Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Etikett: Hejnum
Hejnums socken ligger i inre norra Gotland. Gårdsnamn: Bjärs, Boters, Graute, Kyrkebys Lilla, Kyrkebys Stora, Mallgårds, Norrbys, Nygårds, Prästgården, Riddare, Rings, Rote, Suderbys.
hade i måndags afton sin sedvanliga årssammankomst, hvilken var besökt af omkring ett 30-tal ledamöter. Förhandlingarne leddes at jägmästare Sylvan. Till att börja med upplästes den af sekreteraren sammanfattade årsberättelsen, hvilken i hufvudsak innehöll: Af styrelseledamöterna har under året i följd af afflyttning från orten afgått majoren H. Hedenblad, som under en tid af nära 18 år tillhört styrelsen, i hvars göromål han alltid med lifligt intresse deltagit. Enligt gillets vid senaste årssammankomst fattade beslut har styrelsen till stadsfullmäktige ingått med anhållan om rättighet för gillet att kostnadsfritt få begagna skjutbanan, hvilken anhållan af stadsfullmäktige bifallits. Likaledes hafva jagttabeller, upptagande fridlysnings- och jagttiderna för här inom provinsen förekommande villebråd samt korta meddelanden ur jagtstadgan, blifvit tryckta och i flere exemplar sända till kommunalnämdens ordförande i hvarje kommun med anhållan, att tabellerna måtte anslås å lämpliga platser inom socknen, hvarjämte ett icke obetydligt antal exemplar af dessa tabeller till enskilda personer utdelats. Då af samtliga under äret täflande skyttar smeden A. Bäckström kommit centrum närmast är han sålunda enligt stadgarne gillets skyttemästare för året och berättigad till erhållande af v. Hohenhausens minnespris. Gillets genom konungens befallningshafvande gjorda framställning till landstinget om anslag till skottpengar för säl har bifallits, i det landstinget för en tid af tre år anslagit 300 kr. årligen att för sådant ändamål användas; och har styrelsen ansett sig böra föreslå gillet, att skottpenning för säl måtte bestämmas till 3 kr., och att sökande af dylik premie skall förete af kommunalordföranden utfärdadt intyg om, att framfötterna af den dödade sälen i friskt tillstånd blifvit afskurne i kommunalordförandens eller tvänne andra trovärdiga personers närvaro, och skall för utbekommande af premien sagda intyg jämte framfötterne, hvilka böra befinna sig i fullt torkadt tillstånd, hos utbetalaren af premierna företes. Sälen bör vara skjuten inom tiden 1 Maj till årets slut. För ändamålsenlig rapphönsvård hafva belöningar utdelats åt följande personer: Arbetaren Johan Stenberg, Odvalls i Linde 10 kr., arb. Ludv. Österberg, Sojdebys i Fole 10 kr., arb. Aud. Lundin, Etelbos i Lummelunda 7 kr., landtbr. Oskar Nilsson, Malgårds i Hejnum 7 kr., husbonden Oskar Pettersson, Kaungs i Veskinde 7 kr. Samma 41 kronor hvartill gillet och Visby jagtsällskap hafva bidragit med hälften hvardera. Af landstingsmedlen hafva under året utbetalts:
I fråga om årets villebrådstillgång kan sägas, att den å hare i allmänhet varit under medelmåttan och mycket ojämn, i det hare på vissa trakter förekommit någorlunda talrikt men på andra mycket sparsamt; å gräsand mycket ringa; å beckasin medelmåttig, dock något bättre än under de näst föregående åren, å orre ringa och å rapphöns rätt god. Vid jagttidens slut fans öfverallt inom provinsen en mycket stark rapphönsstam qvar, som, om förhållandena under vintern blefve någorlunda gynsamma,lkunde ingifva grundade förhoppningar att innevarande år skulle komma att erbjuda en särdeles rik tillgång. Tyvärr hafva dessa förhoppningar redan i betänklig grad blifvit rubbade såväl derigenom att väderleksförhållandena visat sig mycket ogynsamma som ock derigenom att skytte under förbjuden tid i tämligen vidsträckt skala blifvit bedrifvet. Genom vidtagandet af ändamålsenliga åtgärder kan det menliga inflytandet af agynsamma väderleksförhållanden, om icke förebyggas så dock i någon mån minskas, deremot är tjufskyttet ett så djupt inrotadt ondt, att alla yttre åtgärder, som vidtagas att förhindra detsamma, synas vara i det närmaste fruktlösa? Att en person som kämpar mot fattigdom och brist, hvilket väl ofta är förhållandet med tjufskytten, söker att genom ett i hans ögon tämligen oskyldigt lagbrott skaffa sig sitt uppebälle eller åtminstone ett icke ovigtigt bidrag dertill är, om icke förlåtligt, så åtminstone mera naturliga och mindre egnadt att väcka förtrytelse och harm, än att personer i en samhällsställning, som förutsätter ett klarare begrepp om rätt och orätt, med vett och vilja och endast för att tillfredsställa gommens njutningar vilja göra icke blott sig sjelfve till lagöfverträdare utan ock förleda andra dertill, hvilket blir så mycket lumpnare som straffet i de allra flesta fall icke drabbar brottets upphofsman, utan verktygat för dess utförande — den stackars tjufskytten, hvilken i detta spel vågar en insats, som är tio, ja hundrade gånger större än den vinst som han påräknar. Skärpta lagbestämmelser och noggrannare kontroll kunna nog i betydlig mån försvåra tjufskyttet och sålunda bidraga till dess förminskande, mer det verksammaste medlet härvidlag är utan tvifvel öfvertygelsen om, att jagtstadgan liksom hvarje annat lagbud måste respekteras och hållas i helgd, öfvertygelsen och medvetandet om att den, som förleder en annan till öfverträdande af dess bud, sjelf begår ett lika stort ja ofta större fel än den som utför brottet. Blir denna öfvertygelse fallt lefvande hos alimänheten, är man i hvarje hushåll medveten om det orätta och förnedrande i all handel med tjufgods, ty så kan verkligen handeln med förbjudet wvildt kallas, då kommer ock tjufskyttet att upphöra af sig sjelft, och vi skola för framtiden slippa att blitva vittne till sådana skamligheter, som helt nyligen timat, och hvilka med harm och förtrytelse upptylt hvarje fättänkande menniskas sinne. Sedan ansvarsfrihet beviljats styrelsen för 1890 års förvaltning, beslöt sällskapet att till trycket låta befordra den historik öfver gillets verksamhet från dess uppkomst, som af dr Kolmodin föredrogs vid femtioårsfesten 1886. Styrelsen, som nu fungerat i 3 år, var i tar att afgå. Till ordförande återvaldes enhälligt för nästa treårsperiod jägmästare Sylvan, till v. ordförande landssekreterare Hembreus samt till sekreterare dr Kolmodin. Skattmästare efter kapten Aspegrev, som afsagt sig förtroendet, blef kamrer Bergenstjerna och rustmästare fortfarande kapten Lindström. Till ledamöter i styrelsen utsågos dr O. Klintberg, godsägare Wöhler, fanjunkare Visselgren, löjtnant Engström och handl. Schenholm, de två sistnämde nyvalde efter kamrer Bergenstjerna och major Hedenblad. Revisorer blefvo trafikschefen Cederström och jägmästare Nyman med underlöjtnant Ström till ersättare. Skottpenningarne för dödade rofdjur beslöt gillet i år skola utgå med enahanda belopp som i fjor, eller kr. 2:50 för räf, 2 kr. för örn, 1 kr. för dufhök, 50 öre för sparfhök och 6 öre för kråka, hvarjämte nu tillkommer 3 kr. för säl, skjuten efter 1 Maj och till Brets slut. Skulle det af landstinget beviljade anslaget till sälpremier, 300 kr., icke åtgå, fick styrelsen bemyndigande att använda återstoden till särskilda belöningar åt säldödare. Till belöningar för vård af rapphöns samt angifvelse för oloflig jagt anslog gillet 75 kr. Täflingsskjutningarne skulle under året äga rum efter samma plan som i fjor. Likaledes beslöt gillet, att deltaga i täflingen om Göteborgs skyttegilles vandringspokal, och på förslag af löjtnant Sellergren och dr Klintberg, anslogos 3 kronor till öfningsammunition åt hvarjo i denna täfling deltagande skytt. Styrelsen fick i uppdrag att, derest omständigheterna det påkallade, söka ny fridlysningstid under 5 år för de hit importerade rådjuren, af hvilka, ursprungligen 8, nu 2 återstodo. Till ceremonimästare för året utsåg ordföranden literatör Sandberg. Förhandlingarne voro härmed afslutade och gillesledamöterne samlades kring glasen, der skålar utbragtes för gillet, för ordföranden, för styrelsen till årets segerskytte o. s. v. Till major Hedenblad afsände gillet ett helsningstelegram. Festen fortgick under angenäm stämning till midnatt.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 28 Januari 1891 N:r 16
Uppbäras i nora häradet: Januari 27 kl. 10 f. m, med Vänge pastorat i Bjerges jernvägsstationshus; 28 kl. 9 f. m. med Sjonhem pastorat dersammastädes; 29 kl. 9 t.m. med Östergarn pastorat vid Ganne; 30 kl. 10 med Kräklingbo pastorat och Norrlanda socken vid Kräklinge; 31 kl. 9 med Dalhem pastorat i Dalhem sockenstuga; Februari 2 kl. 10 f. m. med Visby norra socken och Endre pastorat å kronofogdekonvtoret; 3 kl. 10 med Barlingbo pastorat dersammastädes; 4 kl. 10 med Roma pastorat dersammastädes; 5 kl. 10 med Follingbo pastorat dersammastädes 6 kl. 10 med Fole pastorat dersammastädes; 7 kl. 10 med Veskinde pastorat dersammastädes; 9 kl. 10 med Martebo pastorat dersammastäder; 10-kl. 10:med Stenkyrka socken dersammastädes; 11 kl. 10 med Hörsne pastorat dersammastädes; 18 kl. 10 med Tingstäde socken vid Myrväller; 19 kl. 9 med Rute och Fleringe socknar hos bandlanden J. Nyman vid Fårösund; 20 kl. 9 med Fårö och Bunge socknar dersammastädes; 21 kl. 9 med Lärbro socken bos handl. H. Hägvall Storungs; 23 kl. 9 med Hangvar pastorat hos Osterman Snäckers; 24 kl. 10 med Helvi sockea vid Norrgårda; 25 kl. 9 med Othem pastorat i värdshuset vid Slitehamn; 264kl. 710 med Gothem socken dersammastädes; 27. kl. 9 med Källunge och Hejnum pastorat vid Gute. Mars 20kl, 11—12 f.m. med arrendatorerne at kronans domäner, i norra kronofogdekontoret.
