Etikett: Brott

rörande försnillningarna vid Gotlands infanterireg emente.
Till förnyad handläggning förekom i går å länsfängelset målet mot häktade regementsintendenten Viktor Karlsson.
Såsom kronans ombud hade denna gång vice häradshöfding V. S. Engström erhållit länsstyrelsens förordnande.
Öfverste von Hohenhausen var äfven till denna ransakning inkallad, men hade icke infannit sig. I stället inlemnades till rätten från honom en så lydande skrifvelse:

Till Rådhusrätten i Visby!
Kallad för upplysningars afgifvande att i dag inställa mig vid Rådhusrättens fortsatta sammanträde rörande intendenten Karlssons försvillningar får jag, af helsoskäl hindrad personligen tillstädeskomma, äran skriftligen anföra nedanstående:
1:o Att jag står fast vid hvad jag förut såväl skriftligen som muntligen anfört; 2:o Påpeka att försnillningarna endast kunnat fortgå och taga en sådan stor utsträckning derigenom att intendenten haft medel om hand för såväl infaunteriregementet som artillerikåren och sålunda kunnat göra öfverflyttningar från den ena kassan till den andra, när han funnit sådant af nöden.
3:o Ännu en gång framhålla intendenten Karlssons öfverdådiga lefnadssätt så i sitt hem som utom detsamma och på sina lustfärder till fastlandet. Uti trenne (3:ne) dagar hafva auktioner nu hållits å intenvdenten Karlssons lösörebo -— hvarifrån har väl den förut skuldsatte tagit medel till inköp af alla dessa saker, hvaribland funnits enligt auktionskungörelsen »ett hundra buteljer vin med mest fina märkem, och slutligen bvad har det väl kostat att hafva trenne (3:ne) tidtals 4 hästar på stall?
4:o Intendentens uppgift att han ofta lemnat mig lån utan att hafva fått kvitto eller förbindelse tillbakavisar jag såsom osanning. En person som synbart under åratal planlagt huru han skall tillvägagå, då upptäckten af hans försnillning måste äga rum, han försummar ej skaffa sig förbindelser å medel lemnade till den han utsett till sitt offer.
5:o Får jag slutligen äran anmäla att jag för närvarande ej har vidare upplysningar att lemna.
Visby 12 September 1895.

L. H. von Hohenhausen.
Efter skrifvelsens uppläsande anmärkte intendenten Karlsson, att såväl bouppteckningsinstrumentet som protokollet öfver auktionen & hans bo, hvilken i dessa dagar hållits, kunde upplysa om att hans tillhörigheter, hästarinberäknade, icke öfverstego 6—7 tusen kronors värde. Hvad vinerna beträffade, voro de mycket anspråkslösa. En del rödvin hade kostat honom 80 öre pr flaska och sherryvinerna omkring 1 kr. 60 öre. Hans lif hade icke varit öfverdådigt. På senare åren hade hans lön fullkomligt räckt till lefnadskostnaderna och utomhus hade han icke depenserat mer än personer i hans ställning i allmänhet gjorde. Hans dyrbara lustresor till fastlandet hade bestått i kortare besök hos slägtingar och vänner och hade de ej uppgått till några summor.
Gent emot öfverste von H:s påståenden vid föregående rättegångstillfälle, att Karlssons skuld vid hitkomsten sknlle ha uppgått till 20,000 kronor inlemnade den häktade dels ett telegram från en sin broder, deri denne förklarade sig öfvertygad att Karlssons skulder icke varit större än 10,000 kr., dels ett bref från löjtnant E. Nordberg. Deri förklarade denne, att han 12 sistlidne Maj — dagen efter sedan K. låtit häkta sig — gjort öfverste H. ett besök i Stockholm. Dervid hade denne uttalat sin förundran öfver att Karlsson kunnat använda så mycket penningar, hvarvid löjtnant Nordberg svarat, att Karlsson i bref till sin broder förklarat, att han för egen del användt 20,000 kronor och lemnat återstoden Åt annan person. Antagligen var det detta yttrande som öfversten missuppfattat derhän, att Karlsson skulle haft 20,000 kronors skuld.
Nu förekallades sergeanterna A. V. Stenman och J. A. U. Böttiger för att på kronoombudets begäran höras. De fingo båda aflägga vittneseden.
Sergeant Stenman berättade att nan tjänstgjort på intendentsexpeditionen från 3 Sept.
