Kongl. Maj:ts Krigshofrätts utslag uppå det åtal, hvilket, efter herr justitiekanslerns förordnande, tillförordnade krigsfiskalen Arvid Gustaf Berencreutz, å krigsfiskalsämbetets vägnar, utfört mot före detta militärbefälhafvaren å Gotland, före detta öfversten och schefen för Kongl. Gotlands infanteriregemente Herman Ludwig von Hohenhausen, äfvensom mot före detta öfverstelöjtnanten vid Kongl. Gotlandsinfanteriregemente, öfversten Oscar Carlstedt, kaptenerna i samma regementes reserv Klas Otto August Ternstedt, Axel Johan Gabriel Ytterberg och Oscar Ferdinand Eriesson, kaptenen vid Kongl. Vendes trängbataljon friherre Samuel Hjalmar Victor Knut Åkerhielm samt kaptenen vid Kongl. Gotlands infanteriregemente Lars Johan Sellergren, angående tjänstefel, hvarom här nedan vidare förmäles; Gifvet i Stockholm den 29 Juni 1896.
Detta med hvad mera handlingarna innehålla har Kongl. Krigshofrätten, som finner hinder ej möta att i befintligt skick företaga målet till afgörande, och som lemnar friherre Åkerhielms nyssnämda invändning utan afseende, tagit i öfvervägande och enär, hvad först angår det mot öfversten von Hohenhausen framstälda ansvarsyrkandet för det denne, under sin tjänstetid såsom schef för Kongl. Gotlands infanteriregemente lemnat intendenten Karlsson otillbörlig frihet att förfoga öfver regementets medel, det är ostridigt att, ehuru, enligt § 30 af det då gällande förvaltningsreglementet -den 9 April 1880, de medel, som för regementets räkning kunde vara insatta i bank, icke skulle få lyftas annat än efter invisning, utfärdad af schefen och kontrasignerad af regementsintendenten samt försedd med annotationsbevis af kassakontrollanten, öfversten von Hohenhausen dock 28 Februari 1888 för Karlsson utfärdat fullmakt atti Gotlands enskilda bank, der regementets medelsåväl då som sedermera insattes på upp- och afskrifningsräkning, få ensam handhafva, uttaga och kvittera dessa medel, äfvensom att på grund af denna fullmakt Karlsson derefter fått ensam, till dess under år 1894 ändring härutinnan skett, lyfta de medel, som för regementets räkning i banken innestodo och då öfversten von Hohenhausen genom sitt berörda förfarande måste anses hafva uppsåtligen begått sådan förbrytelse i sitt ämbete, som i 143 § strafflagen för krigsmakten afses. pröfyar Kongl. Krigshofrätten i förmågo af sistberörda lagrum, jämfördt med 25 kap. 16 § allmänna strafflagen, skäligt förklara öfversten von Hohenhausen för hvad som sålunda ligger denne till last, hafva förskylt afsättning.
Hvad härefter angår ansvarsyrkandet å öfversten von Hohenhausen för det denne åsidosatt hvad honom i afseende å tillsynen öfver Karlssons uppbörd ålegat, har genom den utredning, som i denna del af målet egt rum, blifvit ådagalagdt:
att, oaktadt, enligt förvaltningsreglementets § 33 mom. 1, öfversten egt att närhonom för godt syntes verkställa inventering af alla regementets kontanta medel och värdehandlingar, samt oaktadt, enligt samma § mom. 2, minst en gång i månaden sådan inventering skolat ske af de till regementsintendentens uppbörd hörande kontanta medel, öfversten dock icke vid något tillfälle efter 1888 föranstaltat om sådan inventering;
att, oaktadt i förvaltningsreglementets § 27 mom. 3 stadgades, att regementsintendenten skulle en gång i veckan å dag, som af schefen bestämdes, till denne aflemna kassarapport, utvisande, bland annat, den närvarande behållningen, samt undantag från detta Sr gande endast så till vida fått ske att schefen, när uppbörd och utgift endast i mindre grad vid regementet förekomme, egt bestämma, att rapporten kunde med längre mellantider få uppgöras och aflemnas, öfversten von Hohenhausen dock utan anmärkning och utan att mot Karlsson vidtaga åtgärd låtit åtminstone under tiden från Maj 1892 till och med Mars 1894 fortgå att sådan rapport icke vid något tillfälle af Karlsson till honom aflemnats; samt
