Rånet å Fårö.

En sammanfattning och en återblick.
Som vi i vårt föreg. nummer meddelade, öfverlämnades målet ang. rånet å Fårö vid den i tisdags hållna ransaknvingen slutligen af alla parter till rättens pröfning. Det har varit ett osedvanligt långt och för våra förbållanden rätt uppseendeväckande mål, men den förra egenskapen har ej förmått slappa allmänhetens intresse för de mången gång långvariga och ofta föga intressanta förhören. Tvärtom har länsfängelsets domsal vid alla ransakningarna varit fullsatt af tåligt lyssnande åhörare, af hvilka många bevisligen rest långa vägar endast för att åhöra rättens förbandlingar i målet.
Nu då målet går till sitt afgörande torde en sammanfattande återblick på hvad vid ransakningarna förekommit ej sakna sjtlt: intresse.
Som våra läsare måhända minnas, inträffade det brott, hvarom här är fråga, natten till lördagen 8 Januari i år. Under lördagen, söndagen och måndagen hado man ej minsta spaning på föröfvaren af rånet, men på tisdagen 11 Jan. anhölls å Adelsgatan här i Visby handl. Esra Södergren såsom skäligen misstänkt att vara rånaren. Han nekade naturligtvis för brottet, nu såväl som framgent, Men efter ett synnerligen långt och skarpt polisförhör — den hetaste af alla ransakningarna — samt sedan han under polisbevakning. återförts tll platsen för brottets begående och där ånyo underkastate förhör, blef Södergren förklarad häktad och införpassad till länsfängelset.
Och nu började de många ransakningarnas långa rad — de äro ej mindre än 17 till antalet. Första ransakningen hölla torsdagen den 21 Januari, och leddes denna liksom de flesta sedermera af häradshöfding Nordenström. Då upprepade försök att få den häktade att bekänna visade sig fruktlösa, måste man se till att framdraga alla de bevis som kunde finnas på hans brottslighet.
Det gälde då först och främst att finna direkta bevis för, att 9. vistats på platsen för rånet vid tiden för dess begående.
Sådana funnos väl ej, men indicierma därför voro flera. Så hade S. på kvällen för rånet följt med en person från sin fadors bostad, lämnat denna person vid en genväg till Butlex och af samma person blifvit sedd, gående i fortsatt riktning och ej hemåt, såsom han själf uppgifvit sig skola göra. En annan person hade på tid, som måste anses ha varit efter rånets begående, sett S. komma gående från Butlex hållet och hemåt, Detta allt har bestridts af S. ända till femtonde ransakningen, då han tillstod, att han varit vid det andra vittnets bostad på morgonen i fråga. Om den nattliga promenadens syfte har han haft sväfvande och hvarandra motsägande uppgifter.
Härtill kommo under rättegångens lopp följande för den häktade mycket graverande omständigheter:
S. hade hos en smed bestält tvenne dyrkar, med uppgift att dessa skulle användas till dörrar i hans fars bostad, Dessa ha sedan befunnits användbara i dörrarna till den rånades bostad. Han hade lånat borr och sticksåg för uppgifna ändamål. Sedermera visade det sig, att ena dörren till den rånades rum blifvit genomborrad och en bit ur densamma utsågad med sticksåg, samt att den af S. lånade borren var den enda som precis passade i borrhålen å Berggrens dörr. Sammalunda visade det sig, att några på S:s ena hand upptäckta skråmor noggrant passade in efter kantigheter i det genom borrning uppkomna bålet i dörren, ehuru S. sade sig ha fått skråmorna på annat håll. Vid en promenad om natten, då rånet skedde, hade S. medfört en kappsäck (eller nattsäck).
I denna sade sig S. ha haft konjak, men vid anstäld undersökning har en S. tillhörig kappsäck befunnits vara genomdränkt med fotogén och inuti full af stearinfläckar. Sammanställes detta med den omständigheten, att man dagen efter rånet invid Berggrens bostad funnit en butelj med fotogén och att i rummet där rånet skedde, likasom ock i den rånades säng, funnos talrika stearinfläckar, är äfven detta ett bevis, om ock indirekt, mot den häktade, Till bans förmån talar ej heller, att, då rånet begicka och Berggrens penningar försvunno, äfven en af hans fader utstäld revers försvann, under det midre dylika papper funnos kvar.
Kommer så frågan om penningarna och den därmed sammanhängande frågan om 8:s affärsställning. Som bekant har man funnit, att S. strax efter eller vid tiden för rånet haft 28 etthundrakronesedlar, alla utgifna-af riksbanken. Men likaledes är det med ganska stor visshet utrönt, att Berggren sällan eller aldrig hade sina penningar i mindro sedlar oller i metall utan i regel tillväxlade sig 100-kronesedlar, liksom det ock är upplyst, att pensionen till Berggren nästan utan undantag utbetalats i 100-krone-sedlar utgifna af riksbanken. Nu återstod det för den häktade dels att redogöra för, hur han råkat få sina penningar in växlade så, att han — i fullkomlig likhet med den man, som han misstänktes ha rånat — hade deom i riksbankssedlar af 100-kronors-valör, dels ock framför allt att bevisa, att han på ärligt sätt fått de penningar han vid häktandet innehade. Med den första punkten har han redt sig tämligen slätt, med den senare om möjligt än sämre. Så har han sagt, att han dels hos ej namngifna personer å Fårö, dels i Visby tillväxlat sig sedlarne och visat sig ha mycket svagt minne af när och hvar så skett, Sedermera och under en af de sista ransakningarna kom den öfverraskande underrättelsen från svaranden, att han vid ett besök i Stockholm hösten 1897 på en gång i en bankinrättning (dock ej i riksbanken, där sedlar af här ifrågavarande slag väliregel erhållas) tillväxlat sig de flesta sedlarne. Uppgifterna om denna resa äro dock så sväfvande och ovissa, att den snarare torde få anses som en dikt än som verklighet.
Nu gälde det att reda den andra, ej minst kinkiga punkten — affärerna, för att få klart, om S. verkligen på sin handelsrörelse, qvilken ej pågått fullt ett års tid, då häktningen skedde, kunde ha förtjänat de penningar han innehade, Allt visade sig dock tala mot ett sådant antagande, Skaror af vittnen intygade, att affåren gått dåligt och varit fåtaligt besökt. Då hänvisade S. till sina spanmålsaffärer — där hade han förtjänt sina penningar, Men nej, äfven här mötte vittnen, — personer som gjort spanmålsaffärer med svar. — och intygade, att han] snarare förlorat än vunnit på denna affär. Då gick man till den bäktades affärsböcker för att där söka utredningen och fann — att ingen bokföring ägt rum mera än under företa tiden. Och redan af denna syntes det, att inkomsterna varit små och åtminstone för ringa att kunna uppgå till 2,700 kr. ren vinst vid tiden för S:s häktande. Och trota svar:s ifriga försök att uppbringa kreditsidan — till högsta möjliga belopp, blef dock slutet det, att hans affär befans ha gått med en förlust på omkr. 3,000 kr., lågt räknadt.
