Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Etikett: Hejde
Hejde socken ligger öster om Klintehamn.
Gårdsnamn: Dans, Ekeskogs, Forse, Gervalds, Hajdgårde, Häglajvs, Kauparve, Krämplause, Kvie, Kyrksmiss, Löves, Medebys, Munsarve, Prästgården, Rågåkre, Sigsarve, Simunde, Skogs, Smiss, Stenstugu, Tass, Tipsarve, Väntinge.
Skador för 12,000 kr. På tisdagskvällen nedbrann en tjärfabrik i Ronehamn tillhörig AB Anchér & Nordström, Stockholm. Förutom fabriken förstördes även ett upplag av cirka 250 kubikmeter stubbar och 500 hektoliter träkol samt ett skjul. Elden hade antagligen orsakats av någon gnista från en av ugnarna. Det brunna, som var oförsäkrat värderas till cirka 12,000 kr. Fabriken, som sysselsatte 12 man kommer att återuppbyggas snarast möjligt. Elden låg på grund av vindriktningen på mot samhället, men på grund av att redan tidigt mycket folk hade kommit till platsen kunde den värsta faran avvärjas. Dock voro en del av fiskebåtarna så upphettade att de redan börja brinna innan man kunde föra bort dem. Då elden först upptäcktes hade just den ende, som då var sysselsatt i fabriken, gått ut med en skottkärra för att hämta in stubbar. Det var en son till föreståndaren vid anläggningen. Då han åter kom in såg han att det brann uppe i taket, och han vidtog genast anstalter för att skyndsammast tillkalla folk, i första hand då brandkåren. Allt var emellertid förgäves, då elden spred sig med fruktansvärd hastighet. Brandkåren som snabbt kom till platsen med sin motorspruta hade ingen möjlighet att ensam rädda ens intilliggande byggnader, varför även Hemse brandkår till. kallades. Vatten kunde tagas direkt ur sjön, annars hade säkerligen ansträngningarna att rädda de närmaste byggnaderna varit förgäves.
Kolbod vid Hejde tjärfabrik nedbrann i morse. Även vid tjärfabriken i Hejde har man haft påhälsning av den röde hanen, men elden härjade här icke själva fabriken, varför skadorna blevo av betydligt mindre omfattning än i Ronehamn. Elden upptäcktes vid femtiden i morse av en telegrafarbetare, som cyklade förbi och därvid såg rök uppstiga från det skjul, där fabrikens lager av träkol förvarades. Han styrde omedelbart om, att folk alarmerades per telefon men släckningsmanskapet kunde icke uträtta så mycket, då skjulet med sitt brännbara innehåll snart var övertänt. I stället fick man inrikta sig på att hindra eldens spridning till själva fabriken, och detta lyckades också — mycket tack vare gynnsam vindriktning. Skjulet representerar icke något större värde, och för tillfället funnos endast cirka 50 hl. träkol i detsamma. Dessutom spolierades emellertid fullständigt en kolkross, värd ett par tusen kronor, varjämte det förmodligen kommer att bli någon tids driftsstopp vid fabriken, då nu lagerlokal för träkolet saknas. De av elden förorsakade skadorna täckas av försäkringar.
Fabriken äges av en göteborgsfirma i oljebranschen. Branden torde ha uppstått genom självantändning i kollagret. På grund av reparation har nämligen verksamheten vid fabriken varit nedlagd under några dagar, varför vårdslöshet med eld e. d. knappast kan antas ha förekommit.
Gotlands Allehanda Torsdagen den 16 september 1943 N:r 213
Också ett kapitel ur det gotländska vägväsendets historia. När det första motordrivna fordonet kom till Gotland tvista de lärde om, men det torde ha varit omkring sekelskiftet. Man började som bekant i allmänhet med\’ att placera mer eller mindre kraftlösa maskinerier på mer eller mindre vanliga vagnar och förmodligen voro de första maskindrivna fordonen även här på ön sådana. Fabrikör Herman Lindström lär sålunda någon gång efter sekelskiftet ha haft en trilla – dock bara på prov – med något slags maskineri uti. Den var emellertid så pass kraftlös att vagnen med två personer i icke orkade upp ens för den dilla stigning som Studentallén vid södra uppfartsvägen till Paviljongen då erbjöd. Trillan trillade sålunda hem igen utan att stanna här. Urmakare Hedbohm härstädes importerade sedermera en trehjuling, en Phenomobil, och disponent Forsman i Roma skaffade sig också en motorkärra, som han for omkring i trakten och skrämde hästar med, enligt vad samtida uppger. Detta fordon lär f. ö. först ha ägts av källarmästare Berthelsen i Visby, som köpte det vid ett besök i Nizza. Den första \”riktiga\” bilen var dock den som konsul Ekman köpte 1905 – samma som hans villa blev färdig vid Snäckgärdsbaden. Meningen var att med bilens hjälp spara tid vid färderna ut och in till sommarstället, men det befanns vara en felkalkyl – bilen tog så mycken tid i garaget att det blev tidsförlust i stället för besparing. Bilen var av en konstruktion, som någon fackman då ansåg revolutionerande, men det oaktat befanns den så pass opraktisk och nyckfull, att ägaren åter sålde den redan påföljande år.
