Dag: 20 juni 2026

Medan regnguden som häftigast nedgöt sina våta håfvor i lördags afton öfver våra hufvoden och den tilltagande nordostenshotade med storm på natten, embarkerade undertecknad på ångf. Polhem för att företaga en blixtturné till Stockholm, Färdens syfte var att därifrån medfölja den nu ombygda och restaurerade ångaren Klintehamn på hans första resa hit ned efter fullbordad restaurering.
Regnet upphörde snart och vinden bedarrade — ur molnen tittade månen fram och i en sagoskimrande glans af silfver låg Visby inför våra ögon fagert och tyst, medan Polhem energiskt stampade in i kvällsdunklet. Snart sökte vi alla bäddens kvafva ide, och under tecknad stannade där, tills vi voro i Södertelje kanal. Några timmar därefter voro vi framme i Stockholm.
Medan vi landade, var undertecknad nere i salongen. Uppkommen såg jag ombord på en för mig främmande båt den godmodige, lugne och präktige kapten Ljungholm — Klintehamns kapten — stå fryntlig och småleende bredvid en af »styrelsegubberna» i ångbåtsbolaget.
— Hallå, kapten! ropade jag. Hvar har kapten sin fina skuta?
Ett drag som liknade medlidande visade sig i hans ansikte, oeh med en stolt armrörelse visade han på den ångare, å hvars däck han stod.
— Passar inte den här t. ex., svarade han gemytligt.
Gamla Klintehamn, »trögbuken», »bondbåtem», som han fordom kallats! Hvem kunde känna igen den. Hög och ståtlig låg han där med flaggorna blåsande för morgonens friska bris. Allt var nytt vordet från ofvan och allt till nedan. Och jag måste instämma i mina reskamraters omdöme: — Det är ju en alldeles ny båt!
Så är- det. Under den första hastiga vandringen omkring på ångaren såväl som vid den mera grundliga skärskådningen af densamma under nedresan i går afton fick jag alltjämt detta intryck. »Det här är nytt . . . det här är alldeles nytt . . . det här har aldrig fuunits ombord förr — hette det hvart jag kom ombord.
Till beskrifningen. Och först det yttre.
Man lägger genast märke till, att ångaren blifvit. förlängå — den är nu 129,s fot lång. Vidare ser man rätt snart, att den vuxit äfven i höjd, detta dock endast 4 tum. Men »det är dock något», sa’ han som fick se Åmål. Öfverdäcket är nytt — ett vackert, nästan kvistfritt däck. Masterna äro nya och väsentligt gröfre än de gamla, något som ej skadar, tvärtom. Nya soffor hafva anskaffats för öfverdäck, utefter hvars sidor numera löper ett s. k. finknät.
Så gå vi till båtens inre och börja på öfverdäck. Först ha vi rökhytten. Elegant, smakfullt inredd med nystoppade soffor och Dy matta på golfvet. Signalapparaten ned till matsalen är ock ny — en riktig telefon med ringledning och allt.
Så ha vi damsalongen. Samma elegans och komfort. Allt nytt! Här torde kunna sägas en gång för alla, att båtens dekoration är hållen i hvitt och guld och att hytternas och salongernas soffor äro klädda i mörkröd plysch. I damsalongen äro gardinerna af siden, på öfriga platser af finaste ylle.
Vi gå ned i våningen inunder. Först försalongen. Allmänna omdömet om denna var — och jag instämmer — att den är den vackraste försalong som finnes på någon af våra båtar. Den rymmer på en gång vid borden 36 personer, är hög, ljus och angenäm. En förbättring -här är, att den på båtarne obligata falluckan ned till källaren utbytts mot en ordentlig trappnedgång, dold af ett litet prydligt skåp i salongens främre del. Äfven köksdepartementet är förändradt och förbättradt.
Nu komma vi till mellandäck, Till höger och vänster hytter för styrmännen m. m. En liten hytt — ännu ej fullt färdig — väckte mitt intresse. Det är den nyinredda, för Klintehamn enastående posthytten, bestämd för våra bref och tidningar och till hvilken kaptenen och posten ha hvar sin nyckel. En praktisk anordning.
Framme vid »torget» — d. v. s. platsen mellan lastportarne — upptäckte jag några besynnerliga borrhål igolfvet. På fråga hvad det var, fick jag en mycket glädjande upplysning. I dessa borrhål fastsättas nämligen vid kreaturstransporter lösa väggar, som skilja djuren från hvarandia och förhindra att de vid sjögång falla öfver och skada hvarandra Vidare har å fartygets väggar placerats korkdynor hvilka förhindra att djuren, som ofta hittills, skafva sönder sig under svårt väder och rullningar. Denna nya anordning är verkligen värd beröm och erkännande.
