Rosenlundska målen. För fylleri och misshandel hade åklagaren på angifvelse af muraren Jakob Rosenlund yrkat ansvar å f. artilleristerna Johan Henriksson och Karl Johanson samt arbetaren Oskar Stendal Videgren, hvilka 7 sistl. Januari å utskänkningsstället å Adelsgatan skulle hafva våldfört sig å Rosenlund. Under målets föregående behandling hafva af R. inkallade vittnen intygat, att tvärtom R. misshandlat en af svarandena, hvilka för öfrigt ej hade våldfört sig å Rosenlund. Åklagaren öfverlemnade målet till rättens pröfning och yrkade ansvar å Rosenlund för falsk angifvelse, hvarjämte svarandena ville hafva Rosenlund fäld för falsk beskyllning. Genom dom, som föll i förgår, frikändes svarandena från allt ansvar, hvaremot Rosenlund för falsk angifvelse dömdes till 10 kronors böter och vittnesersättning.
— För att vid ofvannämda tillfälle hafva misshandlat hvarandra voro muraren J. Rosenlund och hans hustru samt utskänkningsförestånderskan Ida Frisk instämda. I förgår intygade vittnen, att Ida Frisk tagit Rosenlund i håret och näsan samt ruskat honom i bröstet, äfvensom att hon vridit om näsan på hustrun R. På grund af dessa och föregående vittnesmål yrkade åklagaren ansvar å dem alla tre. Utslag faller en följande rättegångsdag.
Om ansvar för våld hade åklagaren stämt drängen Per Nyberg, som skulle hafva misshandlat fjerdingsman Nyberg från Bäl. Genom vittnen har styrkts, att Per Nyberg slagit fjerdingsman N. iansigte, såatt blodvite följt. Utslag afkunnades i förgår, då svaranden dömdes till 15 kronors böter samt ålades ersätta målsegaren 25 kr, för sveda och värk och 7 kr. för inställelse, hvarjämte han fick utgifva vittnesersättningar med 13 kronor.
För hemfridsbrott m. m. yrkade arbetaren K. A. Marquard ansvar å mätaren Johan Nilsson, enär denne, som var M:s hyresvärd, skulle genom gräfningar under sitt-hus hafva orsakat M. åtskilliga obehag och kostnader, hvarjämte Nilsson utan avt hafva lagligen uppsagt M. befalt honom att atflytta och börjat att rifva huset. Nilsson dömdes nu att böta 10 kronor samt ersätta Marquard med 125 kronor,
Eskelundska testamentsmålet öfverlemnades i förgår af båda parterna till rättens pröfning. Maskinisten Svenson gjorde några mindre väsentliga ändringar och tillägg till sitt förut afgifna vittnesmål. Kärandeombudet, sakföraren Stenmark, medgaf, att doktor Bollings intyg om Eskelunds sinnestillståud fick anses såsom under edstörpliktelse atgifvet. Svarandeombudet, auditör Engström, atlemnade skriftliga slutpåståenden, hvari han yrkade käromålets ogillande. Derefter anhöll kärandepirten att, i den händelse käromålet ej kunde bifallas, rättegångskostnaderna likväl på grund ar målets beskaffenhet måtte qvittas parterna emellan. Utslag afkunnas 26 dennes.
För oljud och störande af hemfrid yrkade åklagaren ansvar å arbetarne Anders Persson, Vilhelm Ardin och Ernst Hemström samt plåtslagerigesällen Johan Andersson, hvilka 22 sistl. Januari skulle hafva klättrat öfver staketet till hasegaren Håkan Nilssons gård samt sparkat och slagit på dörrar och fönster hos Nilsson. Från åtatet mot Ardin afstod åklagaren, hvadan han skildes från målet. De tilltalade, som äfven denna gång uppförde sig opassande inför rätten, nekade forttarande, Uppskof till 26 dennes.
För idkande af äfventyrligt spel hos enkan Anna Nordström vid Skepparegatan hade åklagaren instämt stenhuggaren Karl Laurin, gjuterigesällen Kristoffer Åberg, smederna M. P. Åkerberg och K. M. Jonsson, magasinstöreståndaren Hans Hogland, stenbrytaren Svante Erikson samt stationskarlarne P. A. Nilsson, K. G. Svenson och J. Magnusson. Åklagaren hade nämligen på natten till 8 sistl. Mars öfverraskat dem i orvannämda bostad, der de, såsom åklagaren sade sig skola bevisa, under de tvänne senaste månaderna haft spelsammankomster en gång i veckan samt spelat om kläder, klockor och möbler. Från svarandena inlemnades en lång skrift, hvari de erkände sig engång hatva spelat om en kamrats från pantlångkontoret utlösta klädespersedlar. Åklagaren yrkade ätven ansvar å dem för oqvädinsord. Målet uppsköts 19 dennes, då svarandena vid 5 kronors vite skulle komma tillstädes.