Ett \”åbäke\” som skenade emellanåt och blev illa beryktat. Detta var som sagt den första egentliga bilen på ön och den blev icke gammal. Karosseriet var ett mellanting mellan droska och bil, dock mest droska, som alla personbilar voro på den tiden. Ägaren använde fordonet för resor litet varstädes på landsbygden, från Katthammarsvik i söder till Fårösund i norr och den blev därför ganska känd, tyvärr också illa känd. Till råga på allt var den därtill röd till färgen, vilket ännu mera oroade hästarna. Det var ofta krångligt på vågarna och antingen måste de mötande eller bilföraren köra av vägen. Många, som ville köra om, boro sig också oförständigt åt, piskade på hästarna för att hålla sig före, o. s, v. En känd godsägare var uppe hos landshövdingen och ville ha förbud mot bilkörning på länets vägar. Samma åsikt uttalade också en gammal f. d. länsman, som blev ursinnig varje gång han såg ekipaget fara förbi och han utlät sig helt drastiskt a \”om dj-skapet\”, som han kallade det: \”Slikt skulle vara straff på!\” Bilens säkraste fart var 6 minuter på fjärdingsvägen, d. v. s. ungefär 25 km., men den kunde utan risk drivas upp till 30 km. Steget från hästdroskornas \”en kvarts timme på milen\” med diverse \”pustningar\” på längre sträckor var mycket större än allt vad som senare inträffade på området och som gått framåt successivt. Alla, som åkte med bilen, slogos och med förvåning. En och annan gång skenade inrättningen helt plötsligt några hundra meter och så stod den därpå stilla, och man hade ett oherrans bråk med att åter få igång den. En gång ville stoppinrättningen inte fungera och föraren nödgades köra kors och tvärs i en park tills han kunde styra in kärran i ett buskage, där den sedan fick stå och pusta till dess bensinen tog slut. En annan gång vägrade den att hacka och stack rätt igenom garageväggen så att bräderna röko om det.. Ofta skrek och skällde folk i gårdarna när man körde förbi, knöto nävarna och spottade. Till en början körde hr Ekman ofta genom Stenkyrka ut till platser på norra Gotland, men det nöjet gav han snart upp sedan man en gång utanför en gård slagit sönder en hop flaskor på vägen medan bilen var norr över. En känd fru på norra Gotland bad konsul Ekman en gång enträget, att göra sig av med åbäket, då det bara åstadkom allmän förargelse på hela Gotland och – som hon sade – \”det kommer aldrig mera någonting dylikt till Gotland; ty bilar ha ingen framtid.\” Ja, det sade hon, och det var nog den allmänna meningen den tiden, utvecklingen gick emellertid som i så mycket annat i en annan riktning än man tänkt sig och det kom så småningom många bilar till Gotland.
Droskbilstrafik redan 1909. Konsul Ekmans bil kom som nämt till Gotland 1905, men redan tidigare synes ha varit planer uppe på till och med ett trafikbilföretag på ön. Gotlands norra vägstyrelse yttrade sig redan den 23 juli 1903 om en begäran av Carl Håkansson med flera om tillstånd att bedriva biltrafik mellan Tingstäde och Fårösund samt mellan Visby och Visborgs slätt. Vägstyrelsen ansåg sig icke böra motsätta sig begäran men dock på villkor att inga extra kostnader åsamkades väghållningsskyldiga. Huruvida dessa planer blevo förverkligade ha vi icke kunnat fastslå, men när väl några motorfordon hittade vägen hit följde snart flera efter och en hel del gotlänningar kommo pessimisternas åsikter på skam, det blev till och med på några år ganska många bilar här. 1907-08 byggde fabrikör Edv. Christersson egenhändigt en bil och 1909-10 öppnade han trafik med en Fordbil. Han följdes i drosktrafiken tämligen raskt av Edvin Pettersson, V. Finberg, Nordin m. fl. Nuvarande åkeriägare Georg Brinck fick redan 1911 en Apollovagn, sedermera utbytt mot en Stoewer, som åter 1914 lämnade plats för en modern Cadillac. 1911 fick även konsul Björkander hit sin första vagn, en tysk M. A. F. sned 10 hörs luftkyld motor. Den utbyttes följande år mot en 18 hkrs Horenvagn. Flera andra Visbybor köpte vagnar och de följande åren blev det ett ideligt bytande, man följde med sin tid och bilarna blevo ju allt modernare, man skulle naturligtvis ha det bästa och det måste ju erkännas – utvecklingen gick hastigt framåt. Omkring 1909-10 kom bilen A 600 hit från Stockholm och körde propagandaturer på ön. Propagandan gällde förmodligen mera bilmärket än motorismen.
Gammal och ny tid, Oldsmobil av 1898 och 1928.