I södra häradet: Januari 30 kl. 8 f.m. med Garda pastorat i Etelhema skolhus; samma dag kl. 11 med Alskog pastorat i Etelhems skolhus; 31 kl. 9 När pastorat i Närs skolhus. Februari kl. 2 kl. 9.med Burs pastorat i Burs skolhus; 3 kl. 9 med Rone pastorat hos konsul L. Cramér; 4 kl. 9 med Hafdhems socken i Hafdhems skolhus; samma dag kl. 12 med Habblingbo socken i Hafdhems skolhus; 5 kl. 9 med Öjapastoran och Fide socken i Öja skolhus vid kyrkan; 6 kl. 9 med Vamlingbo pastorat i Vamlingbo skolhus; 7 kl. 9 med Grötlingbo socken i Grötlingbo skolhus; samma dag kl 12 Näs socken i Grötlingboskolhus; 9 kl. 8 med Lefvide och Fardhems; pastorat; (10 kl. 9 med Ejsta pastorat och Silte socken; 11 kl. 9 med Alfva pastorat, alla å Burge gästgifvaregård i Lefvide socken; 16 kl. 8 med Klinte pastorat i skolhuset å hamnen; 17 kl. 8 med Sanda pastorat i Sanda skolkus; 18 kl. 9 med Hejde pastorat i Hejde skolhus; 19 kl. 9 med Eskelhems pastorat i Eskelhems. skolhus; 23 kl. 9 med Stenkumla pastorat i Stenkumla skolhus; 24 kl. 1/2 10 med Vall och Atlingbo pastorater i Vall skolhus; 25 kl. 5 e. m. med Visby södra landsförsamling å häradsskrifvarekontoret.
Gotlands Allehanda Måndagen den 26 Januari 1891 N:r 15
har väg- och vattenbygnadsstyrelsen vattenaflednings- och dikningsarbetet till det arbetsförslag, som afser torrläggning af Sipphage och Brandhage myrar till Gante hemman i Hejnum samt Upphuse, Bäls annex, Ösarfve, Gute och Bälsåker i Bäl socken.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 21 Januari 1891 N:r 12
äro utsedde: i Hejnum sockens kommunsalnämd hemmansägaren P. Nilsson, Graute och samma sockens fattigvårdsstyrelse hommansägaren P. Björkegren, Rings; i Sanda sockens kommunalnämd hemmanaägaren A. Olsson, Vifves, och samma sockens fattigvårdsstyrelse hemmansägaren P. Björkquist, Övide; i Ekeby sockens kommusalnämd och fattigvårdsstyrelse hemmansägaren M. A. Pettersson, Ardags; i Väte sockens kommunalnämd J. P. Larsson, Kakuse, i samma sockens fattigvårdsstyrelse Carl Björquist, Lunde; i Sundre sockens kommunalnämd och fattigvårdsstyrelse hemmansägaren M. N. Vestergren, Jufves; i Gothem sockens kommunalnämd hemmansägaren O. Johansson, Magnuse, i samma sockens fattidvårdsstyrelse J. Hellgren, Jusarfve; i Tingstäde sockens kommunalnämd och fattigvårdsstyrelse hemmansägaren J. A. Hägbom, Bryyor; i Garda sockens kommunalnämd kyrkvärden N. Larsson, Anutsarfve; i Hemse sockens kommunalnämd handlanden R. Vittberg; i Grötlingbo sockens kommunalnämd och fattigvårdsstyrelse hemmansägaren Z. Rondahl, Rovalds; i Näs sockens kommunalnämd och fattigvårdsstyrelse hemmansägaren O. Georgsson, Sixarfve.
