Etikett: Fårösund

En höstvisit mångenstans på Gotland. II.

Land skall med försvar byggas …
Det hette en gång i en konungs valspråk att \”Land skall med lag byggas\”. När man fått ett land fotat på sådan princip hade det varit gott att också haft det med ett försvar, som motsvarade åtminstone minimikraven. Hade man på beslutande håll varit på det klara med den saken för 15 år sedan, hade man väl åtminstone låtit bli att riva sönder om man än icke byggde upp. När man så vaknade upp, blev det närmast en fråga om ifall man skulle hinna täta de värsta läckorna i vårt försvar. Forcering kostar alltid pengar och den har så gjort även i försvarets sättande på krigsfot, men en god sak har penningödslandet till denna nödvändiga brandförsäkrings haft och det är att pengarna stannat\’ i landet i form av arbetslöner, direkt i försvarsarbeten och indirekt för materiel och attiralj.
De kulsprute- och pansarvärn, som byggts och byggas runt kusten – eftersom Snuviga Sixten i Moskvaradion påstått att vi ha 60,000 man under vapen på Gotland, måste man ju ha ganska många värn att lägga dem i – ha byggts dels av entreprenörer och dels av trupperna själva, och att de senare blivit billigast behöver väl icke särskilt påpekas. Dock har icke kvaliteten eftersatts, det har kontroll och regelbundna provtagningar garanterat. Och arbetsledare har man haft till förfogande i beredskapstjänstgörande ingenjörer och fackmän.
För att taga ett exempel: kulsprutevärnen på mellersta Gotlands västkust, däribland även i Visbytrakten. Korpral Persson – byggnadsingenjör i det civila – har organiserat betongarbetena på ett förträffligt sätt. Vid Södervärns skola har man lagt en arbetscentral, där materialet för omnämnda bunkers färdigställa. Alan gör formar.. för gjutning, dörrkarmar, armeringsmattor och skärmställningar etc. Och ackord tillämpas även här fast på så sätt, att arbetsprestationen skall uppgå till visst pensum pr vecka. När detta nåtts är man ledig. Och var viss om att det jobbas undan ordentligt.
Själva byggnadsarbetena drivas sedan lika rationellt. Arbetet utföres av olika lag, som i tur och ordning\’ rycka in på varje ny arbetsplats. Ett schacktar för den bunkers man\’ skall framställa, nästa lag kommer nästa dag och sätter upp formarna, nästa dag kommer gjutarlaget och där efter följa i snabb takt lag, som taga bort formarna, lägga golv, insätta \”möbleringen\”, asfaltera och maskera etc. De gäng, som äro i verksamhet här på kusten färdigställa på så sätt två bunkers om dagen, d. v. s. 12 i veckan. Samtidigt hålla entreprenörerna på med en del större värn och betongskydd för både infanteri och artilleri.

Visby väl skyddat.
Om till äventyrs någon haft svårt att sova om nätterna av oro för vårt försvar, kan det ju vara en skön sak att veta, att staden och ön för övrigt är ganska väl försvarad. Litet var har ju reda på luftvärnets existens och de kustens glada gossar, som svara för Visby luftskyddande sova icke med mer än ett öga i sänder. Vi ha inspekterat detta försvar och försäkra läsaren att allt var ganska gott – och då är det naturligtvis också säkert.
Mycket varken kan eller får talas om av helt naturliga skäl, men när man får en liten inblick bakom kulisserna känner man en glad tillfredsställelse över vad man får se. Och även om man hör i radion att försvarslånet redan överskridit den siffra man väntat i november, förstår man att en överteckning kommer att behövas och mer till.
Försvaret måste ju inriktas mot främst två mål, angrepp från sjön och luftlandsättning. Vid det här laget torde det inte finnas många plättar öppen jord på ön, som icke bevakas med skärpa i både blick och vapen. Samtidigt med att försvarets värn och fortifikationsmässiga anstalter färdigställas – kolossalt mycket har därvid gjorts sedan i höstas – justeras förläggningarna och bättras vad som fordom brast, d. v. s. vad man icke hann få färdigt i höstas.

