i dess hamndirektion, lotspersonalen m. fl. till regeringen inkommit en ansökan, som vi anhålla att få på det varmaste rekommendera och detta så mycket hellre som frågan icke är af blott lokalt gotländsk natur, utan berör en allmänt svensk, för att icke säga international angelägenhet.
Att Fårösunds hamn, som är omkring 4 engelska mil lång och har en bredd, som växlar, men dock ej på något ställe är mindre än 4,400 fot och ett djup af i allmänhet 42-48 fot, samt ett inlopp på dess södra ända af omkring 22 fots djup, är en af Nordens yppersta hamnar, är allmänt kandt och erkändt. Tyvärr saknar dock denna ypperliga hamn å sin norra ända ett inlopp, som är passande för större fartyg, än sådana, som ligga högst 10 fot djupt. Detta inlopp har nämligen för närvarande, äfven efter de sprängningar, som för två år sedan der verkställa för sjöförsvarets behof, ej vid vattnets medelstånd mera än omkring 11 fots djup, der djupet är minst; hvilket djup, vid det för kort tid sedan inträffade ovanligt låga vattenståndet i Östersjön, nedgick ända till 9 1/2 fot, så att det förliden höst en gång i veckan der trafikerande ångfartyget Visby, vid ett tillfälle så hårdt lastadt, att det låg nära 11 fot djupt, då blef nödsakadt, att på väg till Visby utlöpa genom hamnens södra gatt och sedan gå norrut, rundt om Fårön, med lots ombord; hvilket allt medtog en tid af omkring 2 1/2 timmar. En engelsk skonert med last af trä, som låg 13 fot djupt, måste för hårdi väder, söka sig väg in i hamnen, men kom på grund i sjelf \’ va inloppet, hvarifrån dun gynnad af derpå följande lugnare väder, dock kunde efter lastens lossning räddas; och ångfartyget Tjelvar måste under den sista, rätt svåra stormen för några dagar söka skydd i Kappelehamnsviken, som dock ligger alldeles öppen för nordliga vindar. Om Tjelvar då hade kunnat angöra Fårösand norr ifrån, hade en sådan belägenhet ej behöft äfveutyras. Dessa ur blott den aldra senaste tidens erfarenhet hämtade exempel torde tillfyllest ådagalägga, till hvilken ovärderlig nytta den i och för sig utmärkta hamnen skulle kunna vara för mången i nöd stäld sjöfarande, om nämligen äfven hamnens norra inlopp vore trafikabelt för fartyg, som ej med last ligga djupare, än omkring 14 fot.
Men Fårösunds hamna norra inlopp är nu sådant, att man för att erhålla en ränna deri, som vid lägsta vattenståndet vore öfver allt 15 fot djup, behöfver spränga upp inloppet ungefär 250 famnar i längd, af hvilka dock blott 50 famnar i midten af denna längd hafva ett medelvattendjup af 11 fot, hvarifrån den nuvarande rännan tilltager i djup vid bägge ändarne, och det sålunda, att vattnet norr om berörde 50 famnar redan nu vid lågt vattenetånd, ett stycke af ungefär 50 famnar har ett djup af 12 till 13 fot; och är den nuvarande rännan, å en längd af omkring 110 famnar, 40 fot bred, hvarefter den å båda sidorna, såväl norr som söder ut tilltager i bredd.
Om nu detta Fårösunde norra inlopp genom sprängningar så förstorades, att det finge ett djup öfverallt af minst 15 fot och blefve minst 80 till 100 fot bredt, så skulle derigenom, i fråga om räddandet at menniskors lif och dyrbara laddningar, uppenbarligen så stora fördelar vinnas, att de säkerligen komme att många gånger uppväga de för ändamålet nödiga kostnaderna; och torde härvid äfven böra tagas i betraktande, att äfven en nordlig storm ej i det trånga farvattnet åstadkommer någon svår sjö.
Genom en sådan utvidgning af Fårösunds norra inlopp skulle, anföra sökandena, hamnen förut och främst, betraktad såsom station för någon flottans afdelning, vinna betydelse derutinnan, att inga till aldelningen hörande fartyg, som ej låge djupare än 14 fot, skulle kunna genom en fiendtlig underifrån instängas i hamnen; hvarförutom undsättning af kraftigare art, än för närvarande, vore möjlig åt någon i hamnen förlagd flottardelning.
Vidare vore derigenom i många fall den lättnad beredd åt fartyg, som österifrån bro destinerade till vestra delen al Sveriges fasta land, att de i månget väder skulle halva stor fördel af att, kunna passera genom bleknad, i stället för det riskabla farvattnet norr om Fårön; och slutligen skulle sålunda fartyg, som ej ligga djupare än omkr. 14 fot, och som just kunna varda i behof att söka nödhamn, då de för smidig, nordveetlig eller nordlig storm måste länsa undan, eller ej ens kanna hålla sjön, der i hamnen kanna söka och flata ett säkert och godt skydd, likasom äfven månget farlya, som för sydlig eller ostlig storm anlöpt Fårösund, blefve beredt ett lämpligare tillfälle att segla derifrån genom det norra gattet, i stället för genom det södra, ifall vinden och fartygets destination gjorde det norra gattets användande önskvärdare. Härvid är jämväl att märka, att ett sådant skydd, som Fårösunds hamn sålunda komme att kunna lemna, ej på hela vestra kusten af Gotland är fartyg beredt, ty att ingen af Gotlands hamnar på denna kust är så som nödhamn lämplig och användbar. På gassa grunder anhålla sökandena hos k. m:t att k. m:t ville taga i öfvervägando, huruvida ej Fårösunds hamna norra inlopp borde förstoras på sätt de här framställ, och i sammanhang dermed behöfliga inseglingsfyrar der på lämpliga platser anbringas, och att k. m:t i sådant fall ville, på sätt lämpligast vara kan, bereda medel för ändamålets vinnande och besluta om sakens snara utförande. Den kännedom, som det redan förut derstädes för flottans behof för två år sedan verketälda sprängningearbetet beredt om ejelfva saken och kostnaderna derför, torde vara tillfyllestgörande såsom förberedande undersökning i frågan, som naturligtvis äfven medelbarligen är af stort intresse för icke allenast trakten deremkring, utan äfven hela Gotland, ja till och med för den allmänna verldshandeln.
Detta ärende, som vi tillönska den bästa framgång, kommer väl att i första hand remitteras till lotsstyrelsen och sjö försvarsdepartementet. Det återstår blott en önskan att de vederbörande, som komma att i ämnet höras, må taga sig så liten liggtid som möjligt, så att vi kunde fä taga itu med arbetet ju förr desto hellre.
Gotlands Allehanda
Fredagen 18 Januari 1889
N:r 8