Gotlands Allehanda Fredagen den 9 Januari 1891 N:r 5
(Forts. fr nr 200.) Våra förfäder under den äldre jernåldern måste alltså hafva varit skickliga båtbyggare och djerfve sjöfarare. Dock torde man väl ännu under denna tid hafva föredragit att göra sjöresorna så korta som möjligt. Då man hade en så lång sträcka att tillryggalägga, som tvärt öfver Östersjön, så såg man troligen med nöje, att en plats fans, der man kunde lägga i land på längre eller kortare tid, och der man i nödfall kunda lemna sina varor för vidare transport. Häraf kom det sig, att en sådan plats blef sätet för en transitohandel alldeles som i våra dagar England har sitt öläge att tacka för sin kolossala handel. Sådana handelsplatser i Östersjön blefvo efter hand öarna Bornholm och Öland, men i all synnerhet Gotland. Redan under den närmaste tiden efter Kristus hade Gotland lagt grunden till: den höga ställning i kommercielt hänseende, som under medeltiden nådde sin stora utveckling. Allt tyder på, att Gotland redan nu var ett lifligt handelscentrum på Östersjötrakten. De många och dyrbara fynden äfven från främmande länder ådagalägga detta i all synnerhet. Och dessa jemte det stora antal grafvar och deras jemförelsevis rika innehåll visa, att Gotland redan nu varit ovanligt tätt bebygdt och att detta oaktadt ett visst välstånd rådde på ön, hvilket vi ock under vårt besök vid Rings haft många tillfällen att lägga märke till. Att äfven inom den lilla ön samfärdsel mellan den norra och södra delen egt rum, hafva vi här äfven kunnat se af brynena, hvilka måste hafva kommit från Gotlands sydligaste del, vare sig de förts längs kusten på båt eller landsvägen inne på ön. Mellan öns inre och kusten har naturligtvis äfven kommunikationer upprätthållits, eftersom främmande föremål träffas lika väl inne på ön som långs kusten. Med hvilka medel har denna samfärdsel egt rum? Egde man på denna tid hästar och kände man vagnar? På frågan, huruvida hästen på denna tid var känd, kuna vi svara med ett bestämde ja. Hästskelett hafva hittats i grafvar från denna tid äfven på Gotland. Man känner för öfrigt genom grafftynd från stenåldern, att hästen redan då användes af nordbon, Äfven från bronsåldern finnas bevis, att hästen då flitigt användes både till ridt och åkning. De märkliga taflor från denna tid, hvilka finnas inristade på bergytor i flera af Sverges landskap, synnerligast Bohuslän, visa detta. Att hästen ej heller saknats vid Rings, borde vi med anledning häraf kunna antaga. Men vi kunna dessutom bevisa detta med den ofvannämnda isläggen från A. och med ett par sporrar, som hittades i en af grafvarne på gårdens graffält. Den tidens hästar hafva med all säkerhet varit af mindre race än nutidens. Man föranledes till detta antagande af några fynd. Ett sådant, en hästsko, som hittats i ett röse från denna tid å graffältet i Kornettskogen i Veskinde, visar, att det måste hafva varit en helt liten häst, som burit den. Ett annat, mycket mera storartadt och från äldre tid, gjordes å prestgårdens egor i Eskelhem. Fyndet utgjordes af trenne betsel, en stor, rund, genombruten skifva med svänglar, hvilken tros hafva varit fäst på en vagnsstång, delar af ett hängkärl, 12 bucklor m. m. Men dessa föremål voro af brons med undantag af sjelfva munbettet på det ena betslet, hvilket väl äfven ursprungligen varit af brons men genom trägen nötning gått sönder och ersatts med ett sådant af jern, hvilket i sin ordning rostat sönder under den långa tiden, det legat i jorden, så att endast några små jernsmulor återstodo. Alla sakerna visa för bronsåldern utmärkande former, men den omständigheten, att det ena munbetslet lagats med jern visar, att sakerna ej nedlagts, förrän jernet hunnit blifva kändt häruppe. Det anses derför hafva gömts i jorden ungefär 500 år före Kristus. De föremål ur dessa fynd, som vi nu närmast hafva att hålla oss till, äro de båda betslen, emedan de gifva oss upplysning om, att de djur, som burit dem, ej varit så stora som nutidens hästar. Sjelfva munbettets längd mel» lan stänglerna är nämligen endast 10 cm. eller 3,5 tum under det att ett modernt betsel håller 13 å 14 cm. eller 4,5 tum. Lägga vi härtill, att hästar af samma småväxta race, som de kända öländingarna, ännu för någta årtionden sedan allmänt förekommo på ön och ännu der förekomma under namnet »skogsruss», hvilket namn de fått deraf, att de drifva omkring i skogar och mark hela året om, äfven vintertid, så kunna vi antaga, att äldre jernålderns hästar på Gotland varit just af detta hästslag. En annan fråga, som vi nyss framkastade, är den, om äfven vagnar begagnats denna tid. Troligen bör äfven denna besvaras jakande. Vi nämnde nyss, att det märkliga Eskelhemsfyndet bland annat innehöll en skifva med insittande hängare, hvilken tros hafva suttit på vagnstångens ände, både som prydnad och för att genom klingande af de båda hängena förhöja intrycket, då vagnen kom rullande fram. Ännu säkrare bevis på att vagnen brukats, har man i några danska fynd, äfven de gjorde i en mosse. Det var nämligen här ingenting mindre än vagnarna sjelfva, som blifvit bevarade. Visserligen antar man, att såväl dessa båda som Eskelhemsvagnen ej varit fordon för menniskor, utan burit upp gudabilder, hvilka förts omkring i byggden, men man torde häraf kunna draga den slutsatsen att den tidens menniskor äfven för egen del begagnade sig af vagnen både vid åkning oeh körslor. Temligen groft arbetade trähjul, hvilka ej-gerna kunna hafva varit använda för andra än vanliga vagnar, äro för öfrigt funna i andra danska mossar. Den omsorgsfullt lagda vägen, som ledde fram till Rings gamla gård, styrker äfven antagandet, att vagnar brukats på denna tid! Och skulle vagnen någonstädes tidigt hafva kommit i bruk, så borde det hafva varit just på Gotland, hvars jemna terrängförhållanden i hög grad lämpa sig för färden på hjuldon. Af allt, hvad vi nu sett på Rings gård, märka vi tydligt, aut dess bebyggare besutto jemförelsevis stora materiela tillgåugar och hade hunnit en ganska hög grad af utveckling. Det är tydligt, att ett sådant folk ej kunnat vara utan en motsvarande rent andlig hyfsning, att det börjat reflektera öfver vigtigare företeelser i sitt eget lif och den omgifvande verlden, och att det måste hafva bildat sig bestämda religiösa föreställningar. En anrydan i denna riktning hafva vi i vissa ornament, som ofta träffas på grafkärlen och andra föremål, som för egarne hade särskildt värde, Hakkorset, ett vanligt likarmadt kors med i vinkel brutna ändar, är ett sådant ornament. Beslägtadt dermed är en stjernformig figur, med böjda strålar till antalet vexlande mellan 3 och 6, ja ännu flera, hvilken förekommer äfven vid Rings både på lerkärl från sjelfva gården och från graffältet, Tecknet förekommer äfven på det äldsta slaget af de s. k. hildstämmor d. v. s. släta huggna med hvarjehanda upphöjda figurer i synnerhet af båtar försedda kalkstenar, hvilka uppsattes som minnesvårdar öfver aflidna personer, synnerligast under vikingatiden. Denna figur ger så starkt intryck af rörelse, att man måste noga betrakta dem, om man skall kunna skilja de olika strålarna eller armarna ifrån hvarandra. Tecknet har, så obetydligt det än kan synas, varit föremål för vidlyftiga och noggranna undersökningar af de lärda på grund deraf, att det förekommer spridt öfver hela den gamla verlden och öfverallt har haft en religiöst symbolisk användning. En dansk forskare, som gifvit en uttömmande framställning häraf, har kommit till den slutsats, att figuren uttrycker ett beständigt från en medelpunkt utgående kretslopp, och lämpar sig att beteckna både gudomens, som har framkallat och upprätthåller rörelsen i verlden, och solens Gud, från hyilken isynnerhet omloppet i naturen härrör, och som oupphörligt återtager sitt lopp öfver firmamentet» — — Enligt denna åsigt skulle alltså våra förfäder under den äldre jernåldern haft bestämda föreställningar om religiösa ting, Vissa andra företeelser bekräfta äfven att våra förfäder dyrkat högre magter. De mest talande bevisen härför äro de i denna framställning ofta omnämnda stora danska mossfynden. Man har ej kunnat finna någon annan antaglig förklaring, hvarföre dessa ofantliga samlingar. af föremål, hvilka i våra dagar hvar för sig utgöra ett helt museum, blifvit med afsigt sönderslagna och brutna samt nedkastade i sjön, än att de nedlagts som offer åt högre magter. »Nära mossen», säger man, »har ett slag stått, efter hvilket den segrande hären åt sina gudar offrat det eröfrade bytet eller en stor del deraf genom att kasta detien helig sjö, sedan det förut blifvit med afsigt förstördt. Den heliga sjön har sedan under århundradenas lopp vuxit igen till en