På bad och kaffe hos landstormsbefälskursen.
Tätt nere vid en strand hitta vi ett trevligt och rymligt Borohus, som avser att härbärgera ett femtiotal man. Här har man på egen hand målat och snickrat och vi abonnera utan tvekan på skrivbord och skåp av förläggningens modell därest någon intendent skulle hitta på att icke vilja betala materialet, sona gått åt. Intill ha mannarna själva byggt ett förnämligt kök och det enda som fallerar är belysningen, men vi hörde någon viska om vindelektricitetsverk.
Simpropagandan har i år riktat en särskild vädjan till truppförbanden att se till att mannarna lära sig simma i de fall, där det brister härutinnan. När vi komma ned i en fiskehamn på mellersta Gotland är just simlektionen i full gång – man har en timme om dagen anslagen till detta ändamål – och medan några instruktörer trumfa in arm- och benrörelser på land och i grundvatten, håller man längre ut vid piren på med provtagningar för simborgaremärken och andra simkunnighetsprov. Här finnas rätt många som behöva denna undervisning för infanteristen. Om vi icke missminna oss var simkunnigheten bara 30 proc. här.
Det såg så skönt ut i vattnet, att icke heller presskvarteret kunde mot stå frestelsen att ta ett dopp. Vid återkomsten till förläggningen intill hamnade vi mitt i en landstormsbefälskurs och värden på stället, sergeant Tingström, bjöd in till, som det plägar heta i bättre mötesreferat, ett väldukat kaffebord.
Vid kaffekoppen gjorde vi för övrigt den reflektionen, att dessa Borohus en gång – då som ju alla hoppas – fredens dag kommer, kunna komma att bli idealiska semesterhem för olika folkgrupper, för att icke tala om vandrarhem.
På ett ställe bodde man förnämligt nog på pensionat – värden på stället gillar kanske inte så särskilt intrånget, men nöden har ingen lag. Här bjöd man presskvarteret på sill, filmjölk och pytt i panna, och det smakade, ska jag säga.

Ännu står ved i skogarna.
I trakten av Klintehamn träffa vi på en liten grupp, som ordnat till ett sågverk. Cedergrens verkstad i Klinte fixade en gammal kasserad lokomobil när råoljan tog slut, och nu töffar lokomobilen av glatta livet, medan stockarna, som köras hem från skogarna, bli till plank, stolpar och ved. Fänrik Dassows bilpluton far omkring som Jehu i skogarna med sina gengasbilar och väldiga lass med virke forceras fram i en terräng, där l man vägrar tro att en bil kan komma fram. Men fram går det och fram, kommer virket. Och vedpinnarna flyga med vinden till stora högar,\’ medan bräder och stolpar travas – 1,400 kbm. virke sätter man form på här. Men ännu står en hel del kvar i skogarna – beredskapens skärpande i våras drog folket från skogsarbetet till viktigare arbeten och därmed blev virket liggande. Men nu kommer det, och snart lär nog ingen förläggning icke ha sitt stipulerade vedförråd för vintern på den säkra sidan. Den som bara kunde säga det om hemmets bränsle också.
När efter en ånyo väl använd dag ciceronerna i den militära sakkunskapen, löjtnanterna Gårdman och van, avleverera oss i en sommarmatsal någonstädes norr om Visby sinakar pepparrotsköttet och buljongen där lika gott som morgonens kaffe på \”turistkompaniet\” och lunchen på \”panget\” där söderut. Och med en stilla förhoppning om att allt det, som borde ha skrivits, men icke blivit skrivet, icke vid ev. kommande besök kommer att medföra svårare repressalier, vända vi kosan åter mot gamla Visby.

I getingboet på norra Gotland.
Att tala om att kustartilleriet är bofast på norra Gotland kan väl vid det här laget icke vara att blotta någon hemlighet. När landets styresmän beslöto återupprättande av det gotländska kustartilleriförsvar man för icke så många år sedan rev sönder, ett återupprättande, som också avsågs att bli ett effektiviserande av samma försvar, tänkte nian sig icke att krigsmolnen skulle urladda sig så fort som de gjorde. Först om ännu ett par år skulle organisationen vara fullt utbyggd och färdig. Men ödet ville annorlunda, och när situationen i höstas blev akut var detta liktydigt med att ett övermänskligt arbete förestod för såväl befäl som manskap i det gotländska kustartillerivapnet. Folket fick förläggas var man kunde och en febril aktivitet utvecklades. Vad man knappast trott möjligt det skedde, och nu är vårt gotländska kustartilleri tämligen färdigt även om därmed icke är sagt att det icke kan bli ännu mera kompletterat.
Manskapsförläggningarna, som ännu länge i vintras på grund av omständigheterna voro minst sagt urusla, ha avlösts av de trevliga Borohusen och här och där i skogsdungarna ligga dessa logementsvillor, av gossar döpta till allehanda vackra namn. Även om S/S Vilida avser att verka nödrop förefaller det icke som. om besättningen skulle lida så säreles mycket – Visserligen ha, vi reda på att kustens gossar fått i högre grad än många andra beredskapare känna på vad det vill säga att ligga länge inne i tjänst, men signaturen blev ju ändå litet förvånad när en fråga till en man, vi träffade i ett logement, om hur länge han legat inne, gav till svar: Tre år. Det befanns också att han var korpral. Men de finnas, som icke varit hemma sedan i fjol höst, d. v. s. de ha legat inne sedan förra september. Men hoppet lever än och det ser kanske bättre ut just nu än tidigare.

