Etikett: Eksta

Eksta socken ligger vid Gotlands västkust.
Gårdsnamn: Ajvide, Bjärges, Bopparve, Burge, Bäne, Dinse, Fintser, Grymlings, Hajstäde, Hägur, Jacobs, Kvie, Käbbe, Källings, Lillegårds, Lädarve, Mellings Lilla, Mellings Stora, Prästgården, Rondarve, Sandholme, Siger, Stjärnarve (Stenarve), Tomsarve, Uggårds.

Publicerat

Från landsbygden.

Beslutad slöjdskola.
Sedan folkskoleläraren i Sproge under sistlidne sommarferie genomgått en kurs i hushållningssällskapets slöjdskola i Visby, beslöt nämda församling på ordinarie kyrkostämma att en slöjdskola för gossar, hvartill statsbidrag i vederbörlig ordnivg af skolrådet skall sökas, derstädes skall organiseras nästa år. Och lär undervisningen härutionan komma att fortgå hvarje helgfri lördag under åtta månader om året.
Beslutet förtjenar efterföljd öfverallt. Och bar brefskrifvaren ännu en annan from önskan att göra till de lagstiftande gubbarne: ett litet anslag också till lärarinnorna i handaslöjd för flickor.

Ordföranden saknas.
Att en och annan ordförande i stämma då och då helt och hållet saknar tillstädesvarande ledamöter, så att vigtiga frågor ånyo måste utlysas till handläggning, är icke så ovanligt. Men sällsyntare torde det likväl vara att ordföranden utan anmäldt giltigt förtall uteblifver.
Så inträffsde likväl någonstädes i södret, då ordinarie kommunvalstämma skulle hållas. Hvarken ordföranden eller vice ordföranden syntes till, hvarför man måste skicka bud till den senare, som bodde helt nära lokalen. Man hade kunnat taga en annan utväg. Det är lagligt i anförda fall att välja ordförande för tillfället.
I sammanhang med omnämnandet af kommunalstämmor torde få arinras, att det öfver allt är på tiden att ordet begäres af den, som vill yttra sig, om ock aldrig så kort. De gamla sockenstämmornas tid är hänsofven för något mer än ett fjerdedels sekel sedan, då man pratade i korus.

Nämdemansval.
På grund af skrifvelse från ordföranden i Gotlands södra häradsrätt, att Per Paulsson i Runadarfve begärt och erhållit entledigande från nämdemansbefattningan i samma rätt, voro röstberättigade inom Ejsta och Sproge socknar kallade ait vid sammanträde siatl.
onsdag inför ordföranden i Ejsta kommunalstämma utse nämdeman i Paulssons ställe.
Vid anstäldt val erhöll fanjunkaren Jakob Jakobsson i Lillegårds 24 röster och godemannen Karl Bolin i Butvier 16 röster, ett par andra hemmansägare erhöllo hvardera 1 röst; hvadan den förstnämde förklarades till nämdeman för Ejsta pastorat vara vald.

Gammal katta.
Professor Berlin berättar i sin Läsebok, att kattor hinna sällsn öfver 14 års ålder. Men undantag gifvas. Eder brefskrifvare fick en till skänks sommaren 1865 och var hon då blott några månader gammal. Innevarande vinter har hon försvunnit. Hon fångade till det sista de största råttor. Såg litet anskrämmelig ut på ålderdomen. Hörseln hade hon alldeles mist sedan ett par år tillbaka, men synen var alltjämt god. Ds svåraste hundar tuktade hon på karlavis, särdeles när en hennes dotter var tillstädes och anföll i ryggen, under det mor sjelf marscherade med raska steg mot fronten.

Tiggeriet
har till innevarande jul varit mera utvidgadt än tillförene. Tvänne husmödrar, kända för gifmildhet, berättade hvar för sig sammanstämmande att de ej fingo stort anvat göra än gifva de fattiga besked, De sist nämda äro något planmässiga : sällan inkomma de flera på en gång, såvida de icka äro köttsliga syskon. Äfven då händer att man får se det äldre ute vid något hörn, medan det yngre går in för att bedja om allmosor. Stackars barn! De blifva merändels håglösa för allt nyttigt arbete och få håg för det de icke borde.
I fall bettleriet skall få fortlefva — det landets kommunallagskipning och en bättre uppfostran mer och mer förbjude — vore det kanske bäst att de fattiga tiggarne alla kommo på en bestämd dag, t. ex. sankt Tomas. Värst är att se barn på dylika ströftåg. Lika svårt är att höra dem, isynnerhet då de äro allena och uppgöra sitt inkomstförslag.
Jag träffade på två pojkar härom dagen. Den ene kunde vara sex, den andre åtta år, Kullen var stor derhemma. Fadren, sjöman, har ej låtit höra af sig på flera år. Modren beskylles för att ej hafva kunnat strida mot strömmen i moraliskt hänseende. Och så blifva afkomlingarne med mycken lätthet samhällets olycksbarn. En af de här etackarne (då två, tre år gammal) låg en höstnatt i ett dike, men öfverlefde. Hvarför? Gud vet det.