torfmosse.» Betrakta vi sedan grafskieket från denna tid, så finna vi äfven der stöd för antagandet, att den tidens menniskor haft religiösa behof, ja, att de till och med måste hafva haft föreställningar om ett lif efter detta. Huru skall man t. ex. förklara anledningen till att:den döde ofta fick med sig i grafven ett matförråd, om ej deri, att han skulle hafva behof deraf äfven efter döden? Och all den omsorg, man nedlade på begrafningar, den gifmildhet, man visade vid utstyrseln, hvilken ofta bestod i dyrbara smycken och vapen, den noggrannhet, med hvilken de brända benen hopsamlades från bålet, det stora arbete, som stundom nedlades på att hopföra det väldiga stenröset öfver grafven ligger icke äfven deri en antydan, att man med djupt allvar stälde sig inför dödens majestät och betraktade den som något mer än ett blott slut på detta lifvet? Om vi sålunda äro berättigade antaga, att våra förfäder på denna tid redan hade en föreställning om, att det fans en tillvaro efter denna jordiska, få vi dock ej föreställa oss, att de tänkte sig denna af samma art som ,vi kristna eller att den hade sin grund i skilnaden mellan kropp och själ. Denna skilnad mellan den förgängliga kroppen och den oförgängliga själen, var något, som först med kristendomen kom in hos oss. Namnet själ liksom begreppet derför var obekant för de hedniska nordborna. Huru långt man hunnit just vid denna tid till klarhet med sig sjelf rörande andliga frågor, och hvilka former föreställningen härom vid denna tid tagit, lär man ej kunna säga, men de nyss anförda företeelsrrna antyda, att dessa former varit temligen bestämda och fortplantats från slägte till slägte. Vår berömdaste mytkännare, Viktor Rydberg, har genom vidt omfattande undersökningar kommit till det resultat, att den gemensamma mytologiska grundval, från hvilken bland andra den germaniska mytologien utgått, var tecknad med bestämda guda- och hjeltepersoner redan i det 3:dje årtusendet före Kr. Är denna åsigt riktig, så skulle redan stenålderns folk i norden hafva haft en bestämd tro: och uppstält för sig en viss förklaring öfver verldsgåtorna. Ja, samma forskare är viss på, att våra äldsta förfäder gifvit sina gudar en bestämd gestalt, att de tänkt sig, hurusom gudarna stodo i ett ordnadt, samverkande förhållande till hvarandra, haft sina bestämda värf och detta ej blott som naturgudom, utan ock som kulturskapande och kulturträngande makter, verkande för det goda och kämpande mot det onda. Om nu nordens folk redan några tusen år före Kristus egde ett så utveckladt förråd af religiöst-mytiska föreställningar, huru mycket högre skall då icke äldre jernålderns folk hafva lyft sig vid tiden för Kristi födelse och århundraden derefter! Äfven om dem torde man kunna antaga, att de vid denna tid nått en utveckling, som gjorde dem allt mera mogna att mottaga den kristna läran. Ännu en sida af det andliga lifvet må& med några ord beröras, den frågan nämligen, om man vid Rings egde något skriftspråk, Ett bestämdt svar kunna vi ej gifva härpå, isynnerhet som ej något föremål hittades, hvilket var försedt med bokstafstecken. Vi skola emellertid omnämna några fynd, som bidraga att belysa detta intressanta spörsmål. Det ena är ett gotländskt spänne af silfver från Eskelhem, på hvars baksida äro med runor ristade orden mk mrla wrta. TIfyllas vokalerna, blir hela inskriften mek marila worta. Det första ordet, som afser spännet — det är detta, som tänkes tala — är alldeles samma ord, som sännu i dag — 1,500 år efteråt — begagnas af Vestgötaallmogen i st. f. »mig» Marila är ett namn på en person och Worta är beslägtadt med vårt »verk»> och »verka». Inskriften betyder alltså: Marila gjorde mig och gifver oförtydbart vid handen, att de, som vid den tid, då spännet gjordes, bebodde Gotland, talade ett språk, som var beslägtadt med vårt, något som man äfven utan detta bevis borde kunna haft rätt att antaga om våra förfäder i rätt uppstigande led, Detta spänne anses vara gjordt senast år 500 e Kr. De tidigaste bevis man känner i norden på skrifkonst äro några runristade föremål från de nämnda danska mossfynden bl. a, den förut omtalade hyfveln. Och dessa föremål anses höra till tredje århundradet eller senast omkring år 300. Midt. emellan dessa båda årtal befinna vi oss vid Rings. Månne det då vore förmätet antaga, att man äfven der hört talas om bokstafsskriften, och att det fans en eller annan derstädes eller i trakten deromkring, som förstod konsten att rista runor? Vi tro ej, att ett sådant antagande vore förhastadt. (Forts.)
Gotlands Allehanda Lördagen den 27 December 1890 N:r 201
(Forts. fr nr 199.) Vi hafva nu lärt känna några slag af idrotter och lekar, som öfvats utom hus. Fynden lemna oss äfven upplysning om ett spel, som öfvats inom hus. I grundvalen i D. hittades nämligen en tärning (fig. 20) af det under denna tid brukliga
aflånga slaget, och i A hittades några spelbrickor. Man har alltså under de långa vinteraftnarna roat sig med att spela bräde. Det var ett spel, som var mycket omtyckt redan på denna tid. Tärningarna och spelbrickorna fingo t. o. m. stunfölja sin egare i grafven. Huru det bräde varit indeladt som användts för spelet, känner man från ett af de stora danska mossfynden. I Wimorefyndet, hvars nedläggningstid ej är mer än omkring 100 år tidigare än gården vid Rings, fans nämligen ena kanten af ett spelbräde, som varit indeladt i fyrkantiga rutor. Några andra små föremål af ben från Rings förtjena äfven att omtalas för sitt prydliga arbete. Det ena är en tunn skifya, som är försedd med inristade cirklar. Det andra, hvilket här är afbildadt (fig. 21), är äfven prydt med kraftigt
inristade dylika ornament. Hvad det förra varit är ej möjligt att säga; det senare har troligen varit handtag till något slags skaft. Båda dessa föremål jemte tärningen och de andra förut omtalade sakerna af ben visa, att man förstod att forma benet lika väl som träet. Af de vid Rings gjorda fynden återstår ännu att nämna den största gruppen, lerkärlen. Något fullständigt lerkärl påträffades visserligen icke, deremot bitar i stor mängd. Genom noggranna undersökningar af alla dessa bitar har det varit möjligt att bestämma såväl kärlens antal som deras ursprung: liga form. Man kan sålunda med säkerhet uppgifva, att delar af 200 lerkärl tillvaratagits vid Rings. När lemningar af så många blifvit qvarliggande, huru stort förråd måste man der icke hafva haft af detta slags husgeråd! Men hvartill har man användt alla dessa lerkärl? Om vi betänka, att porslinet, hvilket i ett nutida hushåll, äfven det torftigaste, spelar så stor roll, då var okändt och att leran då till stor del fick ersätta dettas plats, så hafva vi genast en rik användning för lergodset. Men det hade äfven andra uppgifter. Jernet var dyrt, och man måste i första hand laga, att man kunde skaffa sig de nödvändigaste verktyg och vapen af denna metall. Kokkärl och grytor af metall förekommo troligen: endast sparsamt. Lerkärlen fingo sålunda äfven göra tjenst i stället för dessa. Då nu kärl af lera användes -att koka och att förvara maten uti och äfven att äta den ur, så är det tydligt, att lerkärlsförrådet skulle vara både stort och af vexlande former, Här finnas sålunda mycket stora och tjocka kärl af ända till 1 fots vidd samt helt små och tunna, här finnas skålformiga kärl och andra med vackert och djerft svängd buk, här finnas kärl af fint gods och andra af groft gods. Somliga äro gjorda för hand, andra äro tydligen gjorda med tillhjelp af krukmakareskifva, hvilken äfven före denna tid var känd och använd. : Somliga kärl äro svarta och sotiga och bära ännu spår efter att ha varit använda vid matlagningen. Ej mindre än 10 olika former (fig. 22—31) hafva kunnat särskiljas ur fynden från Rings. I allmänhet sakna de sirater, hvilket är anmärkningsvärdt, då eljest de lerkärl från denna tid, hvilka man träffat i grafvarna, äro på ett eller annat sätt utstyrda med. ornament. Ett undantag bildas af några få, deribland ett som här är afbildadt (fig. 32), och som visar rätt egendomliga prydnader. Förklaringen till att en sådan skilnad förefinnes mellan husgerådskärlen och grafkärlen ligger
naturligtvis deri, att de förra, synnerligast kokkärlen, ej behöfde vara annat än enkla och släta och dessutonr voro lättare utsatta att slås sönder, under det att man ville göra grafkärlen prydliga för att dermed visa en afliden frände en heder. En och annan torde måhända betvifla möjligheten af att koka mat i lerkärl. Detta är dock något, som de vilda folkslagen än i dag göra. Upptäcktsresande omnämna detta både från Afrika och de ostindiska öarna, och våra svenska Kongofarare anföra exempel härpå i sina reseberättelser.
