Om pärkspelet.

Det är otvifvelaktigt, att af gotländska idrottslekar pärkspelet alltid intagit och måste intaga främsta rummet, och så var också fallet vid de senaste täflingarna.
Man frågar då: Visade sig pärkspelet denna dag stå på samma höjdpunkt som förut på Gotland? Skulle man för att få svar på denna fråga vädja till dem, som idkat pärkspel på 1860- eller 70-talet, så skola de säkert svara, att den nu varande generation står tillbaka. Och det är ju ej underligt, att så måste vara, då intresset särskildt hos de unga i så hög grad slappats. Förr började man spela boll vid 6 till 7 års blder, och vid de flesta folkskolor deltog skolläraren under: lofstunderna med lif och lust i spelet. Det var den rätta början. Intresset lefde qvar, ja, det tilltog med åren, och så fort snön gick af marken om våren och vårsolen torkat bort de värsta vattenpussarna på »storgården», var bollen åter framme, och den fick ej hvila förrän långt fram på hösten. Hvarje arbetsdag, när arbetet var slut och trots lemmarne vid första slagen kändes något styfva, spelades i skumrasket, och det så godt som utan ögon. Hvilken träffsäkerhet och hvilken fart på bollen! Och sådan vighet och liflighet.
Hvarje söndagseftermiddag, sedan man kommit från kyrkan och fått litet middag, samlades man naturligtvis.
Mången prest, som var intresserad, brukade från predikstolen »lysa på» om tid och ställe. Nu är det ej så. En och annan skollärare är ej infödd gotländing, och är derför ej rätte man att vid skolan gifva första impulsen. Och många andra saker medverka till att slappa intresset eller ha medverkat, ty säkert har redan ett bättre förhållande inträdt. — Insändaren är förvissad, att största antalet spelande vid idrottstäflingarna utgjordes af gubbar, som nu till täflingen ruskat upp sig för att visa hvad de kunde, eller rättare, hvad de kunnat.
Man såg också, att gubbarne blefvo bättre och bättre för hvarje pärk, och dabbarna på vädder, som i början voro ganska talrika, blefvo allt färre. — Frampärken företer vanligen större liflighet, en följd af att pärkkarlen der måste nyttja hand, då mera tillfälle erbjudes till vädder. Bland bakpärkarne var den,som spelades mellan Halla och Buttle, den lifligaste, ty pärkkarlarne använde undantagsvis fot, och båda partierna voro mycket jämnspelta. Särskildt loford förtjenar Buttleboarnas pärkkarl, Jacobsson, Hexarfve, hvilken trots sina några och femtio år med heder skötte sin plats gent emot sin unge, skicklige motståndare. Pärkkarlen i bakpärk bör hafva som regel att icke använda fot på andra hugg än dera, han icke kan taga med hand. Glöm ej det, och bakpärken skulle ej i liflighet behöfva stå efter frampärken.
Pärkspelare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *