på Visborgs slätt ha i Stockholmspressen följts med den största uppmärksamhet och varit föremål för de mest sympatiska uttalanden. Aftonbladet har till och med främst på sin ledande afdelning en uppsats om desamma. Den lyder:
Fosterländsk idrott.
Ioförandet eller återupplifvandet af manlig idrott tveka vi för del icke att beteckna såsom en fosterländsk plikt.
Idrotten, rätt bedrifven, uppfostrar icke blott det unga slägtets fysik; dees stränga lagbundenhet och vädjan till deltagarnes hederskänpsla verka äfven i hög grad fostrande på karaktären.
Ett särdeles intressant föredöme i verk ligt nationell idrott lemna de gotländska lekarne.
Den gotländska idrotten är urgammal, I de kämpagrafvar, som nyligen undersökts och som efter de noggrannaste undersökningar af vetenskapen hänvisats till 300-talet efter Kristi födelse, har man nämligen påträffat stenar som uppenbarligen icke äro annat än exemplar af de vid »varpan» brukliga s. k. varpstenarne.
I minst 1500 år torde man sålunda kunna påstå att detta populära spel öfvats af Gotlands allmoge.
Dessa lekars största betydelse och karaktäristiska egendomlighet ligger just i att vara folklekar — i detta ords bästa mening. Det är bönderna, som uppfunnit och fulländat dem; de hafva gjort dem till sin ärftliga egendom. Hela somrarne igenom idkas de öfverallt på ön, och söndagseftermiddagev, som en bonddräng på fastlandet gerna tillbringar med att tumma kortlapparne, »slå slant» m. m, d., ses hela skaror af den gotländska allmogen ute på de vackra ängarne pröfva senor och muskler i en ädlare tiiflan.
För ett tiotal år sedan såg det emellertid ut, som om hågen för idrottslekarne skulle vara i aftagande, och den då bildade »Visby Bollklubb» beslöt att genom anordnandet af allmänna täflingar, dit befolkningen från hela ön inbjödes, åter väcka den till lif. Dessa täflingar, som hållits under stor anslutning öfverallt från Gotland, hafva otvifvelaktigt gjort mycket för att höja intresset för de gamla lekarne.
Klubben är i sanning att lyckönska till den storartade framgången af dess bemödanden.
Gårdagens täflan var måhända den största idrottstäflan, som ägt rum i Sverige.
I samma tidnings utförliga skildring af täflingarne förekommer:
Snart bildas i ett hörn af slätten täta ringar med åskådare. Här utföras längdhopp, höjdhopp, stafsprång, kappspringning och stångstörtning.
Midt ibland de täflande bönderna, som i skjortärmarne och strumplästen representera den folkliga idrotten, uppträder äfven en stockholmare i fullständig sportdrägt, med medaljer och knäbyxor, föremål för mycken nyfikenhet från böndernas sida. Men oaktadt sina månvga medaljer kommer han hvarken i språng eller kappspringning mycket före sina landtliga medtäflare, af hvilka flere äro skäggiga, medelålders karlar. Af gammal god vana spotta de i händerna, och så kila de i väg som raketer.
Men stångstörtning, frågar ni, hvad är det? Ni ser dessa bägge 18 fots långa stänger. Stänger? — säger ni — det är ju riktiga mastträd.
Ni har rätt, men det gäller likväl att gripa stången i den smala ändan, att häfva upp den på axeln och slunga den fram, så att den snurrar rundt ett tag laften. Den, som lyckas göra det längsta kastet, har segrat.
Det är i sjelfva verket ett af de hårdaste kraftprof, man kan gifva sig på, denna stångstörtning. Också är det kraftiga, bredaxlade unga män, som täfla med hvarandra, men endast få lyckas få upp stången på axeln.
Det vitnar fördelaktigt om den gotländska allmogen, att oaktadt så mycket folk var samladt under flere timmars tid, ioga som helst oordningar förekommo, icke en mer eller mindre drucken person syntes.
Intresset för idrottslekarne var, tycktes det, den allt dominerande känslan. Säkerligen skulle det ha ansetts för en större skam än vanligt att berusa sig, då det gälde att bevittna det från socknea utvalda lagets kamp, dess seger eller nederlag.
Vårt Land skrifver:
Så går täflingen, följd af åskådarnes lifliga intresse. Är åskådaren en sockenbo till någon af de spelande, så anser han sig så godt som solidarisk med denne, åtminstone så till vida att han resonnerar: »hans ära är min», och han kläder ofta denna lifliga medkänsla i uppmuntrande ord, i varningar och råd — ej att förakta, ty den rådgifvande känner i vanliga fall spelet lika väl som den täflande.
»Hvem är han der borta, som epelar så bra?» — »En teologie kandidat.» »Ål» — »Och pärkkarlen för hans motparti?» — »En hemmansägare.» — »Ja så.»
Ja, det är så! Studenter, bonddrängar, embetsmän, alla klasser ser man representerado i täflingarne. Och alla åldrar från 60-åringen, som tycks ha glömt, att hans leder äro styfnade och sköter sin plats samvetsgrant och väl, till 15-åringen.
Rockarne har man befriat sig från, äfvensom ofta från skor och strumpor.
Men någon särskild sportdrägt! Ånej!
Det brukas ej. Träning lika litet.
Nya Dagligt Allehanda:
Bollen, »pärkens» vapen, och »varpan» i spelet af samma namn ses öfver allt göra vackra lyror i luften eller, hvad den förra beträffar, i hvinande fart slungad längs med jorden; en stång af respektabla dimensioner gör gravitetiska kullerbyttor i luften; der se vi åtskilliga, parvis sittande på marken, med fotsulorna pressade mot hvarandra och med fullt tag af båda händerna om en kort käpp, anstränga sig att lyfta sin medtäflare från marken (man »drar hank»); här springer man kapp, der hoppar man höjdsprång. Och rundt omkring inhägnaden en väldig folkmassa, hufvudsakligen allmoge, som med största intresse följer täflingarnas gång.
Inga sportdrägter. Man sportar i sina vanliga kläder. Allmänt äro de täflande dock i skjortärmarne, här och der utan skor, ej sällan utan strumpor. Gråskägg ser man ofta bland sportsmännen, Hvad ska de göra der, hvad duga de till? undrar ni. De svara sjelfve, gubbarne, klart och lättfattligt. Se på den der mannen, enligt uppgift öfver 60 år! Mången yngling kunde afundas honom den rörlighet och spänstigbet, som hans af strängt arbete härdade lemmar visa sig äga. Hvad gör det, att lederna dagen efter äro styfvare än vanligt? Han har dock visat sig kunna bryta en lans med de unge och på ett område, som man skulle vilja anse vara desses område framför andras.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 20 Augusti 1890
N:r 128