I kyrkoherdeembetet

öfver Burs och Stånga församlingar instäldes i går kyrkoherde L. J. Åsberg. Iostallationen förrättades af biskop von Schéele, biträdd af kentraktsprosten Alfvegren i Ejsta, kyrkoherdarne Kalström i När, Uddin i Sanda och utn. kyrkoherde Sundblad i Barlingbo samt domkyrkoadjunkten Dyberg såsom. f. konsistorienotarie.
Akten inleddes med en psalm, hvarefter biskopen från altaret höll ett högstämdt tal med 2 Mosebok 18 kap. v. 18—23 till utgångspunkt.
Sedan pastor derefter aflagt föreskrifna löften, stälde biskopen några ord till församlingarne med anledning af dagens betydelse.
Vid den omedelbart härefter börjande gudstjensten förrättades altartjensten af kyrkoherdarne Uddin och Sundblad, hvarefter kyrkoherde Åsberg höll en kärnfull predikan öfver dagens text.
På aftonen höll kyrkoherde Kalström bibelförklaring i kyrkan.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 16 Juni 1890
N:r 91

Biskopsvisitation

hölls i lördags och i går i Burs och Stånga församlingar af biskop von Schéele, biträdd af kontraktsprosten Alfvegren och kyrkoherde Uddin i Sanda.
Efter högmessogudstjenstens slut steg biskopen för altaret, samt höll derifrån till församlingen ett tal med ledning af Dav. ps. 2, v. 11, 12. Härpå hölls förhör med nattvardsungdomen angående sakramenten och samtalade biskopen med de äldre med ledning af dagens evangelium.
Sedan allt detta var slut, hölls kyrkostämma. Dervid upplästes protokollet för specialvisitationen:
På lördagen besöktes och inspekterades folk- och småskolorna i Stånga, hvarvid biskopen uttalade sin tillfredsställelse öfver det sätt hvarpå undervisningen skötts samt sin fägnad öfver den flitiga skolgången. Vid skolrådssammanträde upplystes, att orgelharmonium saknades för att leda barnens sång, men skolrådet ville verka för anskaffande af ett sådant. Biskopen betonade med afseende på gymnastiken nyttan af marschöfningar i det fria såsom gifvande kroppen hållning och görande gången spänstig. — Fortsättningsskola fans icke och påpekades ej heller, då församlingen redan haft stora utgifter för sitt skolväsen, men biskopen lade dock församlingen på hjertat vigten af sådan skola.
Stånga kyrka var så till det yttre som inre i godt stånd, med undantag af tornet, för hvars reparation anstalter dock vidtagits. Kyrkogården var tillräcklig, väl hållen, hägnad och planterad. Bland gamla saker af värde fans i kyrkan en gammal pall, som skulle deponeras i fornsalen. Mess-skruden var obrukbar. Ny sådan borde anskaffas, ej för att pryda presten, utan för att förhärliga Gud.
Äfven med undervisningen i Bura församlings skolor var biskopen tillfreds. Särskildt hade småskolan ledts synnerligen förtjenstfullt. Slöjdskola fans ej; förslaget om en sådan hade afslagits af stämman, enär lokal ej fans att tillgå. Då nu emellertid sådan fans på skolhusets vind, hoppades biskopen att intet hinder skulle möta för behofvets fyllande. Äfven borde repetionsskolan ombildas till fortsättningsskola, hvartill skolrådet leomnade sitt bifall.
Bars kyrka var i godt och prydligt skick; endast södra dörren i koret behöfde ersättas med ny, hvarom kyrkorådet ville gå i författning. Kyrkogården behöfde någon utvidgning, hvilken kunde ske åt öster. Mess-skruden måste ofördröjligen repareras. — En värdefull notskrift från 1200-talet skulle sättas inom glas och ram. Ena monstrans skulle deponeras i fornsalen.
Båda församlingarnes ministerialböcker, arkiv, inventarier jämte samtliga kassor föranledde ingen anmärkning.
Pastors embetsmemorial upplästes och var af hufvudsakligen följande innehåll:
Tillståndet inom kyrkan. Den allmänna gudstjensten besökes af ganska många, af en icke ringa del t. o. m, söndagligen. Minst besökta äro veckopredikningarne uader fastan.
Nattvarden begå medlemmarne med högst få undantag 2—3 ggr om året. Söndagen helighålles i allmänhet, men — säger pastor fördöljas bör icke att en del ungdom på söndagsefttermiddagarne, ja söndagsnätterna, för ett förargelseväckande lefverne, — Husandakt öfvas i icke så få hem, Ena märkbar förändring har sedan senaste visitation inträdt beträffando nykterheten; dock är ännu härutinnan mycket öfrigt att önska. — På de sista 10 åren ha födts 18 oäkta barn, 10 i Burs och 8 i Stånga. — Missionsböner eller missionsgudstjenster hållas 1 eller 2 ggriom året. I båda församlingarne finnas Beöndagsskolor. — Kommunionförhör hållas icke, utan i stället nattvardssamtal. De allmänna husförhören hållas vid slutet af hvarje år efter tjensteflyttningen. Dervid är Bars församling indelad i & och Stånga i 4 rotar. Förhören besökas nästan mangrant. — Konfirmationsundervisningen börjas hvarje år i Febrnari och slutas i Juni eller Juli. — Dopen förrättas, utom under den kallare årstiden, i kyrkan.
Okyrklighet. Bland de 50 eller 60 personer som skilt sig från kyrkan fast icke lagligen utträdt derur, höra de flesta till den s. k. frikyrkliga riktningen eller Valdenströmanismen, ett fåtal till baptismen och 2 personer till metodismen. Separatismen uppträder ej på långt när så fiendtligt mot statskyrkan som i flere andra pastorat. Tre barn äro odöpta och en 20-årig yngling ej konfirmerad.
Yttre angelägenheter. Hvad kyrkorna beträffar äro de i prydligt och godt skick med undantag af tornet å Stånga kyrka, som i en snar framtid kräfver reparation. Detta har ock legat Stånga sockenmän om hjertat, hvarför redan förliden höst på den ordinarie Oktoberstämma anslogos 60 kr. till bildande af en reparationstond för tornets räkning. Sedan senaste visitationen har Burs kyrka blifvit försedd med en förträfflig 7-stämmig orgel, ny orgelläktare och altarduk. Stånga kyrka har undergått smärre reparationer. Båda kyrkorna lemna tillräckligt utrymme för församlingarne. I båda församlingarna finnas kyrkomagasin, — Ett böne- och församlingshus finnes i Burs, hvilket disponeras af de s. k. Hjorterianerna. I detta bönhus lär gudstjenst förrättas en gång i månaden af en på de senare åren antagen ledare, Lars Bergman. Hjorterianerna i Burs utmärka sig för enkelhet i lefnadssätt och klädsel och ett strängt iakttagande af lagens bud De hafva icke separerat från kyrkan, utar bevista tvärt om ofta den allmänna gudstjensten, infinna sig alltid på husförhören och begå alla nattvarden i kyrkan. Det enda pastor hade att anmärka mot Hjorterianerna var, att den ledare de valt, oaktadt pastor vore förvissad derom att han är en fullt uppriktig man och af hela sitt bjerta införlifvad med Gud, dock icke vore skicklig eller vuxen sitt kall.
Skolväsendet. Folk- och småskolor finnas i båda församlingarne. Med få undantag besökas skolorna flitigt. Skollokalernas och skolmaterielens beskaffenhet är någorlunda god Undervisning i trädgårdsskötsel lemnas af skollärarne på befintliga planteringsland. SS skola för gossar finnas endast i Stånga, der undervisning sker 4 timmar i veckan. Slöjdskolor för flickor fionss i båda församlingarne. — I Stånga finnes sockenbibliotek som fitigt begagnas. Burs sockenbibliotek åter, som bestod af gamla utslitna böcker, försäldes på auktion i Juni 1888. För auktiopsmedlen skola med det snaraste, enl. stämmobeslut, böcker omfattande religion, historia, naturkunnighet och helsolära, inköpas. — Fattigdomen har något tilltagit. Till Burs fattigkassa ha enskilda personer donerat 300 kronor, hvilkas ränta utdelas till fattiga. Till Burs skolkassa ha riksdagskamrater till aflidne doktor Lyth donerat 206 kronor, hvaraf årliga räntan vid årsexamen tilldelas fattiga, flitiga skolbarn.
Med anledning häraf uttryckte biskopen sin glädje öfver det goda tillståndet inom pastoratet och gaf på samma gång en gärd af vördnad och tacksamhet åt aflidne dr Lyth, hvilken varit den som grundlagt detta goda förhållande inom pastoratet. — I fråga om passionsgudstjensterna förklarade biskopen att nog intet hinder skulle möta att få dem förlagda till aftnarne, om församlingarne gjorde framställning derom till domkapitlet. — Med anledning af det anmärkta förhållandet med en del af ungdomen gat biskopen några allvarliga förmaningar. Han framförde ett tack till skollärarne för att de höllo söndagsskolor, han hoppades, att husbesöken icke måtte inskränka sig till endast sjukdomstillfällen. Han fröjdade sig åt att dopet vanligen förrättades i kyrkan och hugneligt var, att kyrktagningarne också skedde der, ty i annat fall blefve de en viduaderlighet. Visserligen vore okyrkligheten ringa, men glädjande vore om den än mer aftoge. Hjorterianerna vore ett vackert exempel på hur man kan vara kyrklig och på samma gång tillgodose ett ytterligare behof af andlig näring. De borde endast tillse att deras ledare blefve vuxen sitt kall.
Då ingenting fans att anmärka mot dét inbördes förhållandet, prestgårdens häfd m. m,, afslöts stämman och visitationen.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 16 Juni 1890
N:r 91