Äfven träkärl torde hafva varit flitigt i bruk vid denna tid. Visserligen kunna vi ej genom fynd från Rings bevisa, att sådana begagnats i så hög grad, men det ligger nära till hands att antaga detta, eftersom träet lätt varit utsatt för förruttnelse, men många fynd. från andra håll hafva gjorts, som bevisa detta. Ett slag af träkärl, som mycket ofta nedsatts i grafvar från denna tid, har förfärdigats på samma sätt som ett såll eller en smörask. Fogarne i dessa kärl tätades med harz, och dessa små harzbitar, hvilka ligga qvar i grafvarna, visa ofta märken efter träfibrerna. Länge gjorde man dylika fynd utan att kunna förklara, hvartill de användts. Men de nämnda märkena efter träfibrerna förde en norsk forskare till det antagandet, att dessa harzstycken varit fastsmetade i träkärl, hvilkas form han med hjelp af dessa märken trodde sig kunna konstatera. Snart gjordes ock i en grafhög i Norge ett fynd, der delar af kärlet voro bibehållna, och hvari harzbitarna ännu sutto qvar. Det befans, att kärlet varit gjordt just på det sätt som han med ledning af de små harzbitarne antagit. Äfven träkärl af samma slag som våra ämbar förekomma i grafvar från denna tid. Handtaget är stundom af brons liksom banden, hvilka sammanhålla kärlet; Men t. o. m. kärl af gedigen brons förekomma, och vi hafva anledning antaga, att sådana ej saknats vid Rings. På gårdens graffält har nämligen hittats öfra kanten af ett sådant kärl med uppstående, genomborrade öron, genom hvilka handtaget varit trädt. Kärlet var liksoms de flesta dylika gjordt efter romersk förebild. Fyndet gjordes af en arbetare vid borttagandet af ett rör, och då denne ej förstod att tillräckligt uppskatta föremålets värde, gjordes det tyvärr ej tillräckligt noggrann undersökning, om flera bitar af detta kärl funnos. Det är dock äfven troligt, att kärlet som varit med på bålet vid likets brännande blifvit temligen illa åtgånget. Ett annat fynd från samma graf visar oss ett nytt slag af kärl, hvilket användts uteslutande som dryckeskärl. Det var beslagen till tvenne dryckeshorn. Dylika beslag träffas ofta i äldre jernålderns grafvar och förekomma alltid parvis, hvilket visar, att man plägade nedlägga tvenne: horn i grafven. Dessa beslag utgöras vanligen af några afrundade ändbeslag, hvilken suttit på hornets spetsiga ändar, några ringformiga, som varit böjda öfver kanten samt några länkade som varit fästade vid ett beslag nedanför hornets mynning och gått öfver till ett annat nedanför dess spets. Ett synnerligen vackert: par af sådana beslag hittades äfven i en annan graf på detta graffält, men detta tillsammans med obrända ben, Dessa beslag voro prydda med små silfverbeslagna knappar. Hvad drack man ur dessa horn? Möjligen kände man redan nu konsten att brygga mjöd och möjligen drack man sådant ur dessa horn. Detta veta vi dock icke. Deremot har man trott. sig af vissa fynd kunnat antaga, att våra förfäder på denna tid redan hade gjort bekantskap med vinet. Man träffar nemligen ej så sällan i fynd från äldre jernåldern ett slags kärl, som af romarne brukade användas att sila vinet med. Det är en sil, som passar in i en skopa, båda försedda med handtag. Vinet östes upp ur ett större kärl — det ofvannämnda bronskärlet har möjligen varit användt just för sådant ändamål — grumset stannade qvar i silen, och det klara vinet serverades nu ur skopan. Våra förfäder under den äldre jernåldern hade således hunnit tillegna sig behof, som man näppeligen kunde hafva tilltrott. dem. Vi hafva äfven här ett bevis på det stora och mångsidiga inflytande, som det väldiga romerska riket utöfvade äfven på vidt aflägsna bygder. Att detta kunnat vara så starkt på en långt ut i hafvet liggande ö, hvars kommunikationer med angränsande länder på kontinenten ej kunnat vara så lätta, förefaller oss egendomligt, och föranleder oss att taga denna sida af våra förfäders lif – eller med andra ord deras samfärdsmedel — i skärskådande. Det ofta nämnda utländska inflytandet förutsätter, att en liflig segelfart egt rum mellan kulturländerna och Gotland, och att man redan vig denna tid förstog att bygga sjödugliga båtar. Man har till och med funnit några sådana i en dansk mosse. En af dem, känd under namnet Nydamsbåten efter mossen der den hittades, är bygd på liknande sätt som de nutida Gotländska båtarna, med skarp och hög stäf åt båda ändarna. Gotlandsbåtarna torde sålunda kunna antagas hafva gamla anor. Nydamsbåten skiljer sig från dessa hufvudsakligen endast deri, att för- och akterstammen stiga högre upp, och att borden varit bundna fast vid stammen, ej spikade fast som på de nutida båtarna. Sinsemellan äro dock borden fastspikade. Spantens antal är 19 och båtens längd från stäf till stäf 77 fot, dess bredd 11 fot och dess höjd från kölen till relingen 4 fot. Hela båten är af ek. Den har styrts med en lång, bred åra, ett sätt att styra, som gotlandsfiskarena än i dag använda, då roder af en eller annan anledning saknas. Ända långt in i medeltiden fortfor rodret att vara fast på ena sidan, vanligen den högra, hvilken också derefter erhållit namnet styrbord. De till Nydamsbåten hörande årorna uppgingo till ej mindre än 28 och voro hela 12 fot långa. Årtullarna voro af en egendomligt långdragen form, med upp-stående kant, mot hvilken årorna under rodden hvilade, och voro bundna vid relingen. Man tror, att de anbragts på detta sätt, för att man skulle kunna vända dem om, derest man i trångt vatten behöfde ro åt motsatt håll och ej kunde vända med den stora farkosten. Båten tycks hafva varit afsedd endast för rodd, enär icke någon mast syntes eller spår af sådan. (Forts.)
Gotlands Allehanda Onsdagen den 24 December 1890 N:r 200
(Forts. fr nr 195.) Till prydnader få vi af fynden vid Rings också räkna en liten röd lerperla och förmodligen äfven några stora, prydliga galttänder, som äro genomborrade med hål för snodden, på hvilken de varit fästade. Att prydnader af det senare slaget voro synnerligen omtyckta af stenålderns qvinnor, är en bekant sak. Många fynd från Sveriges fastländ hafva visat detta och äfven från Gotland saknas ej sådana. Så hittades i en graf vid Vesterbjers i Gothems socken för några år sedan tillsammans med sex vackra spjutspetsar af skiffer, hitförda från fastlandet, samt en spjutspets och en pilspets af ben, ej mindre än åtta svinbetar, af hvilka flera äro försedda med hål. Äfven å det stora graffältet vid Bläsnungs i Vestkinde socken, märkligt för den stränga ordning, i hvilken de olika åldrarnas grafvar här följde på hvarandra ända från stenåldern till yngre jernåldern, gjordes några dylika fynd. Men att detta slags prydnader, hvilka med sådan förkärlek buros af stenålderns qvinnor, äfven för deras döttrar i nittionde eller hundrade led kunde hafva något värde, skulle man näppeligen hafva väntat sig. Och dock tyckas qvinnorna vid Rings med nöje hafva burit dessa prydnader, eftersom tre sådana betar påträffades. På det hela taget synes lyxen i kläder och prydnader ännu icke hunnit den höjd, som den fick på Gotland efter endast 2 å 3 århundraden. Ty då kunde icke en gotländsk qvinna anses väl klädd, om hon icke hade ett rundt spänne eller ett bågspänne midt på bröstet och ett aflångt, liknande ett hästhufvud, på hvardera sidan, ofta nog blänkande i silfver- eller guldbeläggning, och kring halsen måste hon hafva ett perlband, som skiftade i alla färger. Stundom hängde ock från bältet kring midjan några bronskedjor, i hvilka nycklarna till visthuset och andra gömmen hängde. På det närbelägna egraffältet har man funnit grafvar, der qvinnor blifvit jordade och försedda just med en sådan utstyrsel. Dock kunde det hända redan under den tid, då gården vid Rings var bebodd och äfven dessförinnan, att man uppträdde med en viss elegans i fråga om