att, oaktadt, enligt förvaltningsreglementets § 29 mom. 3, regementets reserykassa skulle, derest yttre omständigheter icke deremot lade hinder, något som dock icke ens föreburits, förvaras i ett skåp, försedt med tre lås, samt intendenten, kassakontrollanten och en tredje officer, som schefen bort för sådant ändamål utse, skolat en hvar innehafyva nyckeln till ett af låsen, öfversten von Hohenhausen dock underlåtit förordna någon officer att innehafva nyckeln till det tredje lås, som sålunda skolat finnas;
och då öfversten von Hohenhausen, hvilken jämväl i andra hänseenden underlåtit iakttaga hvad enligt samma reglemente ålegat honom i afseende å kontrollen öfver Karlssons uppbörd, genom hvad sålunda ligger honom till last icke allenast felat mot föreskrifterna i nu åberopade reglementsrum utan jämväl brustit i den honom enligt samma reglementes § 24 mom. 1 tjänstgöringsreglementet för armén Del. II, kap. 1, § 4 mom. 14 åliggande allmänna tillsyn öfver vården och redovisningen af de kronans medel, som blifvit för regementets behof anvisade, är öfversten von Hohenhausen lagligen öfvertygad att i berörda hänseenden hafva begått förbrytelser i sitt ämbete, hvarvid måste anses såsom en särdeles för svårande omständighet, att öfversten von Hobenhausen under den tid, hvarunder han sålunda försummat kontrollen öfver Karlssons uppbörd, af denne emottagit penningeförsträckning; men då det likväl mot öfversten von Hohenhausens förnekande icke är lagligen styrkt, att han med denna sin underlåtenhet afsett att bereda sig egen fördel, finner Kongl. Krigshofrätten samma förbrytelser ej böra bedömas svårare än såsom vårdslöshet, försummelse, oförstånd och oskicklighet i hög grad vid fullgörande af åliggande tjänsteplikter; och pröfvar Kongl. Krigshofrätten förty i förmåga af 144 § strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 3 § allmänna strafflagen rättvist härför döma öfversten von Hohenhausen till fängelse i fyra månader.
Vidare är ostridigt att, på sätt förut är nämdt, öfversten von Hohenhausen åtminstone under tiden från 1889 till dess han erhållit afsked från befattningen såsom schef för Gotlands infanteriregemente, af Karlsson, som varit honom underordnad tjänsteman, emottagit försträckning dels under form af penningelån, dels under form af förskott på lönemedel; och då von Hohenhausen erkänt, att han egt full kännedom derom, att de begärda och erbållna förskotten, hvilka, oaktadt lönemedlen för löpande kvartal skulle utbetalas först å första dagen af kvartalets tredje månad, ofta afsett kvartal, som än ej inträdt, lemnats af kronomedel; men deremot, ehuruväl liknelser förekommit derom att von Hohenhausen afve tat, att jämväl öfriga lån tagits af kronomedel, detta dock mot von Hohenhausens förnekande icke är lagligen styrkt, i vidsträcktare mån in att, enär von Hohenhausen erkänt sig hafva mottagit sådana lån jämväl efter den tid, då han, enligt hvad han själf medgifvit, fått kännedom om Karlssons upphördsbrist eller i Februari 1895, han måste anses lagligen öfvertygad att hafva afvetat, att dessa sistnämda lån lemnats honom af kronomedel, samt von Hohenhausen sålunda är förvunnen att vid särskilda tillfällen af honom underordnad tjänsteman hafva lånat af sådana medel, som han vetat vara denne å iämbetets vägnar anförtrodda, alltså pröfvar Kongl: Krigshofrätten, som icke genom hvad i målet förekommit finner det bevisadt, att Karlssons uppbördsbrist och deraf härflytande skada uppkommit genom de till öfverste von Hohanhausen lemnade lån af kronans medel, skäligt att, jämlikt 4 kap. 3 § och 25 kap. 13 § allmänna strafflagen, förklara öfversten von Hohenhausen hafva för samma brott förskylt afsättning.