Rättegångs- och polissaker.

Faststält har högsta domstolen det hofrättens utslag, hvarigenom hustru Sara Ulrika Pettersson i Eskelhem dömdes för mordbrand till straffarbete i 2 år. Södra häradsrätten Sod som bekant till blott 8 måuaders straffarbete.

Södra häradsrätten. (Femte sammanträdet å Skogs 5—6 Maj).
För vägran att utlemna en vagn hade kronolänsman A. M. Eneman instämt arrendatorn J. A. Gustafsson, Smiss. Som emellertid mot svarandens nekande ej styrkts, att han nekat utlemna vagnen, frikändes han från ansvar i denna del, men ålades att vid vite af 25 kronor genast lemna vagnen ifrån sig.

För åverkan hade, såsom nämts, husbonden J. Eliasson, Petarfve, instämt arrendatorn Johan Nyman, Bomungs. Då det ej vore OR att svaranden olofligt huggit en tall och en björk, frikändes han, men ett parti ved dömdes han att ersätta käranden med 6 kronor.

I målet mellan länsman Lindström, åklagare, Johan Bokström, kärande, och Johan Olsson, Ringome i Alfra, svarande rörande olofligt tillgrepp af en revers, inne hos bröderna Bokström ogillade häradsrätten bevel om ansvar för hemfridsbrott såsom obestyrkt.
Men då svaranden erkänt, att han under påstående att han betalat sin skuld egenmäktigt tillegnat sig ifrågavarande revers, dömdes han härför att böta 10 kronor.

För misshandel å allmän väg, deraf ingen skada skett, å målsägaren arbetaren Karl Johansson såmt hemfridsbrott dömdes bröderna Karl och Albert Darling från Burgsvik att böta hvardera 75 kronor samt Karl Darling ensamt för våld mot kusken Söderberg att böta 10 kronor.

För oloflig vinutskänkning första resan dömdes handlanden Anton Jakobsson i Fardhem att böta 25 kronor.

Värjemålsed rörande ett förut omnämdt hästköp aflade vid tredje sammanträdet T. Berggren, Gervalds i Vamlingbo. I en vid detta sammanträde till häradsrätten ingifven skrift återtog Berggren sin ed. Uppskof till nästa sammanträde.

Faststält har k. m:t det häradsrättens och hofrättens utslag, hvarigenom handlanden Oskar Bokström i Hemse dömts att med ed fria sig från honom påbördadt faderskap, och utsattes för edgången första rättegångsdagen af första höstsammanträdet.

Om äktenskapsskilnad hade Johan Engström, Sigvalds, instämt sin hustru Katarina Johansdotter, enär hon i Juni 1888 afrest till Amerika utan att sedan låta höra af sig.
Uppskof.

Om barnuppfostringshjelp hade pigan Hanna Lindstedt, Hablingbo, instämt drängen Reinhold Johansson, Krasse i Guldrupe, såsom fader till ett af henne födt gossebarn.
Svaranden nekade, Två vittnen hördes. Utslag nästa sammanträde.
— Ogifta Maria Eriksson, Mästerby, hade med liknande yrkande instämt P. J. Danielsson, Långmöra på Öland. Svaranden kom ej tillstädes, hvarför han dömdes att utgifva förrotet vite med 25 kronor samt förständigades att vid 50 kronors vite inställa sig andra rättegångsdagen af första höstsammanträdet.

För oloflig släketägt hade hemmansägaren Lars Hansson, Otes i Sundre, instämt husbonden Per Cederlund dersammastädes. Parterna äga, käranden 1/4:del och svaranden 3/16:delar af samma hemman med gemensam släkedye. Svaranden skulle nu utan öfriga delägares hörande ha bortfört 125 parlass släke, hvarför yrkades ansvar samt dessutom ersättning med 25 öre för lass.
Svaranden genmälde, att då han haft rätt att taga eläke ur dyen och dessutom underrättat käranden om att han ämnade göra det, men denne ej velat följa med, han ansåg sig ej tagit något utan lof. Han hade ej heller tagit mer än han skulle ha, ty minst tusen lass funnos qvar.
Svaranden hörde två vittnen: arbetaren Karl Olsson, Tomase, intygade att svaranden underrättat kärandens son om den tillämnade släketägten samt bedt om delning och att svaranden icke tagit mer än högst fjerdedelen af hvad han hade rätt till. Hemmansägaren Hans Larsson, Tomase, hade etter tägten varit med om att dela upp dyan och ansåg att svaranden tagit blott fjerdedelen af hvad honom tillkom. Käranden bestred det första vittnesmålet och vidhöll sina yrkandep. Målet öfverlemnades å båda sidor. Utslag vid slutsammanträdet.