1893 och allt fortfarande, ditkommenderad såsom elev för att utbildas till bataljonskommissarie. När han blifvit någorlunda van vid arbetet, hade hans göra bestått i att uppsätta redogörelser för såväl infanteriregementets som artillerikårens räkonskaper, iordningöra kassardpporterna och ordna in verifikationerna under de olika anslagen. Med detta hade intendenten aldrig själf befattat sig. Han förklarade att han icke hade någon reda på affärerna mellan öfversten och intendenten. Vid två olika tillfällen, då intendenten varit bortrest och han haft om hand mindre belopp för löpande utgifter, hade han lemnat öfversten penningar. På nyåret i år hade vittnet i något expeditionsärende besökt öfversten, dervid denue frågat, om vittnet hade så mycket penningar inne, att han kunde lemna honom 300 kronor. Han hade besvarat detta jakande, hvarpå öfversten sändt sin ordonnans att hämta dem på intendentsexpeditionen. Han kunde icke minnas, att han fått kvitto, utan hade, enligt hvad han kunde ihågkomma, öfversten skrifvit en lapp med ordonnansen, att han skulle vara god lemna de 300 kronorna.
I sistlidne April hade öfversten infunnit sig på intendentsexpeditionen och begärt 302 kr. och några öre, hvarpå han lemnat kvitto.
Vittnet visste icke, om dessa penningar varit förskott eller hur med de samma förhållit sig.
Rörande inbetalningen &å ränteriet af de vid förra rättegåvgstillfället omnämda 5,000 kro norna vid senaste årsskifte berättade vittnet:
Julaftonen i fjor hade han blifvit uppkallad till öfversten, som visade honom en skrifvelse från arméförvaltningen deri lästes förständigande att nedbringa behållningen på intendentsdepartementet till 1,000 kronor. På öfverstens befallning hade vittnet då telegra ferat till intendenten i Stockholm om förhållandet, hvarpå denne svarat att han skulle till Gotlands enskilda bank nyårsaftonen telegrafera 3 000 kr. samt att 2,000 finge tagas af hemmavarande medel. Den 31 Dec. hade han kl. 11 f. m. infunnit sig i banken för att efterhöra remissan, men någon sådan hade ej anländt. Emellertid skulle medlen vara inne på ränteriet före kl. 12, I banklokalen befann sig vid samma tillfälle kassakontrollanten kapten Sellergren, hvilken af vittnet tillfrågats, om det ej läte sig göra att taga 5,000 kronor af regementsbeklädnadsdepositionen,som Just skulle omsättas. Kapten S. hänvisade vittnet till öfversten med detta förslag och hade denne gått in på detsamma samt utkvitterat 5,000 kr., som lemnades å ränteriet. Vid 2-tiden på dagen anlände från intendenten de utlofyade 3,000 och 3 Januari iår utfyldes sedan åter beklädnadsdepositionen till sitt fulla belopp af kaesakontrollanten. På särskilda frågor förklarade vittnet,| att han aldrig kunnat märka förekomst af falska eller bedrägliga räkningar samt att han ej sett, om intendenten fört enskilda räkenskaper. Han sade sig visserligen, då han märkt de stora kassabehållningarna, hafva misstänkt, att dessa ej funnes kontant, men han hade antagit att de voro placerade så att dei alla fall vore tillgängliga.
Sergeant Böttiger, som tjänstgjort på intendentens expedition under tiden 1 Sept. 1892— 6 Okt. 1893 sade sig aldrig haft skäl att misstänka bedrägliga räkningar, för hvilka kronan ej skulle ha fått valuta. Detta hade han mycket väl reda på, då han och sergeant Stenman hade att handskas med verifikationerna.
Icke heller han kände något om hvad som förekommit mellan öfversten och intendenten. Dock hade han flere gånger dels skrifvit utan skrift på penningebref från intendenten till öfversten, dels själf på befallning lemnat honom olika belopp. En gång hade det varit 700 kronor och en gång hade intendenteo sändt honom med telegrampostanvisning å 700 kronor till en person i Norrland för öfverstens räkning. Dessutom hade öfverstens ordonnans allt emellanåt kommit till intendentsexpeditionen för att hämta penningar åt öfversten. Äfven han hade nog tyckt att kassabehållningarna voro stora. Hade ej sett, om intendenten fört någon enskild kassabok.
På kronoombudets fråga, om intendenten kunde uppgifva, hur stor balansen varit vid hvarje olika års slut, förklarade intendenten att detta var honom omöjligt. Dock ville han anse att endast obetydligt af de uppgifna, behållningarna, på sin höjd 1,000 kronor, sedan 1889 verkligen funnits inne. De 3,000 kr., som öfversten fått 1887, hade han då alltid medräknat i balansen.
Kronoombudet sporde äfven, om ej kassakontrollantens attest borde ha förutsatt en kassainventering eller om ej förvaltningsdirektionen hade låtit någon underlåtenhet komma sig till last. Härpå svarade intendenten, såsom förut, att kassainventeringen tillkomme ensamt schefen jämte kontrollanten.