Men man fann äfven något mera under granskningen af S:s böcker. Där funnos mystiska anteckningar i kladden om konjak o. d., och då svar. ansattes om betydelsen af dessa anteckningar, bekändo han öppet, att han idkat olaglig bandel med spirituosa. Äfven o!aga handel med sprängämnen misstänkes han ha gjort sig skyldig till.
Dessa äro — i korta drag och ur minnet af oss nedskrifna — de omständigheter och indicier som under ransakningarna framkommo och som kunna anses komma att ha mera direkt inverkan på på målets utgång.
Åtskilliga andra, ej mindre för svar. genanta saker framkommo dessutom. Så bar af flera vittnen berättats, hurusom S. vid upprepade tillfällen och med olika personer samtslat om fyrmästare Berggren, hans penningar eto., och främst bland alla vittnesmålen i den punkten kommer då det af Mårten Broman vid sista ransakningstillfället afgifna, hvilket ej af S. direkt bestreds och som med all önskvärd tydlighet pekar hän på att han — om han ock ej skulle ha begått rånet — dock varit synnerligen lifligt betänkt på att söka tillägna sig den gamles penningar, naturligtvis med iakttagande af största möjliga försiktighet för upptäckts undvikande.
Biomständigheter äro ju bl. a. den mycket omtalade mask- historien, hvilken torde ha saknat all grund, upptäckten af fotspåren vid träsket i närheten af Butlex o. s. v. Sitt intresse kan ju meddelandet om 8:s förehafvanden här i staden natten före häktandet ha, i det åtskilligt däri synes tyda på, att han ämnat försvinna med båten från Gotland för att sätta sig i säkerhet, men att detta af en eller annan orsak blifvit om intet.
I målet har endast ett vittne, ogifta Maria Broman, varit ti!l S:s förmån. Hon har nämligen intygat och vid ett annat tillfälle ytterligare bokräftat, att hon en afton i November inne i S:s butikskontor sett denne inneba en större sedelbundt, hvars format låtit förmoda, att det varit större, t. ex. 100-kronesedlar. Värdet af detta vittnesmål förringas dock genom åtskilliga omständigheter, för hvilka det torde vara onödigt att här åter närmare redogöra.
Slutligen har det under målets handläggning utrönts, att S. gjort sig skyldig till första — resan stöld från handl. M. Arweson å Slite, där han en tid vistad s för att lära sig handelsyrket.
Om målets handläggning och det sätt, hvarpå det från åklagaro-sidan blifvit skött, är intet annat än godt att säga. Det har skett med kraft och god urskiljning — och — åkl., kronolänsman Jacobson, har ej skytt någon möda för att få saken utredd. Att målet dragit så långt ut på tiden är ej hans fel och ingen annans heller, utan har detta helt enkelt varit en följd af omständigheterna.
I fråga om vittnesmålen kan sägas, att de väl harmoniorat med hvarandra och att ingen anledning finnes att antaga, att ej allt som kunnat framkomma på den vägen äfven framkommit. — Skiljaktigheten mellan Adolf Karlströms och Mårten Bromans vittnesmåliden föga viktiga mask- historien förblef outredd och torde få anses bero på antingen glömska hos endera vittnet eller af ömsesidig missuppfattning.
Strax innan målet nådde sin afslutning afled som bekant offret för våldsgärningen, dock ej till följd af det honom vid rånet öfvergångna våldet.
Hvad den häktade angår kan man gärna säga, att han är en intressant personlighet. Med ett sympatiskt, förtroendeingifvande utseende, förenar han ett vinnande, om god uppfostran vittnande sätt, Han är intelligent, besitter — då han vill och anser sig behöfva använda det — ett briljant minne och har ovanligt lätt att uttrycka sig, formfulländadt och sakligt. Hans vaksamhet och förmåga att reda sig ur en tillfällig svårighet t. ex. vid ett korsförhör voro beundransvärda. Och dessa förmåner sökte han äfven vid ett och annat tillfälle på ett synnerligen förslaget sätt anväada för att förvilla vittnen och blanda bort korten i några för honom obehaglig poäng af förhöret. I jämnhöjd med hans själskrafter ha hans fysiska krafter stått. Den långa fängelsetiden har ej lämnat det ringaste yttre spår eftor sig — han ser tvärtom nu efter 11 månaders vistelse inom fängelsemurarne friskare och starkare ut än vid första ransakningen. Och ej en enda gång under de ofta många timmar långa ransakningarna, då han naturligtvis hela tiden varit stående, bar han visat tecken till trötthet.
Han har hela tiden varit vid godt mod och aldrig tviflat på en för honom gynsam utgång af målet, hvarpå bästa beviset ligger i hans anbållan vid målets ötverlämnande i tisdags att få — bli försatt på fri fot.
Att kostnaderna i ett så pass vidtomfattande mål som detta ej skolå vara små, är naturligt Så har ju ett femtiotal vittnen blifvit hörda, af hvilka de flesta varit bosatta å Fårö och sålunda haft rätt att åtnjuta kostpengar och resekostnadsersättning för tre dagar hvargång de instält sig. Också uppgå summan afsutafstatsverket förskjutna vittne?
löner till i det närmaste 1,000 kr. Förnämdens och länsmännens resor till un??tima ting ha under den hittills gångn delen af året inallas utbetalts kr. 1,865:20. Häri ingå visserligen kostnader för reser m. m till älfven andra ransakningar, mon största anparten af summan har dock utgått i kostnader för detta måls handläggning. Lägges bärtill kostnaden för obduktionen å fyrmästare Berggren kr, 74:25, så bar väl målet i rundt tal kostat statsverket omkr, 2,500 kr. eller i det närmaste lika stor summa som Södergren antages ha tillägnat sig vid rånet.
På denna punkt står nu målet, då rätten i morgon middag går till doms i detsamma, hvarmed det dock troligen ej blir utageradt, enär antagligt är att hvilkendera parten som blir den vinnande, den andra alltid går till högre rätt.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 9 December 1898
N:r 190