För utspridande af rykte att Emelie Palm från Ejsta hade fördrifvit och dödat foster hade denna instämt skomakaren N. Svensson från Ejsta. Han nekade, och käranden erhöll uppskof för vittnens hörande till första rättegångsdagens nästa sammanträde.

För djurplågeri hade länsman Lindström å anmälan af T. Berggren instämt Olof Nikas Ronqvist, Olofs i Öja. Svaranden skulle enligt stämningen i Juli månad i fjor till körsel ha användt en selbruten häst. Han nekade att hästen varit bruten, då han satte för hästen, men det vore möjligt att han fått någon liten skavank under körningen, men dock ej selbrott. Såsom vittnen på åklagarens sida hördes 4. P. Norman, Hallbjens i Sundre, och drängen Herman Viderström. Den förstnämde hade ej vid det omstämda tillfället sett hästen, men ett par dagar efteråt hade han vid besök bos angifvaren iakttagit att djuret å ena sidan hade ett rödt märke utan hårborttdnad. Viderström vittnade detsamma. Åklagaren öfverlemnade målet och yrkade ansvar. Utslag vid tingets afslutning.
— För samma förseelse var på anmälan af skomakaren Karl Johansson instämd f. handlanden Johan Bokström, enär han under hela sommaren 1889 kört med selbruten häst. Svaranden nekade; han hade vid denna tid icke ägt, mycket mindre kört någon bäst.
Drängen Oskar Larsson vittnade, att han sommaren 1889 för Bokströms räkning och på hans befallning kört med en häst, som lätt blef selbruten, då lokar användes; men då bade genast bringsele anlagts. Han bestred dock ej att hästen kanske någon gång varit selbruten under lokarne. Bokström invände, att hästen körts för hans borgenärers räkning.
Arbetaren Nils Björkander hade likaledes flere gånger iakttagit att hästen i fråga varit selbruten, men ändå användts.
Svaranden nekade, hvarför åklagaren fick uppskof till andra rättegångsdagen af första höstsammanträdet för vidare bevisning.
— Hemmansägaren Johan Jakobsson, Butjerfve i Alfva var instömd för djurplågeri, fylleri och oljud. Han hade sietlidne torgdag i Hemse under ganska sträng köld låtit ett par oxar stå utan mat och täcken i 3 1/2 timme utanför Mihrers värdshus och derefter skränat på landsvägen, Han erkände. Utslag vid tingets afslutning.

För utskänkning af vin och maltdrycker ria vad tid var inetämd värdshusidkaren Louis Mührer i Hemse, Svaranden nekade att ha utskänkt annat än till mat. Som vittne hördes eldaren Johan Hägg, som 15 Februari vid 8-tiden på aftonen i en kammare hos sva: randen sett 5—6 personer sitta och dricka öl vid ett bord. På ett annat bord stod en brödkorg med bröd. Två personer hade fått öl utan mat. Svaranden nekade. Uppskof för ytterligare vittnen.

Klubbekriget i Hemse. Till fortsatt behandling förelåg äfven det af allmänna åklagaren kronolänsman Lindström instämda målet mot f. handlanden Johan Bokström för våld och hemfridsbrott hos skräddaren N. Persson, i Hemse mot hvilken Bokström å sin sida förde talan för våld.
Till en början ville Bokström ha den frågan framstäld till målsägaren, om denne hade mer än en klubba i sitt hus, hvilket t. f. domaren ej ansåg höra till saken. Vidare framstälde B. den anmärkningen mot protokollet, att deri ej stod intaget nämdeman O. R. Petterssons yttrande, efter att ha sett Bokström i hufvudet, att han der hade ett stort sår.
Som vittne å svarandens sida hördes först arbetaren Oskar Nilsson, Hafdhem, hvilken iakttagit, att Bokström, då han vid omstående tillfället gått nedåt stationen, ej iakttugit att han var blodig om munnen, hvilket han varit då han gick derifrån, men kunde ej säga om blodvitet uppstått efter det slag Persson tilldelat Bokström med handen.
Vittnet hade ej hört målsägaren säga att han skulle slå B. Bokström hade först slagit Persson med en käpp öfver venstra axeln.
Arbetaren Nils Johansson som bor midt emot målsägaren hade vid tillfället ifråga varit hemma och ätit middag, då Perssons hustru kommit springande in till vittnet och ropat: äre gen er menniskor, Janne Bokström håller på att mörda Perssom. Då vittnet kom ut, kom Bokström bakvägen ut från Perssons- samt sade då: >Det var skada att du inte kom förr; jag har fått stryk af Persson>, Blod rann då bakom högra örat, men om Bokström slagit sig sjelf eller fått stryk, det visste vittnet ej.

Vittnet Karl Stenqvist, Hemse, hade sett Bokström gå åt det håll, der Persson bor, han var då ej blodig, hvilket han varit, då han kom tillbaka. Vittnet visste ej om Bokström varit hos Persson, men då B. kom tillbaka hade han burit på några stycken rockfoder.
Åklagaren öfverlemnade målet; målstgaren begärde 50 kronor för sveda och värk. Svaranden erhöll uppskof till andra rättegångsdagen af första höstsammanträdet för att förebringa slutbevisning.

För olaga vinutskänkning var af t. f. länsman Emil Eneman instämd handl. Anton Jakobsson i Fardhem. Han nekade. Uppskof för vittnen.

För slagsmål å allmän väg hade t. f. länsman Eneman instämt arbetarne Aron och Johan Pettersson, Ganne i Burs. De skulle enligt stämningen ha 11 April på allmänna vägen utanför Ganne öfverfallit, slagit och med knif hotat målsägaren drängen Karl Eriksson. Johan Pettersson hade ej med stämning anträffats, och som det blifvit upplyst att det var han som hotat med knif, afstod åklagaren i denna del från åtalet å Aron Pettersson. Denna bade emellertid kastat omkull målsägaren i ett dike, slagit honom med knytnäfvarne samt sparkat honom. Svaranden erkände, och målsägaren återkallade allt ansvarsyrkande mot honom, hvilket dock vidhölls af åklagaren. Utslag vid slutsammanträdet.

Dyrbar tingsresa. Skomakaren Adolf Johansson, Burgsvik, hade vid tioget infunnit sig för att lösa ett Pappor, Han tog sig dervid för mycket till bästa samt uppträdde berusad i tingssalen. Tre gånger utfördes han af tingstjenaren, men kom åter in, Allmänna åklagaren yrkade då ansvar & Johansson för fylleri vid rätten, och då Johansson på t.f. domarens tillsägelse fördes upp till dombordet, uppförde han sig så oanständigt, att äfven härför yrkades ansvar. Han skrek och föll domaren i talet, svarade på hans tillsägelse att nästa dag infinna sig för att stå till svars, att »det gjorde han inte» m, m.
Han infann sig ej heller och dömdes då att utge försutet vite med 25 kronor samt ålades vid 50 kronors vite att infinna sig vid nästa sammanträde.