Busstrafiken planerades tidigtmen utvecklades sent. Som ovan nämnts begärde Carl Håkansson m. fl. redan 1903 att få ordna automobiltrafik Tingstäde-Fårösund och Visby-Visborgs slätt, men den torde aldrig ha kommit igång. I Nya Dagligt Allehanda för den 27 febr. 1906 stod en vacker bild införd – återfinnes även här – och samtidigt meddelades att automobiltrafik skulle införas på Gotland, varvid denna autobuss skulle trafikera linjen I Tingstäde-Fårösund, en sträcka på 3 mil, från och med den 1 juni. Meningen var att det skulle bli post- och passagerarebefordran och att bilen skulle gå fram och tillbaka alla vardagar. Vidare meddelades följande: \”Vagnen, som är försedd med en 2-cylindrig 12 hkrs benzinmotor, afser att rymma 8-10 personer samt ett par hundra kilogram post och bagage. Den rullar på gummi på alla fyra hjulen och har en maximihastighet av 25 km. i timmen. Leverantör är Gjestvangs i Stockholm. Ingenjör F. Nilsson i Rute har största förtjänsten av att denna trafik kommer till stånd.\” Icke heller ifråga om denna trafik ha vi kunnat få någon säker uppgift. En del personer vi talat med vilja dock minnas, att bilen krånglade från första stund och att det aldrig blev något vidare med trafiken ifråga. Den 31 dec. 1906 uppträdde emellertid något som kallade sig Automobilaktiebolaget Gotland med en ansökan till länsstyrelsen om tillstånd till yrkesmässig biltrafik på Tingstäde-Fårösund med flera linjer. Icke heller ifråga om denna finnes några säkra tecken på lång tillvaro om trafiken ens kom igång. Det var emellertid icke många år senare som väghållningsskyldige började på att tala om behovet av bilskatt, då bilarna tärde hårt på vägarna. Men det är en annan historia.
En av de första Fårösundsbussarna.
Busstrafiken på Gotlandsvägarna planerades som nämnts ganska tidigt och en del privata busslinjer funnos väl också före 1920, vilket år Gotlands järnväg emellertid började busstrafik i egen regi på linjen Lärbro-Fårösund. Det var med en Scania-Vabisvagn, som på den tiden kostade vackra slantar. De senaste bussar, som de gotländska järnvägsföre tagen anskaffat, förnämliga Volvobussar, nyligen omnämnda i denna tidning, voro dock åtskilligt dyrare. Allt flera linjer kommo trafikerade av de tre järn- vilka efter hand moderniserat den rullande materielen, Det var i första hand avsides liggande orter såsom Ljugarn, När och Katthammarsvik som fingo bussanslutning med järnvägen och med tiden insattes även busslinjer på en del inlandsorter. Ett flertal direkta busslinjer Brevos också av järnvägarna såsom t. ex. från Visby till Lärbro, Katthammarsvik, Ljugarn, över Bäl, Gothem och Anga till Slite, över Hejde eller Eskelhem till Klinte, mellan Hemse och Ronehamn m. fl. En del linjer ha även drivits mer eller mindre privat, som Visbybussen inom Visby stad och till Visborgs slätt och Högklint, Snäckgärdslinjen sommartid etc. En del linjer ha ju kriget satt stopp för, men komma väl tillbaka när freden åter kommer till makten. En busstrafik, som också stöp för restriktionerna var den som 1.939 öppnades mellan Broa brygga och Sudersand – privatbil har emellertid de två senaste somrarna hållit trafiken igång här. Numera äro som sagt de gotländska autobussarna moderna och trevliga vagnar. Man kan också taga för givet att kommunikationerna på vägarna efter kriget komma att gå mot ett kraftigt uppsving. Våra vägar äro utmärkta och bussfabrikationen av idag står på hög nivå – den komplettering till järnvägsnätet som busslinjerna utgöra, närmar avlägsna landsändar till centrala delen, av länet, isoleringen brytes och folket kommer lättare till varandra. Men icke blott bussarna utan även privatbilarna komma säkert att återerövra landsvägarna – huruvida gengasaggregaten då skola hamna på sopbacken återstår att se, men redan nu ha ju många bilmärken kommit i nya moderna utföranden – och de komma säkert också till Gotland, trots att man 1905 trodde motsatsen. För att till sist gå tillbaka till den gamla första biltiden, så var det ju ganska förklarligt, att det konservativa Gotland skulle på gammalt maner se med misstro på \”utlänningarna\”, som man dock oftast var mera rädd för själv än vad djuren voro. En av de första bilförarna berättar, att han en gång under en åktur på norra Gotland hade en annan motorman med, båda leva för resten ännu, och då mötte man en kärra med en gubbe och en gumma. Båda ekipagen stannade långt ifrån varandra och gumman steg av, varpå bilen sakta körde förbi kärran med gubben. Hästen rörde inte på öronen, men väl förbi, bad förarens gode vän – en stor spjuver – honom hålla, varpå han gick tillbaka till gubben och sporde vänligt förekommande:
Vill farbror kanske vi skall leda tant förbi bilen?