Rånet å Fårö.

Slutransakning. Målet öfverlämnadt.
Vid i går företagen förnyad ransakning med Esra Södergren företogs åter en utredning angående dennes affärsställning, som utvisar en brist af 3,000 kr., hvarpå hördes ej mindre än sju vittnen.
Skolläraren Willhelm Ringbom å Fårö hördes om maskhistorien, enär antingen han eller hans barn skulle ha lånat Södergren en mask. Vittnet meddelade, att hans barn väl hatt masker men visste ej, om S. lånat dessa af dem.
Vittnet hade varit med på bjudningen vid Butlex 7 Januari samt gått därifrån vid 12tiden på natten men hade ej alls iakttagit något som kunde ha sammanhang med saken.
En af vittnet upprättad karta öfver vägarne, som leda mellan Friggårds och Butlex företeddes.
Åkl. meddelade, att man ett par dagar efter rånets begående i närhaten af Butlex å genvägen åt Ringvide sett spär af spotsiga skor gående både fram och tillbaka mellan Batlex och åt Friggårds till. Vidare meddelades, att nästan ingen mor än Södergren på hela Fårö begagnade dylika skor, något som 9. ej heller kunde förneka, dock tilläggande, att han plägade använda såväl på landet gjorda trubbiga, som i staden köpta spetsiga skor.
Handl. Gustaf Gooes skulle höras om den häktades lefnadssätt under dennes besök i staden. Vittnet kände dock föga till detta, enär han endast ett par tre gånger sammanträffat med honom helt händelsevis. Likaledes hade vittnets affärsförbindelser med den häktade varit obetydliga. Konditor G. Florin endast hördes om sina affärer med Södergren, hvilken betalt de erhållna varorna med att i utbyte lämna ägg och smör.
Handl. L. A. Hellström meddelade angående den mycket omtalade korn-affären mellan honom och den häktade att han hösten 1897 köpt korn för 251 kr. Ansåg att svar. ovilkorligen måste ha gjort förlost på den affären.
Ogifta Maria Broman, som förut hörts, vidhöll att hon 28 Dec. vid ett besök i S:s butik före rånet sett denne inneha en bundt sedlar af större valör.
Mårten Broman, hvilken förut hörts om sitt sammanträffande med Södergren den ofta omtalade bröllops kvällen, vidhöll sina i första vittnesmålet afgifna uppgifter, bl. a. den, att S. vid det tillfälle på natten, då han träffade honom, haft ett svart eller mörkt öfverdrag för ansiktet. Äfven den uppgiften att vittnet samtalat vid vittnet Karlström dagen efter brölloppe och därvid talat vid denne om S:s utseende, då K. sagt, att S, haft mask, vidhöll vittnet.
Till sitt vitnesmål tillade vittnet, att han vid ett tillfälle i slutet af November varit i Södergrens sällskap & Fårösund, hvarvid S.
beklagat sig öfver att han saknade pengar att utlösa ett konjakskärl om 60 liter. Samtidigt sade S. sig ha förlorat omkr. 50 kr. på en rågaffär som han gjort. Äfven förmälde vittnet, att ban vid ett tillfäle på hösten skulle ha betalt af S. för arbete som han utfört men kunde ej få det, enär Södergrens hela bodkassa mmå af allenast 37 öre.
Vid ett senare sammanträffande i S:s butik, hade S. frågat vittnet, om ban visste någon som hade godt om pengar, hvarvid vittnet namngifvit en person.
— Hur mycket kan han ha inne på en gång?
— Åh, så där en 50 å 100 kr.
— Asch, inte mer, hade S. utropat. Då vet jag en som har mer.
— Hvem är det då?
— Jo, fyrmästare Berggren, som varit på Fårö fyr.
Därpå gjorde S. ett öfverslag af hvad Berggren kunde ha och uppskattade detta till omkr. 10,000 kr. S. visade sig ha godt reda på Berggrens inkomster oeh utgifter pr år och gjorde en uträkning på papperet.
Till sist frågade han vittnet: Om någon utan bevis skulle ta ifrån Berggren hans pengar, skulle han då kanna bli fast för det.
— Ja, det vet jag ej — svarade vittnet?
— Det skall jag snart säga, sade Södergren. Jag har bär en lagbok, som jag köpt ut jast för det ändamålet.
Härvid tog S. fram lagboken ur skrifbordslådan och visade vittnet boken. Hurpå läste S. upp en paragraf som handlade om stöld och en annan paragraf om samma sak. I den ena paragrafen stod, att en brottsling ej kunde fällas utan att två vittnen hade sett honom. Då S. härpå för andra gången framstälde frågan om, hurnvida vittnet trodde, att han kunde bli fast, och framstälde det så, som om han själf Amnade utföra tjofveriet, svarade vittnet: »Ja efter som det låter af lagen, så kan ej S. bli fast därför».
Vid samtalet hade tre andra personer varit närvarande men dessa hade Bofvit. Dock hade två af dessa sedermera till vittnet sagt, att de sett att S. haft lagboken framme och läst ur den.
Adolf Karlström, hvilken i motsats till föregående vittne sagt, att han ej sett svar. ha mask och ej talat med föreg. vittne därom, vidhöll dessa uppgifter på sin ed. Förnekade bestämdt att han talat med Broman om att Södergren haft mask.
Konfronterade med hvarandra vidhöllo de båda vittnena sina uppgifter hvar för sig.
Det utröntes nu dock, att Karlström, som förat uppgifvit att han kommit hem kl. 11 på bröllopskvällen, varit kvar hos Södergren änna kl. 8 på morgoenn och ej hemkommit förrän kl. 4 på morgonen.
Södergren, som ej under vittnesförhöret varit närvaranda, infördes nu och delgafs vittnesmålen. Bromans uppgifter om samtalet angående Berggren och uppläsningen af lagparagraferna sade svar. sig ej minnas och sade sig ej i sin ägo ba haft någon lagbok men väl för två år sedan af annan person lånat en juridisk rådgifvare, som han dock svart återlämnat. Bromans vittnesmål föranledde för öfrigt en rätt liflig kontrovers mellan Södergren och Broman, hvarunder slutligen S. sade sig vilja minnas att han dock en gång lånat Sveriges rikes lag af en person men mindes ej om han haft denna bok framme vid Bromans här omtalade besök En arbetare Rutström hade jnlämnat en skrifvelse, däri han på ed intygade, att Broman sagt sig ej ha sett Södergren haft mask.
Härpå öfverlämnade åkl. målet med vidhållande af sina förut afgifna ansvarspåståenden och med bestridande af allt afseende vid Maria Bromans vittnesmål.
Svar. öfverlämnade målet och yrkade att bli frikänd och att — med hänsyn till den långa ransakningstiden — bli försatt på fri fot utan afbidan på utslag.
Rätten kommer att afkunna dom i målet om lördag.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 December 1898
N:r 189