I målet mellan Nils Jakobsson, Bara, och arrendatorerna K. Bomqvist och A. V. Fransson rörande den förut omnämda olofliga vedoch timmerhuggningen, hördes denna gång tre vittnen.
Lars Nygren berättade, att svarandena under år 1888 vid Etelhems ångsåg fått 7—8 stockar af omkring en kronas värde hvar och en försågade. De hade sålts till handlanden Jakobsson i Etelhem och vittnet hade uppburit penningar. Han visste dock ej hvar de voro tagna. Om de låtit försåga stockar under 1889, såsom käranden påstod, visste vittnet ej, erinrade sig ej heller, på fråga, att svarandena bedt vittnet verkställa sågningen i sitt namn, ej heller hur mycket han uppburit i betalning.
Johan Pettersson, Tenglings, hade sett svaranden Fransson en dag på vintern köra fyra foror med 8 stockar på hvarje. Han hade kommit från kärandens skog, och äfven sagt till vittnet att han huggit virket der. Fransson bestred detta.
Båtsman Olof Box hade sett Fransson köra timmer från kärandens skog och lassa af det på 3 stockhög upplagd på gårdsmannens mark.
Fransson och Bomqvist påstodo att de ej huggit mera än kontraktet gaf rätt till, eller 8 kastar ved och timmer till nödiga reparationer. Kärandens påstående, att på 2 år minst 29 kastar huggits bestreds. Målet öfverlemnades och afkunnas utslag vid tingets slut.

»Lyktmålet», d. v. s. rörande Johan Bokströms talan mot Os: Nilsson, Ringome i Alfva för att ha slagit målsägaren med en lykta, förevar ånyo. Målsägarens vittne lumpsamlaren Böklund hade ej infannit sig, hvarför han dömdes att böta 1 kr. 50 öre samt ålades inställelse vid höstetingets första sammanträde, andra dagen.

Norra häradsrätten.
För djurplågeri hade länsman Smedberg instämt Karl Jansson, Audungs i Bunge. Han dömdes att böta 15 kronor för det han 26 sistlidne Januari under yrväder och köld låtit ett par oxar stå ute i flere timmar utan tillsyn.
För oljud och förargelseväckande beteende, skrål på allmän väg söndagen 23 Mars och Maria bebådelsedag 25 Mars, hade samme åklagare instämt drängarne Emil Hasselgren, Busarfve, August Edvall, Qviende, Öskar Engström öck Karl Törner, File, alla i Othem.
De dömdes hvar och en att böta 10 kronor, 5 kr. för hvardera förseelsen.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 Maj 1890
N:r 69

Väghinder.

S. k. Vikebroar å allmänna vägen från Gothems kyrka till landsvägen vid s. k. Bogekors omlägges onsdagen 380 dennes och torsdagen 1 Maj. Istället kan begagnas vägen förbi Vallstena kyrka till landsvägen vid Gate i Bäl.
— En bro å vägen mellan Botvatte i Ala och Vesterby i Ardre omlägges torsdagen 1 Maj, då i stället vägen mellan Ardre och Gammalgarns kyrkor kan begagnas.
— En bro å landsvägen mellan Burs och Börlunds gårdar i Källunge socken omlägges fredagen och lördagen 2 och 3 Maj. Istället kan begagnas vägen förbi Källunge kyrka genom Ekeby och Endre.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 25 April 1890
N:r 62

Skolgången

inom Gotlands södra inspektionsområde har under år 1889 i någon mån förbättrats i jämförelse med näst föregående år 1888. Enligt inspektörens, kyrkoherde Uddins statistiska uppgifter utgjorde skolbesökens medelprocent inom folkskolan 93,6 år 1889 mot 88,9 proc. år 1888.
Med afseende på de olika procenttalen af skolbesök i folkskolan har inspektören indelat distriktet sålunda:
Klass 1 (100—95 procent skolbesök): 1 Hogrän, 2 Sproge, 3 Öja, 4 Klinte vid kyrkan, 5 Öja m. folksk., 6 Gröttlingbo, 7 Eskelhem, 8 Elinte vid hamnen, 9 Sanda, 10 Burs, 11 Mästerby, 12 Ejsta, 13 Väte, 14 Lye, 15 Träkumla, 16 Vall, 17 Hamra, 18 Lau, 19 Hemse, 20 Fröjel.
Klass 2 (94—90 proc.): 21 Alskog, 22 Tofta, 23 Alfva, 24 Hejde, 25 Stånga, 26 Atlingbo, 27 Rone m. folksk., 28 Stenkumla, 29 Fide, 30 Vestergarn, 31 Vesterhejde, 32 Garda, 33 Eke, 34 Sundre, 35 när, 36 Etelhem, 37 Levide, 38 Vamlingbo, 39 Gerum, 40 Linde.
Klass 3 (89—85 proc.): 41 Hafdhem, 42 Hablingbo, 43 Rone.
Klass 4 (84—380 proc.): 44 Silte.
Klass 5 (79—75 proc.): 45 Näs.
Flitigast voro således barnen, eller rättare sagdt mera ordningsfulla och förståndiga föräldrarne i Hogräns socken under det att motsatsen gjorde sig gällande i Näs socken (76,6 proc.). År 1888 var det blott 57,1 proc; sålunda dock äfven här förbättring.
I fråga om småskolorna var i dem skolbesökens medelprocent 91,8 år 1889 mot 91,7 år 1888, alltså der jämförelsevis jämnare. Dessa skolor har inspektören indelat i följande klasser:
Klass 1 (100—95 proc.): 1 Stånga, 2 Klinte vid kyrkan, 3 Öja, 4 Burs, 5 Ejsta, 6 Lau, 7 Väte, 8 Sanda, 9 Klinte vid hamnen, 10 Grötlingbo, 11 Rone, 12 Fardhem, 13 Vestergarn, 14 Eskelhem, 15 Vesterhejde.
Klass 2 (94—90 proec.): 16 Fröjel, 17 Hablingbo, 18 Hafdhem, 19 När sm., 20 Hemse, 21 Lefvide, 22 När mellanskola, 23 Näs, 24 Alfva, 25 Hejde.
Klass 3 (89—85 proc.): 26 Vamlingbo.
Klass 4 (84—80 proc.): 27 Lojsta.
Den jämnaste skolgången var alltså bär i Stånga och den oregelbundnaste i Lojsta, der den dock år 1889 stigit med nära 11 proc. eller från 73 år 1888 till 83,9 sistlidna år.
Till sist bör anmärkas, att bortovaro för sjukdom och paturhinder i denna beräkning äro frånräknade skolförsummelserpa.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 25 April 1890
N:r 62