Naj, naj, sa gubben, ha kummar nå! En annan gång mötte en bil en trilla med en gubbe i. Gubben viftade förtvivlat med piskan och bilen stannade. Gubben steg av, lade upp tömmarna och gav sig långt ut på åkern bredvid, hästen stod stilla framför trillan. I bilen undrade man vad som stod på, men då hojtade gubben ute från åkern: – Kåir nå, de jär intfalit. Bilarna voro skröpliga på den tiden och folket var inte vant vid maskinerna. Men man har med tiden vant sig både att åka och att fördra bilarna på vägarna. Det är som göteborgaren sade, inte sagt att det är vanvett för att man inte är van vet. Och ingen kan rida mot utvecklingen. Nu är det länge sedan de första gotlandsbilarna langades på skrothögen, men i garage och verkstäder bida vagnar utan gummiringar både nya ringar och en ny framtid för motorismen – även på Gotland.
Modern buss med gengasaggregat på pivotvagn.
Gotlands Allehanda Fredagen den 10 september 1943 N:r 208
Den gamla kalkstensbron vid Petes i Öja. Något om vägdistriktens verksamhet under dess 50-åriga tillvaro. Den vägorganisation, som nu vid vägväsendets förstatligande försvinner, har hunnit verka under precis ett halvsekel eller alltsedan det enligt 1891 års väglag tillkom och sattes i verket. Den har alltså fungerat under en tid av rastlös utveckling på det tekniska området, vilken ställt de ansvariga vägmyndigheterna inför upprepade krav på bättre förbindelser och som stundom medfört svårigheter av skilda slag. Under medverkan av kunniga och erfarna män ha dock dessa svårigheter övervunnits och Gotland kan i dag berömma sig av ett vägnät, som tillgodoser alla rimliga anspråk. Det lokala vägstyret kan med gott samvete överlämna det verk, det byggt upp, till de statliga förvaltningsorgan, som skola föra verket vidare. När den nya organisationen med vägstyrelser och vägstämmor kom i gång på-90-talet blev den första stora uppgiften att besluta om vägdelning för det system till väghållning in natura som lades upp. Varje jordägare skulle ha sin vägdel att sköta om och det tog lång tid att verkställa dessa omfattande beräkningar. Lantmätare Oskar Warfvinge i Visby hade detta arbete om hand och det dröjde flera år in på 1900-talet innan väglängderna lågo klara och kunde träda i kraft. Under tiden hade vägstyrelsen som en av sina huvuduppgifter att utlysa entreprenad på anläggandet av nya vägar och på underhållet av dessa. För vinterväghållningen krävdes en indelning i ploglag, som förnyades vart tionde år. Att göra alla till lags med ersättningarna gick givetvis aldrig och titt och tätt anfördes klagomål, som ibland fullföljdes ända upp till Kungl. Maj:t. Vid vägstämmorna i seklets början var representationen vanligtvis inte så fulltalig och ibland kan man finna att endast 3-4 ombud infunnit sig. Allt gick i sina lugna gängor och några omstörtande frågor hade man inte att ta befattning med.
Motortrafiken gjorde sig påmint redan 1903. Motortrafiken började dock snart höra av sig och redan 1903 förekommer en passus i norra vägdistriktets protokoll, som talar om att Carl Håkansson sökt trafiktillstånd för automobil på vägen Tingstäde-Fårösund. Man ansåg att denna trafik skulle bli till gagn och man ville inte motsätta sig ett begagnande av dessa fordon. 1906 kom \”Automobilaktiebolaget Gotland\” med en liknande framställning och fick tillstånd för diligenstrafiken till Fårösund. Vägstyrelsen på söder höll stramare tyglar i fråga om biltrafiken och 1915 satte man sig emot en framställning om körtillstånd under motivering att \”framförandet av automobil ej sällan är förenat med största fara för vägfarande och utan att minsta hänsyn tages för att skyddå eller hjälpa den som möter med hästar förspänt åkdon\”. Medan norra vägstyrelsen var liberal och tillät biltrafik på snart sagt alla småvägar dröjde det ända fram till 1922 innan man på söder släppte fram bilarna på olika bygdevägar. Av större vägbyggen vid seklets början kan nämnas vägen Martebo station-Nyplings i Lokrume och 1910 byggdes den första bron i armerad betong vid Ihre i Hangvar för en kostnad av 1,900 kr. 1912 ombyggdes också Nybro i Gothem, som den gången kostade 4,625 kr. Åren närmast efter kriget fick man efter långa förhandlingar klart med vägarna över Mästermyr och på norr beslöt man byggandet av Hangvar-Othem-vägen, som var klar 1923.
När färjebryggorna föllo samman av skröplighet. Färjetrafiken över Fårösund fortgick ända fram till 1920-talets början på samma sätt som den gjort sedan gamla tider. För persontra, fiken hade man små roddbåtar och för det tyngre godset fanns en större blevo också alltmera ålderstigna och fallfärdiga och till sist gick det så långt, att man på Fårösund måste hyra en brygga i enskild ägo för att kunna klara färjetrafiken utan vådor. Är 1920 började man byggandet av den nya Fåröbryggan och samma år inköptes en mindre motorfärja för passagerare och lättare gods. Nyanskaffningen fullbordades sedan\’ med att en bilfärja insattes i trafik på hösten 1922. Innan dess hade också färjehamnen i Fårösund ordnats på ett tillfredsställande sätt. Den gamla generationen färjemän avtackades och den nya tidens farkoster började sina turer i sundet. En ständigt återkommande fråga angående färjetrafiken blev sedan biljettaxorna, som ändrades åtskilliga gånger innan de fr. o. m. 1937 helt avskaffades.
