Etikett: Hallshuk

Hallshuk en hög kustklint på nordvästra Gotland, Halls socken.

Publicerat

Premiering av beredda fiskvaror

har i dag ägt rum på Stora torget härstädes på initfatikv av Gotlands fiskarförbund. Fin hel del olika varor utställdes och en rad pris, utdelades. Som prisdomarn tjänstgjorde fruarna Hanna Danielson och Gerda Krok från husmodersföreningen, direktör Markusson å Stadshotellet samt Harry Friberg som representant för fiskareföreningen.
Pristagare blevo:
För böckling: 1) Tyko Olofsson, Hallshuk, 10 p., 2) Emil Siggelin, Herrvik, 8, och Carl Norrby, Brissund, 7 poäng.
För rökt ål: 1) Herb, Jakabssons fiskrökeri, Visby, 10 poäng, som även erhöll ettextra Fris för rökt sik, vilkan tilldrog sig prisnämdens lovord. (Anmärkas bör, att hr Jakabsson icke varit i tillfälle att utställa böckling, enär han gått bet på en beräknad leverans av strömming).
För kryddströmming: 1) Emil Nilsson, Östra Vi, 10 poäng, 2) Karl Bolin, Gammelgarn, 9, 3) Emil Siggelin, Herrvik, 5 poäng.
För salt strömming: 1) Helge Lundbmrg, Hallshuk, 9 poäng, 2) Emil Nilsson, Östra Vi, 7 poäng. Extrapris för gotländsk spickströmming (lökströmming) till Karl Bodin, Gammelgarn.
Dessa premieringar torde komma att fortsättas, enär de dels tjäna till att fästa allmänhetens uppmärksamhet på de beredda fiskvaror, som finnas tillgängliga, dels komma yrkesmännen att taga upp konserveringsfrågor till ytterligare studium, varigenom utvecklingen kan gynnas icke blott kvantitativt utan även kvalitativt.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 1 December 1934
N:r 281

Publicerat

Idrott och sport.

Gotlands motorförenings orienteringstävling
natten till söndagen blev en synnerligen lyckad sådan, spännande och ganska svår, utan att dock materielen bör ha blivit så illa åtgången. Deltagarna torde ha varrit ganska nöjda med densamma, och det enda man kan beklaga var att motorcyklarna icke kunde fullfölja tävlingen. Starten gick kl. 7 på lördagskvällen från platsen utanför J. E. Siltbergs bilaffär på Kung Magnus väg, och körordern, som då utdelades förutsatte att deltagarna skulle återvända dit, men vid återkomsten fingo de nya order vid Österby och körde i stället till västra mynningen av Lancastergränd, där ännu en körorder utdelades och deltagarna sändes ut på södra Gotland, där prövningarna fortsatte.
Från Visby bar det emellertid först norrut på första etappen. Vägen över Annelund—Hästnäs—Gellungs i Vestkinde—kanalen—Etebols i Lummelunda —vägskälet c:a 500 meter väster om H i Hangvar—Sigsarve i Hangvar—Halls kyrka—Nors— Hallshuk—Vestös—Ganns ödekyrka—Ytlings i Othem—Boge—Hejnum kyrka—Tomase i Lokrume—skolan Haltarve—Björnungs i Lokrume—»granar» i Bro—Vatlings i Fole—Hejdeby—Visby (Lancastergränd)—Norrgårda i Tofta—Ragnvalds södra—Eskelhem—Mästerby kyrka—handelsboden i Väte—Gullarve i Väte—Dals—Krämplösa—över skogen till landsvägen från Lojsta vid Stebstu—Ejmunds—Stenkumla kyrka—Visby och målet.
Alla tre motorcyklarna mäste ge upp strax i början av tävlingen, och en av bilarna fastnade vid en vändning uppe i Lummelunda, vilket sinkade en del, varpå bilen ifråga i Hallsskogarna körde bort sig och gav upp. Det blev alltså sju bilar, som toga sig tillbaka till Visby, men av dessa kommo endast 5 medan målet ännu var öppet, d. v. s. till kl. 6 på söndagsmorgonen. I mål inkommo ekipagen i följande ordning: nr 2 Sellin på Ford kl. 4,38, nr.8 Norman, Chevrolet, 4,41; nr 11 Knut Falck, Ford, 4,42; nr 4 Gustaf Falck, Opel, 5,19; nr 5 Leibertz, Whipet, 5,24; nr 10 Elisabeth Johansson, Pontiac, några minuter över 6. Nr 12 Ekdahl på Ford hade ännu på förmiddagen icke avhörts, men lär ha fyllt bensin i Hejde vid 6-tiden på söndagsmorgonen.
Då man teoretiskt beräknat att första man skulle kunna vara i mål kl. 1 på natten, visa ju ovanstående tider att vägarna och orienteringen bjudit en hel del svårigheter. Vägarna voro frusna med uppblött mark under, och väglaget tvingade sålunda förarna till försiktighet. Allt avlöpte väl och utan olyckshändelser. Tävlingen har omfattats med det största intresse av förarna, och allmänna meningen lär vara att tävlingen var lika lyckad som intressant. Tack vare prickbelastningen torde det icke bli någon svårighet att skilja förarna åt — de som av allt att döma ligga bäst till äro hrr Norman och Gustaf Falck, men slutligt besked härom kan först erhållas sedan tävlingsledningen och prisdomare fått närmare granska resultaten och protokollen.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 28 november 1932
N:r 277