Herman Johan Karl Cramér,

11 Nov. 1808—27 Mars 1890.
Karl Cramér var född här i Visby. Föräldrarne voro rådmannen, sedermera borgmästaren Karl Abraham Cramér och Katarina Kristina Gardell, prestdotter från Burs och författarinna till en samling Tillfällighetsdikter, hvilkas vackra elegiska stämning ådrog sig äfven svenska akademiens uppmärksamhet och tillskyndade henne äran att år 1833 erhålla akademiens mindre guldmedalj. Sonen Karl, som var äldst bland nio syskon, blef student i Upsala 1826 och tog filosofiekandidat-exwmen 1832. Sistnämda år tjenstgjorde har såsom vikarierande kollega vid Visby lärdans- och apologistskola. År 1833 blef han promoverad magister, samma år utnämdes han till ordinarie kollega, och året derph till förste apologist vid nämda läroverk. Två år senare blef han lektor i latinska vältaligheten och poesien vid gymnasiet härstädes, och var åren 1843—1857 tillika föreståndare för Visby dåvarande folkskollärare-seminarium. År 1843 sökte och erhöll han lektoratet i matematik och fysik, och var i flere år af medlärarne vald rektor vid gymnasiet. När å 1857 gymnasiet och lärdomsskolan sammanslogos till Visby högre elementarläroverk, blef han af k. m:t förordnad till det nya läroverkets rektor, hvilket förordnande oafbrutet förnyades och innehades till och med med vårterminen 1872. Från lektoratet erhöll han år 1878 afsked med pension, efter att i nära ett halft århundrade hafva åt fosteröns läroverk egnat sina krafter. Redan 1859 blef han riddare af nordstjerneorden. Sommaren 1862 gjorde han med understöd af statsmedel en resa i Tyskland och Österrike i pedagogiskt ändamhl, och utgaf året derpå sin reseberättelse, hvilken är tryckt såsom afhandling vid 1863 års läroverksprogram.
År 1844 gifte han sig med Alina Dorotea Engeström, dotter till framlidne handlanden Kristian Adolf Engeström.
Af trycket har Karl C. utgifvit flera pedagogiska, matematiska och fysiska skrifter, nämligen:
»Skolan i Weissenfels jämte plan för folkskolor efter F. M. Bugge» (Visby 1840). — »Skollärareseminariet i Weissenfels» (Stockholm 1840). — »Proportionslära för Tal» (Stockholm 1852). »Om lagen för stormar» (Stockh. 1856). — »Om atmosferens Cirkulation» (afhandling vid läroverksprogramet 1860). Om dessa skrifter har det yttrats, att de vittna om grundliga studier och om den utmärkta klarhet, hvarmed han i skrift, liksom i muntligt föredrag, förstod att göra sitt rika vetande fruktbärande.
Sedan Karl C. slutat sin långvariga lärareverksamhet, brötos småvingom af sjuklighet och ålderdomskrämpor den förr så verksamme och dugande mannens krafter. Med försvagad hörsel och syn lefde han, i fridfollt hem och omsluten af huldaste vård, ett stilla, aftagande lif, tills för några veckor sedan ett fall hemma i hans bostad vållade honom ett farligt benbrott (af högra »lårbenshalsen»), hvilket tvang honom att ständigt vara sängliggande, hvarigenom den kroppsliga svagheten blef ytterligare förökad. Han afled stilla och fridfullt i går kl. 1/2 9 e. m.
Man torde nog med allt skäl kuana säga, att det är ett sällspordt vackert minne, som den nu hädangångne efterlemnar. Det är ju minnet af en högt bildad mans redbara allvar och af troget fylda, ansvarsfulla plikter. Med sitt allvar och sin lärdom förenade han en blidhet, en öppenhet, en hbjertegodhet, som på hela hans väsende tryckte ädelhetens prägel. Och derför blef han älskad af ung och gammal. Många bland stiftets folkskollärare, som i seminariet härstädes varit hans lärjungar, minnas honom med vördnad. Gotlands unge i Upsala studerande söner gåfvo honom bland sina he dersledamöter en välförtjent plats. Af sina lärjungar i bärvarande läroverks hög: sta klasser erhöll han år 1872 en skrifbordsprydnad at drifvet silfver, och NER erhöll den jämte uttryck, som voro vida dyrbarare in den dyrbara metallen. Medlärare och lärjungar öfverlemnade år 1879 till honom, sedan han slutat sitt lärare kall, ett stort, praktfullt minnes-album, som innehöll omkring halftannat hundrade fotogrsfiporträtt, deribland af många disciplar, som från fjerran orter inom fäderneslandet, vid underrättelsen om den åt den afgångne läraren tillämnade hyllningen, skyadat att insända sina bidrag. Titelbladet i nämda album framställer Karl Cramérs bild, och derunder läses:
» Carolo . Cramér hoc sui monumentum et pignus amoris sincera grataque voluntate d. d. då. college et discipuli MDCCCXXXII-MDCCCLXXIX», det är: »Åt K. C. helgas af mediärare och lärjungar denna gåfva såsom ett minne af dem, och såsom en underpant på deras kärleka.
I denna kärlek ligger domen öfver den döde enkelt och omisskänligt uttalad.
En bland det gamla Greklands filosofer har yttrat: »Det är ädölt och ärofullt, att genom manliga och berömliga handlingar. och ord bereda sig ett minne hos dem, man älskar».
Denna ära har Karl Cramér beredt sig i rikt mått.
Hvile nu med sin vunna ära den gamle, den lefnadströtte ungdomsläraren i frid och välsignelse!
C. J. B.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 28 Mars 1890
N:r 48

Från landsbygden.

Lickershamn, 12 Mars.
Liken af de vid Lickershamn drunknade fiskarena ha ännu ej anträffats, men åror, skott och mataskar ilandflöto samma dag olyckan timade. Seglet har nu hittats. Detta senare befans vara ihopslaget — en förunderlig sak, då den olycksdigra brottsjön bröt ut rorsmannen öfver bord under seglatsen. Det ser ut som om någon eller bägge Jakobssönerna fått tid att »slå ihop» seglet, innan båten antingen sjönk eller kantrade. En af dem har setts sysselsatt vid masten då olyckan hände. Någon fullständig reda i denna punkt får man aldrig, men saken är i alla fall högst besynnerlig.
I sammanhang härmed skulle jag vilja nämna några ord om segling eller rättare båtriggning.
Den som haft tillfälle att i andra öppna skärgårdar se der befintliga fiskarebåtar, måste anse fastlandets båtar i allmänhet bättre utrostade än här vis å vis riggning!
Här har man, då väl masten kommit upp och seglen utslagits, mycket svårt, ja rent af omöjligt att vid häftigt byväder få dem fort bergade. Orsaken härtill är att masten står fast i toften, och att på seglen ej fins något fall. Fastlandets båtar ha sina master stående i en s. k. mastfot eller på en vanlig liten brädlapp, men med vant till stöd. Vanten äro med »tågnål och kosing fästade i en jernring i vrängarna, Vid häftigt väder behöfver man blott knäppa ringen (kosingen) öfver lovarts tågnål, och hela riggen faller. Ett ögonblicks verk. Seglet kan upphissas och nedhalas genom fall (isynnerhet utmärkt vid refning), och är derför med litser fästadt vid masten. Focken är jämväl löpande på stag antingen nederst läder- eller fina tåglitser eller små jernkosingar och kan på få sekunder halas ned, enär den jämväl är försedd med fall. Naturligtvis är fockstaget ock försedt med tågnål och kosing likasom vanten. Följden af fockens bergning genom nedhalning blir, att den blir liggande i båten naturligtvis, och aldrig kan slå ut, som händt och händer, då dem bergas på här brukliga sätt.
I allmänhet har man på fastlandet större fock och mindre storsegel i proportion. En följd häraf blir, att båten vinner i välsegling, ty den ligger härmed ej så hårdt på rodret som vid bär rådande bruk. En stor olikhet råder mellan fastlandets fiskarebåtar och våra beträffande årorna.
Fick en fastlandets fiskare se en här bruklig åra med »rodd», skulle han benämna dem »bondåror». Bönderna begagna nämligen sådana på insjöarna. I öppen sjö äro de opraktiska, Vid roende emot vinden kan man ej skafva här brukliga åran med tullpinnar, och tar hon derför ett erormt vindfång. Skulle en årtull förloras, som lätt händer, är man urståndsatt att begagna åran vidare, så vidt man ej har reservtullar, hvilket man sällav, om ens någon:in har.
På fistlandet begagnas antingen jernklykar, som kunna »försäkras», att de aldrig hoppa ur, eller ock s. k. årkrokar med årband af tåg. — I bägge fallen kunna årorna skafvas.
— En fördel vid rodd i motvind och mycket mera tilltalande för ögar än »tullpinnrodden».
Skulle ett årband springa, har man alltid rep ombord (om ej annat än fånglinan) för att strax kunna afhjelpa skadan. I nödfall kan jag t. o. m. ro utan årband.