Ombudets fråga huruvida någonsin verifikationer förekommit, som varit oriktiga till beloppen, besvarade dena häktade med nej.
Till sist inlemnade han till rätten en så lydande skrifvelse:

Till Rådbusrätten i Visby.
Då jag vid mitt häktande meddelade, det jag var i balans å 60,000 kronor, samt attjag af detta belopp ansåg att öfverste Hohenhausen bekommit 30 å 40,000 kronor, var denna senare uppgift ej, såsom öfverste Hohenhausen sökt göra troligt, tillkommen tör att minska min egen brottslighet, då ju jag iförsta hand var redovisningsskyldig för hela beloppet, utan det var den uppfattning af saken jag då hade.
Jag hade nämligen ej på många år gjort någon vidräkning med öfverste Hohenhausen, som själf ej var angelägen om att en sådan gjordes.
Att beloppet öfverstiger 30,000 kronor är jag nu, efter det jag haft tillfälle genomse kvittenserna och brefven samt de af mig gjorda anteckningarna, fullt förvissad om, men antagligen går summan ej upp till det af mi; först uppgifna beloppet, men närmar sig väl 35,000 kronor. Juridiskt bör kunna bevisas att öfverste. Hohenhausen bekommit minst 4 gånger den summma öfverste Hohenhausen först uppgaf, eller 16,000 kronor, och ingen vare sig jurist eller icke jurist lär, efter att hafva tagit del af samtliga havdlingar, brefven inbegripna, kunna komma till någon annan öfvertygelse än att beloppet betydligt öfverstiger det juridiskt bevisbara. Öfverste Hohenhausen tyckes göra allt för att genom oriktiga uppgifter gifva saken en annan belysning än den rätteligen bör hafva. Så t. ex. uppgiften angående mina skulder före min hitkomst, hvilka af öfversten välvilligt ökats från af mig uppgifna 10,000 kronor till 20,000 kronor, naturligtvis för att 10,000 kronor skola anses vara af mig använda för egen räkning utöfver hvad jag själf förut uppgifvit. Omkring ett år före min hitkomst fick jag genom hjälp af en af mina bröder mina skulder ordnade och torde hans uppgift vara af större vigt än öfverste Hohenhausens, hvarför jag åberopar här bilagde telegram, hvilket ingått som svar å gjord förfrågan. Att jag ej uppgifvit för litet skuldbelopp torde vara tydligt. Ej heller har intendenten Nordberg, hvilken öfverste Hohenhausen åberopat som sin sagesman, lemnat öfversten den uppgift som öfversten vid förra förhöret hade. Bifogade bref torde derom vara tillräckligt bevis. Jag erkänner gerna, att öfverste Hohenhausen visat mig stort förtroende och var min förhoppning att före öfverste Hohenhausens afgång möjligen kunna få medel till att ordna allt, hvarefter jag trodde det skulle blifva lätt att göra upp med öfverste Hohenhausen, som jag nog ansåg skulle få svårigheter att betala beloppet, men som jag alltid trodde skulle erkänna hvad han var mig skyldig. Jag är dock öfvertygad om, efter hvad jag nu kan finna, att, i händelse ej öfverste Hohenhausen själf haft så stora förskott och lån, kontrollen nog skulle hafva varit fullt tillfredsställande. Min hjälpsamhet, som öfverste Hohenhausen påvisar, har just ej förorsakat mig stora utgifter (för borgen m. m. omkring 2,000 kronor) om jag frånser den jag visat öfverste Hohenhausen, hvilken tyckes komma att stå mig dyrt. Mina lefnadskostnader, som nu en och annan tyckes vilja uppdrifva till enormt höga, är jag fullt öfvertygad om ej hafva öfverstigit mina löneförmåner och på sista tiden ej ens gått upp dertill. Då jag ej fört några anteckningar, kan jag dock ej styrka detta. Öfverste Hohenhausen förvånar sig vidare öfver att jag ej före mitt häktande kräft honom &å det belopp han var skyldig och framdrager som bevis derför ett af mig kort förut skrifvet bref. Detta bref hade dock föregåtts af ett annat, der jag bad om uppskof med redovisningen samt i hvilket jag tilllade, ledsamt nog, i händelse ej allt kunde klareras, jag ej ensam skulle drabbas af följderna. Af undseende för öfverste Hohenhausen, som ju var min förman, skref jag detta och intet vidare, öfvertygad som jag var att öfverste Hohenhausen ’ skulle likviderat om han kunnat. Jag kan ej på annat sätt förklara öfverste Hohenhausens tillvägagående, än att han möjligen hoppats att jag skulle, för att blifva kvitt alla efterräkningar, afhända mig lifvet, samt låta saken sedan reda sig själf. Då öfverste Hohenhausen den 8 Maj afreste till Stockholm, var