Kategori: 1940 10 oktober

Första vattenreningsverket i Sverige av detta slag.
Återlevererar rent vatten, bortskaffar slammet.

Fastän Gotland är omflutet av vatten, händer det rätt ofta att det fattas vatten på ön. Nederbörden brukar vara tämligen ringa under försomrarna och ibland sträcker sig torkan även fram till sensommaren. Och då blir situationen penibel, icke endast för jordens brukare utan även för driften av sockerfabriken i Roma. Senaste åren har man haft stora svårigheter att brottas med för att skaffa vatten i tillräckliga mängder, när betkampanjen börjar. Det har till och med hänt att man måst uppskjuta kampanjpremiären i väntan på regn.
Nu är emellertid vattenproblemet löst på ett tillfredsställande sätt: Även vid ringa nederbörd räcker nu vattnet till därför att det renas och användes på nytt flera gånger om.
Sockerbolaget hemställde som bekant på sin tid om tillstånd att vid behov dämma upp i Roma och Store myrars avflöden så att man skulle kunna säkra vattenbehovet för fabrikens kampanj. Denna begäran är nu beviljad och bolaget torde, förmodligen icke förr än kommande år, vidtaga Vissa anordningar för sadan uppsamling av vatten.
Alldeles oavsett hur det gick med denna bolagets anhållan beslöt emellertid sockerfabrikens ledning att i vattenbesparande syfte anlägga ett reningsverk för vattnet, på samma gång man ordnade så, att man skulle bli av med det slam, som i fabriken tvättas av betorna. På hösten förra året satte man igång med schaktningsarbetena för reningsverket, som man beräknade hinna få färdigt till kampanjen i år, och detta lyckades också, oaktat svårigheterna under det gångna krisåret varit många.
Genom vänlig tillåtelse av fabrikens disponent, ingenjör Rydell, har en medarbetare i Gotlands Allehanda varit i tillfälle bese den nya förnämliga anläggningen och turen ville att han därvid också fick vara med om ”slamkanonens” debut.

Hur det slambemängda vattnet renas.
Sockerfabrikens maskinmästare herr J. A. Jönsson, som i ungefär tjugu år varit .knuten till fabriksrörelsen i Roma och således är ”gammal i gåle”, ger oss en beskrivning på hur vattenreningsproceduren tillgår.
Reningsverket består av en större rund betongdamm, uppdelad i 10 sektioner, samt tillhörande pumpmaskineri, kompressor och avloppsledning, vilken senare mynnar ut i myren. Reningsbassängerna ha sluttande botten, djupet är ute vid periferien endast en meter, men invid centrum hela 6 meter. I själva centrum finnes en rund behållare, där slammet samlas.

Det bruna slamvattnet från fabrikens sköljbassänger ledes ut till reningsverket, som placerats vid myren, några hundra meter öster om sockerfabriken. Här fylles vattnet i sektorbassängerna. Runt om de tio bassängerna, där slammet sjunker till botten, löper en 82 meter lång betongränna, ”klarbäcken”, dit vattnet från bassängerna flödar över och samlas för att sedan genom en sluss rinna ut i den stora samlingsdammen.
Även i denna ledes det i långsamt tempo — för utfällande av ännu kvarvarande slampartiklar — genom ena dammhalvan över en tvärvägg, innan det kommer in i den slutliga samlingsbassängen. Vattnet är nu så rent, att det kan pumpas tillbaka till fabrikens sköljbassänger. Samma vatten kan sålunda i stort sett användas hela tiden fabriken går.

”Mammut-Bagger” i arbete.
Vi nämnde här ovan att slammet från sektorbassängerna samlas i centrumbehållaren. Hit suges det som en tjock välling från sektorbassängerna genom små dammluckor eller spjäll, med vilka man reglerar tillförsel och tömning av sektorerna. För slammets bortskaffande har man installerat en speciell apparat, Mammut-Baggers tvåklocksystem, som den kallas, vilken består av två behållare, vilka omväxlande fyllas och tömmas genom användande av vacuum, respektive tryckluft. Apparaten arbetar fullt automatiskt och omkastningen från sug till tryck regleras medelst flottörer i klockorna och en hävstångsanordning. Från klockorna tryckes Slammet med tryckluft genom avloppsledningen och sprutas ut i den vida vallomgärdade myren.

Maskinhuset
är minst lika stort under jordytan som ovanför. Ovan jord inrymmas kompressor och tryckluftsledningar, transformator och den elektriska instrumenteringen. I källarvåningen ha motorerna placerats. Det är två moderna sådana om vardera 100 hkr. av ASEA:s fabrikat. Mammut-Baggeranläggningen är importerad från Tyskland, medan kompressor och pumpar levererats av de Laval.
Reningsverket är

det första i sitt slag i landet
och kommer säkerligen att bli uppmärksammat på fackmannahåll. Det hela visade sig fungera oklanderligt redan från starten och man kan därför vara tämligen övertygad om att anläggningen skall bli till stort gagn för driften vid sockerfabriken.

Samhället befrias från slammets odör.
Vid vårt besök ute vid vattenreningsverket trädde slamutblåsaren för första gången i aktion. Ledningen från reningsverket till myren är rätt lång och man skulle nästan kunna kalla den för ”slamkanon”. När slamutblåsningen är igång får man ett gott intryck av systemets effektivitet.
Invånarna Roma kunna nu draga en lättnadens suck utan att få näsan full av odören från stinkande slamhögar vid fabriken. Visserligen har man under årens lopp forslat bort tusentals lass av den feta slamjorden, men högarna ha det oaktat blivit större och större och — spritt en otrevlig lukt.
Ute på myren — en god bit utanför samhället — kommer slammet nu väl till pass. Där äro vallar uppkastade, så att slammet skall få breda ut sig över ett visst område i taget. När en invallning fått tillräckligt med slam, flyttas ledningen i annan riktning.
De områden, som blivit så där rikligt gödslade med slam, böra sedan kunna tävla i växtkraft med tropiska länder. Kanske man rent av kan odla — sockerrör?
GEO.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 19 oktober 1940
N:r 243