2:o Hvarje siffra antecknas i prisdomarens enskilda protokoll, hvilket, sedan alla grupper äro bedömda, inlemnas till sekreteraren, som sammanräknar poängsiffrorna; 3:o De: fyra grupper, som erhållit högsta poängen, täfla sedan med en pärk och slutligen de två vinnande af dem om prisen. För bedömandet af varpa hade såsom regel uppstälts, att afståndet från målet till den bästa stenen inom hvarje grupp mättes i centimeter, hvarefter gruppens hela centimetertal hopräknades. Afståndet var 25 steg.
Prisdomare voro: i bakpärk: handl. R. Snöbohm, Klinte, bankbokb,. A. Pettersson, Visby, handl. C. Degerman, Visby, fabrikör J. Ödin, Visby, bokb. J. Eklund, Visby, handl. J. L. Kahlquist, Visby.
i frampärk: konsul Lars Cramér, Ronehamn, lektor M. Klintberg, Visby, fanj. N. Hägg, Bjerges, kommissarie E. Svallingson, Klinte, handl, C; Smitterborg, handl. G. Cramér, Ronehamn.
i varpa: doktor O. Klintberg, Visby, skoll. J. P. Nordin, Veskinde, handl. Robert Löfving, Visby, handl. Josef Johansson, Visby, garfvare T. Ödin, Visby, fabrikör J. Stenström, Visby, löjtnant B. Sillén, Visby, stadskassör Kr. Ekelund, Visby, handl. R. Vallér, Visby, bokh. Cedergren, Visby, styckjunkare O. Johansson, Visby, landtbr. L. J. Eklund, Dalhem.
För bedömande Vv bäste. pärkkarlen: Kapten J. Facht, Fröjel, handl, J. N. Myrsten, Slite, kamrer J. Ihre, Visby. i öfriga täflingar : löjtnant E. Sillén, löjtnant E. Nyberg, löjtnant E. Fahnebjelm, direktör A. Lindström, L. P. Hansén Dalhem, handl. C. Smitterberg, löjtnant L. Sellergren, löjtnant J. Elert.
Anordnare af dessa senare täflingar var kapten E. Vestöö. Klockan blef sex, innan de stora täfliogarne i pärk och varpa hunnit afslutas. Då vid denna tid de olika prisdomarenas protokoll sammanförts, visade sig resultatet sålunda:
I pärken liksom vid varpan, afgjorde lottdragningen i fråga om motspelare. Enligt förut nämda bedömningsgrunder skulle, sedan ofvanstående resultat blifvit kändt, de fyra bästa grupperna täfla i två lag. Dessa grupper voro: i bakpärk Ljugarn med 52 poäng, Visby bollspelare och Halla med 46 samt Sproge med 44 poäng; i frampärk: Rone med 53, Hablingbo med 47, Alskog med 46 och Alfva med 39 poäng. Vid lottningen spelade sedan emothvar andra: Visby bollspelare och Sproge, Ljugarn och Halla, Rone och Alskog, Hablingbo och Alfva. De vinnande blefvo: i bakpärken Visby bollspelare och Ljugarn, i frampärken Rone och Hablingbo, men prisdomarne ansågo i sista fallet dei andra spelet tappande Alskogsborna så mycket bättre än Hablingarne, att de fingo täfla med Roneborna om prisen. I sista täflipgen blefvo Visby bollspelare och Roneborna i hvar sin pärk segrare, hvadan de alltså erhöllo de båda första prisen samt Ljugänningarne och Alskogiterna andra prisen. I varpan blef resultatet följande:
Här blefvo sålunda de vinnande: K. Jacobsson Gerum, O. Hansson, Veskinde, Tomas Johansson, Visby och A. Classon Visby. Från täflingen bortgingo utan känd anledning sju grupper, hvadan däe täflande allts&k blefvo 58. Det började, som sagdt, lida mot aftonen, de stora spelen voro slut, och nu började