det honom väl bekant, att, enl. nya reglementet, kassainventering skulle ske den 11 samt att allt då måste vara klart, och att, derest jag ej kunde få sakerna ordnade till dess, jag blott hade att välja emellan att angifva mig eller att taga mitt lif. Att öfversten, såsom jag här ofvan sagt, möjligen väntat detta senare, synes mig framgå af bilagda bref,*) som jag från öfverste Hohenhausen emottog på middagen den 8 Maj. Då nu så ej blef fallet tyckes öfverste Hohenhausen i stället söka göra allt för att få mina uppgifter ansedda som felaktiga, samt uppbjuda all sin förmåga att göra detta sitt påstående troligt. Vid sista förhöret meddelade öfverste Hohenhausen i skrifvelse som aflemnades, det han ofta skulle lemnat både accept och förskottskvitto å summor han af mig bekommit: detta är dock ej fallet. Brefvet nr 29 som åberopas är en begäran af öfverste Hohenhausen om utbekommande af ett belopp och säger han sig visserligen vid detta tillfälle medsända såväl förskottskvitto som accept och anhåller om den enas återställande och har naturligtvis endera återlemnats. För en med förhållandena främmande person, skulle af öfverste Hohenhausens meddelande den uppfattningen möjligen göra sig gällande, att flere af fordringsbevisen vore växelaccepter som på detta sätt skulle försöka bortresoneras, men så är ej förhållandet, utan det finnes endast tvänne sådana: den ena å 500 kronor den andra å 400 kronor. Hvad öfverste Hohenhausens yttrande vidkommer, det han borde fått afdrag för de tillgodohafvanden, som han vid några tillfällen haft innestående, så ha aldrig vid ett kvartals slut några tillgodohafvanden för öfverste Hohenhausen förekommit, utan har han till sista öret, utan att fästa ringaste afseende vid föregående ouppgjorda kvartal, lyftat beloppet, samt oftast med stora summor öfverskridit desamma. Hvad det i skrifvelsen omnämda 1:a kvartalet 1892 beträffar, är jag fullt förvissad om, såsom jag äfven i kvartalslikvidlängden meddelat, att kvartalet är lyftadt, ehuru kvittenser å 700 kronor finnas kvar. Mycket sannolikt är att de ej vid kvartalslikviden ens blefvo inräknade, och skulle sålunda vara en ytterligare fordran, som jag skulle hafva, hvilket jag dock ej vill göra anspråk på, då ej någon anteckning derom finnes.
Hvad öfriga kvartal beträffar, behöfves ej vidare förklaring, enär genom bref och kvittenser samt förteckningar utvisas det belopp öfverste Hohenhausen för hvarje kvartal häftar till mig. Några böcker öfver öfverste Hohenhausens och mina mellanhafvanden har jag tyvärr ej fört. Hade så varit fallet, skulle väl dessa haft någon giltighet och herr öfversten sålunda nödgats frångå sina bestridanden.
Herr öfverste HohenHausen berömmer sig af sin ärlighet. Sedan jag nu ser herr öfverstens tillvägagående i dess rätta dager, vill jag fråga:
Är det ärligt att frånnarra mig verifikationer å 5,000 kronor, samt ej oaktadt påminnelser lemna nytt kvitto å beloppet, samt äfven sedan förneka saken?
Är det ärligt förneka öfriga förskotter å lön, å hvilka ej annat än anteckningar finnas, men hvilka belopp herr öfversten ordentligt bekommit?
Är det ärligt, att, såsom herr öfversten brukat, hvarje år förskingra de förskjutna beklädnadsslitningsersättningsbelopp som från främmande regementen hit ankommit, och först efter min förfrågan lång tid efteråt lemna ett löneförskottskvitto istället för penningarna och ibland ej ens det?
Är det ärligt, att, hvarje gång som för Artilleridepartementet förskjutna belopp, efter rekvisition, till regementet ankommit, förskingra dessa belopp och först flere månader efteråt, sedan kvitto infordrats från Arméförvaltningen, erkänna saken för mig samt då lemna ett förskottskvitto å& lön i stället för penningar och ej alltid det?
Är det ärligt att nu uppgifva sin skuld till mig till endast omkring 1/5 af dess verkliga belopp?
Är det öfverste Hohenhausens tillvägagående slutligen ärligt, att, sedan hästar och vagn m. m. blifvit förskrifna som säkerhet.
för en lånefången summa, med rätt för mig, att under Oktober månad föregående år försälja desamma, samt göra mig betald med de influtna försäljningsmedlen, redan före September månads utgång försälja dem till herrar Hägg & Johansson samt själf uppbära och använda det för försäljningen bekomna beloppet?