Ångsågar äro i gång litet hvarstädes och »skogsraseriet» tycks vara värre än någonsin.
Huarn länge skall det dröja, innan landet blir »rent»? — Förvisso ej många lustrer med slik misshushållning.

Burs, 18 Mars.
— Vid den orkanlika storm i tisdags, som till middagstiden var förenad med blandad snö och regn, afbrötos stora träd, och ett hustak lyftades af och ramponerades. Isaroe utför kusten försvann med samma.

Godt om räf ha vi i Burs, men Bursborna vill ej göra sig besvär att skafta bort dem.
En hemmanegägare yttrade på stämman, att gå på räfskall det var bara att vara hund för herrar o. s. v.
I dag kl. 6 på morgonen är här 5 grader varmt, och sångfåglarne slå sina drillar. Kälen är nu ur jorden och vägarne äro ganska svåra att färdas, det tycks.som det skulle bli vår med detsamma.

Ronehamn, 13 Mars.
Tisdagsstormen. I förgår under då rådande starka stormen blåste taket (eller s. k. resningen på fodertaket med sparrar och allt) ned af en ladugård vid Autsarfve i Rone.
Ladugården var nybygd för några år sedan och var väl underhållen, hvilket kan ge ett begrepp om stormens styrka. Dock skedde ingen vidare skada, hvilket väl får anses som en stor lycka emedan kreaturen stodo inne. Man antager deck att något fel begåtts vid uppsättningen.
Afven i Ronemyr nedblåste en gammal ladugård samma dag. I den funnos dock ej några kreatur, ej heller foder.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 14 Mars 1890
N:r 40

Rättegångs- och polissaker.

Norra häradsrätten.
Med dömdes Detlof Thomasson från Hägvaldsi Vänge att fria sig från beskyllningen att ha 25 Juni 1889 tilldelat hustru Katarina Lyander från Kyrkljufves i nämda socken ett slag samt att han icke derefter gripit hustru Lyander i näsan och ruskat henne, Svaranden hänvisades till själasörjaren.

För öfverdådig framfart hade länsman Boberg instämt arbetaren Nils Thomasson från Hägvalls i Vänge. På grund af hvad i målet förekommit ålades svaranden af rätten edgång och hänvisades till själasörjaren.

För våld hade länsman Håkansson instämt drängarne Ernst Broström från Hanes i Endre och August Björklund från Lillfole i Fole.
Genom egen bekännelse erkände Björklund att han 11 Okt. 1889 kl. 11 eller 12 på natten å allmänna landsvägen, då arbetaren Elof Östergren från Stora Hellvi i Fole på fråga af Broström hvilken flicka han hade i sällskap, genmält att det ej anginge honom, sprungit fram och med ena handen tilldelat Östergren ett slag i nacken, samt sedan Broström misshandlat Östergren, med en blykula å sin käpp tilldelat Östergren slag öfver ryggen och hutvudet så att blodvite uppstått och Östergren fallit omkull, samt erkände Broström att han lindrigt slagit Östergren öfver ryggen med en käpp. Dessutom hade Broström stött omkull en äreport som var rest öfver landsvägen genom Fole socken, så att deraf uppstått väghinder. Rätten dömde Björklund till en månads fängelse samt Broström att böta för sina båda förseelser tillhopa 50 kronor.

För våld och hemfridsbrott hade dels länsman Håkansson instämt landtbrukaren Adolf Malmros från Medebys i Martebo och enkan Maria Laura Bingström från Qvie i samma socker, dels Maria Laura Bingström Malmros för våld, dels Malmros Maria Laura Bingström för ärekränkning.
Då tillförlitlig utredning saknas derom att den af Adolf Malmros 13 November 1889 föröfvade och erkända misshandeln mot Maria Laura Bingström ägt rum å allmän väg, kunde åklagarens i denna del af målet förda talan icke upptagas till pröfning. Men som Malmros erkänt att han, sedan Maria Laura Bingström genom oqvädinsord retat honom till vrede, förutnämda dag tilldelat Maria Bingström en örfil å hvardera kinden samt med flata handen slagit henne å näsan, så att blodvite uppkommit, dels ock Maria Bingström vidgått, att hon af öfverilning kallat Malmros för »fyllfä» och »fyllhund» samt haft flere smädliga yttranden, dömde rätten Malmros för misshandel hvaraf ingen skada följt att böta 25 kronor samt Maria Laura Bingström för sina smädliga yttranden att böta likaledes 25 kronor.
Beträffande åklagarens och Malmros yrkanden om anevar å Maria Bingström för hemfridsbrott fann rätten, att hennes yttrande till Melmros att icke vilja aflägsna sig från det Malmros tillhöriga området, förrän hon sjelf ville, icke kunna anses för hemfridsbrott, hvadan åtalet härom ogillades.

För olofligt tillgrepp bade länsman Håkansson, efter angifvelse af enkan Maria Nordberg från Bjera i Roma, instämt drängarne Hjalmar Olofsson och Oskar Jakobsson i Björke samt enkan Nordberg samma drängar för skadegörelse.
Ehuru svarandena erkänt att de natten till 1 Sept. 1889 begifvit sig till målsägarens bostad vid Bjers för att tillegna sig päron ur hennes trädgård, samt att, sedan de ingått i den icke inhägnade trädgården, Hjalmar Olofsson stigit upp i päronträdet för att skaka ned päron och Oskar Jakobsson stannat vid trädet för att uppsamla frukten, likväl icke emot Hj. Olofssons och Oskar Jakobssons enständiga nekande ådagalagts att de tillgripit några päron, kunde åtalet för olofligt tillgrepp icke bifallas; men som Hj. Olofsson vidgått att han stigit upp i päronträdet och vid skakningen brutit af toppen, dömdes han att ersätta skadan med 5 kronor och böta 25 kronor för uppsåtlig skadegörelse.