Komma vi så till aktersalongen och hytterna. Genom båtens förlängning ha vunnits 4 nya hyttplatser. Al!t är i dessa inredt med största smak och komfort. Dörrspeglarne äro här — såsom öfverallt på båten — dekorerade med vyer från Gotland och Visby.
Vågar herrskapet sig utför den branta trappan till maskinrummet. Åh jo, det går nog. Det är varmt här nere, men ljust, rent och fint. Där ha vi den nyinsatta ångpannan. Maskinen är äfven så förändrad och förbättrad, att den kan anses som ny äfven den. Och numera drifver den Klintehamn framåt med 101/2 knops fart — d. v. s. en kuop fortare än förr.
Här ha vi också den 10 hästkrafters dynamo, hvilken levererar båtens elektriska ljus. Inalles 62 glödlampor, försedda med mattgröna kupor, upplysa ångaren efter mörkrets inbrott, och på förmasten strålar en ljusstark strålkastare. Äfven topplanternan är försedd med e!ektrisk lampa.
Med afseeode på ångarens egenskaper som god sjöbåt är jag ej i tillfälle att yttra mig. Vår resa ned i patt var den allra härligaste och lugnaste man kan önska sig. Men kapten Ljungholm försäkrar, att Klintehamn nu är en af våra bästa sjöbåtar, att den kommer att gå lugot och säkert äfven i rätt svår sjö.
Om själfva skrofvets soliditet skola vi aldrig tala. Den är höjd öfver allt tvifvel. Ty Klintehamn är bygd af prima svensk ångpanne plåt, något som är förhållandet ensamt med Klintehamn inom hela svenska ångbåtsflottan.
Ännu ett par saker äro att tillägga. Värmeledningssystemet är så ordnadt, att värmen i hytterna kan regleras efter hvars och ens smak. Hvad detta betyder, vet hvar och en, som under resor med våra båtar antigen haft att — kanske under sjösjuka — dragas med en olidlig värme eller med en föga bebagligare köld. Nu är detta slut, åtminstone på Klintehamn. Sak samma med ventileringen, så att alltid jämn rumsvärme och trisk lutt hållas i hytterna.
På öfverdäck finnas ett par små skåp, som genast väcka ens uppmärksamhet. De innehålla för en hvar lätt åtkomliga lifgördlar af kork, lätta – att sätta om lifvet, vid fall af sjöolycka. Äfven detta är en berömvärd nyhet på Klintehamn. Lägges så därtill, att, med tanke: på svårigheterna att landsätta passagerare vid landthamnarne, praktiska trappstegar anskaffats, och att lastportarne genom en sinnrik inrättning göras vattentäta till förmån för däckspassagerarne, så tror jag mig ha sagt nästan allt som är att säga om den trefliga, komfortabla ångaren.
Dock — icke allt. Jag ville också uttrycka min välgångsönskan för ångaren, dess befäl och manskap. Må resorna alltid bli lyckosamma och må Klintehamn ej blott bidraga till att föra människor och gods till och ifrån Gotland utan äfven till att föra bud till fastlandet, att gamla Gotland lefver och går framåt, och till oss från moderlandet hit föra nya, stora impulser för vidare framåtskridande.
Och så — tack kapten Ljungholm för treflig resa och angenäm sammanvaro på er första resa med den »nya» Klintehamn, öfver hvilken ni med rätta är så stolt!
G. R.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 5 September 1898
N:r 136

— Skonerten »Augusta», kapten Robert Jonsson, på resa från Bergkvara till Hull med timmer, har strandat vid Öst Bulbjerg. Besättningen räddades med svårikhet.
— Belysning med bojlanterna är nu enligt meddelande från lotsstorelsen anordnad å vraket af i Öresund sjunkna norska skonertskeppet »Livlig». Grön flagg är uppsatt på stortoppen — Londonångaren »Ness», på resa från Riga till England, kolliderade i fredags afton utanför Espergjerde med ångaren »Fremad», hemma i Haugesund. »Fremad» sjönk omedelbart. En af besättningen räddades ombord å »Ness» och landsattes i Helsingör.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 5 September 1898
N:r 136

i Ytter-Selö, bördig från Gotland, nämnes af N. A. såsom en af dem, hvilka antagligen komma att hos patronus, godsägaren Alb. Cassel på Stjärnsund anmäla sig som sökande till lediga kyrkoherdebeställningen i Askersunds landsförsamling. Hr W. har förut tjänstgjort som komminister i sagda församling, som gifver kyrkoherden omkring 5.000 kronors inkomst om året.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 5 September 1898
N:r 136