Jag hade ej tänkt meddela dessa uppgifter, men då öfverste Hohenhausen förnekar så godt som allt hvad jag uppgifvit och kommer fram med andra påståenden, har jag ansett nödvändigt att framdraga detta för att dermed visa huru mycket skäl kan finnas att sätta tillit till hans försäkranden, äfven om de affattas skriftligt. Jag har i denna sak lemnat fullt uppriktiga meddelanden, om ock möjligen något fel kunnat insmyga sig i mina uppgifter; och, så mycket jag beklagar den stora del öfverste Hohenhausen har i detta, kan jag ej, för att freda annan person, påtaga mig större belopp än hvad jag för egen del användt.
Visby 12 September 1895.
Viktor Karlsson.

Då kronoombudet förklarade sig icke hafva några vidare frågor att framställa, afslöts förhjret och kommer protokoll öfver ransakningen att ofördröjligen insändas till kammarrätten.

*) Broder intendent!
En sista bön till dig! Låt mig få 75 kronor till min resa i afton. Jag måste fara till Stockholm för att reglera åtskilligt, återkommer nästa torsdag. Låt mig ej bedja dig om denna sista tjänst förgäfves.
Din gamle vän
L. H. von Hohenhausen.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 13 September 1895
N:r 141

rörande försnillningarna vid Gotlands infanteriregemente.
Klockan 11 i går f. m. fortsattes ransak ningen med häktade regementsintendenten Karlsson. Öfverste von Hohenhausen var närvarande vid förhöret, till hvilket kronans ombud dessutom låtit kalla öfverste O. Carlstedt kaptenerna O. Ericsson, Kl. Ternstedt och L. Sellergren samt A. Ytterberg, hvilken sistnämde dock var förhindrad att infinna sig.
Sedan intendenten upphämtats ur häktet och protokollet för föregående rättegångstillfälle upplästs, inlemnade öfverste von Hohenhausen till rätten en så lydande skrifvelse:

Till Rådsturätten i Visby.
Som jag först för 2:ne dagar sedan erhöll tillträde till handlingarna i saken, har det under den korta tid, som sålunda stått till mitt förfogande, varit mig omöjligt att fullständigt och ingående granska intendenten Karlssons tablå och de dertill hörande verifikationer.
Då jag emellertid vet med mig att aldrig hafva emottagit penningar af Karlsson utan att lemna kvitto eller fordringsbevis, vidhåller jag mitt bestridande af de poster, för hvilka sådan verifikation saknas. Å andra sidan erkänner jag äktheten af de utaf Karlsson åberopade, med mitt namn undertecknade kvitton, reverser, anvisningar och bref. Dock bestrider jag att alla dessa handlingar må hvar för sig anses såsom bevis för en Karlsson hos mig tillkommande fordran. Det har nämligen ofta händt, att jag vid mottagandet af försträckning eller förskott från Karlsson lemnat denne både accept och förskottskvitto*) å beloppet med löftet att endera handlingen skulle återsändas, utan att likväl detta löfte eller vilkor sedermera wuppfylts. (Såsom exempel på nämda förhållande åberopas verif. n:r 29 bland brefven). Det förefaller mig mer än sannolikt att flere af de i Karlssons tablå åberopade accepterna sålunda egentligen äro dubletter till i tablån jämväl åberopade förskottskvitton samt att följaktligen det tillgodohafvande, Karlsson påstår sig äga hos mig, bör minskas med ifrågavarande accepters belopp.
Från mitt skuldbelopp borde naturligtvis jämväl hafva afdragits de tillgodohafvanden, jag vid några tillfällen haft innestående utan att då lyfta desamma vid de ordinarie lönebetalningsterminerna. Så har emellertid ej skett, utan hafva dylika tillgodohafvanden behållits af Karlsson såsom afdrag på skulden utan att motsvarande belopp afskrifvits å min skuld och utan att mina förskottskvitton återlemnats.
Att Karlsson försummat att återlemna samt jag försummat att återkräfva förskottskvitton åtminstone vid ett dylikt tillfälle har Karlsson själf medgifvit i sin tablå i fråga om 1892 års första kvartal. Redan den omständigheten att något sådant kunnat förekomma vid ett tillfälle torde emellertid gifva stöd åt mitt påstående att det varit långt ifrån ovanligt:
I sin vid förra förhörstillfallet ingifna skrift uppgifver Karlsson att summan 25,000 kr. »bra nära närmar sig till det belopp» han för egen del användt. Det synes mig vara två omständigheter som göra denna Karlssons uppgift i högsta grad osannolik. Först och främst skulle Karlsson i sådant fall till amortering af sina skulder hafva användt endast omkring 6,000 kronor, oaktadt han vid sin hitflyttning lärer hafva varit besvärad af en högst ansenlig skuldbörda. Vidare är det tydligtvis i högsta grad orimligt, att Karlsson icke skulle hafva användt något afsevärdt belopp af de försnillade medlen till sina lefnadsomkostnader, hvilka, enligt hvad här i staden torde vara allmänt kändt, varit allt för höga för att hans inkomster af tjänsten på långt när skulle kunna förslå till betäckande af desamma.