Uppträdet hos laxfiskaren Larsén,

hvarom vi i förra numret hade en notis, har nu varit föremål för utredning inför stadsfiskalen, hvarvid såväl Larsén som de båda i uppträdet deltagande personerna hördes. Därvid visade det sig, att Larsén ej ensamt var den som undergått misshandel utan att hans båda motståndare äfven fått försvarliga minnesbetor från bataljen, hvarom särskildt den enes sönderrifna ansikte och skadade vänstra öga buro vittne. Den andro hade äfvenledes fått skador i hufvudet. Då emellertid någon skriftlig anmälan i saken ej skett och det hela timat inom hus, torde saken komma att stanna vid »hvad som redan i (slags-) målet förekommit.»

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 December 1898
N:r 189

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
För fylleri och oljud var fiskaren Anders Johansson instämd och dömdes på sitt erkännande att böta 30 kr.
— För liknande förseelse dömdes arb. G. Bergström till 20 kr. böter.

Om öfverfall på allmän väg vår arb. Adolf Bäckström instämd. Han hade å Träkumlavägen öfverfallit arb. Larsson och ogifta Maria Sjöström från Träkumla och slagit dem. Vid målets föredragande förklarade sig parterna förlikta, men stadsfiskalen vidhöll sitt ansvarsyrkande. Svar. kunde ej förneka att han tilldelat Larsson ett slag men sade att det var till själfförsvar. Målet öfverlämnades, och dömdes svar. att böta 10 kr.

Sorgliga följder af öfverdådig framfart. För öfverdådig framfart voro ölutkörarena A. F. Cäsar och O, Ekvall instämda. De hade måndagen 28 Nov. å Adelsgatan och å Södra Kyrkogatan kört i galopp samt därvid kört öfver en femårig flicka, hvilken så svårt skadades, att hon sväfvade mellan lif och död och fortfarande är mycket sjuk. Bröstkorgen skadades och ena benet afbröts.
Cäsar, hvilken var den, som öfverkört barnet, hade ej anträffats med stämning, men Ekvall, som infunnit sig, förnekade, att han kört fortare än i traf.
Flera vittnen styrkte dock, att Ekvall kört i vild fart.
Stadsfiskalen öfverlämnade målet med yrkan om strängaste straff å svaranden, som dömdes att böta 30 kr.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 5 December 1898
N:r 188

»Glada laxar» på krigsstigen.