frispelen, hvilka för åskådarne, som icke förmådde att följa det invecklade bollspelet, helt säkert utgjorde en ganska angenäm of terrätt ofvanpå det mera bastanta som förut bjudits. Ingen bör dock tro att dessa våra min) dre gotländska lekar icke äro bastanta nog. Nej, att de fordra styrka, det visade nogsamt stångstörtningen. Ty det var sannerligen intet Iekverk att bryta upp den väldiga stången och sedan slunga den ifrån sig. Eller hankdragningen. Äfven den fordrar kraftiga armar och näfvar- För sprången beköfves dessutom vighet och man såg i går ganska vackra prof på, icke en tränad, sportmässig sådan, utan naturlig vighet, sådan som man ibland träffar hos allmogen. Skulle man i sammanhang med dessa afslutningsspel vilja fälla ett omdöme om gårdagens täflingar, så torde de kunna få anses på det hela taget mycket jämna och båda godt för framtiden. Att täflingarna ådragit sig allmän uppmärksamhet äfven utom Gotlands gränser, framgår deraf, att Stockholmstidningarne Nya Dagligt Allehanda, Aftonbladet, Vårt Land, Stockholms Dagblad och Dagens Nyheter hitsändt representanter. Med »Tjelvar», något försenad af blåsten, följde dessutom en del sportvänner. På ångaren hade hvarenda sofplats varit upptagen. Prisutdelningen. Kirckan var inemot half 8. En liten tribun restes vid täflingsplatsens ena sida och kläddes med flaggor. På ett bord bredvid stodo konungens pokal jämte vandringspokalen och en extra tredje. Då protokollen hunnit justeras, besteg landshöfdingen tribunen och höll till menigheten, som samlats i en stor ring deromkring ungefär följande tal: Gotlands folk har alltid högt skattat manlig idrott och särskildt sina fäderneärfda folklekar. Dessa lekar, öfvade med fröjd men ock med allvar, lifva sinnet och stärka kroppen. Om dem gäller i fallt mått den romerska häfdatecknarens ord om de forntida germanernas idrottsöfaingar: »De äro barnens lek och ynglingarnes täflan och dermed fortfara äfven de gamle». Ja, utan sådan idrott skulle förvisse Gotlands ynglingar icke hafva blifvit hvad de nu allmänt äro: hågade och duglige att till fosterlandets försvar bära vapen redan vid 18 år och att dermed fortfara in i en långt senare ålder än befolkningen i rikets öfriga delar. Sveriges konung, med öppen blick för allt som är godt osh stort och tosterländskt, bar ock tagit Gotlands idrott under sitt särskilda hägn och med frikostig hand till höjande af dagens fest skänkt åt främste segraren vid täflingarna denna kungliga pokal. Derför tacka vi honom med vårt Lefve Konungen ! Ett fyrfaldigt hurra besvarade detta tal, hvarpå landshöfdingen öfverlemnade pokalen till den bäste pärkkarlen i puttpärk, handl. Lars Cramér å Ronehamn, hvilken prisdomarne enhälligt efter täflan mellan honom och hemmansägaren J. Johansson, Utalskog i Alskog, tilldömt densamma. Ännu en silfverpokal, ett extra pris inköpt af idrottskomitérade, tilldelades den bäste pärkkarlen i bakpärk, teologie kandidat A. G. Hauffman. I öfrigt fick prislistan följande utseende:
Bakpärk: Första pris: 50 kronor, Gotlandsgillets i Stockholm jämte Visby bollklubba vandringspokal (med årtalet 1795): Visby bollspelare. Andra pris: 25 kronor: Ljugarns pärkspelare.
Fram- (puttpärk): Första pris: konsul E. Liljewalchs pris å 100 kronor: Rone pärkspelare. Andra pris: Gotlandsgillets i Stockholm å 25 kronor: Alskogs pärkspelare. Extra pris: Stetaniegillets å 20 kronor: Hablingbo pärkspelare. Extra pris: 10 kronor (skänkta af Ronebor): K. Pettersson, Ekebornas puttkarl.