Natura väg hållningen avskaffas vägkassorna överta ansvaret. I mitten på 20-talet trängde sig frågan om vägkassornas övertagande av sommar väg hållet alltmera i förgrunden och i det fallet var det södra distriktet som kom först i gång. Fr. o. m. år 1927 övertog södra vägkassan väghållningen i distriktet och året efter fattades enahanda beslut på norr sedan frågan fallit två gånger förut. Båda distrikten utbjödo väghållningen på entreprenad och man tecknade avtal med A.-B. Vägförbättringar som skötte om de gotländska vägarna till 1932 års utgång. I en form levde dock det gamla naturasystemet kvar in på 1930talet nämligen vinterväghållningen. Saken behandlades på några vägstämmor och det gav till resultat att vägkassorna år 1932 övertogo denna angelägenhet. I 30-talets början började man umgås med tanken inom vägstyrelserna att helt och hållet överta väghållningen i egen regi. Under 1932 togs frågan upp vid gemensamma förhandlingar med vägstyrelserna och förslagen resulterade i att vägstämmorna beslöto ett fullständigt övertagande av all väghållning i kassornas egen regi fr. o. m. 1933 års början. Vägstyrelsernas första åtgärder beträffande vägbyggena var att förbättra de starkt trafikerade vägarna genom öns samhällen samt vid de järnvägsstationer, där bettransporterna voro särskilt omfattande. Vägen genom Roma breddades och vidare förbättrades vägen Hemse-Ljugarn, västra landsvägen samt vägen Visby-Hemse över Vall och Hejde. Kulmen i vägbyggandet nåddes åren 1933-34, då man också eftersträvade arbetslöshetens avhjälpande med igångsättande av vägbyggena. I norra häradet förbättrades under åren 1933-36 vägen Visby-Stenkyrka och bland andra vägar som iordningställdes under denna tid kan nämnas vägen genom Bjärges, vägen Tibbles i Hejdeby-Larsarve stationsväg i Källunge, vägen Allekvia i Vallstena-Gothem och vägen Bro kyrka-Tingstäde samhälle. Bland större vägbyggen på söder kan nämnas förbättringen av vägen Visby-Träkumla-Vall-Isums samt ombyggnaden av Toftavägen, vilken fortgått fram till de senaste åren.
De första betongvägarna. Slite fick Gotlands första betongväg vilken anlades 1930 för en kostnad av 135,000 kr. Sedan följde så småningom betongvägar i Hemse, Klintehamn, Tingstäde, Vible och Roma, där kriget avbröt detta permanentningsarbete. Ungefär 1,5 mil betongvägar hade iordningställts före krigsutbrottet. Av tjärmakadamiserade vägar har anlagts ungefär en mil. Förbindelserna över Fårösund förbättrades på ett avgörande sätt genom att en ny motorfärja byggdes och sattes i trafik under år 1937. \”Fårösund II\” utfördes på Löfholmsvarvet efter konstruktion av civilingenjör K. H. Larsson i Stockholm och kostade i runt tal 60,000 kr. I samband därmed byggdes också färjeläget i Fårösund om, så att plats kunde beredas båda motorfärjorna. En fyraårsplan för vägbyggena upprättades 1936 och närmast i tur stod då förbättring av vägar genom Roma, Endre och Follingbo, vägarna vid Laus myr samt Toftavägen. Under senare år, särskilt 1941 och 1942, ha åtskilliga vägar förbättrats och även nybyggen ha ägt rum, främst för att tillgodose kraven från försvarets sida. Bland de vägförbättringar som senast beslutats och som till en del också utförts märkes Visby-Bro kyrka, Visby-Fjälls i Endre, Hallfreda-Akebäck-häradsgränsen, vägen till Halls huk, vägen Roma kyrka-Björke kyrkaIsums, Bunge-Hau-Trelge, vägen Boge kors-Ytlings i Othem, vägen Stava-Digeråkra i Barlingbo, vägen Tingstäde kyrka-Bunn i Fårösund, Lokrume kyrka-Mallgårds i Hejnum, vägen Endre-Follingbo, Stuxvägen i Fårösund, vägen Tass i Hejde-Duckarve i Linde, vägen Ejmunds-Mästerby-Isums m. fl. Sammanlagt har sedan 1927 cirka 30 mil vägar byggts och omkring 40 större broar ha anlagts.
Dammbindningen slog igenomså småningom. Dammbindningen började diskuteras omkring år 1930 och man gjorde en del försök i de större samhällena med klormagnesium och andra ämnen. Vägsaltet hade emellertid en del olägenheter med sig som gjorde att man inte kom att använda det i större utsträckning förrän 1935. Snart insåg man att saltet var oundgängligt för de dammiga gotlandsvägarna och före krigsutbrottet hade man kommit så långt att över 100 mil eller 70 procent av vägnätet var saltbehandlat. Under årens lopp har vägdistriktens maskinpark vuxit oerhört och det ligger åtskilliga kapitalinvesteringar mellan de vägsladdar som inköptes 1923 och den stora omläggning till gengasdrift, som de senaste årens förhållanden tvingat fram. När kontraktet med Vägförbättringar uppsades 1932 övertogs samtliga bolagets maskiner på Gotland och detta bestånd han sedan utökats med modernare redskap av alla slag.