Hastigt dödsfall.
Skomakaren Per Qvarnström, Ejvide grund i Ejsta, omkring sextio år gammal, var i söndags på harjagt. Hemkommen derifrån, förtärde han sin måltid, men yttrade efteråt till hustrun att han troligen icke öfverlefde julhögtiden. Såsom han sagt detta var han ett lik, — Hans äldre broder dog på samma sätt i ett läsförhör för pågra och tjugu år sedan. Bägge bröderna, som hade stor och stark kroppsbygnad, dogo troligen af hjertförlamning.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 27 December 1887
N:r 103

Publicerat

Rosenkrandserne och Reformationstiden,

Ett blad ur Gotlands häfder
af Alf. S.
Donna kyrkliga omstörtning väckte oro i allas sinnen ty en troslära, som i ett halft årtusende rotfäst sig i folkets hjertan, kan ej så lätt utplånas. Det fordras lång tid, innan den kan helt och hållet ersättas af en annan. Denna oro var dock ej den enda, som under reforrationstiden upprörde folkets inre. Det fans ock en annan, en helt och hållet verldslig, som splittrade Gotlands folk i två fiendtliga, mot hvarandra hätska partier, och denna var den gamla oenigheten mellan stadens och landets inbyggare, hvilken hotade att utbryta i öppna fiendtligheter, liksom förhållandet varit 1288 eller 240 &rtillförne. Genom landsherrons kloka bemedling bilades dock densämma. Strelow berättar derom sålunda:
»År 1529 efter sådan förberörd skada och fejd på Gotland (svenskarnes infall 1524, Lybeckarnes 1509 och 1525) har hastigt uppkommit en så dyr tid, som aldrig förr varit.
En tunna råg, som förut kuade köpas för 16 eller 18 skilling darske, kostade 8 eller 9 daler, så att det var stor eländighet bland den fattiga allmogen och det stod på i 2 år. Borgarne i Visby voro utarmade, kunde icke undsätta landsboarne, men ville dock icke tillstädja tillförsel af främmande vidare än deras previlegier medgåfvo. Bönderne företogo sig att sälja och köpa hvar köp bäst stod att få, hvilket Visby borgare ej ville tillåta. Var ock ett hemligt hat angående hvad fienderna bade plundrat i Visby och ansågo bograrne sig berättigade att taga igen sitt eget hvarest de funno det. Herr Henrik Rosenvkrands höll med borgarne och deras parti. Landsdomaren Laurits Isem med de andra domarna voro deremot. Hela landet församlades rustade, emedan de blifvit storligea hotade och undsagde af borgarena, vid Roma kyrka, dit herr Henrik Rosenkrands kommit och ändtligen bragt det så långt, att deras fullmäktige skulle komma till Visby, der borgmästare, råd och menighetens fullmäktige skulle möta.»
Detta tilldrog sig 1532 och det möte, som landsherren föreslagit, hölls i hans egen närvaro, som sannolikt väl behöfdes för att lugna de uppretade sinnena, onsdagen näst efter pingst på »Gutestuen» i Visby, der gotländska landstingen den ti den höllos. Strelow har anfört den öfverenskommelse, som då afslutades mellan staden och landet. Jag vill ej här afskrifva den, utan blott omnämna, hvilka de follmäktige voro, som afslöto den, ty de voro säkerligen på sin tid män af anse ende, kända för heder och klokhet. Af landets 9 fullmäktige voro 7 domare, nämligen landsdomaren och de 6 Settingsdomrarne. Detta gifver mig anlelning att med några ord vidröra landets då varan de judiciella indeluing, som ligger till grund för den nu varande. Från de äldsta tider Gotland varit bebygdt och odladt har det varit indeladt i 3 Tredingar och 20 Tingslag (de senare lära dock ursprungligen varit 21). När Gotland var en stat för sig med egen lag voro Tredingarne det lilla örikets landskap, tingslagen dess härader (»hunderi» (hundrad) kallas de i Gutalagen, liksom fordom häradena i Svea rike.) Dessa tingslag eller härad utgjorde sannolikt ursprungligen hvar för sig en liten domsaga med sina tingsdomare från tingets underafdelningar, fjerdungar, tredungar eller hälfter. Hvarje tredings tingslag hade sin förening i tredingstinget, som var en högre domstol och tredingstingen hade sin uti »Gutu-al-tinget» (alla gutars ting) hvilket var hela landets högsta myndighet. Tingens, Tre dingarnes och Gatn-al tingets sammanträden voro förenade med offringar, alltså heliga förrättningar.
Sedan kristendomen blifvit allmän, offriogar och andra hedniska bruk afskaffade samt folkmängden förökats, höll os ej längre tings-sammankomster med hvarje tingslag, ehuru tingslagen fortfarande utgjorde tredingarnes underafdelningar och landets administrativa indelning, TI stället uppstod en py indelning sålunda, att hvarje treding tudelades och dessa tredingshälfter kallades »Sjettungar», »Sellingar», d.v.s. sjettedelar af landet. Hvarje »Setting» blef en liten domsaga. Denna Settingsindelning med sina settingsting ägde bestånd ända tills Gotland blef svenskt 1645, hvarefter settings-indelningen och settingsdomare afskaffades samt häradshöfdingar kommo i de forna Landsdomarnes ställe, i början en för bela ön, liksom landsdomarne varit, men ifrån 1682 en för norra, en för södra delen af ön, hvarefter man, ungefär vid midten af 1700-talet, började kalla domsagorna för härad, hvilken sena re benämning rätteligen betyder tingslag, »hunderi» och lär välingen handling kunna uppvisas som är 200 år gammal och som talar om Gotlands Norra och Södra Härad. De 6 Settingarna voro följande:

I norra tredingen
Rute Setting: Rute, Forsa och Bäls tingslag;
Bro Setting: Lummelunds, Bro och Endre tingslag.

I Medel Tredingen
Kräkling Setting: Dede, Halla, Lina och Kräklinge tingslag.

I Södra Tredingen
Hoburgs Setting: Hoburgs, Eke, Hablinge och Ejsta tingslag;
Burgs Setting: Hemse, Burgs och Garda tingslag.
Hejde Setting: Stenkumla, Banda och Hejde tingslag.

Sedan landet blifvit indeladt i 2 domsagor eller så kallade härader bildades Norra domsagan af Norra tredingen och Kräkinge Setting samt Södra domsagan af Södra tredingen och Hejde Sätting, På reformationstiden var Settingsindelningen gällande och Ssttiogsdomare funnos, en i hvarje Settivg, samt för hela landet en Landsdomare, hvilken åtföljde Länsherren när han drog kring landet för att afgöra de rättegångsärenden, som skjutits under honom.
De män, som voro landets domare och förde landets talan vid sammankomsten i »Gutestuen» år 1532 uppräknas i den öfverenskommelse, som då träffades, i följande ordning:
Lauritz Issem (Isume i Atlingbo) Landsdommer, Laurits Hulte (Endre—Bro Sestting) Ilian Skimmings (Skynnings i Flerioge—Rute Setting), Peder Kirkebinge (Gothem—Kräklinge S.) David i Rune (Davide i Rone—Burgs Setting), Nils Siffride (Fide eller Wamlingbo, Hoburgs S.) och Peder Waldby (Wallbys i Hogrän — Hejde Setting) Settingsdomare.
Utom desse 7 domare voro 2, som kallas »skattskyldige bönder på Gotland», landets fullmäktige, nämligen Nils Hind (månne gården Hindsarfye eller Hintser i Gothem?) och Kristen Glested (GHästäde i Lärbro).
Stadens fullmäktige voro följande:
Å Rådets vägnar: Assar Nielsson, borgmästare, Jörgen Jude, (Jute?) rådman; Å Wisby menighets vägnar Hans Tydsk, Lasse Fynbo, Jacob van Lander, Kristen Grenskow, Matts Kannestöber och Gregers Widts — borgare.
För att döma efter namnen måtte desse hedervärde Wisby-boar varit af tyskt eller danskt ursprung, ty namnen Tydsk, van Lander och Widts tyckas antyda tysk nationalitet eller härkomst, liksom namnen Jude (d. v. s. Jyde eller Jatländing icke Jude, som på danska heter Jöde), Fynbo och Grenskow visa danskt ursprung.
Henrik Rosenkrands\’ höfdingetid var, såsom nu visats, en märkelig tidpunkt i Gotlands historia, men lång blef denua höfdingetid icke, ty genom en olyckshändelse omkom han 6 December 1537. Strelow berättar derom sålunda:
»År 1537 dödde Herr Henrik Rosenkrantz på Gotland, Sankt Nikolai afton.
En häst sprang honom ihjäl utanför Wisborg när han med sina hofmän var utriden för att förlusta sig, der som stenkor set står, när man drager till Koppersvik».*) Uti Danske Magasin uppgifves något, som åt den hemska tilldrageleen gifver en tragisk-romantisk anstrykning nämligen att Roseokrands ridit ut för att möta sin fästmö Klara Bille.
Henrik Rosenkrands, som alltså varit ogift, men förlofvad med en fröken hörande till en af Danmarks storslägter, har haft 2 syskon, en bror, Kristoffer, och en syster, Else Rosenkrands. Hon, förmodligen äldre än bröderne, var nunna i Mariager kloster och dog 1560. Det,fins ett bref af henne, skrifvet 1538, eller året efter Henrik Rosenkrands död, till brodern Kristoffer, hvari hon råder denne att gifta sig med Henriks efterlemnade fästmö Klara Bille. Om nämda fröken blifvit gift med Kristoffer eller ej vet jag icke, men väl att hennes omkomne fästman fått sin graf uti koret i landets hufvudkyrka, den ståtliga, på minnen så rika Sankta Maria i Wisby, der grafstenen visar Henrik Rosenkrands bild och vapen.