Ehuru bindande liknelser af omständigheter förekommit derom, att öfversten von Hohenhausen redan innan Februari månad 1895 afvetat, att Karlsson varit på balans, är det dock icke mot von Hobenhausens förnekande visadt, att han förr än han sålunda själf medgifvit eller under sistnämda månad erhållit kännedom härom; men enär, oaktadt i förvaltningsreglementets § 33 mom. 6 och 7 var föreskrifyet, att vid yppad balans hos intendent skulle, utom annan laglig åtgärd till bevarande af kronans rätt och säkerhet, kvarstad sökas å intendentens tillgångar samt af vederbörande schefsämbete de ytterligare mått och steg vidtagas, som af omständigheterna påkallades, vore Hohenhausen dock, när, enligt hvad han själf medgifvit, han fått kunskap om balansen, underlåtit att vidtaga sålunda föreskrifna åtgärder, pröfvar Kongl. Krigshofrätten rättvist döma honom, för den försummelse i honom enligt särskild författning åliggande tjänsteplikter, han sålunda visat att, i förmåga af 144 § strafflagen för krigsmakten, hållas i fängelse två månader.
Öfversten von Hohenhausen har vidare erkänt, att han vid särskilda tillfällen längre än vederbort behållit medel, som för målskjutningsändamål blifvit till honom såsom militärbefälhafvare från arméförvaltningens artilleridepartement öfversända; och krigsfiskalen har för dessa ämbetsfel å von Hohenhausen yrkat ansvar jämlikt 143 § strafflagen för krigsmakten samt, hvad särskildt angår ett belopp af 295 kronor 58 öre, hemstält, huruvida icke ansvaret borde bestämmas efter 127 § strafflagen för krigsmakten, hvilken hemställan dock sedermera af krigsfiskalen återkallats; men då hvad i denna del af målet förts von Hohanhansen till last icke är af beskaffenhet att böra svårare anses än såsom visad vårdslöshet vid fullgörande af tjänsteplikter, finner Kongl. Krigshofrätten krigsfiskalens i denna del af målet gjorda yrkande icke kunna i vidsträcktare mån bifallas än att von Hohenhausen för ifrågavarande ämbetsfel jämlikt 33 § och 144 § strafflagen för krigsmakten dömes till disciplinstraff.
Ehuru öfversten von Hohenhausen några dagar i September 1894 på grund af muntligt aftal till handlanden Öarl Adolf Hägg i Visby försålt och aflemnat sina bägge tjänstehästar, hafva dessa dock ej mindre i en af von Hohenhausen egenhändigt attesterad, till arméförvaltningen afsänd och 31 December 1894 dagtecknad kvartalsuppgift å officerarnas vid (öännr. infanteriregemente tjänstehästar upptagits såsom effektiva under hela sista kvartalet 1894, än ock i halfårsbesked för senare hälften af 1894, insändt till landtförsvarsdepartementet 22 Januari 1895 och undertecknadt af von Hohenhausen, upptagits såsom befintliga, hvarjämte von Hohenhansen för dessa hästar uppburit lönetillägg- och fourageersättning till och med April 1895, under hvilken sistnämda månad han erhöll afsked; och har med åberopande af dessa förhållanden krigsfiskalen yrkat ansvar å von Hohenhausen jämlikt 143 § strafflagen för krigsmakten; men om det ock icke kunnat af von Hohenhausen till fullo styrkas att, på sätt haninvändt, han vid försäljningens afslutande förbehållit sig rätt att få disponera öfver hästarne till och med Januari månad 1895, det i allt ej kan genom den bevisning, som i detta hänseende i målet förekommit, mot hvad von Hohenhau sen bestämdt uppgifvit och vidhållit, anses visadt, att han, då han låtit upptaga: hästarna å nämda förteckningar, handlat annat än i god tro, finner Kongl. Krigshofrätten det i denna del af målet framstälda ansvarsyrkandet ej kunnå i vidsträcktare mån bifallas än att von Hohenhausen för ouppsåtligt feliäm betet, jämlikt 144 § strafflagen för krigsmakten, dömes till disciplinstraff.