Männen i ledningen. I denna lilla översikt måste också beredas plats för namnen på en del av de män, som under årens lopp lett vägdistriktens verksamhet. Det dominerande namnet i södra distriktets historia är kronolänsman M. E. Svallingson, Klintehamn, som under nära 40 år med stark hand ledde distriktets öden. Hån tillträdde ordförandeposten i styrelsen 1893 och det sista protokollet av hans hand är dagtecknat den 2 jan. 1932, vilket bl. a. omtalar att landstingsman K. J. Levander i Havdhem utsetts till ordförande. Efter dennes död utsågs fr. o. m. år 1937 nämndeman K. W. Palmqvist, Vall, till styrelsens ordförande, där han alltjämt fungerar. Av namnen från gamla tider kan vidare nämnas Nils Nilsson i Klintehamn, som var med i många år ända fram till 1927, 0. N. Bolin i Alva, som avgick 1917 samt M. N. Nilsson, Ålarve i Rone, vilken tillhörde styrelsen 1918-25. Ar 1928 invaldes riksdagsman Th. Gardell i styrelsen, 1932 kom nämndeman Palmqvist samt fr. o. m. 1936, då styrelsen genom en ny förordning utökades från tre till fem ledamöter, landstingsman Henric Levander, Bols, lantbr. Malkus Andersson, Eksta, och folkskollärare Herman Stengård i Linde, vilken till sin död 1941 fungerade som räkenskapsförare och tillika stämmoordförande. Efter honom har folkskollärare Reinhold Dahlgren inträtt i styrelsen och stämmoordförande de senaste åren har varit kyrkvärden Rud. Bolin i Alva. I norra häradet finna vi omkring sekelskiftet följande namn i vägstyrelsen: som ordförande kaptenen C. T. Broander, Kullingbos i Källunge, samt vidare f. riksdagsmannen Per Larsson, Lilla Fole, och nämndeman 0. J. Larsson i Hörsne. Åren 1906-10 finner man nämndeman Johan Edmarks namn i styrelseprotokollen och på ordförandeposten fungerade åren 1906-08 agronom K. F. Broander, Kullingbos. Riksdagsman K. J. Larsson, Bondarve i Fole, trädde sedan till och var ordförande ända fram till 1929, vilket år dåvarande kaptenen Fr. Nyström trädde till. Vid ombildandet av styrelsen 1936 blev lantbrukare Gunnar Nilsson, Halner, styrelsens ordförande och vid dennes avflyttning inträdde fr. o. m. 1941 lantbr. E. W. Norman på ordförandeposten. Bland dem som under många år tillhört norra vägstyrelsen kan nämnas nämndemännen Hj. Pettersson, Hulte i Endre, 1911-35 och lantbr. N. P. Svensson, Hägelsarve i Ekeby 1917-28. Riksdagsman Gunnar Bodin, Grausne, var styrelseledamot 1929-36 samt major Nyström 1930 -36. Den nuvarande styrelsen består av lantbr. E. W. Norman, ordförande, förvaltare P. 0. Berthon, Bungenäs, som även varit vägstämmans ordförande, lantbr. Arvid Collberg, Follingbo, fabrikör Fridolf Johnsson, Slite, och lantbr. Anders Andersson, Hangvar. Alltifrån färjeväsendets nyordnande i Fårösund vid 20-talets början och fram till 1936 fungerade styrelsesuppleanten John Broström, Broa, som styrelsens tillsyningsman för färjetrafiken.
Varnande röster mot förstatligandet. Trots att vårt lokalstyrda vägväsen visat sig besitta en hög grad av effektivitet och initiativkraft kom dock frågan om vägarnas förstatligande fram för några år sedan. Vägstyrelserna och stämmorna hade ärendet på remiss och från gotländskt håll höjdes röster mot förslaget, då man fann nackdelarna med det nya systemet betydligt överväga de fördelar som kunde vinnas. Likaså protesterade man kraftigt mot de särbestämmelser som i lönehänseende föreslagits för de blivande tjänstemännen inom den gotländska vägorganisationen. Årets riksdag genomförde som bekänt förslaget, vilket träder i kraft nästa nyårsdag, och därmed får vårt halvsekelgamla lokala självstyre maka åt sig. De sista vägstämmorna ha hållits i Hemse och på Allekvia medan vägstyrelserna väl ännu komma att samlas några gånger för att sköta om de sista ärendena. En av de sista stora uppgifterna har varit att samla alla i vägfrågor intresserade gotlänningar till den stora vägdagen i dag, som anordnats för att hugfästa minnet av den epok i gotländsk väghistoria, som inom kort är till ända.