Nu flytta vi oss längre fram i tiden.
Omkring ett århuudrade efter Henrik Rosenkrands höfdingetid fick Gotland ännu en Roaosenkrands till Landshöfding; men det århundrade, som förflutit, hade medfört åtskilliga förändringar, så att när Holger Rosenkrands till Frölinge &r 1633 blef öns styresman voro förhållandenasnågot annorlunda. Kristian 4, en af Danmarks berömdaste konungar, hade 2 gånger, 1597 och 1624, sjelf besökt detta, af moderlandet dittills så försummade och stjufmodeeligt behandlade landskap. Det hade nu sin egen andliga styresman, lutherska läran var nu stadgad och rotfäst i folkets sinnen, ordning och fred hade, efter så mångfaldiga yttre och inre oro: ligheter, kommit till stånd och Länshöfdingarnes allt för stora välde blifvit betydligt inskränkt, ty den lagkommision, som 1618 kom till Gotland och uppehöll sig der från den 6 Augusti till den 2 September, fråntog Länsherrarne dömande makten ech öfverlemnade den till Landsdomaren, såsom det varit i fordom tid samt inrättade ett allmänt Landsting, som 4 gånger om året skulle hållas vid Roma kyrka, der i urgammal tid Gutnal-tinget hållits. Nu kallades landstinget »Gullandske landstinget» och »Gullandsfarernes ting».
Holger Rosenkrands var, förmodar jag, son till det lärda och gudfruktigr Riksrådet Holger Jörgensson & Rosenkrands till Rosenholm, som med sin husfru Sofia Axelsdotter Brahe (danska Braheätten) hade 13 barn. Att vår Holger, som också tyckes varit en gudfruktig herre, varit ett af dessa 13, anser jag troligt, men vet det ej säkert. Hans husfru lär varit af den gamla stolta slägten Tott.
I 12 år hade Holger Rosenkrands styrt Gotland, då, år 1645, som ett tordönsslag den oväntade och för många derstädes ovälkomna underrättelsen erhölls, att Danmark 13 Angusti s. å., vid freden i Brömsebro, måst afstå Gotland, som nu skulle återgå till sitt urgamla moderland. Ena ny Landsherre, en svensk Gouvernör, Amisalen Åke Hansson Ulfsparre, anlände till Gotland 22 September; landet, staden och slottet utrymdes samtidigt af danskarne 31 Oktober till den svenske styresmannen och Gotlands siste danske länshöfding drog bort med hustru och barn.

*) Ett minnesmärke uppsattes nästan alltid der någon genom olyckshändelse eller mord omkommit. I skogen bestod detta minnesmärke af en hop ris och qvistar, som kastats tillsammans ien hög, Denna hög kallas »Kallvarp» och skulle hvar och en, som färdades derförbi öka på högen med en qvist eller risstjelk. Många dylika märken, både stenkors och Kallvarp, finnas ännu qvar. Det som uppsatts till minne af Henrik Rosenkrands, fans qvar i Strelows tid. Man bad vanligen en bön när man gick förbi ett sådant märke.

Gotlands Allehanda
Måndagen 19 December 1887
N:r 101

Publicerat

Till ordförande i bevillningsberedningarne

för 1888 har länsstyrelsen utsett: för Visby stad kronofogdon Aug. Bokström, för Norra fögderiet kronofogden D. Callissendorff, för Visby Södra landsförsamling, Stenkumla, Vall, Atlingbo, Eskelhem, Sanda, Hejde, Klinte, Fardhem, Lefvide, Burs, När, Alskog och Garda pastorater häradsskrifvaren T. Bergman samt för Hafdhem, Grötlingbo, Öja, Vamlingbo, Habblingbo, Ejsta, Rone och Alfva pastorater kronolänsman J. A. Lindström.