Mot öfversten von Hohenhausen har krigsfiskalen slutligen framstält yrkande om ansvar för det öfversten von Hohenhausen, sedan i December 1894, då intendenten Karlsson vistades i Stockholm, order kommit från arméförvaltningens intendentsdepartement, att den vid infanteriregementet utestående kassabehållningen å medel, som borde redovisas hos samma departement, skulle nedbringas till 1,000 kronor, och Karlsson, derom underrättad, i telegram meddelat, att han dels genom öfvertelegrafering, dels genom medel,som Karlssons ställföreträdare under hans frånvaro hade tillgängliga, skulle ställa det för behållningens nedbringande till 1,000 kronor erforderliga beloppet 5,000 kronor till öfverstens förfogande 31 December, men penningetelegrammet ännu klockan elfva förmiddagen sistnämda dag ej anländt till Visby, öfversten låtit af medel, tillhöriga beväringsmanskapets beklädnadskassa, använda 5,000 kronor till förenämda : orders fullgörande; och har krigsfiskalen tillika, under förklarande att han ansåge syftet med åtgärden endast hafva varit att förenämda order måtte i behörig tid kunna bringas till verkställighet, vid det förhållande att, efter det penningetelegrammet senare 31 December anländt, beklädnadskassan några dagar efteråt blifvit godtgjord för ifrågavarande 5,000 kronor, hemstält, att öfversten von Hohenhausen i denna del af målet icke måtte svårare anses än såsom den der visat oförstånd i sitt ämbete enligt 144 § strafflagen för krigsmakten; och pröfvar Kongl. Krigshofrätten, med bifall till hvad krigsfiskalen i denna del af målet sålunda yrkat och hemstält, skäligt döma öfversten von Hohenhausen för hvad i anmärkta hänseendet ligger denne till last att jämlikt åberopade lagrummet hållas till fängelse en månad.
Då öfversten von Hohenhausen, som sålunda i särskilda fall förskylt afsättning, emellertid icke numera är i besittning af det ämbete, hvaruti har sig förbrutit, pröfvar Kongl. Krigs hofrätten i förmåga af 2 kap. 17 § allmänna strafflagen skäligt i stället döma honom till fängelse i sex månader; och enär öfversten skall, enligt 33 § strafflagen för krigsmakten, umgälla de särskilda förbrytelser, som ådragit honom disciplinstraff, med ett straff, som af Kongl. Krigshofrätten bestämmes till trettio dagars vaktarrest, mén disciplinstraffet, jämlikt 32 § sistnämda lag, skall öfvergå till fängelse i en månad och med öfriga fängelsestraffet förenas, har öfversten von Hohenhausen att i en bot umgälla samtliga sina före nämda förbrytelser med fängelse i ett år och två månader.
Kaptenerna Ternstedt, Ytterberg, Ericsson och Sellergren, i deras egenskap af ledamöter i förvaltningsdirektionen vid Gotlands infanteriregemente, har krigsfiskalen lagt till last, att de icke egnat den omsorg åt regementets ekonomiska angelägenheter| och deras ändamålsenliga handhafvande som vederbort, att, ehuru direktionen af hos densamma anmälda stora kassabehållningarna haft särskild anledning att öfvertyga sig om uppgifven kassabehållnings befintlighet och placering, direktionen likväl sådant uraktlåtit, att direktionen icke behörigen öfvervakat, att alltid föreskriften i 827 mom.
2 af förvaltningsreglementet iakttagits och att direktionen icke sammanträdt så ofta, som vederbort; men enär, äfven om förvaltningsdirektionen af de hos densamma stora kassa behållningarna kunvat finna sig äga anledning att vilja öfvertyga sig om viss uppgifven kassabehållnings befintlighet och placering, förvaltningsdirektionen” dock icke ägt själf föranstalta om inventering och icke ens, i afseende å medelsförvaltningen och kassavården, ägt den befogenhet, som enligt förvaltningsreglementets § 43 mom. 1 tillkom densamma i afseende å persedelvården, eller att hos sehefen göra framställning om inventering kan vid,sådant förhållande direktionens berörda uraktlåtenhet icke vara af beskaffenhet att böra tillansvarspåföljd för någon af dess nämda ledamöter föranleda; och då vidare, enligt hvad utredt blifvit, kassarapport aflemnats vid alla ordinarie direktionssammanträden, som ägt rum under den tid, åtalet afser; ty och som den omständigheten, att vid tillfällen, då anmäldt blifvit, att något ärende, som påkallade handläggning vid sammanträde, icke förefans, sam manträde, som eljest skolat äga rum, blifvit af direktionens ordförande med regementsschefens begifvande instäldt, icke är af beskaffenhet att kunna ådraga direktionsledamöterna ansvar, samt det icke är visadt att förvaltningsdirektionen eljest i afseende å regementets ekonomiska angelägenheter och dessas ändamålsenliga handhafvande skulle visat underlåtenhet af beskaffenhet att kunna till unsvarspåföljd för dess nämda ledamöter föranleda, pröfvar Kongl. Krigshofrätten skäligt förklara krigsfiskalens mot kaptenerna Ternstedt, Ytterberg, Eriksson och Sellergren förda angvarstalan icke kunna bifallas.