Gotlands Allehanda Fredagen den 10 september 1943 N:r 208
fredag, lördag och söndag gick programenligt och biskopens inspektion av kyrkor, arkiv och kyrkogårdar, skolor etc. gav icke anledning till , anmärkning. Visitationen inleddes med besök i Hejde skola på fredagen, varpå följde barngudstjänst i Hejde kyrka och senare besiktning av Hejde och Väte kyrkor. Dagen avslutades med aftonsång i Väte med predikan av biskopen. Lördagen ägnades åt besök i Väte skolor och barngudstjänst i kyrkan, varpå följde granskning av pastorsexpeditionen och till sist ungdomsgudstjänst i Hejde kyrka. Igår voro båda församlingarna sammanlysta till högmässa i Hejde kyrka, där biskopen predikade och efter högmässan höll visitationsstämma. Såväl vid denna som under den föregående visitationen befanns allt i god ordning. Menigheten deltog allmänt i sammankomsterna och gudstjänsterna. Vid visitationen närvoro prosten Reuser och stiftsadjunkten Lundell. Efter visitationsstämman igår gavs middag i Hejde prästgård för utom biskopen och prästerskapet i övrigt ett stort antal inbjudna, kyrkoråd och skolråd i båda församlingarna m. fl.
Gotlands Allehanda Måndagen den 6 september 1943 N:r 204
Lantbrukaren H. A. Jakobsson, Forsa i Hejde, blev på sin femtioårsdag går hjärtligt hyllad och fick därvid bl. a. mottaga subskriberade gåvor av släktingar och vänner, bestående av en soffa samt ett par fåtöljer, en stor matta ni. m. Förutom presenter och blommor kommo också telegrafiska lyckönskningar jubilaren till del. Hr Jakobssons maka fyllde den 31 augusti femtio år, och man hade nu passat på att hylla de båda makarna samtidigt. På aftonen hade omkr. ett 50-tal gäster inbjudits till ett samkväm varvid hyllningarna för femtioåringarna givetvis fortsatte.
Gotlands Allehanda Lördagen den 4 september 1943 N:r 203
Åttiofem år fyller den 3 september f. sjökaptenen F. Wallin, Slite. Åttiofemåringen är för sin ålder ovanligt pigg och tar sig då och då en långpromenad. Han är född i Hellvi och kom i unga år till sjöss, där han upplevat många äventyr. Han var med på den tiden, då ännu segelfartygen behärskade haven och har bl. a. fört ett engelskt fartyg. Nu var det länge sedan han slog sig till ro på landbacken, och i Slite har han bl. a. varit hamnmästare en tid.
Lantbrukaren H. A. Jakobsson, Forsa i Hejde, fyller den 3 september femtio år. Femtioåringen har sedan 1914 tillhört D. U. F. i Hejde. Under åren 1916-1926 var han fjärdingsman och innehar sedan 1929 posten såsom barnavårdsman. Inom sin hemsocken är han ofta anlitad som auktionist och bouppteckningsman, och som protokollförare vid Elof Hanssons auktioner sedan 16 år tillbaka är han känd och välkänd. Han är även med i hemvärnet.
Gotlands Allehanda Torsdagen den 2 september 1943 N:r 201
I Alsens kyrka sammanvigdes den 25 juli styrmannen Sven Bäckström, Stockholm, och fröken Ingrid Larsson dotter till sjökaptenen Ola Larsson och hans maka, Visby. Vigselakten ägde rum i samband med högmässogudstjänsten, och officiant var kyrkoherde Karl Hammarin. Brudnäbb var brudgummens systerdotter Gertrud Larsson. Vid inträdet i kyrkan, som var vackert smyckad med björkar och ängsblommor, föregicks brudparet av fiolspelmän. Två kända allmogespelmän, Erik Arnsten och Emil Gunsten, utförde Jämtlandssången med text av Wilhelm Peterson-Berger och musik av Nils Jonsson, \”Lapp-Nils\”. Efter vigselakten sjöng herr Gösta Bäckman \”Kristallen den fina\” till orgelackompanjemang av brudgummens syster, organisten fru Gärda Larsson, som även spelade utgångsmarschen ur \”En midsommarnattsdröm\” av Fr. Mendelssohn.
I morgon kl. 5 sammanvigas i Visby domkyrka fänrik Olle Tordling, Stockholm, och fröken Maj-Britt Harrysson, dotter till stationsinspektor Harry Johansson, Visby, och hans maka. Vigselförrättare är kyrkoherde Folke Thuresson, Hejde.
Gotlands Allehanda Fredagen den 30 Juli 1943 N:r 172
Ökningen omkring 60,000 kg. första halvåret. I tisdagens nummer av denna tidning fanns en artikel, som berättade, att osttillverkningen i landet ökat kraftigt under första halvåret eller fram till och med maj månad. Närmare 1,3 miljoner kg. mera ost än motsvarande tid i fjol hade under 1943 års fem första månader producerats i riket förutom en mesost-kvantitet, som var få stor, att man icke lyckats vinna avsättning för hela tillverkningen utan måst börja beredskapslagra denna slags ost. Med nyssnämnda siffra för ögonen syntes det oss som det kunde vara av intresse att höra hur osttillverkningen skett på Gotland under första halvåret och Gotlands Allehanda har därför gjort en rundfråga till ostmejerierna på ön, varvid en del uppgifter erhållits. Därav framgår, att under första halvåret, alltså till och med juni månad, på Gotland tillverkades 160,877 kg. ost. Ehuru siffror på fjolårsproduktionen saknas från ett par mindre mejerier torde man kunna som säkert anse, att produktionen samma tid i fjol icke mycket översteg 100,000 kg. Ökningen i ystningen i år skulle sålunda uppgå till omkring 60,000 kg. Tingstäde mejeri ökade mest eller med 14,044 kg. från 32,039 kg. i fjol till 46,083 kg. i år, Barlingbo minskade från 22,098 till 17,098, Havdhem ökade från 17,399 till 22,727, och Stånga från 22,691 till 24,168, Hesselby, som i fjol första halvåret icke ystade alls, ystningen kom igång först under senare halvåret, har i år presterat 28,058 kg. Rone, som ifjol tillverkade 4,579 kg. på hela året, har under första halvåret tillverkat 7,047 kg. och Hablingbo har ökat från 1,211 i fjol till 4,296 kg. i år. Alskog rapporterar c :a 6,000 kg. i år, Hejda 3,000 och Stenkyrka 2,400 kg.