Slutligen kan jag ej underlåta att framhålla det enligt mitt förmenande egendomliga deri, att Karlsson, som ständigt varit känd för sin ordentliga bokföring, icke nu kan eller vill förete några räkenskapsböcker öfver transaktionerna med mig och andra personer, i synnerhet som de summor han påstår sig äga att fordra uppgå till så ansenliga belopp.
Innan undersökningen med Karlsson afslutas, anhåller jag att rätten ville låta inkalla de personer, som kunna lemna upplysningar om Karlssons enskilda affärsförhållanden samt de summor han kan anses hafva användt på sitt hushåll och sina nöjen äfvensom angående hans privata bokföring. Ehuru visserligen icke något åtal formelt riktats emot mig, innebära likväl Karlssons uppgifter sådana beskyllningar emot mig, att jag rättvisligen torde få åtnjuta en tilltalads rätt att till mitt fredande få åberopa de vittnen jag anser knnna meddela vigtiga upplysningar i målet.
Visby 5 September 1895.
L. H. v. Hohenhausen.

Öfversten anförde vidare, att tiden varit, för kort för honom att hinna genomgå intendentens vid förra rättegångstillfället inlemnatablå ofver kvartalslikviderna. Två jurister hade varit honom behjälpliga, men det hade ändå ej medhunnits. En af dem hade dock kommit till det resultat, att hans, öfverstens, skuld till intendenten skulle utgöra 6,000 kronor, och han ville vidhålla detta belopp. Dock vore det nödvänndigt att han erhölle ytterligare tid att genomgå intendentens uppgifter.
Hvad beträffande de 5,000 kronor, som öfversten under år 1887 skulle ha erhållit till låns af Karlsson och rörande hvilka han skulle återfått kvittona å 3,000 för att gifva en sedan aldrig lemnad revers — det var ju så?
Intendenten: Det bör öfversten komma ihåg själf.
Öfversten: Nej, detta är ingen sanning. Hade jag fått dessa penningar, begriper jag icke, att intendenten ej på alla dessa år fordrat mig på desamma, Föröfrigt behöfde jag ej år 1887 några penningar, alldenstund jag då erhållit ett stort afbetalningslån i Sundsvalls sparbank.
Borgmästaren: Bland här befintliga papper förekommer en af öfversten dragen och af Karlsson accepterad växel å 8,000 kronor af 27 Dec. 1890, hvilken belånats i bank för 5,000 kr. I hvad förhållande står den till uppbördsbalansen?
Öfversten: Vid nämda års slut fick jag höra, att Karlsson hade… hade… så mycket ute af medel, som skulle stå i ränteriet.
Jag sade honom, att detta icke gick an, utan måste rangeras och så gick jag in på att lemna mitt namn på en växel, hvars belopp skulle deponeras i ränteriet.
Intendenten vitsordade riktigheten af växelns tillkomst och ändamål. Den 10 påföljande Januari hade han inlöst den med omhänderhafda kronomedel.
Öfversten: Jag ber ännu en gång att få opponera mig mot Karlssons insinuation beträffande kvittona å de 5,000 kronorna. Jag har visserligen varit slarfvig, men icke oärlig.
Borgmästaren: Hvad säger intendenten om öfverstens uppgift att han endast är skyldig 6,000 kr.
Intendenten: Jag vidhåller fortfarande den summa jag uppgifvit. I det stora hela är den riktig. Det är ju möjligt, att då det gäller en så lång tid något fel insmugit sig, men om så vore förhållandet, har öfversten flere gånger erhållit, af mig stora summor utan tillstymmelse till kvitto, hvilket torde visas af kvarvarande bref, och då bör detta mer än jämna ut felaktigheterna.
Öfversten vitsordade, på framstäld fråga, de vid förra rättegångstillfället af intendenten lemnade uppgifterna om reservkassans förvarande i tvålåst kassaskåp.
Borgmästaren: Enligt reglementet skulle i förvaltningsdirektionen sitta en regementsofficer, hvilken ju varit öfverste Carlstedt.
Han afgick i Oktober i fjor. Insattes då någon annan i hans ställe?
Öfversten: Nej, och detta på grund deraf att nya förvaltningsförhållanden följande år skulle inträda.