Hvad öfversten Carlstedt angår har krigsfiskalen ansett denne såsom ordförande i förvaltningsdirektionen hafva visat försummelse icke allenast i de hänseenden, krigsfiskalen funnit sådan ligga kaptenerna Ternstedt, Ytterberg, Ericsson och Sellergren såsom ledamöter i samma direktion till last, utan jämväl derntinnan att han, oaktadt kännedom om den af öfversten von Hohenhausen för Karlsson utfärdade fullmakten, hvarigenom Karlsson lemnades full frihet att i Gotlands enskilda bank lyfta infanteriregementets kontanta medel och oaktadt han genom den ställning han hade såsom styrelseledamot i nämda bank, haft jömförelsevis lätt att öfvervaka regementets medelplacering, likväl icke för vinnande af rättelse af berörda förhållande vidtagit någon åtgärd; och då öfversten Carlstedt, i sin egenskap af ordförande i förvaltningsdirektionen, mera än direktionens öfriga ledamöter bort egna uppmärksamhet åt de förhållanden, som stodo i omedelbart samband med direktionens verksamhet; då han vidare af de kassarapporter, som af intendenten Karlsson afgåfvos vid förvaltningsdirektionens sammanträden, nödvändigt måste hafva funnit, att de sig ständigt ökande kassabehåilningarna uppgingo till ett oskäligt högt belopp; då han ej heller kunnat undgå att märka det uppgifterna rörande kassabehållningarnas placering — när sådana uppgifter af Karlsson lemnades — varit i hög grad bristfälliga och sväfvande; och då, såsom krigsfiskalen erinrat, öfversten på grund af sin befattning såsom ledamot af styrelsen för Gotlands enskilda bank haft synnerligen lätt förvissa sig derom, att de i nämda bank tillfälligtvis innestående belopp af kronans medel ingalunda stodo i rimligt förhållande till de i dessa kassarapporter upptagna betydliga kassabehållningarna, hade det ålegat honom att å nämda förhållanden fästa regementsschefens uppmärksamhet, på det att denne måtte blifva i tillfälle vidtaga de åtgärder, hvartill omständigheterna gåfvo anledning; men då, såvidt af handlingarna i målet kan utrönas, öfversten Carlstedt emellertid icke så förfarit vid något tillfälle under den långa tid af omkring sju år, som öfversten Carlstedt beklädt ordförandeplatsen iförvaltningsdirektionen, pröfvar Kongl. Krigshofrätten, som sålunda finner öfversten Carlstedt hafva visat vårdslöshet och liknöjdhet vid utöfningen af nämda vigtiga tjänstebefattning, skäligt att, med bifall till krigsfiskalens i detta hänseende gjorda yrkande, döma öfversten Carlstedt i förmågo af 144 8 strafflagen för krigsmakten, till disciplinstraff af arrest utan bevakning i femton dagar.