I lördags afton ägde härstädes ett ganska ruskigt uppträde rum. Tvenne personer, den ene bosatt här i staden och den andre, laxfiskare till yrket, bosatt på landet, föröfvade då nämligen ett svårt våld mot laxfiskaren Larsén, bosatt vid Strandgatan härstädes. Förmodligen hade de båda våldsföröfvarena gammalt agg till L. och passade nu på tillfället att, då L. — hvilken är känd för att eljest vara ganska duglig att försvara sig — icke var fullt »vapenför», enär han för blodförgiftning i högra handen går med denna i förband, gifva honom «betaldt för gammal ost». Alltnog, de båda våldsmännen infunno sig på lördagskvällen i L:s hem i, som det till en början syntes, helt vänskapliga afsikter.
Man samtalade sålunda i början om både ditt och datt, men snart började okvädingsord och hotelser att hagla öfver L. Till sist öfvergick grälet till handgripligheter, och Larsén blef därvid illa sönderslagen i hufvud och ansikte, antagligen med skarpa tillhyggen, och hans hustru fick äfven hon sin del af välfägnaden. L. måste för de rätt allvarsamma såren anlita fältskär och är efter det honom öfvergångna våldet rätt medtagen.
Saken är anmäld för polisen, och förhör i densamma kommer att med snaraste hållas.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 5 December 1898
N:r 188

Tjufven hämtar godset.

Den för stöld af en klocka hos en änka i Träkumla häktade arb. Hamrin har nu vidgått stölden, och i går var han i sällskap med en polis ute för att hämta klockan som han gömt under en stor sten strax utanför staden.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 3 December 1898
N:r 187

Rättegångs- och Polissaker.

Norra häradsrätten.
Hemfridsbrottet i Ala. Förnyad rannsakning i denna sak har i dag hållits å länsfängelset.
Till styrkande af åtalets riktighet hördes två vittnen.
Innan vittnesförhören vidtogo, tillfrågades svar. Johansson, om han nu erkände hvad som i angifvelseskriften lades honom till last, hvarpå han svarade ja. Vid förra ransakningen hade han sagt sig ej miunas hvilken del han haft i uppträdet och hvad han vid tillfället gjort. Jämväl återkallade J. en af honom lämnad uppgift att han var i lagstadd tjänst hos landtbr. Johansson, Tings i Kräklingbo, hos hvilken han endast haft tillfälligt arbete.
Äfven svar. Norberg erkände nu allt hvad som lades honom till last, under det Larsson förklarade sig ej alls kunna minnas hvad han gjort, enär han vid tillfället varit redlöst öfverlastad, hvilket äfven af målsägaren vits ordades.
Härefter hördes vittnena, hvilka dock ej hade något nytt att berätta utöfver hvad som förut förekommit.
Häradsrätten dömde härpå häktade Johansson till 8 mån. fängelse och 20 kr. böter för våld, Larsson till 8 mån. straffarbete och Norberg till 6 mån. straffarbete och 20 kr. böter för våld.

Faststäldt utslag. Svea hofrätt har ej fannit skäl att göra ändring i Gotlands södra häradsrätts utslag 9 Maj 1898, hvarigenom Erik Hansén och Hugo Hansén å Burgsvik dömta att för misshandel hvardera böta 75 kr.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 2 December 1898
N:r 186

Rättegångs- och Polissaker.

Norra häradsrätten.
Vid andra November-sammanträdet i måndags å Allekvia afkunnades följande utslag: — I målet mellan hemmansägarne N. Jacobsson Norrbys och J. O. Jakobsson Tibbles, båda i Hejdeby, dömdes svaranden att ersätta den bortkörda jorden med 3 kr. 50 öre, hvaremot kär. ålades att ersätta svarandens rättegångskostnader med 27 kr. 50 öre samt protokollslösen.
— Arbetaren Ekström å Prästgårdens grund å Fårö dömdes att för skogsåverkan böta 25 kr.
— För våld mot O. Bendelin vid Bengts i Östergarn dömdes landtbr. Jakobsson att böta 40 kr. och att ersätta målsägaren med 30 kr. för sveda och värk.

Släckt kalk och återuppflammande process. Förre arrendatorn å Malms i Helvi, G. A. Höglund, hade, som vi på sin tid meddelade, instämt rättaren å samma gård, A. Matsson, med yrkande om ansvar å denne för det han ur en kalkbod å gården olofligen skulle ha tillägnat sig kalk för utskeppning, och skulle tillgreppet ha skett så, att Mattsson utan Höglunds lof öppnat den låsta boden och tagit kalken. Gent emot denna anklagelse hade Mattsson förklarat, att han visst icke utan lof tagit kalken, utan hade det skett på tillsägelse af gårdens ägare, ingeniör Berg i Vexiö, att Mattsson till hvilket pris som helst skulle tillägna sig kalken.
Nu skulle detta mår hafva blitvit förlikt, enligt hvad såväl svar. som af honom åberopade vittnen uppgåfvo. Men kär. bestred detta, sägande, att det väl varit tal om förlikning, men att denna ej-skett ilaglig form. Anhöll om uppskof för vidare utredning, något som af svar. bestreds. Målet uppsköts dock till 13 Febr., då kär. skall inkomma med slutpåståenden.

För våld och hemfridsbrott hade A. Mattsson i sin ordning instämt G. A. Höglund, men då svar. ej var närvarande och ej lämnat någon vidare redogörelse till sitt ombud om saken, än att han vid tillfället varit i upphetsad sinnesstämning, öfverlämnade ombudet målet i det skick det befans. Kär. har förut öfverlämnat målet, och faller utslag vid sluttinget.

En mycket dälig husbonde måtte hemmansägaren N. A. Hansson i Viklau vara om man får tro en hans f. d. dräng, Karl Karlström, hvilken genom sin fader O. Bjersander mot Hansson uttagit stämning om utfående af innestående lön. Karl Karlström har näml. enligt hvad kär. påstod, bl. a. skrifvit en nidvisa om sin husbonde, däri han jämmerliga klagar öfver den usla mat han fått vid gården och det stränga slafarbete, som ålagts honom.
I fråga om lönen meddelade svar. att Karlström utfått densamma, hvilket äfven styrktes af vittnen.. Vidare meddelade avar., att K. varit — olydig och opålitlig i tjänsten, ofta olofligt gått bort från densamma för ett par dagar, samt att han slutligen vid ett tillfälle öfverfallit och slagit sin husbonde.
Då kär. bestred alla dessa uppifter, uppsköts målet till 13 Febr., då äfven Karlström skall personligen komma tillstädes.