kläder och deras utsmyckande. Särskildt brukades det på Gotland under de närmaste århundradena före och efter Kristus, att man hade kläderna besatta med en mängd små perlformiga prydnader af brons. Man finner ofta sådana i grafvar från denna tid, bå’e i det fall att de aflidna bränts, och att de jordats på vanligt sätt. I grafvar af det senare slaget har man kunnat iakttaga, att dessa små prydnader varit fästade företrädesvis på hufvudbonaden, men stundom äfven kring midjan och knäna, ja öfver hela drägten, hvilken då kunnat vara alldeles öfversållad med dylika små prydnader. Det fins grafvar, der man samlat tillhopa två tusen dylika »halfperlor». När dessa voro nya, måste de med sitt guldgula skimmer hafva gifvit en viss glans åt drägten och den person, som bar densamma. Hvad för öfrigt beträffar den klädedrägt, som burits af folket vid Rings, och det material, hvaraf den varit förfärdigad, lemnar oss utgräfningen ingen direkt upplysning derom, men väl kunna vi af några fynd se, att man förstod bereda ullen och spinna den till garn. Vi se detta af några små runda genomborrade skifvor af lera och ben, hvilka äro kända under namnet sländtrissor. På denna tid kände man nämligen ej till den beqväma inrättning, som vår tids qvinnor:begagna vid spånad, spinnrocken. Man begagnade då handtenen eller sländan, d. v. s. en träten, trädd genom en sådan trissa, som nyss nämdes, och som tjenade till att hålla tenen i rörelse, sedan den väl satts i gång. I öfra ändan af denna ten var tråden fästad. Att man förstått uppskatta ullens värde, kunna vi för öfrigt antaga redan deraf, att ben efter. får hittats i kämpagrafvarna. Men man har säkra bevis derpå, hvilka gå ännu mycket längre tillbaka i tiden, Man känner detta af fynd redan från bronsåldern. Det har äfven bekräftats af fynd från ifrågavarande tid, synnerligast från de danska mossfynden. Med ledning af dessa fynd har man kunnat bilda sig en fullständig föreställning särskildt om männens drägt, såväl dess utseende, som det ämne, hvaraf den varit förfärdigad. Vi åfergifva här, hvad Montelius säger härom i »Illustrerad Svensk Historia»: »Kläderna äro af ylle; väfnaden är finare än den under bronsåldern vanliga, och mönstret är ofta rutigt. De förnämsta plaggen äro en lång tröja med ärmar, som räcka till handlederna, och byxor, hvilka kring lifvet äro sammanhållna med en rem och som nedtill äro fastsydda vid korta strumpor. Den yttre fötbeklädnaden är ett slags sandaler af läder, prydda med fint pressade sirater». Men troligt är, säger samma forskare, att man vid dénna tid förstod att bereda ej blott ullen utan äfven linet till kläder åt sig. De båda omtalade sländtrissorna gifva oss ej blott anledning att spörja efter klädedrägten, de lemna oss äfven tydligt vittnesbörd om qvinnornas flit och handaskicklighet. Ännu några andra små föremål, ehuru enkla, intyga, att qvinlig handslöjd här idkats. Det är en benkrok och några prylar, som troligtvis hafva varit använda för sådant ändamål. Man kan för öfrigt redan af gårdens storlek och gårdsfolkets stora antal sluta sig till, att qvinnorna haft fullt upp att göra ej blott med matlagning utan äfven med spånad, väfnad — äfven sådan torde hafva förekommit — och klädsömnad. Här kräfdes ju många flitiga qvinnohänder för att hålla husfolkets medlemmar hela och rena. Ej heller männen å sin sida hafva varit overksamma. Flitigt hafva de brukat knifven och yxan. Det se vi af de 17 större och mindre, brynstenar, som funnos. I intet af de fyra husen saknades de. Af knifvar hittades dock blott 4 och endast en yxa, men denna af en gammal, mycket intressant och rätt sällsynt form, liknande bronsålderns håleelter: En jernkil, som hittades, vittnar äfven, att man förstått handskas med träet på ett rationelt sätt. Ett annat bevis härpå hafva vi från den förut omnämda grundvalen vid Åby i Bro, der ett jernborr hittades. Att invånarne vid Rings besutto en ganska långt drifven färdighet att forma träet, kan man för öfrigt sluta. sig till redan af bygnadens sammansättning. De måste hafva varit goda timmermän, men ej blott détta, de hafva äfven varit händiga slöjdare. De hafva sålunda ej blott slöjdat sådana enkla saker, som skaft till sina knifvar, pilar, spjut och yxor, hvilka skaft de måhända. liksom deras danske fränder försågo med vackra slingor och utskärningar, utan de-hafva äfven hyflat bräderna. till bänkar, sängar o. d. Någon hyfvel är visserligen ej hittad vid Rings, men från ett af de förut omtalade märkliga fynd i Danmark påträffade i några mossar, igenvallade lemningar efter forntida sjöar, känner man en hyfvel och dertill en, försedd med’ runinskrift. Tack vare torfvens förmåga att skydda mot förmultning, har denna och en mängd andra föremål kunnat bevaras: oskadda ända ill våra dagar. Med tillhjelp af hyfveln, borren, yxan. och knifven förstod man till och med att sätta tillsammans bräder till kistor. Att man ägt sådana vid Rings för att deri förvara sina dyrbarheter kunna vi vara vissa på. Beviset hafva vi i några nycklar af jern, hvilka hittats i A. och D. Btt annat har man från det till gården hörande graffältet. Der träffades nämligen på bottnen af ett röse bland askw och brända menniskoben ej blott en jernnyckel utan äfven skylten, som suttit ofvanpå kistan och handtaget, som suttit i locket. Äfven på graffältet i Kornettskogen i Veskinde socken är ett likadant fynd gjordt. Här fans dessutom ett tunnt jernbeslag, hvilket troligtvis varit fästadt ofvanpå kistans lock. En egendomlighet med skyltarna till dessa båda nycklar vilja vi i förbigående anmärka. Nyckelhålen äro nämligen smala och långa, och nycklarne, hvilkas ax, om vi så få kalla deras böjda ände, som träddes in i låset, och skaft äro platta, hafva ej kunnat vridas. Låsets regel, hvilken säkerligen varit af trä — hade äfven den varit af jern, borde den hafva hittats i något af fynden — han sålunda ej hafva stängts medels nyckelns vridning såsom med våra lås, utan genom att nyckeln trycktes emot rigeln. Desså sistnämda föremål föra oss till den slutsatsen, att den tidens män voro ganska skickliga äfven i smideskonsten. Andra bevis härpå, förutom knifvarna (fig. 12, 13), borren och yxan, hafva vi i några skäror (fig. 14), som användts att
meja säd med, en ringklocka (fig. 15) af jernbleck med isittande kläpp, ett föremål, som man ingalunda kunnat vänta sig att finna under en så tidig period, 4 pilspetsar (fig. 16, 17) och en spjutspets (fig. 18) från denna plats. Den senare,
hvilken är försedd med hullingar, och en af de förra, som har kraftigt gjorda, skarpa ålar, äro vackra prof på den tidens smideskonst. Smedens konstfärdighet blef småningom så högt värderad, att man åt en gård, der en skicklig sådan var bosatt, gaf namnet Smiss d. v. s. Smidesgården, ett namn som återfinnes i ej mindre än 21 socknar på ön. Dock är det att anmärka, att namnet smed under sagotiden och antagligen redan under den tid, hvarmed’ vi nu sysselsätta oss, kunde beteckna ej blott en skicklig metallarbetarce utan äfven hvarje annan duglig handtverkare. Ett märkligt fynd från en af de ofvannämda 21 gårdarna på ön med namnet Smiss, nämligen Smiss i Eke socken, kunna vi ej underlåta att i detta sammanhang omnämna, Vid denna gård hittades nämligen år 1867 vid dikesgräfning en mängd föremål. af jern och brons. såsom spännen af flera slag, somliga: ofullbordade, en del af ett betsel, delar af nycklar, en tång, kroken och vigterna till en våg, beslag: till bottnen af ett dryckeskärl m. m., allt hänhörahde från hednatidens slut. Tydligen har detta fynd tillhört en smed och det ligger nära till hands att antaga, det denna bott just på Smiss gård. Den märkliga omständigheten, att så många gårdar hafva uppkallats med detta namn innebär en antydan, att handtverksskickligheten