Varpa: 1:a pris: 40 kr.: C. Jakobsson, Gerum, för 217 centim. 2:a pris: 20 kr.: O. Hansson, Veskinde, för 294 em. 3:e pris: 10 kr.: T. Johansson, Visby, 315 cm. 4:e pris: 5 kr.: A. Klasson, Visby, 321 cm.
Stångstörtning: 1:a pris: 10 kr.: O. Persson, Follingbo, 2:a pris: 5 kr.: V. Pettersson, Follingbo.
Höjdsprång: 1:a pris: 10 kr.: Ekeberg, Stockholm. 2:a pris: 5 kr.: A. Fogberg, Fröjel.
Längdsprång: 1:a pris: 10 kr.: E. Fahlatodt, 2,43 meter. 2:a pris: 5 kr.: A. Fogberg, 2,42 meter.
Höjdsprång med staf: 1:a pris: 10 kr.: R Mätaby 2:a pris: 5 kr.: A. Fogberg, Fröjel.
Hankdragning: 1:a pris: 7 kr.: Andersson, Eke. O. Persson. V. Pettersson.
Pristagarne helsades af åskådarne med handklappningar, och när allt var slut höjdes ett lefve och fyrfaldigt hurra för Gotland och dess framtid. Och så voro dagens stora täflingar slut. De aflöpte godt och lugnt. Icke en enda oregerlig person kunde märkas bland dessa tuseaden.
*) De genom lottdragning bestämda mot hvarandra spelende grupperna äro här sammanförda.
Gotlands Allehanda Måndagen den 18 Augusti 1890 N:r 127
hvilka i går eröfrade vandringspokalen, utgöras af: löjtnant Emil Nyberg (pärkkarl), bokhandl. V. Nyberg, mnotarien J. H. Bachér, handl. J. Munthe, kassör J. Hellgren, direktör A. Lindström och hr Fr, Lindström.
Gotlands Allehanda Måndagen den 18 Augusti 1890 N:r 127
skänkt till morgondagens idrottstäflingar, har anländt hit i dag. Den är särdeles vacker till stilen, en ornerad bägare på en hög fot. På en vapensköld är ingraveradt konungens namnschiffer samt årtalet 1890. Vid pokalens rand derofvan stå orden För manlig idrott. Pokalen kommer att tilldelas den bäste pärkkarlen. Prisutdelningen, som förrättas af landshöfdingen, äger rum omkring kl. 6 e. m.
Gotlands Allehanda Lördagen den 16 Augusti 1890 N:r 126
som under Iångliga tider ägt rum i vårt land, om man undantager de stora skyttefesterna, torde vara de täflivgar i gotländska folklekar, som om söndag äga rum å Visborgs slätt. Till de samma äro nämligen anmälda ej mindre än omkring 500 personer. Piatsen för täflingarne har derför måst betydligt utvidgas utöfver hvad man från början antog. Densamma kemmer att blifva inhägnad, så att de spelande icke komma att störas af Båskådarne. För dem, som vilja ha en bestämd åskådarplats kommer en sådan att kringgärdas och upplåtas mot biljetter, som fianas tillgängliga samma dag på slätten. Mellan staden och täflingsplatsen blir regelbunden trafik anordnad. Om söndag morgon komma möjligen både Tjelvar och Gotland ned från Stockbo’m, derest, såsom man förmodar, antalet resande från hufvudstaden skulle blifva större än vanligt med anledning af täflingarne.