Gotlands Allehanda
Måndagen 19 December 1887
N:r 101

Publicerat

Från landsbygden.

Ejsta, 29 Okt.
Ayrshire-ras.
Af de från Skåne i denna månad hemkomna landtbruks-eleverna hade Björkqvist från Väte med sig trenue qvigkalfvar och en tjurkalf, samt Gottberg från Ejsta en qvigkalf, af nämda ras, alla köpta på Svenstorp för tjugusex kronor och femtio öre stycket, en vecka gamla. Tillsammans med frakten till Visby uppgick hvarje kalf inalles till trettiotvå kronor, hvilket pris nästan motsvarar en Gotlands mjölkko.

Välvilja mot folkskollärare.
Ejsta, Fröjel och Levide skoldistrikt hafva höjt sina folkskollärares pension efter sjuhundra kronor egentlig lön, hvadan dessa skollä rare vid afskedstagandet hvardera hafva att påräkna en årlig pension af fembundratjugufem kr. i stället för den vanliga fyrahundrafemtio kr.

Hemse, 28 Okt.
Ett nytt färgeri
har af fabrikör Sandbeck satts i gång i aflidne färgaren A. J. Utterbergs förra bostad vid Nyby i Alfva.

Stöld.
Vid Gudings i Alfva, då en vid gården anstäld dräng på aftonen (för några dagar sedan) lemnade sitt rum och ingick för aftonspisning, banade en qvick tjuf sig i väg på lätta fötter fram till drängstugan och smög sig in och tillgrep ett å väggen hängande silfverfickur samt en mössa och ur kistan 50 kr. i penningar och undslapp lyckligt. Tillgreppet af uret syntes hafva ångrat tjufven ty följande morgon befans klockan vara lagd å en grindstolpe vid allmänna landsvägen i närheten af gården, mössan hade äfven tjufven hängt upp i ett staket och återficks äfven den af dess ägare. Spaningar pågå efter tjafven.

Sundre, 29 Okt.
Från sjöolyckan
i Sundre förra veckan, då hemmansägaren N. Larsson och dennes son Niklas från Hallbjens omkommo, kan antecknas att flere båtar med besättning under loppet af sistl, måndag voro sysselsatta med sökandes efter de så sorgligt omkomne, men allt utan resultat; Dock påträffades vid tillfället de drunknades garn, som befunno sig i orubbadt tillstånd på sin plats i Refviken, hvadan med säkerhet kan altagas att olyckan timat bittida på morgonen, samt att troligtvis den usla båten gått sönder och således förorsakat de båda männens död.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 31 Oktober 1887.
N:r 87.