varit mycket utbredd och högt uppskattad på ön. Gör man sig mödan att studera de fornsaker, som under loppet af det första årtusendet tillverkades på Gotland, skall man ock spåra en efter hand högt uppdrifven färdighet. Det uppstod nämligen småningom: alldeles säregna gotländska former, särskildt af spännen, hvilka alltså måste vara tillverkade på ön, och många af dem äro synnerligen vältaliga vittnesbörd om Guternes ovanligt stora förmåga att bearbeta metallen. Ett sådant är ett stort bågformigt, vackert spänne, som fans vid Othemars i Othem år 1871. Liknande smycken, och andre, hvilka äro formade som dessa eller som hästhufvuden, hafva i flera exemplar hittats äfven på graffältet vid Rings. Bland de vackraste profven på smideskonstens höga ståndpunkt på ön måste anses ett svärd från graftältet vid Rings, hvars fäste och skidbeslag, båda af brons, äro försedda med de ypperligaste slingor och ornament. Andra svärd, ehuru mindre, hafva äfven här hittats, hvilkas skidor äro fullsirade med djurslingor, somliga förgylda, andra försilfrade och allt af ett utsökt arbete. Vi nämde nyss, att man vid Rings funnit några vapen af jern, nämligen en spjutspets och några pilar. Men detta är ock allt af detta slag, som här anträffades. Huru man skall förklara, att vapnen äro så sällsynta vid Rings, är svårt att säga. Man kan gissa på, att gården blifvit öfvergifven af sina invånare, såsom vi ofvan antydde, och blifvit bränd af dem, eller att gårdsfolket blifvit öfverrumpladt af fiender och blott hunnit rycka med sig vapnen; hvarefter gården stuckits i brand, men mera än gissningar blir detta ej. Vapnens sparsamma förekomst gör emellertid att vi på annat håll måste se efter, huru de vigtigaste anfalls- och försvarsvapnen för denna tid, svärdet och skölden, voro formade. Vi kunde visserligen erhålla underrättelse härom i det närbelägna graffältet, som i så mycket fullständigar uppgifterna från sjelfva gården, men vi föredraga denna gång att hämta kännedom härom från det förut omtalade stora graffältet i Kornettskogen i Veskinde, emedan rätt många vapen här hittades. Detta fynd gjordes i ett egendomligt slag af grafvar. Enstaka kalkhällar hade nedsatts i jorden och kring dem hade askan och de brända benen efter den aflidne krigaren nedlagts. I dessa grafvar förekommo svärd, spjutspetsar, knifvar samt handtag och bucklor till sköldar. Svärden voro något öfver 2 fot långa, men breda, somliga eneggade andra tveeggade och försedda med en reffla längs midten. Upptill slutade de med ett smalt handtag, vid hvilket ett tjockare sådant af trä hade varit fästadt. Slidorna till svärden hade troligtvis varit af trä. Några sådana hittades visserligen icke hvarken i Kornettskogen eller vid Rings, men man har sådana väl bibehållna från de danska mossfynden. Af nötningen på doppskon, hvilken å dessa danska svärd var af metall eller elfenben, kunde man se, att svärdet ofta burits på högra sidan. Man har anmärkt, att äfven de roniferske krigarne så plägade bära sina svärd. Skölden var gjord af tunna bräder och var långs kanten försedd med ett tunnt beslag, som tjenade till att sammanhålla och gifva styrka åt densamma, På dess undre sida var ett handtag af jern fästadt medelst tvenne nitar, af hvilkas längd man kan sluta till sköldens tjocklek. För att man skulle kunna med handen gripa säkert kring handtaget, var ett hål gjordt i skölden, men då handen skulle varit utsatt för huggen, derest denna öppning lemnats obetäckt, sattes en kupig buckla, som var än formad som en tratt, än kullrig. Om sköldens form lemnar oss ett vackert fynd från: det stora graffältet å Backhagen i Tingstäde socken underrättelse. Här hittades nämligen i en graf jämte bucklor och handtaget hela kantbeslaget af brons, hvars sammanlagda längd uppgick till öfver 3 meter. Sköldens vidd måste sålunda hafva varit nära 1 meter eller omkring. 3 fot. Några i detta beslag qvarsittande lemningar af färg, visa att denna sköld varit Blåmålad.
Äfven de öfriga vapnen, spjutet, pilen och bågen förtjena att i detta sammanhang beskrifvas, Vi hafva förut redogjort för ett slags spjutspetsar, sådana med hullingar. Men ej alla hade denna farliga form. Ofta saknade de sådana, och hade då den vanliga formen, ett tunnt åt sidorna utsväldt blad med en upphöjning från spetsen fram till holken. Huru skaften sågo ut, känna vi genom de här ofta omnämda danska mossfynden, der ett stort antal sådana hittats. De voro endast omkring 1 tum tjocka, men stundom ända till 11 fot långa och synas vara svarfvade. På några af dessa är tyngdpunkten utmärkt genom ett inslaget stift eller omvecklade-snören för att man lättare skulle kunna gifva spjutet ett passande läge i handen. Flera af dessa skaft äro, såsom vi ofvan nämt, prydda med inristade slingor. De äro vanligen af ask. Pilarnes spetsar äro oftast af jern men ock stundom af ben (fig. 19). Äfven sådana af det senare slaget hafva hittats: vid Rings. Skaften, om hvilka vi åter måste rådfråga de danska mossfynden, hafva varit rätt långa, 2 till.3 fot. Liksom de nordamerikanske indianernas pilar voro äfven dessa försedda med fastbundna fiädrar, hvilka tjenade till att gifva styrsel åt pilen under dess lopp. Samma fynd innehålla äfven ett antal bågar, hvilka hafva haft samma form som de vilda folkslagens ännu i dag hafva, d. v. s. den utgöres blott af en med sträng spänd båge utan stock. Strängarna äro visserligen multnade, hvilket gjort, att alla dessa bågar raknat och se ut som vänliga stänger, afsmalnande åt båda ändarna, men dessa äro i öfrigt väl bibehållna. Deras längd är rätt ansenlig, hela 6 fot. Man kan häraf förstå, att ett pilskott från en sådan båge ej var att leka med. Också veta sagorna från en senare tid, vikingatiden, att berätta om Fig. 19. väldiga bågskyttar. Så berättas det, om den norske 5 bågskytten, Einar Tambaskälfver, att han i slaget vid Svoldern, der Olof Tryggvason blef öfverfallen af den danske konungen Sven, den svenske konungen Olof och den norske jarlen Erik, gjorde tvenne ovanliga skott, båda ämnade åt Erik jarl. Ena gången träffade skottet styret strax ofvanför jarlens hufvud med sådan styrka, att pilen gick in ända till skaftet. Andra gången gick pilen mellan jarlens arm och sida med sådan kraft, att pilspetsen gick långt ut genom brädet bakom honom. Einar stod just färdig med det tredje skottet, då en pil från en af jarlens män träffade hans båge med den verkan, att denne brast itu med en stark kläng. Det svar, Einar gaf konungen på hans fråga, hvad det Var, som brast så hårdt, är allbekant: »Norge ut dina händer konung», samt visar, hvilken ofantlig tillit den väldige bågskytten satte till sitt vapen, och hvilken skada han tilltrott sig kunna göra fienden dermed. Vi hafva hu sett, hvilka och hurudana de vapen voro, som invånarna på Rings gård begagfiiade vid stridstillfällen, hyilka dock då ännu torde mindre ofta Nafva förekommit än vid den tid, från hvilken vi nyss anförde några drag. Några af dessa, särskildt pilen och spjutet, användes äfven vid ströftåg på jagt i skog och mark. Den kringliggande vidsträckta skogstrakten vid Rings är ännu mycket rik på villebråd och har säkerligen då lefwet ännu rikligare tillfällen till jägt, från hvilka männen hemfört mångöet präktigt byte åt husmodren. De ofvan omnämda båda små bronsspännena äro ett talande bevis på folkets kärlek till jagten. Äfven fiske har säkerligen bedrifvits af gårdens kaflar. Visserligen träffades ingen fiskkrok eller anfian fiskredskap, som kan bestyrka detta, men då man vet, att fiskredskäpen var uppfunnen redan af stenålderns folk; behöfva vi ej tvifla på, att denna var känd för Ringsborna wider den äldre jernåldern. Man har för öfrigt i grafvar från denna tid träffat fiskben. Så fann konservator Gustafsson