Borgmästaren: Men då kunde ju direktionen omöjligen fungera under mellantiden i saknad af ordförande?
Öfversten: Nej, kapten Ytterberg tjänstgjorde som vice ordförande.
Borgmästaren: Rekvisitioner å medel, från ränteriet, som borde undertecknas af öfversten och. intendenten, skulle grunda sig på förvaltningsdirektionens beslut om deras behöflighet.
Var så förhållandet?
Öfversten: Nej, endast på intendentens utsago att så och så mycket behöfdes.
Borgmästaren: Men reglementet säger, att från förvaltningsdirektionens sammanträde skall antingen protokoll eller annat meddelande lemnas om fattade beslut. Har sådant meddelande icke expedierats?
Öfversten: Nej.
Borgmästaren: Har sedan år 1888 ingen kasseinventering skett?
Öfversten: Jag kommer icke i håg att så varit fallet. Men jag mins att för några år sedan kassakontrollanten kapten Hj. Åkerhjem misstänkte att ej allt stod rätt till, hvadan han fick tillåtelse att inventera. Men han fann då allt i sin ordning, enligt hvad han rapporterade till mig.
På kronombudet begäran hördes nu upplysningsvis öfverste O. Carlstedt, som fungerat såsom förvaltningsdirektionens ordförande från 1887 års ingång och till sitt afskedstagande i fjor.
Öfverste C. sade sig icke ha många upplysningar att lemna. Beträffande förvaltningsdirektionens åligganden meddelade han, att vid hvarje dess sammanträde lemnats en uppgift eller kassarapport, som enligt uppgift var lika med motsvarande månadsrapport till arméförvaltningen. Deri redogjordes för regementets ekonomiska ställning. Rapporten upptog alla inkomster, bestyrkta, och utgifterna, åtföljda af verifikationer. Behållningen var upptagen i 3 olika poster: i bank insatta medel, kontant i kassan och förskotter. Dessa senare kunde ibland, t. ex. i Mars månad, då lönerna utbetalts, gå på mycket stora belopp som ännu icke hunnit bokföras.
Borgmästaren: Lemnades dylik kassarapport till hvarje sammanträde?
Öfverste C.: Ja, men det kunde hända att sammanträde ej hölls hvarje månad, om intet fans som påkallade ett dylikt. När rapporterna företeddes, voro kvittenserna riktiga, hvilket bestyrkes deraf, att inga anmärkningar mot rapporterna gjorts af arméförvaltningen annat än i fråga om reseräkningar för kommenderade officerare, dagaflöningar o. å Kvartalsredogörelserna, som ingingo till arméförvaltningen, underskrefvos af förvaltningsdirektionen i dess helhet.
Borgmästaren: Men väckte icke de stora kassabehållningarna direktionens uppmärksamhet?
Öfverste C.: Nej, de berodde ju på att arméförvaltningen sände ned så mycket pengar. Detta var föröfrigt en affär mellan intendenten och regementsscheten. Utagningarna af medel gjorde de ensamma.
På fråga förklarade öfverste C., att han aldrig haft och fortfarande icke hade någon anledning misstänka att intendenten begått förfalskning af räkenskaperna för att dölja sin balans. Enligt hans öfvertygelse låg hela falsariet i de stora behållningarna.
Kronoombudet framstälde till öfverste C. den frågan, om han ansåg, att intendentens lefnadskostnader stannat vid den summa han uppgifvit, eller omkring 300 kronor i månaden.
Öfverste C. sade sig icke tro att detta belopp räckt under de senare åren. Saken hade ju diskuterats man och man emellan och nog hade Karlsson förbrukat 4,000—4,500 kronor. De första åren kunde nog lönen ha räckt, men sedan hade han allt lefvat för högt. Också sades det att han haft 20,000 kronors skuld. Kanske hade han också behöft skaffa sig dyra penningar för tillfälliga betäckanden af balansen.
Kapten L. Sellergren hördes vidare. Han hade tjänstgjort som kassakontrollant från April 1894 till April i år. När han mottog befattningen, skedde ingen annan inventering än att han mottog och kontrollerade den under lås varande reservkassan, hvilken riktigt bestod af depositionsbevis å 18,000 kronor och 750 kronor musik- och beklädnadsmedel. Om denna inventering hade kapten S. ingifvit rapport till regementsschefen.
Borgmästaren: När penningar rekvirerades och uttogos från ränteriet, hvar gjordes de af?
Kapten S.: Det vet jag icke. Jag hade endast att annotera uttagtes summa. Sedan handskades intendenten med penningarna som han ville. Reservkassan funnes ännu kvar orubbad.