A kaptenen friherre Åkerhielm har krigsfiskalen yrkat ansvar för det denne å kassarapporter och kassaräkningar, insända till arméförvaltningen, tecknat föreskrifvet bevis om uppgifven kassabehållnings riktighet, utan att först hafva förvissat sig om denna behållnings befintlighet; men enär, i afseende å den anteckning, kassakontrollant hade att göra å de kassarapporter och kassaräkningar, som skulle till arméförvaltningen insändas från ve derbörande truppförband, ej finnas andra stadganden än att enligt de, till cirkulär, dem arméförvaltningen med tillämpning af § 34 i nämda förvaltningsreglemente utfärdat, hörande formulär, kassakontrollanten skulle i sådana kassarapporter och kassaräkningar teckna intyg om kassabehållningens riktighet, utan att dock i cirkulären vidare bestämmelser angående denna påteckning eller dess innebörd voro meddelade; fördenskul och då tillfölje häraf vid tolkningen af påskriftens betydelse och innebörd ledning i främsta rummet måste hemtas från förvaltningsreglementet; ty och som kassakontrollanten — hvilken enligt reglementets § 27 mom. 2 skulle å de kassarapporter, intendenten hade att till förvaltningsdirektionen afgifva, attestera uppbörden, utan att dock äga skyldighet attestera den uppgift intendenten på samma gång borde lemna förvaltningsdirektionen om den närvarande, behållningen och dess placering, och hvilken vidare enligt § 28 hade skyldighet dels att annotera all regemetsintendentens uppbörd, dels att äfven annotera de utbetalningar, som gjordes af regementsintendenten, ehuru endast summariskt från den rapport som, på sätt förut är omförmäldt, borde af intendenten en gång i veckan aflämnas till schefen, dels och att, för verkställigheten af dessa medeles annotationer, föra en så kallad kontrollbok — hvarken genom fullgörandet af hvad sålunda var honom föreskrifvit kunde erhålla kännedom om kassabehållningens befintlighet eller ägde befogenhet att genom inventering förvissa sig om densammu; alltså och då vidare af ordalydelsen i § 33 mom 1 punkt 2 af nämda reglemente otvetydligt framgick, att med uttrycket »riktighet», användt i afseende å en kassabehållning, icke enligt samma reglemente afsågs något förklarande rörande kassabehållningens befintlighet, utan blott ett förklarande, att behållningen öfverensstämde med de i det kapitel af reglementet, som handlade om medelsförvaltningen och kassavården, föreskrifna kassaräkenskaper och dithörande verifikationshandlingar; fördenskull och emedan härtill kommer att, enligt hvad reglementet jämväl angaf, tillgångarnas befintlighet var afsedd att på annat sätt kontrolleras nämligen genom den inventering, hvilken schefen, när helst det honom syntes godt, ägde verkställa af alla kronans kontanta medel och värdehandlingar vid regementet och hvilken minst en gång i månaden skulle ske af de till intendentens uppbörd hörande kontanta medel; samt då, under förutsättning, att dessa sistnämda stadganden vederbörligen iakttagits och kassabehållningens befintlighet sålunda varit kontrollerad, det, för det öfverinseende, arméförvaltningen, enligt § 1, hade att utöfva öfver ombesörjandet af de ekonomiska angelägenheterna vid regementet, bort i afseende å berörda kassarapporter och kassaräkningar vara tillfyllest att erhålla påskrift, bestyrkande kassabehållningens riktighet, af hvilken då borde framgå dels att å debetsidan icke någon influten post — jämväl sådan, hvarom arméförvaltningen kunnat eljest sakna kännedom — uteslutits och dels att de å kreditsidan upptagna utgifterna öfverensstämde med den uppgift, intendenten derom lemnat tillregementsschefen; förty och enär slutligen den omständigheten, att den schefen sålunda åliggande skyldigheten i afseende å kassakontrollen eftersatts, icke kunde gifva ökad be tyelse åt den påteckning, kassakontrollanten hade att göra å kassarapporterna och kassaräkningarna, finner Kongl. Krigshofrätten det förhållande, att kaptenen friherre Åkerhielm, då han å ifrågavarande, till armeförvaltnin gen sedermera insända kassarapporter och kassaräkningar intygat kassabehållningens riktighet, icke dermed afsett att intyga behållningens befintlighet, och fördenskull ej heller derom förskaffat sig visshet, icke vara af beskaffenhet att kunna för honom till ansvars påföljd föranleda, till följd hvaraf i denna del af målet krigsfiskalens ansvarsyrkande ogillas. Hvad härefter angår yrkandet om ansvar å friherre Åkerhielm för det denne icke genom inventering eller eljest förvissat sig om befintligheten af de kassabehållningar, Karlsson uppgifvit, så