år 1877 i en liten grafkista vid Bjers i Lärbro tre fiskkotor jämte en spelbricka af ben, bitar af lerkärl och af en kam m. fl. saker. Till och med ben af säl hittades i en af grafvarne vid Bjers och liknande fynd i stor mängd har doktor Kolmodin gjort i den märkliga grottan på Stora Karlsö, fynd, som gå mycket längre tillbaka i tiden än de från Rings. Vi behöfva derför ej betvifla, att man vid Rings förstått att taga mången god fångst ur det närbelägna Tingstäde träsk. Huru man skaffat sig fram på denna insjö under vintern, då isen låg spegelblank, derom få vi besked af ett egendomligt föremål af ben, som hittades i A. Det är en s. k. islägg, genomborrad i hvardera änden med ett hål, deri snören varit fästade, hvarmed isläggen fastbundits vid foten. Det är skenbenet af en häst, man användt härtill. Från Björkö känner man många sådana. I de isländska sagorna omtalas de äfven. Från medeltiden äro de ock bekanta, ehuru de då stundom inrättades på något annat sätt, nämligen så, att en plugg slogs in bakifrån, vid hvilken det bakre snöret fästes. De hafva-t. o. m. begagnats ända in i vår tid. Den, som skrifver detta, har sjelf i sin barndom gått på isläggar, och kan intyga, att de ej äro dåliga fortskaffningsmedel. Är isen riktigt spegelblank, och man har en god isstaf att staka sig fram med, så bär det af i svindlande fart; Men förlorad är man, om man oförmodadt stöter på några vak, ty det står ej till att vända hastigt med isläggar, såsom man kan göra med skridskor. Här gjorde vi nw bekantskap med ett af männens vinternöjen utom hus. Om en idrott, som brukades sommartid och med stor förkärlek af både män och pojkar, lemna oss ett slags stenar säker upplysning. Stenarna kallas varpof, och leken att »kasta varpor», hvilket uttryck egentligen innehåller ett upprepande af samma sak två gånger, eftersom varpa betyder något, som man kastar. Ordet är slägt med det tyska werfen och det nysvenska värpa. För den läsare, som möjligen ej känner detta på Gotland så omtyckta spel, må det med några ord beskrifvas. Leken går så till, att man ställer ned två stickor i jorden på omkring 75 fots afstånd från hvarandra och kastar med varporna efter dem, Konsten är att föra varpan så, att hon roterar horisontalt, faller ned så nära stickan som möjligt och blir liggande der. De kastande, som kunna vara ända till 8 á 10 personer, äro delade i tvenne partier, hvilka anstränga hela sin förmåga att besegra hvarandra och att först hinna 12 poäng eller »stick», som det heter på Gotland, då »kulan» är vunnen. Detta är det sätt, som mest användes, och som alltid brukas af vuxna män. Varporna, som vid denna kastning användas, mäste vära knackade så att de hafva skarpa kanter, hvilket gör ätt att de ligga stilla, då de träffa- marken. De tillverkas helst af en gråstensskifva, som är något kullrig på öfversidan, men äfven af kalksten. Storleken vexlar något efter den kastandes styrka och handens storlek, men får ej vara större, än att den beqvämligen kan föras med en hand. Detta slag af varpkastning idkas på gräsbevuxen mark. Ett annat slag förekommer äfven å sandig mark, nien användes endast af pojkar. I st. f. stickor ställes då upp mål af sten, och varporna äro kullriga så att de lätt glida fram, »fysa», utefter marken. Konsten år här hufvudsakligen att gifva varpan en sådan riktning, att den träffar målet och kullslår, »råmar», detta, hvarigenom två poäng vinnas. Till varpor af detta slag användas sådana stenar, som så ymnigt förekomma i den gotländska strandklappern och stenören. Denna helsosamma idrott idkas ännu i dag med stor förkärlek af det manliga slägtet, man skulle kunna säga under hela vandringen från vaggan till grafven. Öfver hufvud taget kan ej en på gotländska landsbygden uppfödd man säga, huru gammäl han var, när han först började att kasta varpa, och mången åldring med ungdomligt sinnelag lägger ej bort spelet, så länge armen orkar göra tjenst. Det är också icke så ovanligt, att se 12 års pojkar och 60 års gubbar deltaga i samma täfling. Denna idrott ser enkel ut, men är dock rätt svår för den, som ej öfvat den från barndomen. Från barndomen har man ock på den tiden öfvat sig deri, ty ej mindre än 7 barnvarpor hittades, några för riktigt små; små händer. Flera varpor för män hittades äfven. Huru kärt man höll detta spel, bevisas bäst deraf, ätt man känner tre fall från graffälten från Bläsnungs i Veskinde, der den döde fått sin varpa med sig i grafven. Dessa grafvar äro från t. o. m. en ännu tidigare period än Rings gård, eller tiden närmast före Kristi födelse, Varpkasthihgen lär icke vara känd från något annat land än Gotland. (Forts.)
Gotlands Allehanda Måndagen den 22 December 1890 N:r 199
Torsdagen den 11 December kl. 10 f.m. låta arfvingarne efter afl. hemmansägaren Johan Hejdenberg, Norrbyg i Hejnum, medelst offentlig auktion till den högstbjudande försälja sin andel i lösöreboet, nämligen möbler, såsom bord, stolar, sängställen, en bättre syfta, en kommod, en kammarorgel; säogkläder och linne af alla slag; porslin och glas; kokkörl af såväl koppar som jern; jernoch blecksaker af flera slag; snickeriverktyg, såsom 2:ae hyfvelbänkar, större och mindre hyflar, sågar, skraftvingar m. m.; smedjeverktyg; åker och körredskap, såsom res: och arbetsvagnar, kälkar, vänd- och spetsplogar, rak och krokpionharfvar, 2:ne par selar, en häst: såg, ett tröskverk, 2:ne viodmaskiner, en stormangel, en väfstol med tillbehör; kreatur, bvaribland några uvghästar, ett par unga dragoxar, 4 st. goda mjölkkor, en tjurkalf, 6 st. morlam m. m.; diverse träkärl; den afl. gångkläder m. m. som ej så noga specificeras. Godkände inropare erhålla anstånd med betalningen i 4 månader, öfrige betala kontant eller vid anfordran. Slite den 1:sta December 1890. Efter anmodan, J. A. ÖSTERGREN.
Gotlands Allehanda Fredagen den 5 December 1890 N:r 189
Enligt anmälan komma å nedannämda dagar i nästkommande November månad följande vägar på grund af brolagning att blifva ofarbara, nämligen: Måndagen 10 vägen från Endre kyrka till Barlingbo jernvägsstation, då i stället kan begagnas vägen från samma station förbi Röstäde i Ekeby till Endre kyrka; tisdagen 11 vägen emellan Barlingba station och Röstäde i Ekeby, då vägen i stället kan tagas från nämda station förbi Endregårda till Endre kyrka; samma dag vägen från Ekeby kyrka till Röstäde, då i stället kan begagnas landsvägen till 8. k. Lindarfve qvior och vidare dessa till Ekeby kyrka; onsdagen och torsdagen 12 och 13 vägen genom Mertebo socken till Mos i Stenkyrka, då i stället kan begagnas landsvägen till e, k. Valebro i Stenkyrka och vidare vägen förbi denna sockens kyrka till landsvägen genom Tingstäde; fredagen 14 vägen från Myrvälder i Tingstäde till Hammars i Lokrumme socken, då vägen kan tagas antingen från Tingstäde kyrka förbi Hejnums kyrka till Krampebro eller vägen från Tingstäde kyrka förbi Mos i Stenkyrka genom Martebo: lördagen 15 vägen från Lokrumme kyrka till Ekes i bro, då i stället kan tagas vägen från nämda kyrka till landsvägen vid Hammars, vägen emellan Gothem och Vallstena sockvar, s. k. Nybroqvior, 10 och 11 inst. Nov., då i stället kan begagnas vägen genom Hörsne; och vägen från Hallvede törbi Dalhems kyrka och Dane till Näsungsbroar i Dalhem socken 14 och 15 Nov., då i stället kan tagas vägen genom Roma och Halla eller genom Källunge och Hörsne socknar. Till följd at broomläggning aflyses vägen mellan Botvatte gård och Edmarks ångsåg i Ala socken från begagnande 12 och 13 Nov. Enligt anmälan komma 2 broar å allmänna vägen emellan Ytings och Närs hemman i Othem socken att omläggas torsdagen 6 instundande November, då i stället för sagde väg kan användas vägen förbi Långome och Kumla gårdar.
Gotlands Allehanda Fredagen den 31 Oktober 1890 N:r 169