Publicerat

Ångaren Renates undergång.

Byråchefen Adolf Tydén gör ett uttalande för N. D. A.
Den tyska ångaren Renate, som sjönk norr om Hallshuk på Gotland, kan absolut icke ha stött på något drivande vrak. Denna kategoriska förklaring avger byråchefen Adolf Tydén till en medarbetare i N. D. A. som begärt ett uttalande med anledning av kritiken mot lotsstyrelsen. Styrelsen klandrades som bekant bl. a. för att inte ha använt sig av flygspaning för att leta reda på vraket, som misstänktes flyta omkring aoch utgöra en fara för sjöfarten.
— Till en början skulle jag vilja meddela, att vederbörliga rapporter om olyckan omedelbart Ingivits till latsstyrelsen, säger byråchefen. Först kom en muntlig rapport om händelsen och sedan skriftlig. Några andra åtgärder har det Icke ankommit varken på lotskaptenen eller lotsförmannen i Visby att vidtaga. Jag är angelägen att fastslå detta för undvikande av allt missförstånd i saken.
— För bedömandet av händelsen har man endast att hålla sig till de uppgifter, som lämnats av ångaren Renates kapten, fortsätter byråchefen. Den första frågan, som uppställer sig, när man granskar dessa uppgifter, tirnar ångaren stött på ett vrak? Ett flytande sådant har överkanten i vattenytan. Det rådde vid tillfället full dager, laber vind och ingen sjöhävning. Vraket skulle alltså ha kunnat upptäckas vid eller dfter kollisionen. Det är vidare lad märka, att ett drivande vrak, som förlorat sin fly tkraft, sjunker och kan ei sväva mellan botten och vattenytan. Svaret på frågan måste därför bli, att det ej kan ha varit något vrak på platsen.
— En annan fråga är, om ångaren stött på ett sjunket vrak, vars uppstående delar skadat ångaren så svårt att den sjunkit. Omöjligt, ty vattendjupet På platsen är över 100 meter. Man kommer Illunda till den slutsatsen, att det icke varit något vrak alls och därför har det heller inte funnits någon anledning för lotsstyrelsen att föranstalta om några efterforskningar. De sjöfarande kunna vara fullkomligt lugna.
— Kaptenens uppgifter geemellertid anledning till åtskilliga andra frågor, återtar byråchefen. Jag tycker för min del att hans handlande vid tillfället är litet egendomligt. Man kan fråga varför han ej stannade på platsen för att undersöka läckan och försöka täta den samt för att utröna vad som kan ha träffat fartyget. Kaptenen nämner heller ingenting om att pumparna sattes i gång för att hålla fartyget läns. Efter rapporten sattes genast kurs på Gotland, men efter en kvarts timme stoppade maskinen på grund av överhettade lager. Någon anledning härtill uppgavs icke. Men allt tyder på att någon läcka inte funnits maskinrummet.
— När maskinen stoppade gick besättningen i båtarna. Det uppges, att ångaren siönk efter två timmar. Läckan måste ha varit ganska obetyfflig, eftersom ångaren kunnat hålla sig flytande dessa lvå timmar. Jag kan inte förmoda annat, slutar byråchefen, än att domstolen har många frågor att framställa till befälhavaren.
Av ovanstående uttalande framgår, dels att lotsstyrelsen anser älg ha på ämbetsrummet konstaterat, att intet flytande för sjöfarten farligt föremål förorsakat »Renates» undergång, och dels att rapport om händelsen omedelbart ingått till styrelsen. Vederbörande lotsbefattningshavare i Visby har sålunda fått upprättelse. Eljest var det samme byråchef, som framhöll för oss pr telefon, att någon officiell rapport angående olyckan icke inkommit. Då N. D. A. på söndagen återgav vår artikel i ämnet, förklarade den, att eftersom man för dagen ej kunde vända sig till lotsstyrelsen, bleve tidningen först på måndagen i tillfälle till att återgiva lotsstyrelsens uppfattning. Det dröjde egendomligt nog likväl till torsdagen innan Svaret kom, så det tyckes hava tagit tid för vederbörande att få en egen uppfattning i saken.
Red.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 augusti 1932
N:r 179

Publicerat

Studieresa för fiskare.