och då, på sätt redan är anmärkt, friherre Åkerhielm, i sin egenskap af kassakontrollant, icke ägt verkställa inventering af de medel, Karlsson för infanteriregementet omhänderhade, och det ej ens är uppgifvet hvilket tillåtligt annat medel stått friherre Åkerhielm till buds för att förvissa sig, att den kassabehållning, som enligt räkenskaperna skulle finnas hos Karlsson, också varit. hos denne befintlig, varder äfven i denna del af målet krigsfiskalens ansvarsyrkande ogilladt; men då det är ostridigt, att friherre Åkerhielm från om med Maj månad 1892 icke längre fört kontrollbok och med denna underlåtenhet fortfarit till dess han i Februari 1894 lemnat kassakoutrollanutsbefattningen vid Gotlands infanteriregemente, så och äfven om det förhållandet, att, på sätt förut är anmärkt, veckorapport ej af regementsintendenten till schefen aflemnats, för friherre Åkerhielm försvårat förandet af kontrollboken så vidt kreditsidan angick, och decta förhållande måste räknas såsom en förmildrande omständighet vid bedömande i hvad mån ifrågavarande under åtenhet bör räknas friherre Åkerhielm till last, likväl och som friherre Åkerhielm själf medgifvit, att han på annat sätt kunnat förskaffa sig och jämväl för fullgörande af de honom åliggande anteck ningar å de till arméförvaltningen ingående kassarapporterna och kassaräkningarna förskaffat sig kännedom om hvad som för kontrollbokens förande i nämda del var nödigt, samt han i allt fall ej ägt att, på sätt som skett, upphöra med nämda boks förande och allaraminst att göra detta utan att derom göra anmälan hos schefen, finner Kongl. Krigshofrätten friherre Åkerhielm, icke kunna undgå ansvar för denna sin underlåtenhet såsom för fel i ämbetet under förmildrande omständigheter; och pröfvar Kongl. Krigshofrätten förty skäligt döma friherre Åkerhielm jämlikt 144 § strafflagen förkrigsmakten till disciplinstraff af arrest utan bevakning i femton dagar.
Hvad härefter beträffar krigsfiskalens yrkanden om ansvar å kaptenen Sellergren dels för det denne å kassarapporter och kassaräkningar, insända till arméförvaltningen, tecknat bevis om kassabehållningens riktighet utan att förvissa sig om dess befintlighet, dels för det hau hvarken vid sitt tillträde till kassakontrollantsbefattningen eller sedermera genom inventering eller eljest förvissat sig om uppgifven kassabehållnings befintlighet, varda dessa yrkanden, på enahanda grunder som i afseende å kaptenen friherre Åkerhielm blifvit anförda, af Kongl. Krigshofrätten ogillade, och enär vid det upplysta förhållandet att till följd af regementsschefens försummelse att förordna officer att innebafva nyckeln till det tredje lås, hvarmed det skåp, hvari reseryvkassan vid Gotlands infanteriregemente förvarades, bort vara försedt, ifrågavarande skåp endast haft tvänne lås, till hvartdera hvaraf kaptenen Sellergren och intendenten innehaft nyckeln, varder krigsfiskalens yrkande om ausvar & kaptenen Sellergren för det denne den 31 December 1894 öppnat skåpet i närvaro af endast den, hvilken såsom ställföreträdare för Karlsson innehaft nyckeln till det andra låset, af Kongl. Krigshofrätten lemnadt utan afseende.
Å kaptenen Sellergren har krigsfiskalen vidare yrkat ansvar för det att i kassarapport, som afgifvits den 23 Mars 1893 vid då hållet sammanträde med förvaltnivgsdirektionen, så som uppbörd å debetsidan upptagits en post »civila departementet 16,000 kronor, utan att kaptenen Sellergren, hvilken å rapporten attesterat uppbördens riktighet, förvissat sig om att samma post till Karlsson verkligen influtlt, men enär med den kassakontrollanten åliggande attestering af uppbördens riktighet å de kassarapporter, intendenten hade att afgifva till förvaltningsdirektionen, i främsta rummet afsågs att förhindra det icke någon post, som borde å debetsidan uppföras, blefve der utesluten; samt enär, enligt hvad i målet blifvit utredt, berörda post, på sätt den ock blifvit antecknad i upplägget för Mars 1895 i den af kaptenen Sellergren förda kontroll boken, af Karlsson uppgifvits utgöra »återburna förskottsmedel», ty och som sålunda icke annat än af Karlssons räkenskaper eller uppgifter kunnat inhbemtas, huruvida posten influtit eller ej; alltså och då kaptenen Sellergren saknat anledning antaga att Karlsson skulle själf föra sig för mycket till last, är kaptenen Sellergrens anmärkta förfarande icke af beskaffenhet att kunna för denne till ansvarspåföljd föranleda, till följd hvaraf Kongl. Krigshofrätten i denna del af målet finner krigsfiskalens ansvarstalan ej kunna bifallas.