För våld å skotyaglingen Vallin anklagade färgaregesiillen Nils August Pettersson,*) bryggeridrängen August Nilsson och gartvaregesällen Karl Oskar Fogelmark stodo i förgår åter inför rätta. Ett vittne intygade, att Fogelmark med knuteu hand slagit Vallin i ansigtet; för öfrigt berättade tvänne vittnen, att de sett Vallin liggaude på marken samt att Nilsson och Pecterssou då stodo nedböjda öfver honom. Åklagaren öfverlemnade målet samt yrkade, att Fogelmark måtte, efter att hos sin själasörjare hatva undervisats om edens vigt, åläggas edgång. Utslag 26 dennes.
Med f. straffången Vilhelm Petter Engström, som 1874 dömdes för 4:de resan stöld och som 30 sistl. Mars häktades såsom misstänkt för stöld at ett silfvercylinderur med kedja och nyckel af guld från husbonden Jakob Fredin, Bara i Etelhem, hölls i går ransakning å länstängelset. Ett vittne, frånskilda hustrun Amanda Clason, berättade, att Engström, som erkände sig hatva varit tillsammans med Fredin samma afton på qvällen 30 sistl. Mars inkommit till henne och velat sälja en klocka (som just var den från Fredin stulna), att hon ej ville köpa den, att Engström då ville kasta klockan ivägge och sade till henne. »Gör mig ej olycklig; du förstår väl.» Hustrun C. gaf honom emellertid mat och dryck för att qvarhålla honom, medan hon skyndade ut för att anskaffa polis.
Stadsfiskalen ditkom inom kort, då klockan emellertid var försvunnen och Engström bestämdt nekade till stölden. Under undersökningar efter klockan tilldelade Engström hustrun OC. ett par örfilar och uppförde sig vildsint, hvarefter han affördes till häktet. Kloekan var fortfarande försvunnen. Morgonen följande dag anstälde tvänne konstaplar undersökning i hustru C:s bostad, der klockan enligt hustru C:s bestämda påstående måste finnas, men förgäfves. Först efter polisens bortgång fick hustran C. sjelf reda på den i en skänk, då hon inropade en granne och visade den. Engström förnekade detta vittnesmål och sade sig ej haft någon klocka i sina händer, utan påstod, att alltsammans var en intrig af hans hustru och svärmoder, hvilka ville bringa honom på fall, hvarför han trodde, att hustru C. stulit klockan och narrat in honom för att få honom fast. Ett annat vittne, en konstapel, berättade, att Engström, då vittnet i arresten bedt honom omtala sanningen, sagt: »Ja, klockan finnes uppe hos Amanda Clason.»
Engström fick derefter redogöra för sina lefnadsomständigheter. Han sade sig vara född 1844 i Othem; hans föräldrar voro döda och hade varit båtsmansfolk; han dömdes för första resan stöld 1860. För att få målsegaren hörd uppsköts målet till fredagen, då Fredin vid 23 kronors och hustru C. vid 5 kronors vite skulle vara tillstädes.
Med sjömannen Karl August Fredrikson, hvilken häktats såsom misstänkt att hafva 19 sistl. Mars med knif skurit arbetaren Liljegren, hölls derefter ransakning. De vittnen, som hördes, hade intet graverande för F. att meddela; tvärtom intygade de, att F. varit fullt nykter, hvaremot Liljegren skulle hafva varit bråksam och upprymd. En trettonårig gosse, den ende som åsett Liljegren falla omkull och blifva sanslös, intygade att Fredrikson på intet sätt våldfört sig å Liljegren. Ettaf vittnena, som upplyftade L. från gatan, der han låg sanslös, sade sig hafva trampat på glasbitar just der L. hade fallit omkull. Fredriksons eget beteeade att genast springa efter hjelp, som af vittnena styrktes, visade äfven, att han antagligen ej varit skyldig till anklagelsen. Gossen, som åsett tilldragelsen, berättade, att L. sprungit före F. och ramlat framstupa i gatan, då något »skramlande» hade hörts. För att få lasarettsläkarens närmare utlåtande om sårets beskaffenhet uppsköts målet till fredagen och resolverade rätten att på grund af hvad som under ransakningen förekommit intet skäl funnes att hålla Fredrikson fortfarande häktad, hvarför han genast skulle frigifvas, men ålades att vid ’hämtnings äfventyr infinna sig vid nästa förhör.
Från lasarettsläkaren företeddes intyg, att Liljegrens sår ej är af lifsfarlig beskaffenhet.
*) Icke att förvexla med färgaregesällen Berndt Emil Pettersson, som i målet hördes såsom vittne.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 April 1880
N:r 28