Borgmästaren: Intendenten har uppgifvit att han i sina rapporter till förvaltningsdirektionen lemnat uppgift å behållningens placering. Har kapten S. gjort sig underrättad om riktigheten af dessa uppgifter?
Kapten S.: Nej. Jag hade hvarken skyldighet eller ens rättighet att inventera kassan utan schefens uppdrag. Det var endast uppbörden eller inkomsterna, som jag ägde att bestyrka. Ej heller har jag sålunda kunnat till direktionen lemna någon uppgift om medlens placering. Mig veterligen har aldrig någon kassainventering ägt rum. Endast en gång bad öfversten mig efterhöra om ett visst belopp fans i enskilda banken. Jag gjorde detta och penningarne funnos, hvilket dock icke hindrade, att intendenten nästa timme kunde taga ut dem igen. Jag ber dessutom få korrigera den uppgiften att under de två senaste åren öfverstens namn stått på bankanvisningarna jämte intendentens. Det bör hafva varit endast under senaste året! enär det var på min tillskyndan, som banken föreskref ett uttagen skulle ske reglementsenligt.
Kapten 0. Ericsson, som varit medlem af förvaltningsdirektionen 1 Jan. 1887—10 Nov. 1893, uttalade som sin uppfattning, att förvaltningsdirektionen icke haft något med penningkassan att skaffa. När kassarapporten föredrogs, var den påtecknad af kassakontrollanten såsom riktig. Direktionen ägde ej skyldighet, knappast rättighet att inventera de kontanta medlen, hvadan ingen kontroll kunde sägas hafva utöfvats från direktionens sida.
Kapten Kl. Ternstedt, som suttit i förvaltningsdirektionen från 1887 års början till 19 Juni 1891, vitsordadei allt öfverste Carlstedts och kapten Ericssons uppgifter. Ingen af de hörda sade sig hafva ringaste anledning antaga, det förfalskning af räkenskaperna förelåge.
Borgmästaren tillsporde härefter intendenten ytterligare om hur stora skulder han haft vid sin hitkomst. Härvid upprepade och vidhöll intendenten hvad han uppgifvit i sin vid föregående rättegångstillfälle inlemnade och af oss då återgifna skrift. Han tillade i detta sammanhang att han i sin bouppteckning hade en tillgång på omkring 3,500 kronor, bestående i aktier och fordringar af enskilda personer, till hvilket allt han användt af kronans medel.
Vidare tillspordes intendenten om han plägat afgifva kassarapport till öfversten hvarje vecka eller hvarje månad. Han uppgaf att det skett månadsvis, utom senaste året, då inga uppgifter lemnades. Öfversten upplyste, att han själf tagit emot rapporterna under några år,sedan öfverlemnatbestyret åt kassakontrollanten kapten Hj. Åkerhjelm, tills rapporterna slutligen alldeles upphört. De hade heller ingenting betydt, ty de utgjordes af endast siffror utan verifikationer.
Borgmästaren: Är det herr öfverstens sista ord, att er skuld till intendenten icke uppgår till mer än 6,000 kronor?
Öfversten: Det kan jag ej säga, men det är mitt sista ord i dag. Jag anhåller att intendentens vän löjtnant Nordberg måtte höras om Karlssons skuldförhållanden. N. uppgaf nämligen i Maj månad i år till mig, att K. skulle ha varit skyldig 20,000 kronor.
Kronoombudet anförde, att om öfversten ansåg sig kunna lemna säkrare uppgifter om sitt förhållande till balansen än hittills, ansåg han sig icke böra bestrida yrkandet om ytterligare uppskof.
Öfversten gjorde ytterligare den anhållan att de fyra underofficerarne, som varit anstälda på regementsintendentsexpeditionen, fanjunkare Engström samt sergeanterna Böttiger, Dalman och Stenman, måtte höras, hvilket medgafs af kronans ombud. TIntendenten anförde att dessa personer enligt hans förmenande icke kunde ha något att npplysa om, men vore det behöfligt så — Dock hade han nu suttit 4 månader i häkte och önskade slut med saken.
Öfversten: Jag hemställer, att äfven kapten Hj. Åkerhjelm måtte höras. Kanske det kan ske skriftligen? Dessutom vill jag meddela att jag hört det pratas om, att intendenten låtit sin dräng attestera räkningar å körslor för kronan, hvilka aldrig utgjorts.
Borgmästaren: Det tycks som om herr öfversten ämnade uppträda som åklagare här. Detta går ej för sig. Dylikt får framställas till kronombudet skriftligen.
Öfversten: Jaha, det skall jag också göra.
Ransakningen förklarades nu afslutad och rätten beslöt att densamma skulle ånyo företagas nästa torsdag.

*) Kursiveringarna äro öfverste von H:s.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 6 September 1895
N:r 137