För barnuppfostringshjelp hade Amanda Elisabet Palmgren från Varplösa i Björke instämt drängen Johan Karlström från Stenstu. Svaranden ålades att med ed fria sig från faderskapet till kärandens 7 Jani 1889 framfödda flickebarn. Han hänvisades till själasörjaren.
— I samma syfte hade pigan Maria Olsson från Hangvar instämt drängen Frans Lundgren från Hallvards i Vesterhejde. Då ej tillräckliga bevis förebragts, kunde hennes talan ej bifallas.

För olaga maltdrycksförsäljning hade instämts hemmansägaren Anders Petter Andersson från Lilla Bjers i Stenkyrka. Som svaranden aflagt ådömd värjemålsed, kunde han ej till ansvar fällas och ogillades svarandens i målet gjorda yrkanden.

Med yrkande om ansvar för stöld hade länsman Smedberg instämt hemmansägaren Johan Teodor Karlsson fråo Vinor å Fårön. Som svaranden erkänt att han under Oktober månad 1887 från A. P. Nilssons vid Lilla Hoburga å Fårö skogsmark tagit och och till sig hemfört 4 lass hopsamlad topp- och grenved, värda 25 öre lasset och Karlsson icke visat att han vore dertill berättigad, förklarade häradsrätten, som fann anklagelsen att Karlsson skulle från bemmansägaren N. Brobäck vid Broskogs tagit 1 kast floved icke vara styrkt, Karlsson vara saker till stöld. — Men gom i målet upplysts, att Karlsson, som i Dec, 1887 från ångaren »York City» olofligen tillegnat sig en trumma af väf, af häradsrätten 31 Dec. 1888 dömts för stöld till straffarbete i 6 månader samt ett års vanfräjd samt k. m:t at nåd nedsatt straffet till 100 kronors böter, hvilka erlagts, och då Karlsson, som sålunda nu blifvit öfvertygad att förut ha föröfvat stöld, skall som hade han på en gång blifvit för båda brotten lagförd samt det ansvar som i sådant fall skolat ådömas Karlsson icke bort sättas högre än det genom häradsrätten 31 Dec. 1888 ådömda, fann häradsrätten ytterligare ansvar för nu åtalade ej kunna Karlsson ådömas.

Södra häradsrätten.
Om ansvar för olaga huggande af ved hade till senaste sammanträdet bemmansägaren Johan Eliasson, Petarive i Garda, instämt arbetaren Johan Nyman dersammastädes.
I målet hördes tre vittnen. Johan Söderström berättade, att han visste, det svaranden haft lof att hugga en liten tall och en liten björk. Din björk, svaranden huggit, hade bestått af två stammar utgående från samma rot. Äfven hade vittnet iakttagit tvåstubbar efter huggna tallar, men han visste dock ej bestämdt, om Nyman varit dep, som huggit träden. Inför vittnet hade svaranden erkänt, att han huggit en tall och en björk utöfver hvad han haft lof till.
L. P. Hansson hade för svarandens räkning forslat hem 2 tallar, värda minst 1 krona stycket.
Petter Pettersson nade hvarken sett eller hört talas om att svaranden huggit något utöfver det lofgifna.
Käranden vidhöll sitt ansvarsyrkande, hvilket af svaranden bestreds. — Utslag afkunnas första rättegångsdagen af femte sammanträdet.

Om barnuppfostringshjelp till ett 25 Juli 1889 framfödt flickebarn hade Jen Olivia Olsson i När instämt drängen Edvard Lindgren derstädes. Svaranden nekade för faderskapet. Två vittnen, statkarlen Jakob Jakobsson, Sindarfve i Hemse, och drängen Leonard Olofsson från Burs intygade att parterna haft umgänge med hvarandra. — Utslag afkunnas nästa rättegångssammanträde.

För skogsåverkan hade hemmansägaren Nils Jakobsson i Bara instämt arrendatorerna af sitt hemman Karl Bomqvist och dennes son Nils Fransson.
Enligt arrendekontraktet skulle svarandena ha rätt att årligen afverka 8 kastar ved. Nu skulle de ha betydligt öfverskridit detta år 1888. De nekade.
Tre vittnen hördes. Arbetaron J. Björkander, Nygårds, kunde ej gifva någon upplysning om hur mycket skog svarandena huggit. Timmer hade de icke sålt, men väl huggit och användt till reparationer å gården, hvartill de, enligt kontraktet, voro berättigade.
Oskar Pettersson, Bjerby, berättade, att svaranden på våren 1888 af vittnet köpt 4 sågstockar för sanmimanlagdt 8 kronor. Frausson hade sedan af vittnet begärt intyg på att han af honom köpt »skog», men vittnet hade, oaktadt uppmaningar härtill, blott gifvit qvitto på erhållen liqvid för 4 stockar. Vittnet hade dessutom sett svarandena köra timmer och ved från det hållet, ler kärandens skog är belägen, utan att han vetat, om svarandena der ägde någon rätt till afverkninog. Den väg de kört sina lass hade varit den, som i allmänhet endast begagnas af hemmansägarne i Bara.
Mjölnaren Lars Nygren, Isume i Väte, framträdde för att aflägga sitt vittnesmål ien mindre normal sinnesstämning, utan att dock allmänna åklagaren ansåg sig kunna yrka ansvar å honom härför. Målet uppsköts till 5:e sammanträdet och ålades Nygren vid vite att då infiona sig nykter.
— Samma Nils Jakobsson hade äfven iett annat mål instämt Karl Bomqvist den yngre, enär han skulle från kärandens ägor utan att äga rättighet härtill, ha bortfört flere kastar ved. Svaranden nekade och yrkade ansvar å käranden för obefogad rättegång, hvilket denne bestred. Ett vittne Johan Björkander hade intet att upplysa i saken, och uppsköts målet för nya vittnons hörande till andra rättegångsdagen af femte sammanträdet.