Fruntimmersgrälet vid brunnen i Roma var åter före. Hustrun Lotta Ahlqvist hade nu skaffat sig godkändt ombud, hvilket vidhöll alla de uppgifter, som hennes son och medsvarande lämnat, hvarefter målet öfverlämnades, och faller utslag vid slattinget.

Smålander kommer icke. Ånyo påropades det af sakförare Stenmark mot brunnsgräfvare Smålander väckta åtalet för ärekränkning, men Smålander var ej heller nu tillstädes. Målet öfverlämnades af kär. med yrkande om ansvar för omstämda ärekränkningen, och faller utslag vid sluttinget.

Om utfående af rättegångsarvode hade sakförare Stenmark instämt förre predikanten F. A. Bomqvist, men då denne med läkarebetyg styrkte, att han till följd af sjukdom var hindrad att inställa sig, uppsköts målets handläggning till 13 Febr.

»Till skogs en liten fågel flög.» De för hemfridsbrottet i Roma kungsgård — hvarom vi förut meddelat — instämde arbetarena A. V. Härngren, J. Gustafsson och A. G. Johansson hade, då målet mot dem nu ånyo skulle hanudläggas, skuddat gotlandsstoftet af sina fötter och gifvit sig af till fastlandet, hvadan målet mot dem förklarades, hvilande, sedan dock åkl. förklarat sig afstå från åtalet mot Johansson.

För oloflig bränvinsförsäljning var handl. N. Kahlström å Fårö instämd. Han erkände, och faller utslag vid sluttinget.

Nu voro papperen klara. Änkan A. L. Johansson, hvilken föregående sammanträde var instämd för oloflig ölförsäljning å Kräklingbo marknad men då ej försett sitt erkännande med fallmakt för inlämnandet, hade nu fullgjort denna formalitet, och faller utslaget mot henne vid sluttinget.

En spis som det blir ett mål af. Hemma nsägaren G. Jonasson i Dalhem hade instämt hemmansägare J. Johansson Ekeskogs i Norrlanda med yrkande om ansvar å denne för det han, som sålt en gård till kär., ur köket på gården utbrutit och bortfört en järnspis, som kär. ansåg skulle medfölja i köpet.
Svar. förklarade sig anso spisen som lösegendom, då don aldrig varit inmurad i köket utan stått lös på tegelhällen. Svar. lät emellertid ej afspisa sig härmed, utan sade, att spisen varit fastmurad, och yrkade ansvar för liden skada. För vidare utredning blef målet uppskjutet till Januarisammanträdet.

Misshandel af mindre vetande. För dylik förseelse hade allm. åkl. på angifvelse af den misshandlades broder, hemmansägare Lundin vid Kams i Lummelunda, instämt hemmansägaren O. Larsson Lundbjers i Lummelunda.

Den misshandlade, drängen Lundin, är mindre vetande och därför ofta utsatt för hjärtlösa människors gyckel. Så hade, enligt stämningen svarandens 9-årige son 7 sistl.
Nov. retats med den sjuke, hvarvid denne föst undan honom med handen. Då skall pojkens fader ha rusat på Lundin och slagit honom i ansiktet så svårt, att hans ena öga erhöll svåra skador, hvilkas botande läkare har föga hopp om.- Dessutom skulle svar. ha slagit L. mot en vägg, så att han fått ett par krossår i hufvudet, sparkat honom o. s. v.
Svar. erkände, att han gett L. »ett par slag» men förnekade, att dessa varit så våldsamma, att framtida men däraf kunnat uppstå. Framhöll, att L. samma dag efter det han fått slagen begifvit sig ut för att fiska, hvadan skadorna väl ej kunnat vara eå svåra. Denna sista uppgift förnekades ej af L:s broder, hvilken uppträdde som målsägare. Men ögat hade lika fullt blifvit skadadt till den grad som uppgifvits, hvarom läkare äfven kunde lämna intyg. För vidare utredning blef målet uppskjutet till 16 Januari.

Södra häradsrätten.
Fjärde sammanträdet. (Ordf: häradsh. Th. af Ekenstam.)

Utslag:
Det långvariga krafmålet emellan O. Högbergs förmyndare, Gabriel och Olof Bolin i Eskelhem, samt Johan Qvarnberg vid Qvarna, tappades å ömse sidor, emedan parternas mot hvarandra framstälda yrkanden ogillades.

Till edgång dömdes Johan Larsson vid Kakuse i Wäte i den af firman Lindqvister & komp. mot honom förda rättegången om likvid för levererade spritvaror.

För förfalskning blef pigan Laura Larsson vid Orleifs i Öja dömd till en månads fängelse samt 87 kr. böter. Laura L. skall dessutom återbära hvad hon af lönen uppburit jämte städja, tillsammans kr. 32,50.

