OM GUTE HADE TAGIT DE TVÅ POÄNGEN …
i söndags, hade chanserna varit stora för Gute att blanda sig i slutstriden om segern i stockholmsseriens södra grupp. Seger i går skulle innebära en andra-plats, när. höstsäsongen nu är över. Chanserna är nu små men de finns, då vi vet hur upp och ner det är i serien och då fem matcher återstår. Genom förlusten i går ligger Gute nu på sjunde plats i tabellen, men endast tre poäng efter ledarna. Man vill hoppas att laget tar varm på uppehållet på rätt sätt, så att det kan ta nya friska nappatag, när det sedan verkligen gäller.
Säkert blev många besvikna över nederlaget, man hade faktiskt räknat med en Guteseger. Besviken blev också han som ringde till AT om matchen.. »Det kom interurbant från Visby och naturligtvis gällde det matchen. Hur hade det gått för Gute mot Årsta i klass 1? Tyvärr kunde vi inte lämna några glada nyheter till Tore Pettersson nere i Visby. Gute hade fått stryk och det ordentligt av Årsta. 4 – O och det var illa det, för dagens match var en s.k. nyckelmatch och nu ligger Gute illa till. Det var också en ganska bedrövad röst, som tackade för upplysningen.»
»KICKING THE DANE\’S HEAD»
är underrubriken på en ganska småtrevlig historieforskning i fotbollspelet, som står att läsa i senaste numret av Allsport.
Verklig historieforskning har en smått makaber förklaring på fotbollens uppkomst. Den berättar, att några år efter det att danskarna lämnat England, som de ockuperat från omkring 1016 till 1042, råkade en skara arbetare, som var sysselsatta med grävning på ett gammalt slagfält, bringa en skalle i dagen. Dessa män, som i likhet med alla engelsmän vid den tiden hade det danska förtrycket i färsl: och bitter hågkomst, sparkade till skallen för att ge utlopp för sina känslor. Så började allesammans sparka skallen fram och tillbaka mellan sig, och grävningsarbetet avstannade helt, medan man kickade den forhatlige danskens skalle.
Några pojkar som bevittnade spektaklet, uppfattade det som en ny sorts förströelse. De påtade och grävde och hittade en annan dödsskalle i närheten. Men några av dem var barfota, andra hade skor utan hårda tåhättor, och deras obehag av att sparka till skallen rejält under sådana omständigheter förstörde snart det nöje, de väntat sig. Själva iden släppte de dock inte, och kort efteråt uppenbarade sig en av grabbarna med en uppblåst oxblåsa — och på så vis föddes själva den fundamentala principen hos fotbollen.
Fotbollen, som började mellan 1050 och 1075, blev snabbt populär bland engelsmännen.
Väl hunnen till 12:e seklet blev fotbollen — utan några fastställda regler — ett tidsfördriv som urartade till formliga pöbeluppträden. Spelare från närbelägna städer brukade mötas på någon plats ungefär mitt emellan deras respektive hemorter. Blåsan som fungerade som boll, kastades på marken som signal till aktion, och därpå började »spelet» med en mängd, ibland hundratals, spelare på vardera sidan. Av allt att döma betraktades det lag som vinnare, som lyckats sparka bollen in i centrum av den rivaliserande staden.
Spelet bedrevs under deltagarnas entusiastiska och vilda skrän och tjut, och det står skrivet, att när de segerrika spelarna kom rusande in i byarna eller småstäderna och sparkade bollen längs huvudgatan, greps de passiva och fredliga invånarna av skräck. Butiksinnehavarna stängde och bommade för sina affärer, så fort de varnats om annalkande fotbollslag, och deras eventuella kunder aktade sig noga för att sticka ut näsan, förrän tumultet dragit förbi och oljudet dött bort.
Myndigheterna uppmanades att stoppa detta otyglade och riskabla spel med dess allt vildare utövare, såvida de inte ville köpa risken att galningarna skulle välta omkull mindre hus som påbröd till nedtrampandet av panikslagna flyende fotgängare. Och så blev utövarna av denna sport, döpt till »kicking the Dane\’s head» (att sparka danskens huvud), strängt befallda att hålla till med sin vilda lek på något avsides beläget fält eller eljest upphöra med sporten..
Detta blev den egentliga begynnelsen till regelmässigt spel.
SÄSONGSLUT ÄR DET ÄVEN FÖR ORIENTERING
och det gäller för orienterarna som för fotbollsspelarna att ta vara på uppehållet på rätt sätt. I detta fall inrikta sig på att det inte skall kveruleras så mycket nästa säsong. I något fall har kverulansen kanske varit berättigad, då banläggarna kanske inte alltid varit så noggranna. Sekreteraren i orienteringskommittén, Anders Dahlin, berättade i söndagens radiokrönika bl.a. om banläggning och han tyckte att det var anmärkningsvärt många nya banläggare i farten. Det är inget fel i det, tvärtom, men nog skulle oldboys kunna vara lite livaktigare därvidlag. Deras erfarenhet parad med ungdomlig experimentlusta skulle säkert ge goda resultat, sa Anders. Det är orienteringsriksdag på söndag, och säkert kommer mycket brännbart i det fallet att dryftas. I slutet på krönikan fick Anders säga det han så gärna ville: »Jag skulle önska att det hårda tävlingsallvar och den bristande förmåga att bära motgångar som jag sett vid ett par tillfällen i år försvann. Orientering är en hobby och den skänker dess utövare det största utbytet om den så förblir. Jag skulle också önska att flera flickor och pojkar kom underfund med vilken tjusande avkoppling orientering bjuder i kamp med goda kamrater. Orientering, är för att citera stadgarna, självvald väg i okänd mark, tankens skärpa vid kroppslig möda, snabba beslut under spännande tävling.»
ELLDE.
Gotlänningen
Tisdagen 4 november 1952
Nr 256