Våldet mot förre handlanden Johan Bokström i Hemse 30 Sept. i fjor var nu ånyo före. Svarande var hemmansägaren Olof Nilsson, Ringome i Alfva, hvilken framstälde ansvarsyrkande å Bokström för olaga rättegång, hvilket bestreds.
Hördes ånyo förut hörda vittnena arbetaren Anders Andersson i Rone och konduktören Nilsson. Andersson bade ej sett att Bokström fått stryk. Men han hade vid ett tillfälle, 2 September, hört svaranden vid uppgörelsen af en. revers hos Johan Bokström yttra: »han har narrat mig, den förb. rackarn, och det skall han få fullt för». Detta erkände Olof Nilsson, men nekade fortfarande till att ha slagit Bokström.
Konduktör Nilsson hade ej heller sett hvem som slagit Bokström och ej heller sett Nilsson utanför B:s trappa samma afton våldet mot B. skedde. Bokström yrkade att vittnet måtte hänvisas till själasörjaren för att erhålla Re lysning om edens vigt och betydelse, hvilket yrkande rätten emellertid afslog.
Åklagaren öfverlemnade målet, likaså svaranden, men målsägaren Bokström begärde och erhöll uppskof till femte sammanträdet för att få som vittne hörd en lumpsamlare Böklund, hvilken hittills ej kunnat anträffas med stämning.
— Samme Johan Bokström hade instämt samme Olof Nilsson med yrkande om ansvar för det Nilsson dels från Bokström stulit en revers å 25 kr. 78 öre, dels dervid begått hemfridsbrott hos honom samt slagit honom.
Nilsson berättade, att han vid ett tillfälle vid en uppgörelse blifvit skyldig Bokström 10 kronor, hvarå han fått skrifva reverg, å hvilken summan dock ej fa-s antecknad, utan hade B. sedan ditskrifvit densamma med 25 kr. 78 öre, dervid medräknande en ytterligare skuld, hvari han påstått svaranden häfta till honom, Vid ett annat tillfälle, då Nilsson betalat de 10 kronorna hade han tagit tillbaka reversen, och bestred nu till alla delar målsägarens påståenden. Angående saken vittnade kakelugnsmakaren Albert Berg i Hemse, att han varit inne bos Bokström vid ett tillfälle då äfven svaranden varit der och talat med B. om någon skuld, Nilsson hade dervid framtagit en 10-krona och Bokström framlagt å skrifbordet på kontoret en reversbok. Då Bokström aflägsnat sig för att tala enskildt med vittnet, hade svaranden ur boken uttagit sin revers, sägande, att då den nu vore betalt vore den hans. Bokström hade då blifvit uppbragt, kallat Nilsson tjuf samt sagt sig skola telefonera efter länsmannen, som skulle häkta Nileson innan qvällen. Häraf hade dock ej blifvit något. Nilsson hade åter ute i boden bjudit Bokström 10-kronan, gom denne vägrat mottaga; dervid hade Nilsson uppbragt hållit fram den mot Bokström och dervid med handen rört vid hans bröst, men icke slagit honom och ej heller hade vittnet uppfattat saken som om Nilsson velat begå något som helst våld mot Bokström.
Vittnena Karl Olofsson och Petter Johansson, hvilka varit tillstädes vid samma tillfälle, aflade berättelser alldeles öfverensstämmande med den förestående.
Bokström yrkade ansvar å Olof Nilsson för stöld och våld. Utslag afkunnas första rättegångsdagen af femte sammanträdet.

För våld och hemgång voro af länsman Lindström instämda bröderna Karl och Albert Darling från Burgsvik.
De hade en afton, enligt hvad polisförhöret gaf vid handen, öfverfallit arbetaren Karl Johansson och kusken Söderberg med hugg och slag &å allmänna landsvägen samt kastat sten och sparkat på angifvarnes dörrar. Svarandena nekade; emellertid erkände de, att de varit så öfverlastade att de ej hade något redigt minne af hvad de företagit sig. Dock påstod Albert Darling bestämdt att han först blitvit öfverfallen af Johansson. Vid polisförhöret hade angifvelsen styrkts af vittnena Albin Johansson, Oskar Pettersson och Anders Samsioe. Åklagaren öfverlemnade målet, men svarandena ville ha uppskof för vittnens inkallande. — Beslut meddelas första rättegångsdagen af 5:e sammanträdet.

För ärekränkning hade landtbrukaren T. V. Hellerström, Skogs, såsom förut är omtaladt, instämt postmästare M. A. Löfgren, Klintehamn.
Som vittne i saken hördes fru Sofia Schyl, Klintehamn, hvilken berättade att svaranden vid ett tillfälle i hennes hem, då hennes man och en tredje person voro närvarande, på tal om en hästaffår, käranden gjort, kallat honom »hästskojare».
Ingeniör V. Schyl berättade, att han en morgon kommit ned till svaranden, som ombesörjer utdelning af såväl extra som ordinarie post å Klintehamn, hvarvid svaranden berättade, att käranden för hr V. Wöhlers räkning afslutat ett hästköp i södret, hvarvid så tillgått a:t käranden förplägat säljaren så rundligt, att han försålt sin häst till underpris. Svaranden hade tillika yttrat att »nog vora det snygt gjort af en fastländing alltid; hade det varit en gotländing skulle han ej alls ha undrat derpå.» Svaranden hade också uttryckt sin förvåning öfver att käranden kunnat låna sig till slikt. Sin hustrus vittnesmål kunde han ej bestyrka, enär han väl hört hästhandeln vara på tal vid det af henne omnämda tillfället, men föga intresserad derför hade han ej lyssnat till hvad som sades.
Målet öfverlemnades och utslag afkunnas första rättegångsdagen af nästa sammanträde.

Zigenaren Johan Dimitri var af länsmännen Svallingsson och Lindström instämd för olaga bedrifvande af näringsfång. Som ingen nu visste, hvar svaranden fans, afstodo åklagarne från målens fullföljande.

En skogsbagge hade kapten Hj. Bolin å Suderbys köpt af handl. Oskar Bokström för 65 kronor. Då han, envligt Bokströms påstående, ej kunnat förmås att betala hästen, hade Bokström utverkat stämning å Bolin.
Svaranden genmälde härå i en skrift, att han mycket riktigt köpt en skogsbagge at käranden, hvilken uppgitvit att hästen vore inkörd samt med ed bekräftat detta. Svaranden ville nu ej bestrida att hästen före köpet varit körd, men att baggen ej blifvit inkörd, derpå vore den sjelf ett lefvande bevis. Så hade den en viss benägenhet för att gå bakåt i stället för framåt, samt visade en högst obehaglig lust att lägga sig till ro i dikena etc. Under sådana förhållanden hade svaranden sändt åter hästen, hvilken Bokström ej mottagit. Ej heller ville denne taga erbjudna 50 kronor för densamma.
Målet uppsköts emellertid till första dagen af nästa sammanträde.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 12 Mars 1890
N:r 39

Auktion i Hemse.

Fredagen den 14 innevarande Mars låta hrr Anton Pettersson, Hulte och A. Jacobsson medels offentlig auktion, som förrättas i deras gemensamt inköpta skogslägenhet i närheten at Frigges gård i Hemse, der sågverket senast varit i verksamhet, — försälja takspåno, troder, stör, stockved, och all på marken liggande stock-, gren-, och qvistved; allt i mindre utrop. — I anseende till partiernas mängd börjar anktionen kl. 10 f.m. Med af ägarne förbehållen pröfningsrätt af anbuden lemnas åt vederhäftige inropare betalningsanstånd till den 1:ste nästkommande Oktober.
Burs den 7 Mars 1890.
Enligt uppdrag,
C. H. LÖFVENBERG.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 10 Mars 1890
N:r 38

En friplats

på prinsessan Engenies sjukhem har tilldelats Maria Björklund från Roma, som förut der haft en plats mot betalning. På den senare platsen har hemmets direktion intagit enkan Kristina Nyman från Burs.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 5 Mars 1890
N:r 35