Blötmyr i Tofta. De af Johan Olsson Rofvals i Eskelhem mot Johan Hansson Dyple samt Johan Nilsson Smågårda förda rättegångerna tappades af kär., som dessutom ålades till hvardera svaranden utgifva 60 kr. i kostnader.
— Motsatt utgång fick ett af samme kär. mot Johan Gustafsson Dyple, instä mdt, från hofrätten återförvist mål. Här dömdes avar. att utgifva fordrade 14 kr. 43 öre med ränta jämte 200 kr. i rätte gångskostnader förutom prot okollslösen.
Att till Karolina Grönström vid Roes i Rone utgifva resterande förmyndaremedel 347 kr. 21 öre jämte rättegångskostnader ålades Johan Johansson Mannegårda i Lye.
Järnvägsarbetaren Karl Lan cke dömdes till 30 kr. böter för det våld han begått mot kapten Fisch å Klintehamn.
Till 25 kr. böter dömdes drängen N. Johansason vid Östris i Alfva för fylleri och förargelsnväckande beteende å allmän väg. Drängen Frans Johansson vid Maldes i Stånga dömdes till 23 kr. böter för hemfridsbrott.

Lönetvisten emellan Nils Karlsson från Torsås och P. A. Pettersson Smiss i Garda fortsätter.
Ett vittne hördes å hvardera sidan, hvilka ansågo: kär. vittne, att 75 kr. vore lagom lön, svar. vittne, att 50 kr. och kläder vore lagom. Dem faller vid tingets afslutning.

Om ersättning för af får skadad kornskörd har, såsom vi förut refererat, Aug. Edberg vid Gumbalde i Stånga instämt F. Martell vid Maldes och Oskar Hansson, Hägvide i Stånga. Äfven vid detta tillfälle hördes vittne. Martell hade uttagit 11 st. af Edberg insatta får, men ingen kunde yttra sig om den skada fåren åstadkommit på kär:s åker. Svar. ville ha uppskof för att bevisa, att åkern var afbetad, innan hans får intagits.
Kär. yrkar edgång å svar. Yttrande vid tingets slut.

Målet emellan Oskar Eklund vid Gullgårda i Rone och Karl Nilsson, Bomungs i När om ersättning för mistad lägenhet förekom äfven till behandling. Ett vittne hördes och ansåg, att den omnämda lägenheten läm nade årligen omkring 3 häckar hö, värda 18—20 kr. pr häck. Äfven i detta mål faller utslag vid tingets afslutning.

Hästaffären mellan Johan Johansson Dalbo i När samt Lars Alqvist vid Husarfve i Lau fortsattes å detta ting.
De vittnen, som vid detta tillfälle hördes, intygade att stoet i fråga ej alls vore istadigt. En gumma som kört stoet för trösk, ville åtaga sig att köra det för hvilket lass som helst.
Vittnosmålen bestredos af svar., som begärde uppskof för att inkomma med slutpåstående. Kär. öfverlämnade målet. Utslag vid tingets afslutning.

Orätta personer stämda. Målet emellan Nils Närström vid Haltarfve i När och husbondesönerna Oskar Häglund och Karl Skönlund förekom ånyo. Målet rör sig om ett hemfridsbrott, bestående däri att ett mindre hus natten till 13 Nov. förra året blifvit å Närströms gård kullkastadt,. Som vittnen hördes Oskar Albrektsson, Viktor Cedergren från När samt Oskar Pettersson från Lau.
Först hördes Albrektsson, som till en början stälde sig äalldeles okunnig om saken, men till sist på dom:s allvarsamma fråga: — Såg du när huset vältades omkull? gaf ett matt »ja» till svar.
Dom. — Hvem vältade huset då?
Vittnet: — Jag.
— Dom.: — Var svar. med?
Vitt. — Naj.
Förhöret med vittnet Cedergren fick ungefär samma utgång.
Tredje vittnet O. Pettersson medgaf sent omsider, att han varit på gården den ifrågav. natten, och att han sett hvem som vältat kull huset, men det hade ej varit svarandena.
Kär. ville ha det sista vittnet häuvisadt till själasörjaren. Yttrande vid tingets slut.

I undantagstvisten mellan änkan Anna Larsson och J. Simonsson vid Liffedarfve i Eskelhem hördes ett par vittnen. Änkan Larsson hade tills i höstas bott och ätit ! hos svar., men förhållandet emellan kär, och svar:s hustru hade ej varit godt. Utslag vid tingets slut.

Ärekränkningsmålet emellan Gustaf Sandström vid Bofride och Karl Nilsson Solbjerge i Fröjel förekom äfven. Vittnen hördes, som styrkte kär:s uppgifter.
Kär. begärde 150 kr. i skadestånd. Utslag äfven i detta mål vid tingets slut.

Början på en vacker historia.
1:sta Kapitlet.
Det sedan förra sammanträdet uppskjutna målet emellan åkl. och arrendatorn A. W. Olin vid Källgårds i Stenkumla, angående hemgång och våld mot J. P. Sandelius därstädes, förekom ånyo.
Olin bestred åkl:s påståenden samt yrkade ansvar å Sandelius för det han 31 sistl. Okt. inför sittande rätt kallat honom för »mordängel.» .
Sandelius vill ovilkorligen ha Olin häktad, enär om Olin finge vara kvar, Sandelius ovilkorligen måste dö. Målet förekommer till förnyad behandling vid tredje vårsämmanträdet.

2:a Kapitlet.
För misshandel begången mot förenämda Olins hushållerska, ogifta Amanda Håkansson, voro arrendatorn J. Johansson och hans hustru instämda af åkl.
En dag under sistförflutna hösten skulle Amanda efter ordväxling med Johanssons hustru blifvit af denna bombarderad med vedträn och dylikt. Svar. nekade, och målet uppsköts till Jan.-sammanträdet för bevisning.

3:dje Kapitlet.
Förenämda Olin, hade uttagit stämning å Sandelius och dennes hustru under yrkande om ansvar för våld och ärekränkning, hvarjämte Olin fordrar ett skadestånd af 2,000 kr. samt yrkar att S. måtto åläggas attiortens tidningar införa rättens utslag.
Tvänne vittnen voro inkallade, som hört orden tjuf och tjufstryker samt sett hustru Sandelius gifva Olin ett slag i hufvudet. Sandelius Hade blifvit retad af att Olin kallat honom »kyrkovärd». Dom vid tingets afslutning.