Hvad härefter angår krigsfiskalens yrkande, att öfversten von Hohenhausen måtte förpliktas ersätta statsverket förenämda, till målskjutningsändamål afsedda belopp tvåhundranittiofem kronor 58 öre, så och då krigsfiskålen återkallat samma yrkande låter Kongl. Krigshofrätten vid återkallelsen bero.
Öfversten von Hohenhausen har väl, enligt hvad Kongl. Krigshofrätten funnit, varit i god tro då han i förteckningar, insända till arméförvaltningen och landiförsvars departementet låtit upptaga sina redan i slutet af September 1894 försålda tjänstehästar såsom befintliga under hela sista kvartalet 1894, men då han i allt fall måste anses hafva upphört att disponera öfver dessa hästar senast med utgången af September månad 1894, samt då han vid sådant förbållande, enligt hvad i 12 och 13 momenten af Kongl. skrifvelsen 26 November 1875 finnes föreskrifvet, icke ägt uppbära fourageersättning och lönetillägg för dessa hästar längre än till utgången af år 1894, pröfvar Kongl. Krigshofrätten skäligt, med bifall till krigsfiskalens i denna del af målet förda ersättningstalan, förplikta öfversten von Hohenhansen att till statsverket återbära hvad han i fourageersättning och lönetillägg för dessa hästar uppburit för Januari, Februari, Mars och April månader 1895 med sammanlagdt femhundrasex kronor 66 öre.
Hvad slutligen vidkommer de ersättningsyrkanden, krigsfiskalen framstält mot öfverstarna von Hohenhausen och Carlstedt samt kapterna Ytterberg, friherre Åkerhielm och Sellergren i afseende å den del af Karlssons uppbördsbrist som belöper sigpå Gotlands infanteriregemente, eller tillsammans 58,860 kronor 23 öre, finner Kongl. Krigshofrätten frågan om denna ersättningsskyldighet icke i vidsträcktare mån höra till Kongl. Krigshofrättens upptagande, än för såvidt angår den på infanteriregementet belöpande delen af hvad Karlsson enligt Kongl. kammarrättens förut anförda utslag 30 September 18935 är förvunnen att hafva förskingrat och tillgripit eller sammanlagdt 58,852 kronor 83 öre, hvilket sistnämda belopp femtioåttatusenåttahundrafemtiotvå kronor 83 öre med sex procent årlig ränta derå räknadt från 30 September 1895, Kongl. Krigshofrätten pröfvar skäligt förplikta öfversten von Hohenhausen att till statsverket ersätta med afdrag dock af hvad såsom utdelning för samma belopp i Karlssons konkurs kan hafva kommit eller komma statsverket till godo; hvaremot Kongl. Krigshofrätten finner ersättningsskyldighet icke kunna åläggas öfverste Carlstedt eller kaptenerna Ytter berg, friherre Åkerhielm och Sellergren för någon del af hvad Karlsson sålunda förskingrat, och hvad särskildt angår det mot kapten Sellergren framstälda yrkandet om dennes förpliktande att i a’la händelser ersätta statsverket ett belopp af 16,000 kronor som af Karlsson obehörigen uppdebiterats å förevämda 23 Mars 1895 till förvaltningsdirektionen afgifna kassarapport, pröfvar Kongl. Krigshofrätten samma yrkande så mycket mindre kunna bifallas, som någon förlust för kronor ej genom samma uppdebitering uppkommit.
Friherre Åkerhielms yrkande om ersättning för inställelsen vid krigsrättsundersökningen i Visby lemnas af Kongl. Krigshofrätten utan afseende.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 1 Juli 1896
N:r 98