Gotlands Allehanda Fredagen den 15 Augusti 1890 N:r 125
beslöt på sammanträde i går afton att för ett pris af 125 kronor inköpa och till idrottafssterna såsom pris öfverlemna en större silfverpokal, hvarjämte klubben kommer att rörande densamma lemna närmare föreskrifter. Tillika skänkte klubben 15 kronor såsom ett bidrag till Per Säves grafvård.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 6 Augusti 1890 N:r 120
för idrottstäflingarne, hvilket finnes infördt i dagens nummer, bedja vi få fästa uppmärksamhet äfvensom särskildt derå, att anmälningarne till pärk och varpa böra ske gruppvis, till frispelen anmäler man sig en och en. Äfven grupperna kunna få deltaga i frispelen.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 6 Augusti 1890 N:r 120
härstädes söndagen 17 dennes tyckas omfattas med lifligaste intresse af alla, icke minst af dem som så att säga endast kunna vara passiva deltagare, d. v. s. skänka bidrag till täflingarne. Men utan tvifvel äro dock dessa passiva deltagare de mest aktiva, ty utan deras hjelp skulle täflingarne näppeligen ha kunnat komma till stånd. Till hvad vi förut ha omtalat rörande gåfvor till täflingarne ha vi i dag att nämna, att konsul Edvard Liljewalch i Stockholm skänkt 100 kronor till ett pris åt det pärklag, som i puttpärk befinnes vara det bästa och besegrar de öfriga. Likaledes har Stefaniegillet i går beslutat skänka till täflingarne 25 kronor under namn af »Stefaniegillets pris». I nästa nummer af tidningen kommer mera detaljeradt program att inflyta. Vi ha emellertid anmodats att i förväg omnämna, att täflingarne denna gång icke komma att ske i verkliga våg, d. v. s. så att man ovilkorligen behöfver blifva segrare i mer än ett spel för att blifva berättigad till pris, utan äger täflande parti eller enskild rätt att täfla antingen i pärk eller varpa eller hvilken annan gotländsk lek som helst, ty priser komma att utdelas för hvarje särskildt slag af spel. Utom de ofvan nämda tvänne priserna ha komiterade till sitt förfogande tvänne pris, ett på 50 och ett på 25 kronor, skänkta af Gotlandsgillet, hvarförutom en mängd smärre pris komma att i mån af tillgång utdelas. Till sist ha vi ombedts påminna dels om insamlingslistornas insändande med snaraste, dels om vigten af att i tid inkomma med anmälningar.
Gotlands Allehanda Måndagen den 4 Augusti 1890 N:r 119
ägde i går eftermiddag rum å Roklunds äng i Veskinde, dit bollspelare och varpkastare blifvit af sockneborna inbjudna att med dem pröfva en dust i de fäderneärfda lekarne. Middagstiden begåfvo sig alltså något öfver ett 20-tal idrottsmän, hufvudsakligen tillhörande idrottsföreningen, ut till Veskinde, dit ankomsten skedde vid 2 tiden på eftermiddagen. Efter någon stund anlände Veskindeborna, hvarpå båda lagen begåfvo sig upp till en vacker berså af björkar. Här voro bord dukade med förfriskningar, och när man fattat glasen, helsades Visbyborna hjertligt välkomna af hr Magnus Larsson på Skäggs. En stund tillbragtes nu under angemänt fraterniserande, hvarpå bollspelet och varpan började. Mycket folk hade med anledning af täflingen strömmat till den vackra ängen, hvilken under hela aftonens lopp företedde en särdeles brokig tafla. Pärk p& pärk spelades, likaså varpa efter varpa, tills slutligen den kom som skulle blifva den afgörande. I båda fallen afgingo Veskindeborna med segern. Särskildt varpan var mycket vacker på båda sidor och föga var det, som skilde de båda partien åt. Segrare och besegrade fortsatte sedan samqvämet under den angenämaste stämning. Tal höllos, man sjöng och lät glädjen flöda, tills vid 1/2 9-tiden på aftonen Visbyborna måste taga farväl af sina värdar för att begifva sig åter in till staden. Söndagen 10 Augusti lär ännu en täflan mellan åtskilliga socknar vara påtänkt att hållas i Elinghemsängen.
Gotlands Allehanda Måndagen den 28 Juli 1890 N:r 115