4:de Kapitlet.
Samma parter, på samma sidor. Denna gång hade Olin formulerat sina stämningspåståenden i flera punkter:
1:o) Yrkas ersättning för skada å skörd, emedan Sandelius genom af balkning i ladan hindrat Olin (som arrenderat Sandelius hemman) att få in säden, så att han måst stacka den ute och fått den förstörd:
2:o) Rifvit sönder ladugården så att Olin ej kunnat få in mera än 2 kor i st. f. 20 som han tänkt sig; begär härför 400 kr. i skadestånd.
3:o) Sandelius hade satt lås för smedja och drängstuga. 59 kr. i skadestånd.
4:o) För mistning af vedbrand, 109 kr. i ersättning.
5:o) Yrkar ansvar för det Sandelius med spänd hane och geväret vid ögat hotat Olin. Olin vill dessutom blifva skild från arrendet.
Sedan svar. ingått på svaromål i dessa punkter, uppsköts målet till Januarisammanträdet.

5:e kapitlet.
Sandelius, nu på kärandesidan, yrkar ansvar å Olins hushållerska, förut nämda A.manda Håkanssen, under påstående att hon skulle ha kallat Sandelius för »kyrktjof, bedragare,» och dylikt, samt kastat sten på honem. Amandag ombud, Olin, bestred Sandelius-påståenden hvarför måelet uppsköts till Januari sammanträdet.

I barnuppfostringsmålet emellan Jenny Svahn i Visby och Johan Johansson vid Tjengdarfve i Hemse faller utslag vid tingets slut.

Djurplågerimålet mot Jacob Olsson Hemmor i När förekom ånyo. Tvenne vittnen hördes; hästarne hade varit mer än lofligt magra. Utslag vid tingets slut.

För misshandel mot Konrad Mallin i Hablingbo tilltalade John Lindgren från När påstår fortfarande, att han blott i nödvärn slagit Mallin.
Tvenne vittnen hördes, som sett L. på skilda ställen å Hemse torgplats tilldela Mallin dels knytnäfslag, dels slag med en mejsel, hvarjämte L. huggit tag i Mallins kloekkedja, så att lf;locll:an kommit bort. Målsäg, begärde 15 kr. för klockan.
Utslag vid tingets slut.

Angående de våldsemheter Karl Dalgren i Lye och F. Lötqvist i Etelhem begått mot kanalarbetaren Karl Nilsson yrkade åkl. edgång å de tilltalade i de delar, målet ej anses tillräckligt styrkt. Utslag vid tingets slut.

Olofligt fiske. På angifvelse af Hans Pettersson Halsarfve i När voro 9 st. fiskare i När åtalade för olaga fiske vid Närs holme, Åtalet bestreds. Utslag vid tingets slut.

Själftagen rätt. Hemmansägaren O. Jacobsson vid Gårdsby i Fardhem yrkar att L. Johansson Utvede i Gerum måtte åläggas iståndsätta en bit gårdesgård och nersätta en grindstock och en märksten, som utan Jacobssons samtycke af Johansson upprifvits.
Johansson medgaf riktigheten häraf, men hade trott sig handla i sin fulla rätt. Målet öfverlämnades, och faller utslag vid tingets slut.

Godemansed aflades i måndags af hemmansäg. P. Pettersson vid Utalskog i Alskog.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 30 November 1898
N:r 185

Rånet å Fårö

torde nu komma att inträda i ett nytt skede, och har allmänna åklagaren hittills med sällspord energi låtit det vara sig angeläget att förebringa all tänkbar, äfven den allra minsta bevisning och utredning, så torde detta numera i än högre grad komma att blifva fallet.
Offret för detta dåd, fyrmästare J. A. Berggren, afled nämligen i lördags afton i sitt hem vid Butlex å Fårö. Nu kommer naturligtvls rättsmedicinsk likundersökning att å den döde äga rum. Och kan det då visa sig att den gamle just af de vid rånets begående erhållna skadorna ljutit döden, så kommer ansvaret att än hårdare drabba brottets föröfvare, Svårt torde det visserligen bli att visa, att Berggrens död är direkt förorsakad af det mot honom vid rånet begångna våldet. Men hvad man redan vet, är, att hans tillstånd efter rånet hastigt och afsevärdt förändrades, hvadan rånaren i allt fall har på sitt samvete att åtminstone hafva påskyndat åldringens död. Berggren var vid sitt frånfälle 80 år gammal.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 30 November 1898
N:r 185

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
För våld mot sin svärfader Sandelin var arbetaren Hj. Höglund instämd. På grund af sjukdomsförfall för svaranden uppsköts målet.
— Ang. våldet, som Otto Jonasson föröfvat mot arbetaren Edvard Klint, hvilka, intygade, att J. — såsom han ock erkänt — slagit omkull Klint, men att detta skett först sedan Klint dragit knif mot Jonasson — en sak som Klint förnekat. På grund af hvad sålunda upplystes föranleddes allm. åkl. att jämväl mot målsägaren yrka ansvar. Målet uppsköts.

Edgång var i dag utsatt för sergeant J. P. Wikander såsom svarande i målet ang. mot arbetaren Marquard föröfvad misshandel. Wikander. infann sig ej. Han dömdes att för misshandeln i fråga böta 20 kr.

För djurplågeri, närmare omnämdt i förra måndagsnumret, dömdes i dag landtbrukere Selander att böta 10 kr.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 28 November 1898
N:r 184