Använd mera mesost. Av Riksosts rapport framgick som nämt, att mesost producerats i så stora mängder att man sett sig nödsakad att gå in för beredskanslagring. Och ändå har mesosten många goda egenskaper, som borde göra den livligare använd än som faktiskt är fallet. Mejerichefen i Tingstäde hr Persson understryker också detta. Tingstädemejeriet är det enda Gotlandsmejeriet som hittills tillverkat mesost, men i nästa vecka får det konkurrens från Hesselby mejeri, som då upptar tillverkning även av sådan ost — man beräknar c :a 100 kg. pr dag — och glädjande nog också har köpare till sin tillverkning. Enligt vad hr Persson i Tingstäde meddelar, är det ringa efterfrågan på mesosten denna tid på året. Tillverkningen minskar därför under sommaren för att åter öka i september och pågå till i maj. Mesosten är icke endast ett bra och billigt smörgåspålägg, den är också ett utmärkt tillsatsmedel vid bakning — man löser då först upp osten — och brödet blir faktiskt bättre av mesosten. Dessutom är mesosten hälsosam.
Mjölkmängderna minska fortfarande — betesmarkerna torrbrända. Vid vår rundfråga passar vi också på att höra hur det ligger till med mjölkleveranserna i torkperioden. Övervägande minskar mjölkmängden, på sina håll ganska mycket, på andra håll mindre, men — även ett par goda rapporter ha lämnats. Sålunda är mjölktillförseln fortfarande tämligen normal till Alskog och Le-vide mejerier, minskningen är knappast större än den brukar vara i juli månad. Fidenäs mejeri rapporterar detsamma. I fjol var ju betet bättre på sommaren och därför också mjölkmängden större, men som sagt vid dessa tre mejerier anses mjölktillförseln nu i juli såsom tämligen normal för årstiden. Så har den minskat dess mera på andra håll. Vid Hesselbymejeriet har mjölkmängden minskat ungefär. 30 proc. och i Stånga är minskningen icke långt ifrån densamma eller från 13,000 till 9,500 kg. pr dag. Till Hejdemejeriet är mjölkleveransen nu ungefär 2,000 kg. mindre pr dag än normalt, vid Tingstädemejeriet är minskningen mellan 2.5 och 27 proc. Vid Hablingbomejeriet var leveranserna mycket goda under hela första halvåret men nu har kvantiteten gått ned med omkring 1,000 kg. pr dag. Vid Ronemejeriet är minskningen i medeltal c :a 2,000 kg. eller 3,500 mot normalt 5,500 kg. För Stenkyrkamejeriets del är situationen den, att om mjölkmängden sjunker ännu något får man sluta upp med ystningen i nästa vecka. Den sista veckan har mjölkmängden här ute sjunkit med c :a 500 kg. pr dag. På tal om osttillverkningen så har som bekant detta mejeri inriktat sig på leverans av ostmassa till fastlandet för tillverkning av s. k. \”Valla-ost\”. Man rapporterar nästan överallt brunbrända vallar och över huvud betesmarkerna bjuda snart intet bete. Man ser därför ganska mörkt på situationen. Undantagen äro som sagt icke många ehuru de dock finnas.
Gotlands Allehanda Torsdagen den 29 Juli 1943 N:r 171
Efter reparation av skärmbildsbussen komma undersökningarna på nytt att upptas den 2 aug.
Program för veckan 2-6 aug. Röntgehbussen besöker den 2 aug. Ardre 9-12 och 14-17, den 3 aug. Alskog 8,30-12 och Garda 15-17, den 4 aug. Garda 9-11,30 och Lye 14-17, den 5 aug. stannar bussen i När mellan kl. 9-12 och 14-17 och fortsätter undersökningarna där påföljande dag kl. 9-12. Den 6 aug. besöker röntgenbussen Lau kl. 14-17 Fasta aggregatet stationeras den 2 aug. i Hemse kl. 9-12, 14-17 och stannar även påföljande dag mellan kl. 9-12. Den 4 aug sker undersökningen i Hejde under tiden 912, 14-17. Den 5 aug. besökes Etellem kl. 9-12, 14-17.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 28 juli 1943 N:r 170
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/08/19430910-06-01.jpg\")