Till deltagare i den av hushållningssällskapet anordnade studieresan ha efter förslag av fiskareförbundet uttagits följande anmälda fiskare: Valter Nilsson och Martin Ekström, Gnisvärd, Karl Hallander, När, Helge Pettersson, Skälsö, Helmer Larsson, Sanda, Herbert Frisk, Bläse, Anton Broman, Fårö, Herbert Johansson, Hallshuk och Axel Rydatröm, Lummelunda.
Resan är avsedd anträdas den 25 Dennes under ledning av fiskeriinstruktör T. Gustavsson och att taga en tid av åtta dagar. Därunder besökas några norrländska fiskelägen för studier i fiske, inläggning och rökning, varjämte uppmärksamhet skall ägnas avsättningsfrågor och fiskhandel bl. a. i Gävle och Stockholm.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 20 juni 1932.
N:r 140

Publicerat

Hallshuks fyrplats.

Lotsstyrelsen har anmodat lotskaptenen i Stockholm att införskaffa anbud å förhyrande tills vidare av lotsverkets hus vid Hallshuk med undantag av den för kustsignalväsendet avsedda byggnaden. (H. B.)

Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 februari 1932
N:r 49

Publicerat

Från landsbygden.

(Bref till Gotl. Allehanda.)
Norra Gotland, 16 Sept.
Räddningen af skonerten Xenia. Torsdagen 13 dennes vid 10-tiden på förmiddagen märkte fiskare från Lickerahamn ett större afmastadt fartyg, drifvande omkring 5 minuter från land vid Hallshuk i N. NO från Stenkyrkehuks fyrplats. Vinden var NV, med halt storm och ofantligt hög sjö sedan ovädret föregående dygn. Isynnerhet var landsjön svår.
Från stränderna af Halls och Hangvars socknar hade jämväl det nödstälda fartyget iakttagits; dock vågade man sig ej ut till landsättning.
Icke destomindre begåfvo sig Lickershamns fiskare, 13 till antalet, ut i 3 båtar. Sjön gick våldsam hög, men det lyckades dem dock efter stora ansträngningar nå vraket, som rullade i oroväckande grad. Efter flere försök kom man ändtligen ombord å detsamma och befann dess namn vara Xenia, lasten trä. Fartyget tycktes vara i godt stånd, förutom riggen, som gått öfver bord, förriggen i sitt fall förstörande den mindre båten. Den större var instufvad, men besättningen hade ändå lemnat fartyget, som man vet upptagen af Loch Garry.
Räddarnes, eller de ombord verandas första åtgärd var att få upp nödrigg, som med deras egna båtsegel verkstäldes —, detta för att kunna få styrfart på Xenia och sedan med den goda vinden uppnå det nu närbelägna Kappelshamn. Sedan seglen blifvit i ordning, något som i anseende till den svåra sjön ej var så lätt, sattes och kurs på land.
Ett tiotal kabellängder från land hade man dock knappt hunnit, då Neptunbolagets ångare Hermes, kapten Höjer, kom ned till fartyget, satte ut en båt med förste dykaren och några man, som strax kommo ombord å Xenia. Utan att fråga om någon hjelp behöfdes, fördes en kabel ombord från Hermes till Xenia, som på så sätt bogserades in i Kappelshamnsviken, der den förankrades.
Skonerten hade då blott omkring 2 fots vatten i rummet, och hade ångbåren, säga fiskarena, kommit 1 1/2 till 2 timmar senare hade densamma den gången gått förgäfves.
Fiskarena förplägades ombord å Hermes på bästa vis.
De begärde 1000 kronor bergningen, en summa, som i anseende till det räddades värde (fartyg i godt stånd, 10 år gammal blott, med last af 95 standard trä), deras egen fara och arbete ej kan sägas vara för stor, och ej på långt när uppgår till det i lag bestämda, 1/3 af fartyg och last. Dock afprutades beloppet af vederb. till 600 kr, på 13 personer.