Publicerat

De drunknade fiskarena,

hvilka vi i en notis Hafvets arbetare, i fredagsnumret omtalade, hafva naturligtvis samlat deltagandet och intresset kring sig på hela vår ö. Vi hafva från flere håll mottagit underrättelser om olyckshändelsen, och ehuru de i vissa afseenden äro af ungefär samma innehåll, anse vi oss ändå böra meddela våra läsare desamma.
Så skrifves t. ex. från Sundre 27 Okt:
Den våldsamma storm, som alltsedan tisdagen 25 dennes rasat å våra kuster och försatt fiskare och sjöfarande i en ganska svår belägenhet, har äfven åSundrekusten kräft tvänve offer. Om förloppat vid tillfället har för Eder meddelare berättats sålunda:
Under vacker väderlek i måndagsqväll utgingo en del fiskare från åtskilliga fisklägen på vestkusten, på s. k. dreffiske. Flere båtlag ha äfven välbshållna kommit till lands, långt från hus och hem; men ej så med en fiskarebåt, hemma i Fröjel och bemannad med fyra män, hvilka nämda natt befunno sig ett stycke till sjös utanför Karlsön der de hade sina garn ute till fångst. Vinden, som på qvällen var ostlig, öfvergick så småningom till nordlig, alltmer tillväxande i styrka, tills den på tisdagens morgon nått den våldsammaste höjd; dock fingo våra fiskare lyckligt sina garn upphalade i båten, hvarefter resan åt land mot hemmet skulle anträdas. Men ödet hade beslutit annorlunda. I nattens mörker och sjögång, fingo de ej eld på den medhafda lanternan, så att de på kompassen kunde se hvilken riktning de skulle taga, och då vinden gått öfver i annan riktning än hvad de anade vände de sin kurs åt orätt håll samt aflägsnande sig således allt mer från hemmet och den rätta kosan. Vid dagens inbrott sågo de sig nödsakade att länsa för den hårda stormen, och att om möjligt vore uppnå land uågonstädes. Under hela loppet af tisdagen, kämpade de stackars männen mot de vredgade böljorna, genomvåta och utmattade som de voro. Fram emot qvällen nalkades de allt mer åt Hoburgsbugten och LR nu hela sin förmåga för att hinna till land. I närheten af Hoburgs ref fingo de en störtsjö som hvälfde in i båten, dervid åror, en del garn och åtskilligt gick öfver bord. Härmed var det dock icke nog; en af besättningen, en åldrig man, som ej ägde krafter nog att härda ut i kampen för lifvet, afled nu, och en annan, likaledes åldrig, var nära att dela samma öde; öfveransträngd och genomvåt som han var, förmådde han ej röra sig ur stället. Blott de tvänne öfriga, som voro yngre till åren, och ägde större krafter, förmådde ännu att arbeta. Plötsligt stötte båten på grund och de båda männen hoppade i vattodt på bvar sin sida om båten, i hvilken de höllo fast, för att såmedels hindra båten från att kantra, och då nästa svallvåg kom brusande, fördes de jämte båten så nära land att de kunde med förenade krafter få fast båten och uppkomma på landet, Den i båten varande, ytterst medtag: na kamraten, bars nu upp på land, hvarefter de båda begåfvo sig i väg för att anskaffa hjelp. Klockan var då omkring 7 på aftonen. Ledda af skenet från bostaden, inkommo de till landtbrukaren Lars Bonaens vid Digrans, der da genast erhöllo skjuts och hjelp för att vid landningsplatsen afhämta de andra kamraterna, Vid ankomsten dit befans ännu den sjuke vara vid lif, hvarför han skyndsamt lades på vagnen, och så bar det i väg åt Digrans, som låg omkring 10 minuters vägfderifrån; men hunna ett stycke från platsen erforo de till sin stora sorg att äfven denne hade följt sin kamrat och var ett lik. De båda aflidne voro hemmansägare, och omkring 60-årige män. Vid framkomsten till gården, åtojöto de qvarlefvande en öm och omsorgsfull omvårdnad, hvaraf de äfven voro i stort behof, så att de, sedan de fått en välbehöflig hvila, snart åter voro utom all fara. Desse män voro arbetare i sina bästa år. Dagen derpå, eller onsdagen, afgick bud från Burgsvik till Fröjel om händelsen, hvarefter skjutsar ankommo för att hemforsla både de qvarlefvande och de döda. Det låter sig lättare tänkas än beskrifvas, den stora glädje de efterlefvandes anförvandter erforo vid återseendet; men de dödas slägtingar fingo väl ej mindre sorg, då de funno dem stelnade och kalla, som de så gerna velat so i lifvet. På de garn, som ilandfördes, fingo de en fångst af öfver 100 valar. Namnen på båtens besättning är mig obekant.
Å vestkusten har i dagarne ilandflutit, åtskilliga redskap som tyckas tyda på att någon omkommit. Så har t.ex. en lärftspåse hittats, som innehöll ett rågbröd, en träask med strömming och kött, samt en dito, innehållande smör, äfvensom åror, klobbor eller flöten med sank m. m.

Från Ejsta meddelas 29 Okt:
Sistlidne tisdag var en förfärlig dag för gotlandsfiskarena. De hade, ehuru förtrogne med hafvet, lockats ut af det tämligen vackra vädret, nytändningen och det gifvande fisket, icke betänkande faran å det falska elementet denna årstid.
Vid kl. 1/2 38-tiden på morgonen nämde dag uppkom ett iligt väler, förenadt med hagel- och regnbyar. Vinden varierade från N till NNO. Strömminggarnen voro visserligen då dragna, men huru komma i hamn ? Så landade under dagens lopp den ene här, den andre der, men ingen på sin vanliga plats.
Rysligast af allt är hvad som berättas om en båtbesättning från Fröjelstrand. Fyra man voro ombord och landade vid Hoburgen, alla utmattade af köld och öfveransträngning, våta af sjöns ständiga öfverspolning, alla dock ännu vid lif, då land nåddes. Men tvänne af dem, hemmansägaren Jakob Stenberg, Gustafs, 60 år gammal och hemmansägaren Olof Nährström, emellan 40 och 50 år, kunde icke räddas. Deras lif utslocknade snart: den enes till och med förr än man fick konom på skjutsen. De hemtorslades, jämte de lefvande, till sina djupt sörjande familjer i torsdags.
Ännu när detta skrifves saknas sju andra fiskare från Fröjel. Möjligen hafva dessa blifvit upptagna af någon seglare, men detta är ovisst.
Den först nämda båtens besättning hade uppsatt sina näsdukar som nödflaggor, ty en ångare gick i närheten, men dukarne blåste svart i trasor, liksom under färden skett med deras segel. Hoppet om räddning var förloradt.
Fiskare från Ejsta, hvilka likväl ej voro så allmänt ute, landade lyckligt, om ock ej der de önskade. En båtbesättning, som trott sig märka hvad komma skulle, hade på föraatten anländt till Stora Karlsö och åtnjöt välvilja af fyrbetjeningen. Hvila var ej att tänka på: de måste vaka öfver sin båt, som när som hälst kunde dragas utaf de vredgade böljorna.
Lotskuttern, som lär kommit på måndagsqvällen med fyrmästarens enskilda hushållseffekter, hade varit i största lägervall och blifvit ramponerad.
En annan Ejsta-båt landade i Hablingbo vid dets. k. fiskläget Newyork. Långa, starka, oförvägna karlar vadade ut mot de nödstälde, och deras lif voro den gången räddade. Uppkomna till de stranden närmast liggande gårdarne, Halfvards och Petes, blefvo de väl emottagna på gotländingarnes urgamla, gästvänliga sätt och förhulpna till sina hemorter, sedan de hvilat ut.
Men vi ha väl lika sorgliga berättelser att förvänta från ostkusten.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 31 Oktober 1887.
N:r 87.