Bra kan bli bättre.
I och med att KA 3, som ju Gotlands kustartillerikår heter, fått sin organisation klar och sin materiel disponerad, skulle man ju kunna tro att man slagit sig till ro därmed. Emellertid gives där liksom för en egnahemsägare alltid något att göra. Övningar bedrivas och bevakningstjänsten tar sin tid. Ett vapen som kustartilleriet har ju för övrigt en ganska omfattande materiel, delvis ganska invecklad, att sköta och för att sköta den perfekt fordras övning. Batterier, skyddsrum, eldledningscentraler och observationsbunkers etc. skola också utbyggas och förbättras, förläggningarna skola kompletteras – så nog finnes det arbete.
I och med att manskapsförläggningarna med tillhörande expeditioner och ekonomibyggnader placerats på sina platser, har den sorgen stillats, men för befälet och underbefälet såg det till en början ganska mörkt ut att få bostäder. Emellertid blev det så att genom statens ingripande uppfördes en del byggnader i Fårösunds samhälle, innehållande bostadslägenheter för olika kategorier av befälet. En underofficersbyggnad med ett antal lägenheter är just nu klar för inflyttning och en kaptensbyggnad närmar sig samma efterlängtade klimax. Det måste bli till väsentlig fördel för såväl tjänsten som den personliga trevnaden att befälet sålunda får sina hem till tjänstgöringsorten. Har manskapet fått ligga inne länge i en följd så är det också många av befälet, som icke haft det mycket bättre – vi träffade en officer, som på två år som gått sedan han gifte sig, haft t r e veckors sammanhängande ledighet. Flottans folk är väl kanske mera vant vid dylika separationer, men inte äro de särskilt nöjsamma.

Den stora sensationen.
I den soliga julidagen medan flygets morrhoppor surra oss om öronen, bege vi oss utåt norr för att ta en titt på hur man nu har det ordnat på KA 3. När vi sist besökte kåren rådde ännu vinterkyla och intrycket blev inte detsamma som nu då man genast kunde konstatera, att här bör kunna bli trevligt, när allt blir färdigt som man vill ha det. I sällskap med avdelningschefen göra vi en rond genom förläggningsområdet och börja med en kronlunch i avdelningens ena matinrättning. Här fick kustartilleriet genast in en fullträff.
Vi fråga hur man fann korven, en fråga, som ju aldrig förut blivit framställd ( ?), och fick det sensationella svaret: – Vi ha ingen korv. En försvarsberedskap utan korv? Ja, det skulle bero på att intendenten tyckte den var för dyr. Det kan ju hända att så är fallet men det beror säkert också på att man disponerar utom brygghusgrytor för storkok ordentliga kokspislar, där man kan laga all möjlig god mat. Lunchen med makaronipudding, smörgås och chokolad smakade förträffligt. Och korvabsolutismen gällde förmodligen bara det här området. För resten tycker jag att korv är gott, och med en intresserad kökspersonal kan den varieras ganska mycket, icke bara på de traditionella sätten, som bara gå ut över formatet.
Alltnog man hade här på-avdelningen en trevlig matsal med mindre mässar för befälet. På väg från lunchen titta vi in hos doktorn, som med omsorg syntes vårda sin enda patient. Det lilla avdelningssjukhuset står just under ombyggnad och blir nog bra när det blir klart. Och patienten tycktes vara nästan bra redan nu.
Högt upp i talltopparna vakar ett spanande öga över att intet flytetyg får nalkas utan att man kontrollerar dess karaktär. Med figurligt talat försvarets trådar i sin hand sörjer posten för bevakning och vare nog sagt att han under sig har möjligheter att sätta kraft bakom ordet. Litet varstädes i omgivningen för övrigt peka kustartilleriets eldrör upp ur skogen, och ur idyllerna skymtar allvaret fram i skiftande former. Här kan icke lämnas någon skildring av livet just nu och hur det ser ut – så mycket kan dock sägas, att man får intrycket av effektivitet i arbetet och av ett vapen, vars mannar tillhöra detsamma med liv och själ.
G. S – m.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 6 Augusti 1940
N:r 179