Gotlands Allehanda
Måndagen 17 September 1888
N:r 75.

Publicerat

En skeppsbruten finsk besättning

ilandsattes här i går morgse af skotska ångaren Loch Gerry från Dundee. De voro med kaptenen 9 man och tillhörde finska skonaren Xenia från Raumo, på väg från Björneborg till Kiel med last af 95 standert trä, hufvudsakligen läkt.
Under den på onsdagseftermiddagen uppstickande stormen gick förmasten, som lär varit tämligen gammal, öfverbord vid 4-tiden, och i fallet drogs också stormasten med. Riggen släpade an jämte fartyget, men måste snart hopas loss för att ej under den hårda sjögången slå sönder fartyget. Nu tacklades upp en hjelplig nödrigg och nödsignaler tillsattes.
Under det att Xenia låg redlös och dref på detta sätt, prejades han af åtskilitga fartyg, hvilka alla vägrade att på kaptenets framställning taga fartyget på släp. Rädda besättningen ville man dock, men denna kunde ej på några vilkor förmås att lemna sitt fartyg.
Under natten tilltog blåsten och blef full storm. Då vinden fram mot morgonen gick öfver, började skonaren drifva ned mot Gotlandskusten. Vid 7 tiden på morgonen befann man sig ungefär 15 minter från land på höjden af Halls huk. Nu kom äter en ångare i sigte, den ofvan nämda Lock Garry. Äfven denna vägrade bogsering, men efter nattens vedermödor hade besättningen nu ingenting emot att lemna fartyget, hvarför man utan att hinna medtaga annat än det nödvändigaste begaf sig ombord på ångaren, hvilken derpå satte kurs på Visby. Här signalerades mellan 8 ock 9 på morgonen efter lotskuttern, som också gick ut och förda iland de skeppsbrutna, hvilka omhändertogos af ryske konsuln.
Den i Slite liggande dykarbåten Hermes underrättades om haveriet, hvarpå ångaren utgick vid middagstiden för att söka bogsera Xenia i hamn. Hermes lyckades och så finna skonaren, och i går afton inkom densamma i Kappelshamn.
Xenia är endast 10 år gammal och äges af skepparen kapten Vestring. Fartyget är oassureradt, hvarför ägaren i alla händelser drabbas af förluster. I dag ha besigtningsmän utrest till Kappelshamn för besigtning af skrof och last. Besättningen kommer att hemsändas så fort som möjligt. Befälhatvaren inväntar haveriets afslutning.

Gotlands Allehanda
Fredagen 14 September 1888
N:r 74.

Publicerat

Vackert väder

ha vi fått idag med stilla hav och solsken. Ute vid Hallshuk kom det emellertid i förmiddags en snöby, som totalt tog bort sikten för en stund. Väderleksutsikterna för idag lydde på någon nederbörd, men då vi ha så vackert idag, behäva vi kanske icke heller taga morgondagens nederbördsutsikter så allvarligt. Det vore inte för tidigt med några vackra dagar.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 10 december 1928
N:r 290

Publicerat

På villande haf.