Publicerat

Hafvets arbetare.

Åter ingår, så som vi i en del! af onsdagens tidningsupplaga meddelade, underrättelse om en af dessa sorgliga olyckshändelser bland våra fiskare. Från Fröjels fiskläge begåfvo sig i måndags till sjös 6 fiskebåtar.
Utsatta för de på natten mellan måndagen och tisdagen uppkomna nordliga stormarne kunde de icke nå land vid utgångspunkten, utan 2 båtar måste landa i Ejsta och 1 i Burgsvik.
Af den sisträmde båtens besättning omkommo 2 personer och om de tre öfriga båtarnes öde saknade man i onsdags all närmare kännedom.
Nu ingår underrättelse från Sundre, att en af båtarne med 4 man i tisdags landat der. Af besättningen voro två så illa medtagna att de afledo innan de kommo till närmaste bygd. De omkomnes namn äro Stenberg och Närström, af hvilka den sistnämde dog genast han kommit i land och den förre, som af de andre sökte föras till fyren, atled under vägen. Ännu saknas 2 båtar från Fröjel och af dem, som utgått från Ejsta, saknar man underrättelse om en.

Gotlands Allehanda.
Fredagen 28 Oktober 1887.
N:r 86.

Publicerat

Folkmusiken på Gotland.