Vi meddelade i sensate fredagsnumret, hurusom tvänne fiskare Olsson på en segeltur härifrån till Kappelshamn blifvit vinddrifna och efter oerhörda strapatser nått land å Gotska Sandön. Den ene af deltagarna i den äfventyrliga färden, den här i staden bosatte fiskaren Karl Olsson, har nu för Gotl. Alleh. lämnat följande närmare detaljer om resan.
Såsom förut nämts, afseglade de båda männen från Visby sistlidne tisdag vid 4-tiden på eftermiddagen. Då de inemot kl. 8 på aftonen kommit emellan Stenkyrke- och Hallshuk, öfverföllos de af en våldsam snöby från nordväst. Karl Olsson gick då fram i fören på kuttern för att bärga klyfvaren. Samtidigt bad han kamraten. Elof Olsson, att pumpa kuttern läns. Medan denne höll på därmed, sprang gaffeltoppsseglet och rån föll ned. I fallet träffade den Elof Olsson, som slungades öfver bord. Genom hans nödrop fästes Karl Olssons uppmärksamhet på olyckan, men i det rådande mörkret och snöstormen kunde han ingenting uträtta till den nödstäldes bärgning. Allt hvad han kunde göra var att lägga kuttern stilla i vinden i hopp att den nödstälde skulle ha nog sinnesnärvaro att försöka klamra sig fast i den lilla båt, som hängde på släp efter kuttern. I omkring tio minuter låg han sålunda stilla under fruktlöst spejande efter den förolyckade kamraten. Men vinterkvällens mörker bredde en ogenomtränglig slöja öfver det af stormen upprörda hafvet. Just när han, Karl Olsson, var färdig att uppge hoppet om kamratens räddning, då hör han dennes röst; ”hala in, Kalle!” I sista stund hade nämligen Elof Olsson lyckats få tag i den lilla båten, i hvilken han med den andres hjälp nu lyckades krafla sig upp. Det rofgiriga hafvet gick denna gång miste om ett offer.Emellertid hade seglen under tiden slitits i trasor af den hårda stormen, och kuttern begynte drifva vind för våg allt längre ut på det villande hafvet. Vid 2-tiden på natten sprang fånglinan till den lilla båten, som därefter drevf till sjöss. Kl. 12 på onsdagen siktades land. Vinden var då sydsydväst, men de söndertrassade seglen gäckade besättningens försök att navigera kuttern. Det fans ingen annan råd än att låta den drifva med vind och våg. Vid 11-tiden på torsdagens förmiddag kom åter land i sikte. Ingendera af de ombordvarande hade en aning om hvar de befunno sig; och till råga på plyckan hade kompassen blifvit våt af de öfverspolande sjöarna. Karl Olsson tog emellertid för gifvet att de voro i närheten af Landsort. Efter att ha drifvit ytterligare en timme höllo de båda männen, som nu voro alldeles utmattade af öfveransträngningar, skeppsråd och beslöto att sätta kurs rakt på land. De togo på sig lifbälten och tryckte hvarandras händer. Ingen af dem visste ju, hur färden skulle sluta bland bränningarna. Sjön bröt högt öfver deras lilla farkost, som gungade allt närmare in mot land. Då märkte de plötsligt, att man från land observerat deras nödstälda belägenhet, och så småningom blef det klart för de vinddrifna, att de befunno sig utanför Gotska Sandön.
En båt med 4 man kom ut emot kuttern och medförde segel, tross och ankare. Kuttern förankrades i lä för vinden, och då båda männen fördes i medtaget tillstånd i land, där de af fyrpersonalen erhöllo en behöflig vård.
Så slutade denna seglats, som varit nära att kräfva ett människolif och som för de båda deltagarne blir ett minne för lifvet.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 26 januari 1915
N:r 20

Publicerat

En äfventyrlig seglats, som slutade lyckligt.

Vid 4-tiden i tisdags eftermiddag afseglade fiskarna Karl Olsson och Elof Olsson i den förres fiskekutter härifrån med Kappelshamn som närmaste mål. Karl Olsson har sitt hem här i staden, medan Elof Olsson är bosatt å Hallshuk. Meningen var att den förstnämde, som vanligt, skulle bedrifva fiske i Kappelshamnsviken, och Elof Olsson, som ansåg det genare och bekvämare att sjöledes komma direkt till Kappelshamn än att fara dit landvägen med tåget öfver Tingstäde, medföljde på färden som passagerare.
Då de båda männen lämnade Visby, var vinden västlig med frisk kuling; de hade därför goda chanser att uppnå bestämmelseorten tidigt på onsdag morgon. Men ”böljorna äro oroliga sällar”, och ödet är ofta litet omildt mot hafvets arbetare. De hade icke hunnit långt till sjöss, förrän vinden drog sig öfver på sydlig och samtidigt tilltog i styrka, som efterhand ökades till full storm. Sjön gick våldsamt hög, stormen tjöt i tackel och tåg och trasade sönder seglen på den lilla farkosten, som kastades som en spån på de fräsande vågkammarna. Att under sådana förhållanden söka in till Kappelshamn var omöjligt; enda utvägen var att länsa undan. Och det blef en färd, som de båda männen helt säkert aldrig skola glömma. Först vid 7-tiden i går afton nådde de land – på Gotska Sandön. I mer än två dygn eller omkring 51 timmar i sträck hade de kämpat mot hafvet. Att de härunder utstått svåra strapatser är själfklart. Att deras anhöriga likaledes under tiden gått i en lätt förklarlig ångest och fruktan för männens öde är lika naturligt. Strax före kl. 8 i går afton fick emellertid Karl Olsson här bosatta hustru telegrafiskt meddelande från Gotska Sandön, att de lyckligt anländt dit i sin segelslitna båt.

Gotlands Allehanda
Fredagen 22 januari 1915
N:r 17