Hvad brefskrifvaren från Fardhem sagt i nr 76 om folkmusiken är träffande och nästan sig likt hvart helst man kommer, Hur annorlunda blott för tretti, fyrti år sedan, särdeles under höbergningen i den stilla sommarqvällen,. Hvart man då lyssnade, hörde man glada, rena, klangfulla toner, än menniskoröster, blandade med fågelsång, än fiolen vid någon munter polska eller vals.
Den kände musikälskaren, aflidne komministern Olof Laurin, — han, som kunde sjunga, spela fiol, jaga, spela boll, allt så hjertans väl, — yttrade en gång under den tiden han var vice pastor i Atlingbo: »Jag gick tidigt ut en sommarmorgon och fick höra en ovanlig fruntimmersröst åt Väte-hållet. Hvilken röst, hvilket omfång, hvilken styrka, hvilken renhet! Det var en mjölkflicka från Lillambos, som gick till betningen med sittspann på armen och sin sticksöm i handen. Hon var full af lifvets rena poesi, hon hade lust att sjunga, lefva, arbeta».
Om nämde O. Laurin må här tillåtas anföra följade: han var anmodad af vederbörande kyrkoherde förrätta en »veckopredikning» i V. kyrka. Jag var anmodad att vara kantor för dagen, Men på »nummerlappen» jag erhållit af pastorn stodo ej antecknade mer än två psalmer. Jag var för rädd att gå in i sakristian och fråga honom om den mellersta psalmen var glömd. Jag sjöng den första till slut. Och den andra?… Då träder L. sjelf ut, ställer sig under triumfbågen och sjunger solo. Triumfera fick han; församlingen fick beundra. Gubben hade ej misstagit sig såsom jag först trodde: han ville blott ha ett af sina stora nöjen. Och det var hans stora nöje att komma i V. kyrka och — sjunga. Här kunde han få använda sin röst.
Dessutom plägade han med melankoliskt allvar efter gudstjenstens slut omtala, att det var hans farfar, som låg begrafven söder om altaret.
Men jag tar mig äfven friheten nämna några ord om en af de för sin musik beryktade »groddakarlarne»: gubben Anders Godman, som, sedan stugan derhemma blef trång, slagit sina bopålar ned å ett litet hemman vid Allvans i Rute och der trifdes och mådde godt. Och hur skulle han annat! Han bodde så idylliskt skönt och ingenting fattades af Guds välsignelse: ner under bergplatån i en vacker och bördig trädgårdstäppa, som visserligen icke var försedd med engelska gångstigar, men der var lummigt och grönt och svalt utanför bostaden, och det var husgudar innanför: renligt, fridfullt och ordningsfullt.
Der;trifdes gammaldags lefvande gudsfruktan, der bodde kristendomens ande i kunskapen och ej torr, sjuklig kristendoms-kunskap, såsom nu här och hvar finnes.
Jag skulle ju tala om gubbens musik. Kunde han något? Om han kunde! Låt då gubben ännu i våra tankar få gå upp på bergkrönet strax bredvid, medtagande sin fiol och sin klarinett. De voro hans älsklingsegendomar. Vi andra stanna vid bergets fot och höra på.
Ja, nu kommer det konstiga i beskrifeingen. Det kan jag icke. Endast den, som känt det trolska, nej, det himmelska i verklig musik, han fattar äfven det, som är utan ord till noterna. Och kunde gubben Anders någon. not till sin musik? Aldrig en. Han spelte oftast »utantill», liksom skogvaktaren gjorde för sin »pogablärra» på sin »Rebecka».
Nu hade gubben en son. Den tänkte han få till spelman. Det lyckades icke. Han var bra, men han blef blott en stilla och redbar jordbrukare och dertill fiskare af ypperligaste sort. Så hade han en sonson. Anders hette han också. På honom hoppades gubben allt i musik- och bokväg. Det senare gick nog bra af stapeln, men det förra var ohjelpligt, ehuru farfar tidigt skaffade honom en liten fiol. Han blef en hurtig och nykter skeppare, lät syster sin stanna hemma på gården; han hade lust för musik när andra utförde den, men kunde det icke sjelf.
Då han för omkring tfjugu år sedan en vacker söndag på sommaren besökte mig, frågade jag honom: Nå, Anders, kan du på strängaspel? »Nej, jag kan litet dragspel». Då tänkte jag: det var skada att Godmännernas folkmusik skulle så söart dö ut. Den plär ärfvas.
»Jag kommer med helsning från farfar sade unge Anders vidare — det är slut med hans musik. Han är död.» Jag visste det redan förut. Ett par af mina och gubbens vänner skrefvo strax till mig derom och jag hade knutit hvita duken om halsen såsom vi iliivet hade öfverenskommit vid skilsmessan, Visserligen lefver ännu »Florsen»; men snart får väl äfven han höra på harpotoner.
Och sedan? Sedan känner jag inga fler af den sorten. —
Är icke Gotlands natur nu lika fager och intagaude som förr? Visserligen är det tarfligt somligstädes, men der har det kanske aldrig varit bättre. Visserligen är skogens drottning, den högresta, vördnadsbjudande eken, der orren numera sällan kan spela från topp, fallen för sköflarens yxa; men icke har det så alldeles glesnat för allt, som ger intryck, skapar lif. Gå t. ex. ett litet stycke öster om Stymnäs gård i Sproge, der Mästermyr slutar med sin norra del. Der finnes ett näs emellan nämda och den närliggande, odlade Mellingsmyr i Ejsta. Vid först nämda myrkant, med träsket i perspertiv, kan man få se det härliga, det storartade. Der växer ännu fredad och vårdad ekskog, träd raka som ljus, om ock ej rätt så höga som kyrktorn. Och der finnes mer: alar, med en växtlighet som förvånar, klädda som majstänger, så snart de vederbörligen tuktas; i annat fall se de så stripiga ut och bladen blifva så små, Det fattas oss insjöar på vårt lilla, kära Gotland, men vi omgitvas ju af hafvet. Äricke vår jord bördig nog? En gotlandsson skref i somras från det rika Skåne, »Sveriges kornbod», att gotlandsjorden är lika bördig som i detta landskap, men att det ännu är mycket att göra på vår ö, innan det kan bli hvad det borde och kunde vara. Gotländingen är flitig och arbetssam, men han, äfven han, behöfver se sig omkring hur de gå tillväga annorstädes, tillämpa det som är klokt, men derför icke bemöda sig om att nedrifva eller hånskratta åt allt hvad förr varit har.

Gotlands Allehanda.
Fredagen 30 September 1887.
N:r 78.

Publicerat

Inom södra häradets

brandstodsförening hafva försäkringsbeloppenStyrelsen beslöt, att sammanskott, fyra

(4) öre på 100 kronor försäkringsvärde, hvaraf två öre till betäckande af förestående skade-ersättring och två öre till betalning för en del assurans-sprutor, skulle uppbäras.

Gotlands Allehanda.
Fredagen 30 September 1887.
N:r 78.

Om Oss Drivs med WordPress